måndagen den 26:e februari 2007

Vinrecensenter, skalor, smak och konsekvens

Det drar ihop sig till nyhetssläpp igen och som vanligt ögnar jag igenom recensionerna, mest för skojs skull - det är sällan jag ändrar mina inköpsplaner utifrån recensionerna utan det brukar räcka med en koll på systembolagets hemsida. Är nog ganska förutsägbar är jag rädd - Bordeaux, Rhône, Bourgogne, Alsace räcker så bra med några italienare, tyskar och spanjorer däremellan.

Mest längtar jag efter nummer 169 av Robert Parkers "The Wine Advocate" som kommer inom kort och bland annat innehåller recensioner av årgång 2004 och 2005 i Södra Rhône, dito i Spanien, rapport från Maremma och 2005 i Moseldalen. Det är nästan uttjatat inne att avfärda Parker som en smakhandikappad buffel skyldig till likriktning, högre alkoholstyrka, högre priser, mer användande av ek, fula etiketter och Zlatans avhopp från landslaget. Själv läser jag honom med nöje och jag gillar hans uttalade frikoppling från branschen. Visst finns det ett mönster i många viner han gillar men detta gäller ju för alla vinrecensenter och man får helt enkelt lära sig att genomskåda och ta hänsyn till detta. Vad gäller Bordeaux och södra Rhône så är min egen gom påfallande ofta i samklang med Parkers. På hans hemsida finns också ett fantastiskt message board sprudlande av aktivitet.

Ser man till våra svenska förmågor så prenumererar jag på Dina Viner, mest för att det är det intressantaste och mest heltäckande alternativet. Jag gillar Per Bills entusiasm även om jag nästan alltid får dra bort 3-5 poäng för att kompensera för min egen smak och vad gäller Amarone och spanska viner så håller jag oftast inte med alls. Men det är ju det som är grejen.

Jag brukar även läsa BKwines recensioner på hemsidan, de har bytt recensent så ofta att jag inte har en aning om några eventuella böjelser för vissa vintyper och det är mest av allmänt vinintresse som jag tittar.

GP:s Thomaz Grehn är en favorit, jag gillar hans formuleringar och har upptäckt att vi alltsom oftast tycker om samma viner.

En annan favorit är Hans Artberg, inte så mycket för recensionerna som för hans allmänna funderingar, litterära anspelningar och inte minst för hans otroliga integritet, hans skriver verkligen vad han tycker.

Kvar har vi DI's Anders Röttorp som säkert har stort inflytande över köpvanor med tanke på vilken penningstark läsarkrets han sannolikt har. Här härskar betygsinflationen, Röttorp delar gladeligen ut 16 och 17 poängare (på sin 20-gradiga skala) till 100-kronorsviner åt höger och vänster. Han får förstås sätta vilka betyg han vill men vad kvarstår egentligen när han hittar ett riktigt kvalitetsvin ("stortjut" för att stjäla en formulering från Artberg)? Min egen smak ligger dessutom i skilsmässa med Röttorps efter ett par ordentliga meningsskiljaktigheter, det senaste jag kommer att tänka på är Pio Cesares 2003 Langhe Nebbiolo som jag anser vara ett av systembolagets största fynd någonsin men där Röttorp delade ut 14 poäng och 2,6 i prisvärdhet på sin femgradiga skala. (14 poäng är nog visserligen vad jag också skulle ge om jag tvingades använda denna skala men betänk då återigen Röttorps betygsinflation)

Vad tycker jag då om Sveriges (självutnämnda?) vinnestor, Bengt-Göran Kronstam? Tja, DN's vinsida på söndagar läser jag fortfarande men anser att den tyvärr blivit nästan helt ointressant. Främst pga att Kronstam företrädesvis bevakar viner under 100 kr. Visst, det är det folk köper men jag är ändå inte intresserad av att veta vilken BiB som är det största fyndet; jag satsar gärna på lite mer kvalitet än bara på billigaste fyllan. Han skriver dessutom inte om nyhetsviner som släpps i mindre antal än 2000 flaskor varför de mest intressanta släppen inte nämns. Hmm, antagligen skall jag bara vara glad för detta, det är trångt som det är framför Regeringsgatan vid 10-tiden när det är släpp. Vad jag däremot inte förstår är att han inte verkar ha något emot att skriva om whisky som släpps i mikroskopiska kvantiteter, senast nu i helgen när han hyllade Laphroaig 1988 - som släpps i 360 flaskor.

