måndag 30 april 2007

2001 M Chapoutier La Bernardine

Biodynamisk Châteauneuf-du-Pape från Chapoutier, inköpt i Danmark för några år sedan. Färgen är mörk tegelröd. Doften stor med alkoholångor, körsbärslikör och örter. I munnen är vinet medelfylligt, lite vattnigt men med eldig eftersmak där man återfinner kryddor, en antydan av garrigue och de där bitarna som alltid blir sist kvar i Alladinasken. Vinet känns monolitiskt, enahanda och rent ut sagt tråkigt. En one trick pony. Var tvungen att surfa in på Chapoutiers hemsida och blev förvånad att vinet innehåller lite Syrah! Det här känns som ett endruvsvin på Grenache, och precis som jag har svårt för vissa viner från Priorat är jag inte helt förtjust i det här vinet. Grenache är ljuvlig i blandningar men jag vill ha lite mer ryggrad, bredd, komplexitet och allmän funkighet från syrah, mourvèdre, cinsault eller någon av de andra 9 druvsorter* som är tillåtna i röd Châteauneuf för att bli riktigt nöjd. Grenache på egen hand är ofta för tunn, alkoholstark och enkel för min smak. Och så var det de där associationerna till Alladinasken...


* om druvsorterna i Châteauneuf-du-Pape tvista de lärde förresten. Traditionellt sett är de 13, åtta röda (Grenache, Syrah, Mourvèdre, Cinsault, Muscardin, Counoise, Terret Noir, Vaccarese) och fem vita (Bourboulenc, Picpoul, Roussanne, Picardan, Clairette). Kruxet är att både Picpoul Noir och Picpoul Gris är tillåtna - alltså 14 druvsorter. Dessutom odlas Terret Blanc och Grenache Blanc men dessa räknas inte som egna druvsorter i denna appellation, men väl på andra håll i Frankrike. Alltså teoretiskt sett 16 druvsorter, även om de flesta brukar räkna 13. Hängde ni med?

lördag 28 april 2007

2000 Vincent Girardin Corton Vieilles Vignes Grand Cru

Varje gång vi öppnar en Bourgogne älskar jag att konsultera de stora fina kartor från Sylvain Pitiot och Pierre Poupon vi har inramade på väggen, en för Côte de Beaune och en för Côte de Nuits. Känslan av att styra norrut från Beaune på Route Nationale 74 finns alltid nära till hands, ni vet innan man vet ordet av har man Corton-kullen till vänster medan man rullar igenom Corgoloin på väg mot himmelriket som inte är mer än små gupp och avstickare till vänster på vägen: Vosne-Romanée, Vougeot, Chambolle-Musigny, Morey-Saint-Denis, Gevrey-Chambertin...

Det är lätt att förälska sig i Côte D'Ors böljande kullar och ni förlåter väl en stackars frankofil om jag blir lite drömskt nostalgisk av blotta namnen på ovanstående vingårdar. Varför dricker vi inte mer Bourgogne egentligen? Ikväll är det iallafall dags, till ankbröst med pressad potatis, haricots verts och en tät balsamicosås.

Corton är sannolikt den biligaste röda Grand Cru:n, och kullen är mest känd för sina vita viner från Corton-Charlemagne. Enl uppgifter från en av vinhandlarna jag talat med i Beaune skall Girardin sluta med sina röda viner och istället koncentrera sig på vita, om han inte redan gjort det. Jag blir alltid lite nervös när det kommer till dekantering av bourgogne, många, inklusive flera producenter, menar att dessa viner helt enkelt inte mår bra av för mycket luft för fort och jag beslutar mig därför helt enkelt för att ge vinet en "Audoze"-behandling, det får helt enkelt utveckla sig i glaset.

Korken är till 3/4 dränkt i vin. Första doftintrycket är klart animaliskt, stall, rått kött på en mjuk bärig bakgrund med plommon. Spontant tänker jag på en mogen Ribera del Duero eller möjligen stallig Chianti, hmm det här hade varit svårt att prova blint. I munnen är vinet mjukt, härligt medelfylligt med pinotkrydda och mörka bär och stor elegans. Här finns den koncentration, syra och längd som utmärker ett riktigt kvalitetsvin utan att vara det minsta varmt, eldigt eller tungt i gumpen. K blir alldeles salig och jämför lite orättvist med den 15,5% starka 2004 Kaesler Stonehorse Shiraz vi öppnade på balkongen igår, men visst är det här mer vår melodi. Efter hand utvecklar vinet nyanser av höstskog och nästan löjligt tydlig doft av rå svamp. Man återkommer gärna med näsan och hittar nya saker hela tiden. En underbar bourgogne med mognad som är sanslöst god just nu.

2002 Marcel Deiss Riesling Saint-Hippolyte

Jag kan numera inte dricka ett vin från Marcel Deiss utan att tänka på det underbara fotografi som fanns i ett nummer av Decanter för några månader sedan där vinmakaren själv, naken och med hår och skägg på ända, står i ett kar med röd vinmust upp till den håriga naveln. Jag vet inte om denna Riesling fått samma behandling, det är iallafall biodynamiskt.

