fredagen den 27:e juli 2007

Fortsatt semester

Vi har helpension inklusive barnpassning hos mina föräldrar. Till lunchens Salade Niçoise drack vi en flaska 2006 Domaine de la Sauveuse Cuvée Carolle Rosé som var en riktigt trevlig rosé med laxrosa färg med dragning åt det orangea hållet, i både doft och smak återfanns de sedvanliga röda bären och örterna innan allt mynnade ut i en matvänlig bitter eftersmak som fungerade utmärkt till både sardellernas sälta och Dijonvinägrettens syra. Gott och enkelt, och "Vigneron Indépendant"-loggan på flaskhalsen ger som vanligt några gratispoäng i min bok. Hmm, det kanske är cinsault det hänger på som Finare Vinare hävdar. Till kvällens entrecôte dracks två sydrhônare från 2004: en Châteauneuf i form av Domaine du Vieux Lazaret samt en Vacqueyras i form av Le Clos de Caveau som jag skrivit upp tidigare och som numera tyvärr är definitivt slutsåld. Vacqueyrasen bjöd som vanligt på härlig körsbärsfrukt, röda bär, och rejäla doser garrigue och vitpeppar. Just denna flaska hade också mera kåda och tallbarr jämfört med tidigare. Châteauneufen var betydligt mera svårflörtad, första timmen fick den sin stjärt så sparkad av Vacqueyrasen att det var löjligt men med ytterligare lite luft växte den ett par storlekar. Aromspektrat var här mörkare med drag av rått kött, lagerblad och lakrits utöver körsbären vilket jag tillskriver Mourvèdrekomponenten. Helt enkelt mer "funk". Trots en stark spurt nådde den aldrig upp till Vacqueyrasen som kändes längre och bredare och med fylligare och mer komplett mittparti. Den dyrare och mer namnkunniga Châteauneufen kändes enklare och tunnare. Jag tror alla runt bordet höll med. I vilket fall som helst kul att jämföra, och båda vinerna var goda - jag gillar verkligen de 2004:or från södra Rhône vi har provat hittills.

torsdagen den 26:e juli 2007

Uppsamlingsheat för blandade semesterviner

Vi har varit på sommarturné hos släkt och vänner, och har blivit bjudna på en hel del goda middagar. Här följer några korta noteringar ur minnet kring en del av de viner vi serverats. 2005 Duboeuf Beaujoulais-Villages lämnade inga bestående intryck- lite glesa röda bär parat med hög syra och minimal kort eftersmak. Ospännande och förtvivlat enkelt -men visst är det lättdrucket om det nu är det man vill ha ut av ett vin. 2004 Trimbach Riesling var en utmärkt apéritif med inslag av kartiga gröna äpplen, citron och mineraler i hustypisk knastertorr stil. Vinet känns fortfarande alldeles för ungt och var ganska slutet direkt efter uppkorkandet. Vinner på att luftas eller kanske hellre lagras något år till åtminstone. Som vanligt en stabil basriesling. 2005 Jean-Claude Boisset Bourgogne Blanc, som gick åt i en rasande takt till grillade gambas medan regnet vräkte ned utanför, var en blekgul uppenbarelse med lite gröna reflexer och en typisk doft av äpplen, citron och fat. I munnen var vinet ungt men gott med fin ren frukt och ganska välintegrerad ek. En riktigt trevlig bekantskap i samma viktklass som Jadots Couvent des Jacobins. Enligt uppgift nedklassad frukt från Ladoix och Puligny-Montrachet, vilket parat med årgången mynnar ut i en liten fyndstämpel. Finns fortfarande enstaka flaskor kvar. Boisset sägs ha förbättrat sin kvalitet markant sedan vinmakaren Grégory Patriat tillträdde 2002. 2001 Château Fournas Bernadotte fick jobba i motvind, serverat i alldeles för små glas utomhus, men framstod iallafall som en ganska enkel men habil Bordeaux med svartvinbärsjordigheten på plats. Gott men kanske någon femtiolapp för dyrt. I vilket fall som helst ett av de godaste viner svärfar har bjudit på, tack för det. Blev sugen på att prova förstavinet som vi har liggande i årgång 2000. Betydligt billigare 2003 Château de Fontenille serverades av mina föräldrar. Doften var faktiskt riktigt bra, vidöppen och ganska stor med klassiska inslag av cassis, grön paprika, järn och jord. I munnen var vinet väl glest, enkelt och vattnigt och levde inte upp till doftens löften, men ändå ganska gott och matvänligt medelfylligt. Bra typicitet för pengarna. Kanske ett tips för en stor tillställning där gästerna har klassiskt skolade gommar? Är man van vid eldiga Nya Världen-boxar är kanske kvällens andra vin att föredra. 2004 Gran Lurton Cabernet Sauvignon Gran Reserva hade verkligen en annan profil, varmare, alkoholstarkare och mer frodigt fruktpackad, men också tydligare tanniner. Doften var stor och varm med lite kryddighet utöver mörk frukt, plommon, rostade fat och lakrits som även återfinns i den ganska fylliga smaken. Malbeckomponenten kändes större än de 20% som anges. Riktigt gott, med reservation för att man måste gilla stilen. Pappa och jag föredrog detta vin till ryggbiffen, medan mamma och K var mer förtjusta i Fontenille.

