lördagen den 29:e september 2007

2004 Domaine Santa Duc Gigondas


Fy vilket ruggväder! Vi kurar med en varm sydrhônare och svärmor på besök. Vi har aldrig provat detta vin, men 2005:orna kommer i ordinarie sortimentet from måndag varför det känns lämpligt med ett smakprov för att se hur stilen passar oss.

Färgen är mörkt, mörkt blåröd med dragning åt svart. Doften är stor, varm och lite eldig och stickig med körsbär och brända toner. Första smakprovet direkt efter uppkorkande är sådär: ett riktigt vresigt och trumpet rödtjut med ordentlig strävhet och bitterhet i den rejält extraherade lite alkoholvarma eftersmaken. Men till grytan efter knappa tre timmars luftning är vinet desto trevligare. Doften har utvecklats till det bättre med fortsatta körsbär men även björnbär samt mörk choklad, rejäla doser nymald vitpeppar, örter och lite småskitiga animaliska köttiga mörka toner som jag mest tillskriver mourvèdrekomponenten. Efter hand under kvällen tillkom lite tallbarr. I munnen är vinet fylligt, kryddigt och varmt men alkoholen stör inte på samma sätt som i början. Eftersmaken är mjukare och inte lika bitter. Det här är gjort i en högextraherad, eldig stil som inte alltid är min absoluta favorit, men sådana här viner har absolut sin plats och med luftning är vinet riktigt gott! Behöver dock mer tid i källaren, alternativt en ordentlig luftning i nuläget. Smakprofilen tycker jag påminner en hel del om deras CdR "Les Quatre Terres", men med mera djup, struktur och längd. Det blir definitivt några flaskor av nollfemman också. Visst blir man nyfiken av Parkers utlåtande att nollfyran "seems lightweight compared to the 2005"? Huga.

fredagen den 28:e september 2007

2001 Poderi Aldo Conterno Barolo Cicala


Jag har sagt det förr, men botemedlet mot korkskruvsångest är så klart att köpa fler flaskor, så när vi nu fick den möjligheten i Rom har vi inte längre några ursäkter. Nyfikenheten tar överhanden. Det har annars varit svårare och svårare att låta vår tidigare enda flaska av den här vingårdsbarolon ligga; det har trillat in rapport efter rapport om hur utmärkt den är att dricka redan nu, självaste Hans Artberg förklarade den som drickfärdig redan i sitt oktoberbrev 2006, och den sopade rent i EWS's ganska imponerande blindprovning av 2001:or från Barolo med mer än dubbelt så många poäng som tvåan och med bland annat beskrivningen "the finish was longer than any other wine - not even close".


Vingårdsläget Cicala ligger i Bussia utanför byn Monforte d'Alba. Vingården vätter mot syd-sydväst och jorden är mager med högt innehåll av järn och kalciumkarbonat. För detaljer kring vinmakningen, tid på ek etc hänvisas till hemsidan.

Färgen är mörkt tegelröd. Redan vid dekanteringen slår ljuvliga aromer upp ur karaffen. Doften är tät och potent med likörliknande inslag av körsbär och hallon, mörk choklad, marsipan, vanilj och en svalkande mintighet. Man kan liksom inte sniffa sig nöjd utan återkommer med näsan gång på gång och hittar då även violer, lite lakrits, solvarma stenar, kryddor och en gnutta örter, eller om det möjligen är tobak. Det känns som själva definitionen av Nebbiolodoft. I munnen är vinet läskande fräscht med såväl kraft och intensitet som fjäderlätt elegans i en drygt medelfyllig kropp där smaken verkligen fyller ut hela munnen och alla smaklökar för att sedan klinga kvar länge, länge, så att man nästan börjar snegla på sekundvisaren. Wow, vilken längd! Den mogna frukten balanseras fint av syrorna. Ännu saknas de mognadstoner som kommer att komma med ytterligare lagring, men det är underbart gott, charmigt och klart tillgängligt redan nu med slösande doser fullmogen men spänstig frukt. En av de godaste flaskor vi någonsin druckit!