Färgen är fint klargul, doften stor med söt frukt, honung, grapefrukt, Golden Delicious-äpplen, och för första gången en knivsudd trasselsudd, verkstad och petroleum. I munnen är vinet medelfylligt med fin syra och ett helt torrt avslut den söta doften till trots.

Jag tyckte egentligen mer om vinet tidigare när det var mer packat med frukt, det har nu lugnat ned sig och börjat uppvisa lite mognad med petroleum, men kommer det att bli bättre egentligen? Tiden får utvisa, vi har några flaskor kvar. Till pilgrimsmusslor enligt Dominique Pillets recept.

PS Drack resten av flaskan till fisksoppa dagen efter - och vinet var mycket bättre. Behövde således luft! Bådar gott för framtiden.

fredag 27 april 2007

2004 Pio Cesare Barbera D'Alba

Vilket är världens bästa pizzavin? Majoriteten av gångerna skulle jag svara Barbera, som gjort för att drickas under okomplicerade former till pizza med sin undomliga frukt och syra. Ikväll gör vi hemgjord pizza med en deg på durumvete, vatten, olivolja och salt. Till fyllning använder vi hemlagad tomatsås, färska champinjoner, serranoskinka och mozzarella resp tomatsås, pesto, gambas, körsbärstomater och mozzarella.
2004 verkar bli en fin årgång både i Piemonte och Toscana. Några 2004 Baroli har jag inte sett ännu men först ut från Piemonte är som alltid lillasyster Barbera som dyker upp i denna årgång av och till på systemet just nu. Det här är den fjärde flaskan vi dricker av detta vin.

Färgen är mörkt tegelröd. Doften, som öppnar upp sig efter någon halvtimme i karaff, är stor och bärig med inslag av körsbär, violer, mörk choklad och vanilj. Smaken är medelfyllig med lite god körsbärskärnig bitterhet och bra syror, stöpt i samma husets form som deras Langhe Nebbiolo med tydliga avtryck av ekuppfostran. Sist vi provade tog eken väl stor plats, men denna gång är frukten mer framträdande. Även om jag inbillar mig att det saknas lite rosor och tjära för att jag verkligen skulle missta detta för en Barolo (famous last words...?) så känns vinet väldigt mycket Piemonte och det vore intressant att prova detta blint mot några nebbiolo-baserade viner, och inte minst mot Pio Cesares övriga utbud av Barolo och Barbaresco. Hur som helst gott! Barbera handlar om ungdomlig fräsch syraburen frukt anser jag, och skall följaktligen drickas ungt, och den här flaskan är riktigt god just nu, och åtminstone året ut vågar jag lova, speciellt när deras Langhe Nebbiolo verkar ha lämnat den här sinnevärlden...

lördag 21 april 2007

Årgångsbyten i smyg

Är det någon som tänkt bunkra upp Fontanafreddas härliga 2001 Barolo Serralunga D'Alba så är det dags nu, såg på hyllan idag att den bytts ut mot 2003orna men enstaka flaskor finns säkert kvar i butikerna. Ingen information på Systembolagets hemsida, men man har ju en lång trogen tradition av slapphänt hantering av olika årgångar. Det gick säkert att göra bra vin 2003 också, men Nebbiolo stortrivs ju inte i hetta och 2001 är en fantastisk årgång. Bra barolo runt 200 kr växer ju tyvärr inte på träd. Vad jag tycker om vinet hittar du här.

fredag 20 april 2007

2004 Petite Rousse

Tim Spear är faktiskt mer än lovligt galen, sympatisk visst, men galen. Ok för att han är fanatisk dyrkare av Rudolf Steiner som uppfann biodynamisk odling (utöver antroposofi och Waldorfpedagogik bl a); jag har inget emot biodynamiska viner även om jag slår mitt naturvetenskapliga dövöra till när det blir för mycket snack om kristaller, nedgrävda kohorn och måncykler. Men visst, gärna för dem, och jag gillar viner från tex Domaine Leflaive och Marcel Deiss, ett bra vin är ett bra vin och så vidare.

Men Tim Spear nöjer sig inte med detta. Nejdå, han är övertygad att han i ett tidigare liv varit vinbonde i Bourgogne, likaväl som att han i ett framtida liv kommer att återfödas som en sådan. Därför ägnar han sig enbart åt en druva - och eftersom han tagit hänsyn till global uppvärmning gör han vin på Syrah som han tror blir den druva som kommer att konkurrera ut Pinot Noir när temperaturen stiger i Côte D'Or lagom till hans nästa återfödelse. Petite Rousse är andravinet till hans mer prestigefyllda Clos Mimi. Han beskriver själv sin stil som något mittemellan "Pagan, Pauillac and Port-like". Mycket av vintillverkningen har han tagit med sig från sin lärotid i Frankrike, han har sedan lagt till skörd, pressning, racking och buteljering efter månkalendern. Musten är för övrigt fottrampad på gammalt hederligt sätt vilket han anser återknyter vinmakaren till de fyra elementen eld, jord, luft och vatten och buteljeringen sker enbart med hjälp av gravitationen. Han spelar också musik för druvorna och det halvfärdiga vinet: klassisk musik uppblandat med lite Gregorianska körer och österländsk meditation samt julskivor kring jul. Musikens betydelse för vinet åskådliggör han bäst själv i sin egen TN för årgång 2005 av detta vin: "...A very feminine floral note (violets?) possibly due to the hours of Puccini's La Bohème and Madame Butterfly." Nämnde jag förresten att han är Feng-Shui fanatiker?