lördagen den 14:e juli 2007

2003 Domaine du Pégau Cuvée Reservée

Vi firar 14:e Juli med en dag på stranden, en skön joggingtur, hotellbokningar inför kommande Parisresa och vår enkla vanliga kyckling, som dagen till ära får heta Poulet provençal. Vinet är dock allt annat än enkelt. Det varma 2003 som skapade en hel del eldiga alkoholstinna viner med russinliknande frukt verkar ha spelat familjen Féraud helt i händerna, och om Clos des Papes som dracks ganska nyligen har delat vinälskare i två läger så verkar precis alla älska Pégau. Parker uppgraderade sin score till 99 i ett nummer av Hedonist's Gazette nyligen vilket satte fart på de sedvanliga spekulationerna om nära förstående prishöjningar. Nu är ju inte vinet så förbaskat enkelt att få tag på längre ändå, men åtminstone förra sommaren fanns det fortfarande gott om flaskor i Pégaus caveau i centrala Chateauneuf-du-Pape, och Divine lyckades som vanligt också få hit en del flaskor till Sverige, visserligen till ca 70% högre pris än de €29 vinet kostade på plats, men de skall väl också tjäna pengar.

Flaskan korkades upp redan efter lunch men dekanterades ej. Färgen är mörkt brunröd. Doften är stor men ändå klart mera knuten jämfört med senaste flaskan för något drygt halvår sedan. Här finns mängder av körsbär, hallon, kåda, tallbarr, lavendel, provencalska örter, vitpeppar, lite läder men också lite svettig häst och bondgård som sannolikt är brettanomyces men som absolut inte stör utan snarare bidrar till helhetsintrycket. I munnen är vinet fylligt men elegant med samma peppriga körbärstoner som i doften. Flaskan säger 14% men enligt uppgift är den sanna alkoholstyrkan drygt 16% vilket inte alls märks -vinet är helt enkelt perfekt balanserat. Eftersmaken är kryddig och mycket lång. Wow, vilken Châteauneuf. Riktigt, riktigt bra och det enda smolket i glädjebägaren är att vi vet att det kan visa ännu mer. Det finns också flera inlägg på cellartracker från senaste månaderna som tyder på samma sak - vinet har lämnat sin öppna babyperiod och gått in i en svårare fas. Bäst att låta resterande flaskor ligga ett tag, skall vi säga 2 år?

I högtalarna Françoise Hardy "The Vogue Years", man behöver bli påmind ibland om vilken fantastisk dramatisk popmusik "Non ce n'est pas un rêve" och "Je changerais d'avis" är.