Ett större problem har jag med Kronstams inkonsekvens. Ta till exempel 2002 Dead Arm Shiraz som när det släpptes i ordinarie sortimentet i februari 2005 fick kvalitetsbetyget -2 och rekommendationen häll ut. När Kronstam så provar samma vin i beställningssortimentet i augusti 2006 får det kvalitetsbetyg 4 av 5 och benämns som prisvärt. Fler exempel? Jämför gärna Gilles Robins 2004 Crozes Hermitage Cuvée Alberic Bouvet som i juli 2006 får kvalitetsbetyg 4,5 och utropas till fynd, i en genomgång nu i december har samma vin nedgraderats till 3,5 poäng på kvalitetsskalan. Riktigt roligt tyckte jag det var hösten 2005 när Kronstam i DN utnämnde 2001 Château Camplazens La Réserve till det vin han helst själv skulle köpa i septembersläppet och gav det betyget fynd. I Allt om Mats stora årliga provning som kom några veckor senare där Kronstam också provat vinerna gavs betyget ej prisvärt och omdömet "Lingonsyrligt med uttorkad frukt" (jag provade vinet och håller med om den senare beskrivningen). Det var inget lagrinsvin det - föll sönder och samman på 2 veckor. Kanske flaskvariation säger ni- ja men skall inte Sveriges främste vinskribent kunna identifiera en defekt flaska, speciellt om han provat vinet tidigare och hyllat det som månadens bästa? Den längre lagringen i fallet Dead Arm kanske har påverkat vinet? -ja men i sådant fall måste man ju ifrågasätta Kronstams förmåga att bedöma viner överhuvud taget - bedömning av unga viner och en kvalificerad gissning av lagringspotential ingår väl i bedömningen? Detta kanske bara visar att vinkvalitet inte kan mätas på en numerär skala? - ja men varför då utnämna fynd och hålla på med prisvärdhet eller kvalitetspoäng över huvud taget, skriv bara tasting notes. Dessutom anser jag att skillnader i inneboende kvalitet kan objektifieras till exempel med en sifferskala, även om man bortser från skillnader i stil. Du är bara en bitter Parkerälskande Point Whore - ok, det är väl det jag är.

PS. Jag kommer att fortsätta läsa ialla fall - och Kronstams senaste bok var en trevlig julklapp med fina bilder och recept.

lördagen den 24:e februari 2007

Norra och Södra Rhône

Efter en dag i pulkabacken inviger vi vår nya Le Creuset med att laga Daube Provencale enligt Anthony Bourdains recept. Medan lammet puttrar med selleri, kalvfond, morötter, apelsinskal och bacon i den orangea grytan öppnar jag en Côte Rôtie 2001 Domaine de Bonserine La Serrasine impulsinköpt i Bryssel. Ljusrött, tunt och snipigt och en riktig besvikelse. En flyktig antydan av röda bär och aromatisk Viogner men ett riktigt magplask till ett hutlöst pris, ca 320 kr när det begav sig. Vi sparar resten av flaskan för ny påtitt imorgon om den mot förmodan skulle befinna sig i den berömda syrahtunneln men skall man tro Gault Millaut eller Livingstone-Learmonth verkar denna amerikanskägda cuvée inte uppvisat särskilt mycket kvalitet ens i sin ungdom.

Maten är snart klar och istället för att hoppas på underverk i dekantern korkar vi upp en flaska 2004 Le Clos de Caveau Vacqueyras som släpptes nu i februari. Vilken skillnad, djupt purpurrött, varmt kryddigt med Grenachetypiska körsbärs- och hallonaromer, mjukt och lite eldigt. Vecklar ut sig på bredden och längden efter ca 30 minuter i karaff. Alldeles utmärkt att dricka nu och över de närmaste två åren åtminstone. Skall jämföras med en Côtes-du-Rhône Villages snarare än en Châteauneuf-du-Pape och i denna klass föredrar jag denna framför både Guigals i mitt tycke lite småtrista Côtes-du-Rhône och Santa Ducs trevliga men monolitiska Les Quatre Terres. Finns fortfarande en hel del flaskor kvar.

fredagen den 23:e februari 2007

2004 Seghesio Sonoma Zinfandel

Efter en jobbig arbetsvecka lagar K kycklingklubbor marinerade i turkisk yoghurt, vitlök och Herbes de Provence. Ibland längtar man bara efter okomplicerad frukt och följaktligen öppnar vi en 2004 Seghesio Sonoma Zinfandel. Mörkrött, varmt, björnbärs- och körsbärsfruktigt med typiska peppriga toner utan besvärande alkoholhetta trots sina modiga 15% alkohol. Serverades något sval. Ingen längd att tala om och 2002:an var nog i ärlighetens namn bättre men absolut en av systemets bättre Zinfandel under 200 kr. Lagom att ha en flaska hemma för jämnan när andan faller på men inget att lagra. Sista glasen dracks till några bitar Pont L'Évêque, Chaumes, Coulommiers, Münster och Bleu des Dombes vilket eventuella portvinstoner tjänade på.