Okeeeej, lite hatthylla alltså, men frankofil så det förslår och faktisk ganska sympatisk i sin besatthet att inte kompromissa vad gäller vintillverkning.

Så, hur är vinet då?
Färgen är mörk purpur/karmosinröd. Första intrycket präglas av direkta, inte så trevliga associationer till blöjhinken när den är dags att tömma, uppblandat med gummi, lite kryddor och mörk frukt. Efter någon timme i karaff har emellertid de mest otrevliga reduktiva dofterna vädrats bort och fram träder mörk frukt, gummi och brända toner, blommor, citrusskal och lite bitter (grön?) stjälkighet men så gott som tanninfritt. I munnen är vinet ganska fjärran från en varmklimatspräglad fruktbomb, snarare slankt med hög syra som ger viss längd. Annorlunda är väl min bästa beskrivning, men inte helt oangenämt. Köper nog inte igen dock.

PS Fortsätter att följa vinet över helgen. Dag 2 inga oxidationstecken men lite annan profil, fortfarande en bakgrund av blöjor men även tomater, buljong och något vegetativt (kokt kål(?)) utöver gårdagens intryck. Ej helt positivt enl min mening men det finns ändå nånting som väcker intresse och gör att jag återkommer med näsan hela tiden.

onsdag 18 april 2007

Bredd och mångsidighet -Bordeaux revisited

Ni har väl läst Finare Vinares ironiska, vansinnigt roliga och sorgligt realistiska "pressmeddelande från Systembolaget" postat i måndags? Hade det i bakhuvudet när jag kollade in de närmaste månadernas släpp i tillfälliga sortimentet.

Utfallet för röda viner i maj månad är: Frankrike 3 viner, Argentina 5 viner, Australien 5 viner, Sydafrika 9 viner.

Och i juni: Frankrike 5 viner (1 Bordeaux!) , Argentina 5 viner, Australien 3 viner, Sydafrika 9 viner.

Således 1 Bordeaux och 18 Sydafrikaner fram till augusti.
Innan ni bokar in semester för junisläppet kan det dock vara bra att veta att den Bordeaux som släpps är Pichon Lalandes andravin från 1999 för 441 kr, ca 40 kr mer än vad jag gav för förstavinet i samma årgång vilket å andra sidan kostar 841 kr i b-sortimentet. Och är ni point whores kan det vara bra att veta att både Parker och Tanzer delar ut måttliga 87 poäng - till förstavinet.

Medan ni planerar inköpen av sommarens sydafrikanska grillviner kan ni också passa på att läsa om sortimentet på Systembolagets egen hemsida: "Systembolagets sortiment är ett av världens bredaste", "Systembolagets sortiment ska vara brett och mångsidigt" och "Den tillfälliga delen erbjuder kunden nyhetsvärde och djup".

Men jag är ju bara en frankofil vinsnobb så vad vet jag...

2003 Pio Cesare Langhe Nebbiolo

Trodde man skulle säga farväl till en terminal gammal vän ikväll, men möttes istället av en välbevarad medelåldring vid god vigör. Att detta vin var alldeles ljuvligt när det släpptes för ett år sedan har ni väl förstått, noterar bara att kvällens flaska är packad med frukt, även om den lugnat ner sig en aning och blivit elegantare. Inte ett spår av den våta kartong och snipiga snabbt sönderfallande frukt som präglat senaste 7-8 flaskorna. Gemensam nämnare: de bra flaskorna kommer från den första leveransen till Systembolaget, de dåliga är inköpta senare, från sommaren och framåt. Ja, ja, mina konspirationsteorier har ni kunnat läsa om förut men jag tycker mig se ett mönster utöver sedvanlig flaskvariation. Har Pio Cesare gjort en fräckis? Provar inte systemet sina viner med jämna mellanrum för att se att de håller kvaliteten? Suggererar jag bara? Skulle inte rekommendera någon att köpa en flaska i nuläget iallafall, vi får hoppas på årgångsbyte snart.

söndag 15 april 2007

Bordeaux, vilken Bordeaux?

J'accuse! Jag är ledsen att jag fortsätter att tjata om Bordeauxutbudet i Sverige, men det är ju så att finge jag bara välja en region att ha i källaren (hemska tanke) så skulle jag välja Bordeaux. Mitt favoritvin helt enkelt, och det man älskar bryr man sig om som bekant. Vad som fått mig att gå och muttra som en sur gubbe denna gång är Kronstams artikel i DN förra söndagen där han för Allt om Vins räkning smakat sig igenom beställningssortimentet som får en hel del beröm, inte utan fog tycker jag.
Men vad som fick mig att sätta morgoncappuccinon i halsen är avslutningen: "Fortsätter vi till Bordeaux blir lyckan total. I den vanliga listan erbjuds vi ett ynkligt, nära nog obefintligt, urval från världens största och i mångas mun främsta distrikt för kvalitetsviner. Vänder du dig i stället till beställningssortimentet, så finns där viner i ett nästan oändligt överflöd. Visst kostar de, men många av dem är minnen för livet."