fredagen den 13:e juli 2007

2006 Tavel La Combe D'Or

Till en ytterst kärleksfullt tillagad Bouillabaisse på färska blåmusslor, tigerräkor, havskatt och rödtunga med hemkörd rouille och egenbakad baguette de campagne provar vi den andra av de två Tavel som finns på SB i år. Efter all bakning, hackning, sjudning och silning blir man nästan provocerad av detta vins enkelhet. Färgen är rosa åt det orangea hållet. Doften är stum, liten och ganska tråkig med lite röda bär och ett uns mineralitet. I munnen är vinet vattnigt, fruktsnålt med antydan av alkoholhetta och ett malörtsbittert slut. Den 54-kronors Puycheric vi använt i matlagningen är klart att föredra; den är visserligen också vattnig och förtvivlat enkel men har iallafall lite hederlig ung frukt och stuns. Dålig flaska tänker ni, kanske korkad, och visst man kan misstänka det om det inte vore så att man inte ens använt naturkork för förslutning och om det inte vore så att jag hade precis samma upplevelse med 2005:an som inköptes i Frankrike och dracks med mina föräldrar förra sommaren. Då var eländet åtminstone 50 spänn billigare. Läser man det finstilta på etiketten ser man att négocianten som buteljerat detta vin återfinns i Beaune av alla ställen. Håll dig till Bourgogne! Hur kunde det här passera bolagets smakpanel när det finns så mycket godare Tavel?

torsdagen den 12:e juli 2007

2001 Paul Jaboulet Aîné Cornas Les Grandes Terrasses

Inspirerade av det murriga vädret gör vi en mustig gryta med bitar av entrecôte och oxfilé, kalvfond, tomatpuré, lök, morötter, fänkål och våra allra sista kantareller från förra året. Åtminstone verkar det bli ett bra svampår i år. Till detta öppnar vi en Cornas från négocianten Jaboulet bestående av 10% egna druvor, 30% köpta druvor och 60% köpt vin. Hur kul kan det vara med köpt vin? Å andra sidan har namnet Jaboulet i sig fått dålig klang sedan slutet av 90-talet pga tveksam kvalitet efter Gérard Jaboulets plötsligt död 1997 så det kanske inte är så illa med lite vin utifrån. De egna druvorna har iallafall växt på 50-åriga stockar i förnäma Reynards. Vinhuset är nu sålt och stora investeringar görs, 2005 är den första årgången tillverkad av de nya ägarna.

Färgen är blåröd med en bruntingering som skvallrar om viss mognad. Doften är rent ut sagt ljuvlig med parfymerad vinös mörksöt frukt och kryddighet som tydligt drar åt vitpepparhållet men som ändå för tankarna åt Bourgogne. Det finns också violer, lakrits/anis, jord, rök och lite vanilj. I munnen är vinet medelfylligt med hög syra, lite gles frukt men ändå tillgängligt med viss intensitet och god syrlig eftersmak utan tecken på någon förtretlig tunnel. Även om Cornas brukar kunna leverera riktiga bonnaviner med skit under naglarna handlar det här mera om finess, balans och finstämda nyanser- tankarna går återigen åt Bourgogne. Väldigt gott till maten, fungerade utmärkt till den mustiga grytans möra kött och fänkålens anistoner. En liten påminnelse att inte helt stirra sig blind på kritikernas omdömen.

2002 Zind-Humbrecht Riesling Herrenweg de Turckheim

Till en rätt så kaotisk förrätt med trötta griniga barn passar vi på att se var denna 2002:a befinner sig. Färgen är halmgul. Doften innehåller för första gången lite trasselsudd men också rå svamp utöver den vanliga honungen, äpplena, citrusen och mineralerna. I munnen är vinet elegant och finlemmat och inte alls så kraftigt som man lite fördomsfullt förväntar sig av denna producent. Här finner man vita persikor, äpplen, citronolja, ostronskal och nästan lite sälta i avslutet som också innehåller en anings sötma och kanske lite mindre intensitet än man kunde önska med tanke på producent och årgång. Etiketten säger Indice 2, dvs det näst torraste - stort tack till Z-H för denna guide i den djungel av restsötma som Alsace har blivit. Vinet är drickfärdigt nu enligt min smak*, man kan möjligen hoppas på lite fler mognadstoner men så värst mycket längre behöver man inte vänta, å andra sidan var vinet som bäst någon timme efter uppkorkandet.