Resten av flaskan tänker jag följa över några dagar, och till förrätten drack vi Pio Cesares 2004 Langhe Nebbiolo. Alla svenska vinälskare är väl dödströtta på att läsa mer om detta superfynd, men det var intressant att jämföra med Cicalan. Givetvis hade det ingen chans i denna ojämna match; det var i jämförelse påfallande mycket spretigare, vattnigare och enklare med försvinnande kort eftersmak, och den lite dammiga grusigheten blev mindre smickrande, men ändå: nebbiolotypiciteten finns där och vilket underbart gott vin! Det här var kanske bästa flaskan hittills. Man får trots allt väldigt mycket Piemonte för en hundralapp.

tisdagen den 25:e september 2007

Etikettdrickandets lov...


Vilken etikett skall man satsa på?

De tyvärr inte alltför ovanliga funderingarna kring kejsarens nya kläder har återigen dykt upp på senaste tiden när flera bloggar provat samma vin, 2001 Château Batailley. En helt ok bordeaux från en medelmåttig årgång som begåvats med priset 299 kr. Vi har själva inte provat, men man verkar vara överens om att vinet är ganska gott på ett enkelt sätt och max värt kanske hälften av vad det kostar. Man verkar kunna sätta vilka hutlösa priser som helst bara man har exempelvis Meursault eller Cru Classé en 1855 på etiketten, oavsett hur innehållet är. För oss stackars frankofiler med smak på klassiskt tjut och med emotionella bindningar till de klassiska vinområdena efter resor och upplevelser på plats svider det ofta lite extra i plånboken när det är släpp. Det mesta verkar ha stigit rejält i pris bara de senaste åren. Skyll dig själv vinsnobb kan man tycka, men faktum kvarstår att det är viktigare än någonsin att göra sin hemläxa och noggrant överväga vad man skall spendera sina surt förvärvade slantar på, i alla fall utifrån vår nuvarande ekonomiska situation. Passa sig för etikettköpande med andra ord. Däremot vill jag gärna slå ett slag för etikettdrickande. Blindprovning i all ära, men när vi öppnar en flaska vin här hemma vill jag såklart att vinet skall vara så gott som möjligt och ge så mycket njutning som möjligt. Alla flaskor är ju inköpta med en känsla av spänning och med höga förväntningar om än i olika prisklasser. Man skall förstås skriva vad man tycker om vinet och jag menar inte heller att man oreserverat skall hylla de viner man dricker men varför sitta och surkritiskt prova vinet när man redan har spenderat pengarna? Om jag kan få ut ännu mera njutning av att se etiketten, kanske minnas mötet med vinmakaren eller resan i regionen så varför inte? Står det Pauillac på etiketten så blir det ju onekligen lite gratispoäng i min bok, vilket bara är trevligt.

PS. Anders Wennerstrand utvecklar elegant funderingarna på Nettare e gioia. Missa inte denna nystartade blogg!

söndagen den 23:e september 2007

2004 Huet Le Mont Sec


Till kvällens krabba blir det ung biodynamisk Vouvray från ett av appellationens största namn: Gaston Huet. Färgen är blekgul. Doften innehåller kartiga äpplen och päron, lite citron samt ordentliga doser champinjonkräm och grön sparris. Smaken är klingande ren och fräsch med rejäla syror och ett gott uppfriskande slut med mineraler och nästan en gnutta sälta. Som så ofta var sista glaset godast trots viss luftning innan det serverades. Härlig Chenin Blanc. Vinner på lagring men gott redan nu.

fredagen den 21:e september 2007

2003 Château Sociando-Mallet


Vinmisshandel! Jag minns så väl när vi köpte den här flaskan - liksom jag minns alla andra flaskor - en varm, för att inte säga het dag i Södra Rhônedalen. Som vanligt kan man ju inte låta bli att kolla lite efter vin när tillfälle bjuds, och plötsligt stod den där, en ensam stackars flaska kvar på hyllan. Priset var det inget fel på, ca 270 kr, och trots att jag visste att vi hade en eftermiddag inbokad i Châteauneuf-du-Pape kunde jag inte låta bli att slå till. Termometern stod på 38 grader när vi klev ur bilen, och även om vi med jämna mellanrum körde med AC:n på det kallaste när vi förflyttades oss är jag rädd för att den här stackars flaskan blev ganska misshandlad i värmen. Det har därför känts en tid som att det är dags att dricka upp, även om vinet förstås egentligen är alldeles för ungt. Better safe than sorry.