Vilket beställningssortiment tittar han i egentligen? Inte är det Systembolagets iallafall, för gör man en sökning där så finner man till övervägande del B-lagsslott från mellanår till priser som är rent skrattretande. Mellanår är det inget fel på, absolut inte, då kan man göra fina fynd av viner som lämpar sig för lite tidigare konsumtion, men i beställningssortimentet är de prissatta som rörde det sig om århundradets årgångar. När övriga världen inom kort översvämmas av bra, klassisk, nybuteljerad Bordeaux från 2004 till låga priser; när övriga världen lägger upp köpstrategier för en primeur-kampanjen för 2006:orna, så sitter man här och är tacksam över att man som på nåder har möjlighet att köpa Château Belgrave närmaste året.

Varför är det så här?
-Har systemets långvariga inriktning mot industriellt producerade socker- och alkoholstinna bulkviner från Nya Världen raderat ut efterfrågan på klassiska viner i Sverige? Självklart inte, för så fort en prisvärd Bordeaux släpps i det tillfälliga sortimentet tar det slut i ett nafs. Det finns helt enkelt tillräckligt många vintokar i Sverige och vinintresset sägs öka.

-Är inte Bordeaux svårt, komplicerat och dyrt? Nej, men många konsumenter med enbart tillgång till monopolets sortiment kanske luras att tro detta, och olyckliga uttlanden som Kronstams ovan späder på denna myt och ger carte blanche till giriga importörer att fortsätta med sin prissättning. Ett gott råd, kära importörer: den vinst ni gör på att sälja enstaka flaskor av 1999 Château Talbot à 690 kr i beställningssortimentet (finns för under €40 hos åtminstone 5 europeiska näthandlare, jag orkade inte söka efter fler) skulle kunna mångdubblas genom den ökade volym ni skulle få om ni istället satte priser i linje med övriga världen.

-Importörerna gör inte sitt jobb? Ja och nej. Ja därför att de självklart skall tjäna pengar och det gör de ju såklart genom att ta ut så höga priser som det går. Nej, därför att jag i grunden tror att importörerna är goda människor, lika vinintresserade som jag och att de drivs av att finna kvalitetsviner att erbjuda likasinnade vinälskare i Sverige (och tjäna pengar på vägen). Och då har de inte gjort sitt jobb - var är till exempel alla spännande viner från Côtes de Castillon och Fronsac? Stora partier av härlig, rimligt prissatt Pauillac som tex D'Armailhac, Pontet Canet, Clerc Milon, Grand-Puy-Lacoste och Haut Bages Libéral? När såldes egentligen en flaska Sociando-Mallet i Sverige senast? Varför har vi inte kunnat följa Lascombes fantastiska utveckling senaste åren? La Tour Carnet? Pipeau? Charmail? Det finns ju hur många exempel som helst på bra Bordeaux som fortfarande inte är speciellt dyr internationellt sett men i Sverige ser man inte röken av många slott. Varför? Kära importörer, några ärliga frågor från en vinälskande lekman: Är ni tvingade att köpa tredje eller fjärde tranche pga att ni är för små? Kan ni inte köpa en primeur? Vad krävs för att ni skall kunna ta in något av ovanstående viner i rejäla volymer? Kan man sälja närmare 4000 flaskor av Allegrinis Amarone eller La Poja på några dagar så kan ni ju vara lugna för att marknaden finns för dyrare viner. Jag bara undrar.

-Systembolaget gör inte sitt jobb? Nej det gör de inte, jag håller med Kronstam till fullo. Samma eviga trotjänare; Labadie, Annereaux, Lyonnat etc. Château de Reignac är ett hyfsat andravin som finns på nästan varenda Leclerc för €7-8, men för 149 kr borde man snarare få förstavinet Reignac som brukar kosta runt €13-14 i Frankrike och runt $20 i USA. Varför håller inte Systemets (lite trötta) mantra om konkurrenskraftiga priser när det kommer till Bordeaux - det stämmer ju faktiskt någorlunda för bättre Chianti, Barolo, Rioja eller tysk Riesling? Får ni inte bättre offerter från importörerna? Ni borde ju vara en stor spelare på marknaden själva? Och varför har ni tagit bort en primeur-försäljningen, då man iallafall hade chansen att boka några flaskor till ibland hyfsade priser (även om utbudet också då var sorgligt begränsat och storebrorsstyrt kvoterat)?

-Sverige är helt enkelt för litet, vi kan inte konkurrera med storhandlare som engelsmännen? Jag säger bara Danmark med ännu mindre befolkningsmängd.

...och sådär kan man hålla på, det blir lätt cirkelresonemang som ni märker. Men frågorna kvarstår. Och speciellt ont gör det när man med några klickningar på internet inser vilket utbud och vilka priser som gäller för danskar, tyskar, fransmän, engelsmän, belgare, holländare, amerikaner. Det är lätt att bli sittandes med tom ledsen blick och intorkat dregel på hakan framför websiter som 1855.com, chateauonline.com, bbr.com, weinpalais.de, wineandco.com mfl. Att jag inte får handla via dessa siter när monopolet inte tillhandahåller varorna alls alternativt till rena ockerpriserna, och att det hela dessutom är förenligt med EU's författning, det övergår mitt förstånd. Men det är förstås en annan historia...