*Med reservation för att denna flaska köptes efter prissänkningen och vinet har således stått i butik några månader, det fanns också vin en bra bit upp på korken varför man kanske kan misstänka att just denna flaska var tämligen avancerad i sin mognad.

onsdagen den 11:e juli 2007

2001 Château Monregard La Croix

Pomerol dricker vi verkligen inte för ofta. Det här är visserligen andravinet till lite halvobskyra Clos du Clocher, men icke förty en tvättäkta Pomerol. Årgång 2000 passerade beställningssortimentet för några år sedan om jag minns rätt, och förstavinet finns just nu att köpa i årgång 1999. Det här är en ensam stackars flaska inköpt i Frankrike som vi inte riktigt vetat när man skall öppna, men ser man till Parkers rekommendationer för förstavinet så kanske det börjar bli dags för att inte bli besviken.

Korken är i suveränt skick utan några som helst tecken på läckage med vin endast någon mm upp i ett homogent mönster. Doften är ganska stor, och alldeles ljuvligt parfymerad med plommon, svarta vinbär, vanilj, choklad, kaffe, jord, järn och en antydan av sous-bois. Jag tycker ofta det är svårt att skilja högra stranden från den vänstra men det här är bara så typiskt Bordeaux. Mmmm, det här kan jag sniffa på hela kvällen. Smaken lever inte riktigt upp till alla löften men är fortfarande riktigt god och läskande med samma mörka frukt parad med lite kaffe och bitter choklad, medelfyllig med viss koncentration och längd men kanske lite ihålig mitt. Vinet är mjukt och känns helt drickfärdigt. "Definitionen av rött vin" säger K med gårdagens Rhônevin i minnet och det är bara att hålla med. Återigen ett exempel på all god Bordeaux som finns, utanför de stora namnen.

måndagen den 9:e juli 2007

2001 Torres Mas La Plana

Det är närmare 30 år sedan 1970 Mas La Plana vann guldmedalj i Olympiades vinicoles Gault-Millau i Paris mot gräddan av Bordeaux. Många tycker att vinet hamnade i en rejäl svacka från mitten av 80-talet till och med andra halvan av 90-talet. I Sverige har det återkommit med jämna mellanrum, just nu finns den enligt uppgift väldigt svaga årgången 2002 på hyllorna. Själv har jag tidigare bara provat 1998:an härom året och tyckte mycket om den, så jag har ganska höga förväntningar på kvällens flaska som njutes som gräsänkling till en hängmörad club steak.

Färgen är mörkt karmosinröd med en klar kant. Doften är stor, varm och mycket druvtypisk med inslag av svarta vinbär, körsbär, jord, tydlig blyertspenna, vanilj och en antydan av rök. I munnen är vinet fylligt med god koncentration och inslag av cassis, lite sura körsbär och tobak. Tanninerna är mogna och fina men ganska framträdande. Eftersmaken är lång, god och balanserad utan alkoholhetta. Vinet känns fortfarande mycket ungt men väldigt gott. Skall man jämföra med 1998:an så var den ett snäpp bättre, mycket på grund av de läckra mognadstoner med stall och läder som hunnit utvecklats, men denna årgång känns som bara barnet ännu och kommer säkert att utvecklas fint. Det är ca 67 mil mellan Bordeaux och Vilafranca del Penedès och visst känns det (väl?) att det finns lite varmare spansk accent men det vore väldigt roligt att prova blint.

lördagen den 7:e juli 2007

2003 Brunel Les Cailloux

Vad jag vet så saknar André Brunel svensk importör, vilket är märkligt med tanke på att han anses tillhöra eliten i Châteauneuf-du-Pape, åtminstone sedan slutet av åttiotalet. Vi som läser internationella vinkritiker har dock inte kunnat undgå att notera de höga betyg hans viner får, och han finns självklart också med i Parkers bok "The World's Greatest Wine Estates". Vingården i sig är som så ofta i Châteauneuf utspridd men huvudsakligen planterad på de så typiska stora stenbumlingarna, les galets roulés, som värms upp under dagen och sedan avger värme under nätterna; stenarna återkommer även i namnet Les Cailloux. Man gör också Côtes-du-Rhône och har nyligen köpt 40 nya hektar i närheten av Châteauneuf vilket kommer att öka produktionen i framtiden. Den här flaskan köptes på plats för ca 165 kr i den härliga butiken Vinadéa som har ett fint luftkonditionerat utbud till väldigt bra priser, visserligen ganska lite Pégau men deras caveau ligger å andra sidan bara ett stenkast bort nedför stentrappan. Om ni har vägarna förbi...Nåja, åter till vinet.