Europamästaren och GJE-medlemmen Andreas Larsson beklagar sig i senaste numret av Livets Goda att så många svenskar saknar ett naturligt förhållande till Bordeaux, och tacka tusan för det med tanke på utbudet vi är begränsade till.

2006 Esprit du Silène Rosé

Säsongspremiär för rosé, vi njuter på balkongen tillsammans med stora gröna oliver och lite lufttorkad korv från Jean Caby efter en dag i solen.
Färgen är vackert mörkrosa, doften är en billig biljett till Sydfrankrike med örtighet och friska primära bäraromer: hallon, jordgubbe, vinbär och lite lingon. I munnen är vinet vitvinsfräscht med syror och lite bitter örtighet i den korta något vattniga eftersmaken. Gott och fräscht! Ett välkommet tillskott i ordinarie sortimentet, men Frankrike kan ännu bättre än så här och jag ser fram mot den stora lanseringen av sommarens roséviner om två veckor, bl a har man tagit in två stycken Tavel som vi ser fram mot att prova.

lördag 14 april 2007

2004 Château Belgrave

Det är väl bara i den (vad gäller Bordeaux) sista Sovjetstaten Sverige man kan bli upphetsad över att man under ett års tid tillåts/har möjlighet att köpa ett av de mest obskyra Cru Classé slotten, och det i en ordinär årgång, men så är det. Men ok, jag spelar med, och det är ju faktiskt bättre att vinet finns att köpa än att det inte finns. Detta slott, som dras med dåligt rykte men som verkar ha spottat upp sig en aning efter övertagandet av negocianten Dourthe för några år sedan, har vi provat tidigare, det brukar kosta runt €16-17 och senast provade vi 2003:an förra sommaren i Frankrike. Den årgången tyckte jag kändes lite jolmig och ryggradslös, säkert påverkad av den extrema hettan det året. Dourthe har förresten flera andra viner i systembolagets sortiment vilket såklart inte har påverkat beslutet att ta in just detta vin, utan det har säkert vunnit den stora blindprovningen i tuff konkurrens och knipit platsen i ordinarie sortimentet pga kvalitet. Hoppas man.

Nåja, vinet är iallafall vackert mörkrött med härligt typisk doft med inslag av cassis, vinbär, jord, kaffebönor, choklad, grön paprika och lite menthol. I munnen är vinet välkomnande med medelfyllig kropp, mjuka lite sandiga tanniner och hyfsat slut. Så här tillgängligt brukar inte ung Bordeaux vara, men inte mig emot. Trots sin tillgänglighet vinner vinet på luftning, det sista glaset efter några timmar i karaff är bäst, frukten blir mera homogen i smaken och det utvecklas också några nyanser av stall. Jag är som ni säkert förstått svag för sånt här, vinet är gott, priset är ok med tanke på Bordeauxpriser i Sverige i övrigt, och det är tråkigt att vara negativ, men visst blir man nyfiken på vilka viner i denna prisklass som Belgrave slog ut i blindprovningen? Får vi be om en lansering av vinerna på plats 2-5 snarast tack, det behövs.

PS. Apropå Bordeaux i lägre prisklass blir man ibland extra glad - som när jag idag vid lunchtid strosade in i Systembolagsbutiken på Fleminggatan och till min glädje fann tre flaskor 2002 Château Phélan Ségur väntandes på hyllan, sannolikt upptäckta efter lagerinventering i butiken. Vinet lanserades ursprungligen mars 2005 till priset av 249 kr, jag köpte inga då men när jag nu fick en andra chans slog jag till. Prissänkningen till 193 kronor gjorde även sitt till, ett helt ok pris för en anständig St Estèphe.

fredag 13 april 2007

2005 Glaetzer Wallace

Vinmakaren Ben Glaetzer har gjort kometkarriär senaste åren, påhejad av vansinnigt fina recensioner från vinadvokaten i Maryland. Han gör viner såväl i sitt eget namn som under etiketten Mitolo. Ikväll öppnar vi en purung flaska av ett av hans billigare viner, finns i beställningssortimentet, även om det är listat som årgång 2004. 70% Shiraz och 30% Grenache från gamla stockar. Skruvkork, trevligt.

Färgen är mörkt purpur, doften är varmt kryddig med inslag av björnbär, körsbär, Basset's lakrits, choklad, jord, menthol och kanske lite eucalyptus. I munnen är vinet fylligt, varmt och mjukt med en lätt bitter avslutning. I både doft och smak återfinns även rikligt med smörig ek, rostad ek, vaniljig ek, Werters gräddkolasmakande ek - nämnde jag förresten ek? Så synd på så fin frukt tänker man men vinet är ungt och faktiskt, efter några timmar i karaff integrerar sig vinet och smälter samman i en större helhet med frukten i förarsätet. Vilken utveckling med lite luft! Det här är ett enkelt, lättbegripligt, varmt och fruktigt Barossavin som säkert gör sig utmärkt utomhus vid grillen. Gott speciellt om man gillar stilen vilket jag gör av och till om än kanske inte varje vecka. Bör nog drickas över närmaste 1-2 åren.

måndag 9 april 2007

2004 Artadi Viñas de Gain

Mycket modern Rioja från uppskriven årgång som vi inte provat tidigare men som fått fina recensioner över lag: Parkers Wine Advocate har delat ut 94,93 respektive 94 poäng till de senast bedömda årgångarna, men även Anders Röttorp och Per Bill har varit mycket positiva. Utifrån beskrivningarna väntade jag mig en modern iberisk fruktbomb, något i stil med en ung flaska Finca Allende.

Döm om min förvåning när man möts av en stor stängt-skylt när man sticker näsan i glaset. Visst, det finns toner av björnbär, plommon och rostad ny ek men det känns som om vinet ligger nedbäddat under flera lager av björnfäll och man anar bara den stora mullrande mörka frukten. I munnen är vinet lika slutet dock med uppenbar stor struktur, rejäla taninner och hyfsad syra. Här föreligger lite "falsk längd" mest bestående av alkohol (14% enl flaskan) och ektannin-skjuts på slutet. Efter dryga tre timmar i dekantern gläntar vinet på lagren av täcke och blir något mer inbjudande och varmfruktigt men på det hela taget blir rekommendationen att inte korka upp på åtminstone något år. Då kan det å andra sidan bli riktigt, riktigt bra.

söndag 8 april 2007

2001 Fontanafredda Barolo Serralunga D'Alba

Att bjuda mig på en hyfsad Barolo är lite som att skjuta på en sittande fågel; jag älskar Nebbiolo och blir sällan besviken. Men det är ändå med lite extra förväntan vi korkar upp denna flaska från systemets bassortiment, mycket har hänt med Fontanafreddas viner de senaste åren och 2001 är en ljuvlig årgång. Redan vid dekanteringen anar man vad som komma skall, ljuvliga nebbioloaromer slår upp från karaffen. Vinet är vackert mörkt tegelrött, doften är stor, precis och väldigt typisk, fullspäckad med rosor, violer, plommon med en anings nagellack och tjära på en snygg bakgrund av rostad ek med vanilj. Mmm, det här är my kind of wine. I munnen är vinet härligt sammansatt med bra tryck från början till slut, snyggt integrerad ek, fina läskande syror som bär vinet fram till ett utdraget sensuellt avslut. Wow, så gott! Det finns en del tuffa tanniner men trots det framstår vinet som silkigt och klart redo att drickas redan nu. Bra exempel på det moderna Piemonte, och även om jag är lite tveksam till baksideetikettens uppgifter om 15-20 års lagringspotential så borde denna flaska bara bli bättre och bättre över de närmaste åren åtminstone.

Bästa vinupplevelsen på ett tag, det här måste vi köpa ännu mera av. Och dessutom i ordinarie sortimentet, bravo Systembolaget! Det är svårt att inte jämföra med andra Baroli i samma prisklass, de är ju inte så många tyvärr, men jag kommer att tänka på Gianni Voerzios 2001 Barolo La Serra som mer eller mindre reades ut förra våren. Fontanafredda är i nuläget ett par strån vassare enl min smak, mest för att Voerzios Barolo i nuläget tyvärr har lite för mycket ekprägel även om råmaterialet är bra.

lördag 7 april 2007

2004 Alain Jaume Lirac Clos de Sixte

Mästerkocken Christer Lingström, som driver Edsbacka krog, har i samband med importören Sigva en egen serie viner under etiketten Wanted, bestående av en champagne från Alfred Gratien, en Pinot Gris från Alsace, en söt sémillon från Haut-Montravel och denna Lirac. Producent är Alain Jaume som även driver Domaine Grand Veneur i Châteauneuf-du-Pape, ni vet en av de där första egendomarna man stöter på när man tagit vägen söderut från Orange, mmm.
Jag gillar Lirac som är på kraftig frammarsch. Mest känd är kanske Domaine de la Mordorées Cuvée La Reine des Bois som är riktigt bra, men det finns många spännande producenter som tyvärr lyser med sin frånvaro i systemets sortiment. Därför är det glädjande att finna denna i beställningssortimentet även om priset ligger ganska högt i internationell jämförelse.

Vinet behöver någon timme i karaff för att komma till sin rätt. Doften är urtypiskt syd-Rhônsk med varma toner av mörka bär, vinbär, körsbärslikör, garrigue, mineraler och lite peppar. I munnen är vinet ganska fylligt med ren, fin frukt som jag funnit i många 2004:or. Visst, det är en aning vattnigt och i slutet förnimmer man lite alkoholhetta men sammantaget blir det tummen upp och applåder till Christer Lingström som gjort detta vin tillgängligt i Sverige. Det är bara att hoppas att det stannar i sortimentet då 2005:orna verkar bli ännu bättre.