Doften är stor, varm, lite syltig men helt förförisk med inslag av körsbärslikör, hallon, vitpeppar, kåda och garrigue. I munnen är vinet fylligt med ett uns alkoholhetta men också lager på lager av varm Grenachedominerad frukt med körsbär och röda bär som verkligen sprider sig i munnen innan allt klingar ut i en lång kryddig eftersmak. Antydningar av russin men det hela håller sig på rätt sida åt körsbärshållet. Det finns en hel del tanniner men de döljs under all frukt. Syrorna är låga.

Profilen är ganska lik 2003 Clos des Papes men med mindre längd och intensitet. Alkoholstarkt, lite syltigt och med låga syror -kan det verkligen vara nåt? Absolut - jag blir helt förförd av detta vidöppna härliga vin som är underbart gott till en skiva gigot d'agneau med generösa doser vitlök och herbes de Provence. "Broad, expansive, and totally captivating" - det är bara att hålla med. Öppet mål kära importörer, vore jag ni skulle jag genast höra av mig till 6 Chemin du Bois de la Ville, 84230 Châteauneuf-du-Pape, France.

2005 Bründlmayer Riesling Zöbinger Heiligenstein

En purung Riesling får utgöra kvällens apéritif och samtidigt ackompanjera förrätten på hastigt grillade gambas medan regnet droppar utanför fönstret. Doften är frisk men lite knuten med inslag av kartigt Granny Smith-äpple, citron och vita persikor. I munnen är vinet ungt och friskt med fräscha syror och inslag av brustabletter, vita blommor och mineraler. Lite spritsighet. Fräscht, gott och aptitretande men ack så ungt. Det känns som om det finns mycket potential med några års lagring. Vinet får utvecklas i liten flaska i kylen över de närmaste dagarna. Det finns fortfarande flaskor kvar om någon är intresserad.

fredagen den 6:e juli 2007

2004 Finca Sandoval

Det är väl ingen som tänker på Manchuela som en av de stora spanska vinregionerna, men det är här som vinjournalisten Victor de la Serna har sitt hjärtebarn - en höglänt vingård med kalkrik lerjord och svala nätter. Druvorna (åtminstone Syrah) är kloner från Château de Beaucastel och själv verkar han övertygad om sin terroir även om bakgrunden annars är den gamla vanliga: lågt skördeuttag ned mot 20 hl/ha, handskörd, noggrann selektion, 11 månader på ny fransk ek etc etc. Resultatet har inte låtit vänta på sig - såväl internationella som svenska vinskribenter har gjort tummen upp allt sedan första årgången 2001. Druvsammansättningen den här årgången var 83% Syrah, 9% Monastrell (Mourvèdre), och 8% Bobal.

Färgen är mörkt blåröd. Doften är stor med allmänt vinösa toner innehållandes björnbär, vinbär, kåda, tallbarr, Wunderbaumgran, lakrits, mörk choklad, lite pepprighet och fatvanilj med gräddkola och lite rök. Smaken är fyllig och ganska häftig med mörka bär, smöriga gräddiga fat, lite jordighet och Valrhonabitterhet. Sist jag smakade dominerade eken men den känns mycket mera integrerad nu. Härligt förförisk yppig koncentration och längd men samtidigt fina syror utan jolmighet eller alkoholhetta trots 14,5% enligt etiketten på den nästan löjligt tunga flaskan. Här har vi helt klart ett vin med egen karaktär och lite skit under naglarna som på ett rätt härligt sätt förenar Nya Världen-fruktighet med Gamla Världen-jordighet och personlighet. Gott och kul!

PS Dag 2 märker man hur ungt vinet är; frukten har lugnat ner sig och tanninerna är mer framträdande. Strävare men fortfarande väldigt gott, samma barrträdspräglade fruktighet men mera Gamla Världen. Resterande flaskor blir kul att följa.

måndagen den 2:e juli 2007

Gott och blandat från senaste tiden

Det har varit si och så med uppdateringar på senaste tiden, med fullt upp på jobbet parat med kräksjuka barn. Här kommer några korta anteckningar kring några flaskor som druckits senaste perioden.