2003 Guigal Crozes-Hermitage

Påskaftonens lammstek späckad med vitlök och rosmarin tycker jag kräver Rhôneviner. Först ut är denna Crozes-Hermitage från l'année de la canicule som vi tidigare tyckt bra om.
Första intrycket är dock ganska blygt om än angenämt, det doftar röda bär, lakrits och kryddor, vitpeppar, lagerblad, lite jord och rök. I munnen är vinet ganska slankt och inte alls så präglat av den varma årgången som jag minns det. Det har lugnat ned sig betydligt och känns mindre primärt och mer allmänt vinöst. Smaken som är ganska kort är behaglig men på det hela taget en liten besvikelse jämfört med förra sommaren då vi provade för första gången. Guigal är visserligen känd för sin stora flaskvariation i dessa storvolymsviner men frågan är om inte vinet börjar gå in i den så förtretliga Syrahtunneln? Eller så kanske våra gommar inte var i form efter Sauternesen.

2001 Château de Carles Sauternes

Total no-name Sauternes från ett bra år inköpt på ett Supermarché i Frankrike för några år sedan som sedan fick följa med hem till Sverige och som legat i källaren sedan dess. Vi korkar upp till en förrätt av anklevermousse på krispig bädd av blandsallad och krutonger.

Färgen är vackert gyllengul, doften stor och drypandes av honung, aprikoser, mango och botrytis. Inte fullt så mycket Karlssons klister-arom som jag brukar finna i ädlare Sauternes dock. I munnen är vinet fylligt sött men med fin balanserande syra och lång eftersmak. Självklart inte i samma klass som tex Rieussec eller Suduiraut men mycket tillfredsställande. Smakade som allra bäst flera timmar senare när vi tömde de sista dropparna till en bit salt blåmögelost. Tänk så mycket gott vin det finns därute. Priset? - ca 80 kr för 500 ml.

fredag 6 april 2007

2004 Chateau Bouscassé

Det vin som kanske fått mest uppmärksamhet bland de nya vinerna i det strategiska släppet i måndags. Skall finnas på systemet närmaste året och priset är inget att klaga på. Vi brukar gilla Brumonts viner, minns särskilt en flaska av hans 1995 Château Bouscassé Vieilles Vignes som hade fått en härlig mognad när vi öppnade den i vintras. Vi minns också 2003:an av detta vin som avnjöts vid poolkanten framför grillen i skuggan av Mont Ventoux med cikadorna spelandes i bakgrunden i somras.
Vid dekanteringen är vinet fint purpurfärgat, doften är ljuvlig med inslag av mörka bär, cassis, jord och järn men en lätt alkoholförnimmelse i bakgrunden drar ner helhetsintrycket. Det här skulle lätt passera för fattigmans Bordeaux. I munnen är vinet direkt otillgängligt; strävt och tanninrikt. När vi njuter det till en bit oxfilé med gräddig sås 4 timmar senare har det mjuknat en del men inte alldeles tillräckligt.

Detta är ett fint tillskott i ordinarie sortimentet och vi kommer säkert att köpa en del flaskor till för lagring. När Bordeaux-priserna ser ut som de gör i världen i stort och i Sverige i synnerhet är det här faktiskt ett bra substitut runt hundralappen även om appellationen är Madiran. Men det är lite trist att det år efter år är Brumont som utpekas till superfynd med tanke på alla fina franska viner som finns i samma prisklass, vi har njutit fantastisk Bordeaux runt €10-12 som aldrig når Sverige - och gör de det har importören lagt på så han spricker. Vi har fortfarande en del flaskor kvar av 2001 Reignac inköpt för 110 kr - på Systemet finns den sämre 2002:an för 320 spänn.

2003 Schloss Gobelsburg Riesling Alte Reben

Gyllene gul, nästan så att man undrar om den drabbats av samma sjuka som vit Bourgogne från slutet av 90-talet. En första sniff visar dock att så inte är fallet: honung, mineraler och citrusfrukt utan tecken på för tidig oxidation. I munnen är vinet stöddigt, fylligt med söt frukt och nyanser av honung, grapefrukt och våta stenar med ett helt torrt slut. Den varma årgången har givit fyllighet och kraft men lite saknar man fräsch syraburen krispighet. Fungerar dock väldigt bra till vår mustiga bisque på rökta räkor toppad med lite scampi.

torsdag 5 april 2007

Jim Ford - The Sounds of Our Time

Härom veckan släpptes den så äntligen, den heliga graalen för älskare av countrysoul, återutgivningen av Jim Fords enda och närmast mytiska fullängdare "Harlan County". Jag måste erkänna att jag själv var ganska omedveten om Fords existens ända tills hans bidrag stack ut på de utmärkta samlingarna Country Got Soul Vol 1 och 2. När så journalisten och musikern L-P Anderson sökte upp mannen och redogjorde för mötet i den kanske mest läsvärda av alla artiklar i tidskriften Sonic förra året växte intresset. Ryktet gick att det tyska kvalitetsbolaget Bear Family skulle återutge skivan och att man dessutom funnit en hel del outgivna pärlor som skulle inkluderas, och nu äntligen finns skivan att köpa. Hela originalskivan i finfin ljudkvalitet och inte mindre än femton (!) outgivna eller svåråtkomliga bonusspår. Den utförliga bookleten utgörs av en engelsk översättning av L-P Andersons originalartikel, intervju med Nick Lowe, diskografi och bilder.

Och herregud vilken musik! Min värld stannar och jag måste flera gånger trycka på repeat. Här finns country, soul, rock, blues, pop, Memphis, Nashville, New Orleans, Mississipideltat,Los Angeles, Appalacherna, americana i kubik helt enkelt. Man kan hitta hur många kopplingar, referenser och likheter som helst, inte så sällan tänker jag på Mickey Newbury, Dan Penn eller Tony Joe White men lika gärna Stax och Muscle Shoals. Kompmusikerna består av idel ädel adel enligt Ford själv i den medföljande intervjun: James Burton, Jim Keltner, Gerry McGee och Dr John och stråk- och blåsarrangemagen skrevs av Gene Page som även arrangerat bl a California Dreaming med Mamas & the Papas, You've lost That Loving Feeling med Righteous Brothers samt flera spår med Four Tops och The Temptations. Var och varannan låt känns som odödliga klassiker, inklusive flera av de hittills outgivna. Jag tror inte jag blivit så golvad av en återutgivning sedan Candi Statons inspelningar för Fame släpptes 2004.

Kostar som en billig Bag-in-Box, ger oändligt mycket mer. Kan tex köpas här.

2005 Château Etienne Vieilles Vignes

Ett nylanserat Syrah-dominerat vin i ordinarie sortimentet från Saint-Chinian där majoriteten av Sveriges vinskribenter skriker fynd - så klart man vill prova. Färgen är blåröd med en klar kant, doften avslöjar en hel del primär frukt med lätt parfymerade toner av björnbär, lingon, vitpeppar och vinbär. I munnen är vinet fruktigt och ungt, ganska strävt, något vattnigt och med obefintlig längd. Doften är klart bättre än smaken som rymmer viss bitterhet. Mår nog bra av att rundas av i källaren några månader men bör nog drickas över närmaste dryga året. Mat till är en fördel. Ett rakt och hederligt tjut från södra Frankrike men fynd för 84 kr, nja det vete katten. Är detta ett fynd så vill jag knappt veta vad som döljer sig bland Systemets storsäljare i denna prisklass. Vi har druckit 6-Euros Rasteau som sopar detta vin av banan och 84 kronor är väl möjligen adekvat men inte mera. Men låt oss inte överanalysera, vinet är rakt och okomplicerat och ganska gott i sin enkelhet och något man gärna skulle bli serverad till lunch, lätt kylt i karaff på någon fransk bistro. Un vin de soif!

söndag 1 april 2007

2005 Olivier Leflaive Bourgogne Les Sétilles

Vad vi minns är detta vår första 2005:a från Bourgogne. Vi korkar upp till en budget-Bouillabaisse med fryst torskfilé, lax och räkor i brist på roséviner hemma. Varje gång vi dricker ett vin från Olivier Leflaive minns vi den underbara långlunch vi avnjöt i hans restaurang, "Le Table d'Olivier", i Puligny-Montrachet sommaren 2005. Där kan man för en blygsam summa runt €50 under vägledning av den energiske terroiristen Pascal avnjuta en trerätterslunch samtidigt som man serveras ett urval av 15 viner från denna negociantfirma, från Bourgogne Aligoté till Grand Cru. Speciellt minns jag deras 2000 Corton-Charlemagne och den nästan självkrypande goda Époisses som serverades efter maten.

Färgen är ljust gul, doften relativt stor och härligt typisk med inslag av citron, grapefrukt och mineraler på ekbakgrund. I munnen är vinet friskt, medelfylligt, uppfriskande med härlig syror. Återigen gör mineralerna sig påminda med associationer till våta stenar och ostronskal förutom citrusfrukter och vita blommor. Det finns en liten bitterhet jag gillar som jag ofta hittar i vit Bourgogne.

Det här är en given kandidat till husets vita Bourgogne. Tidigare har vi druckit mycket av 2002 Louis Jadot Couvent des Jacobins Bourgogne Blanc som nu byter årgång till den enligt hörsägen sämre 2004. Les Sétilles är inget dåligt alternativ!

2000 Alain Voge Cornas Cuvée Vieilles Vignes

Denna flaska har jag varit sugen på att öppna en tid och när vi lagar mustig gryta med hjort och våra näst sista kantareller från förra årets usla säsong känns det som ett bra tillfälle. Inköpt i Carpentras för ca 270 kr, men både detta vin och den mer exklusiva Cuvée Vieilles Fontaines har passerat förbi Systembolaget vid flera tillfällen i varierande årgångar, just nu finns enstaka flaskor kvar.

Flaskan har stått upp i ett dygn och det finns som misstänkt en hel del sediment. Efter dekanteringen är första intrycket något blygt men angenämt: Här har vi Syrah med viss mognad där de ursprungliga primära aromerna av gummi, charkuterier och mörka bär har gått samman och nu uppvisar mer homogen svartsöt frukt med inslag av rök, kryddor och mineraler. Smaken som växer med luftning är slank, Monsieur Voge är försiktig med ny ek vilket ger en tilltalande fräschör som förstärks av de fina syrorna. Här finns både koncentration och längd men utan tillstymmelse till alkoholhetta eller syltighet. Avslutet är helt torrt och dessutom mjukt, vinet känns färdigt att dricka och de oborstade tanniner som säkert fanns i dess ungdom har mjuknat. Elegant! Tyvärr var detta vår enda flaska.