2006 Gobelsburger Grüner Veltliner är basvinet från anrika Schloss Gobelsburg. Färgen är ljusgul, doften fräsch med fin pepprig druvtypicitet och rikligt med mineraler och ostronskal. I munnen är vinet gott, uppfriskande med god men ganska enkel frukt. Höll sig bra i kylen över några dagar. Ett gott vin till riktigt bra pris och det är bara att hålla med David Schildknecht som skrev så här om 2005:an "Sensational value...If you couldn’t drink your way through a couple of cases of this in the course of a year, then either you don’t like Gruner Veltliner or you’re a Gruner Veltliner snob – a concept that strikes me as oxymoronic." Jag blev väldigt sugen på att prova deras Gobelsburger Riesling - har bara provat Alte Reben tidigare.

2001 Finca Allende representerar det ultramoderna Rioja i en stil som jag gillar. När vinet var nysläppt var det underbart gott, men en del flaskor över senaste året har varit klart sämre -flaskvariation eller en dum period? Den här gången var vinet tillbaka i god form med riktigt köttig plommonfrukt med animaliska inslag och körsbärslikör parat med lite jord och läder. Härlig koncentration och längd och borde hålla länge ännu om den här flaskan var representativ.

2004 Mitolo G.A.M. Shiraz från kultförklarade vinmakaren Ben Glaetzer fick katastroföppnas då jag en dag plötsligt upptäckte att korken var kletig och hade läckt. Efter uppkorkande noterades en kanal längs sidan där vinet hade runnit, i övrigt var den helt oantastlig utan tecken på värmeexponering. Övriga flaskor såg desutom okej ut. Med reservation för en möjligen defekt flaska så var färgen mörklila, doften stor och köttig med klassiska aussie-shiraz inslag med björnbär, lakrits, anis, blåbär, eucalyptus och rotfrukter men ingen alkoholhetta. Smaken var brottarstor med samma mörka bär parat med kryddighet och rejäla doser smörig rostad ek, men ingen saltighet som jag hittar i många Barossa-shirazer och ingen störande alkoholförnimmelse trots 15%. Frukten matchades dessutom av syror. Balanserat helt enkelt, fruktbomb eller ej. Sannolikt var dock flaskan inte helt perfekt då vinet efter cirka fem timmars luftning snarast blev sämre. Parker drämde till med 97 poäng vilket för mig indikerar någon sorts utomjordslig njutningsupplevelse och det är väl tveksamt om ens en perfekt flaska når dessa nivåer för mig, men en god shiraz likaväl - om man nu gillar stilen.

söndagen den 1:e juli 2007

2001 Gianni Voerzio Barolo La Serra

Dags att se efter var det här Barolofyndet befinner sig för närvarande. Sist vi provade tyckte jag eken tog väl stor plats och skymde både frukt och ursprung. Gianni Voerzio, som inte skall förväxlas med brodern Roberto vars viner ligger några snäpp högre både pris- och kvalitetsmässigt, har flera viner som passerat Systembolagets sortiment senaste halvåret, både Dolcetto och Barbera, och det är bara att hoppas att även nya årgångar av hans Barolo La Serra återkommer. Jag vet inte hur Granqvist Vinagentur ordnade fram det svenska priset på 203 kr, men att säga att det var konkurrenskraftigt är en underdrift - samma flaska kostade €50 i Rom förra våren, och de stackars amerikanerna får betala $100+.

Färgen är brunröd. Doften är ganska stor med inslag av plommon och mörka bär med lite bränd allmänt vinös ton men här finns också alla nebbiolokomponenterna på plats: rosorna, tjäran, violerna och körsbären. Eken är fortfarande framträdande med inslag av smörkola, mjölkchoklad och kaffe men är bättre integrerad och håller sig på sin kant. I munnen är vinet typiskt slankt men med fin intensitet, mörk frukt, lite kryddighet, fin syra och en god, ganska lång eftersmak. Tanninerna finns där men är något mjukare och ingenting som stör mig till mat.

Det här vinet har verkligen utvecklats fint, eken har integrerats och det finns redan vissa mognadstecken. Det blir nog lagom att ta nästa flaska efter årsskiftet. Inte riktigt på samma nivå som Fontanafreddas 2001 Serralunga men väldigt gott både till antipasti på tomatbruschetta och till svampravioli.