Korken bekräftar farhågorna - vinet har rört sig ända upp mot öppningen i ett högst ojämt mönster. Färgen är mörkröd och vinet ser ungt ut utan tecken på bruntingering. Doften är varm, mogen och fruktig med inslag av svarta vinbär, rikliga doser grön paprika som många anser vara Sociandos signum, lite rök, jord och tobak samt nyvässad blyertspenna. Doften känns inte alls kokt eller ens väldigt atypisk à la 2003 Ch Marsau utan det doftar helt enkelt klassisk Bordeaux om än från ett klart moget år. I munnen är vinet drygt medelfylligt och fruktigt med faktiskt riktigt läskande syra. Den lite trubbiga dova frukten döljer tanninerna en hel del, men de finns där, redo att kasta sig över en, och stryker man med tungan över gommen är det alldeles strävt. Eftersmaken är lång och sträv med en gnutta koncentrerad bitterhet men ingen alkoholhetta. Under kvällen utvecklade vinet jämnare, mer integrerade kanter på alla sätt och den lilla bitterheten försvann.

Den här flaskan kändes inte defekt alls, men självklart för ung. Kanske kan man anmärka på att frukten ändå saknade lite stuns och friskhet men om det beror på värmeskada eller årgången i sig törs jag inte svara på. Trots det levererade den mycket njutning. Ibland har man tur! En oskadad flaska skulle jag dock låta ligga åtminstone till andra sidan 2010.

2002 Château Bouscassé Vieilles Vignes



Kvällens tema blir barnarov - alldeles för unga flaskor. Men vi är nyfikna, och det känns som att Alain Brumont har gjort sina viner i lite tillgängligare stil senaste årgångarna. Färgen är mörkt blåröd med en dragning åt svart. Doften är ganska stor och faktiskt tillgänglig redan från början med lite syltiga men ändå svala inslag av blåbär, björnbär, svarta vinbär, vanilj, menthol samt lite gröna toner av oliver, rotfrukter och lite tallbarr. Hmm, jag har sett flera trovärdiga provare på eRP och franska forum som erkänt att de blint gissat på Syrah när de druckit Brumonts viner. Själv har jag alltid tyckt att de påminner mera om Bordeaux men den här gången inser även jag hur man lätt kan associera till Syrah. Eller så extrapolerar man bara hur årgången var i Bordeaux och skyller gröna toner på omogna druvor. I munnen är vinet slankt men med god fruktintensitet och ganska friska syror. Tanninerna är förvånansvärt mjuka och finkalibriga, men vinet är fortfarande ganska strävt om än inte i paritet med årgång 2004 av standard-Bouscassén. Eftersmaken är lång och sval utan alkoholhetta. Vinet känns förvånansvärt tillgängligt, men blev bättre och bättre under kvällen. Vinner såklart på ytterligare lagring, men inget slöseri att dricka redan nu. Gott.

PS. Resten av flaskan dracks kvällen efter och kändes om möjligt yngre. Drygt fem timmars luftning verkar motsvara mer än att direkt efter uppkorkandet bli fylld på liten flaska ända upp och förvaras i kyl över natt.

torsdagen den 20:e september 2007

Walter Jackson - Speak Her Name (The OKeh Recordings Vol 3)


Bakgrunden till att den här bloggen startades var att jag ville sätta vinupplevelserna på pränt för att på så sätt komma ihåg bättre och samtidigt tvingas strukturera mig lite och lära mig mer. Att de sedan blev offentliga på nätet berodde på en förhoppning om dialog och diskussion med andra vinintresserade. Inspirationen kom efter att ha lurkat hos Finare Vinare ett tag. Men planen var också att skriva om andra väsentliga saker utöver vin. Även om jag lyssnar på musik mer än jag dricker vin så har det inte blivit så många poster om det. Det är dags att ändra på det, för nu sitter jag här igen, kippandes efter andan med gåshud och bultande hjärta och vill bara skrika rakt ut i lycka.

Härom veckan kom nämligen den tredje volymen i Kents återutgivningsserie av allt som Walter Jackson spelade in på Columbia, OKeh och Epic mellan 1962 och 1968. Och vem tusan är Walter Jackson undrar ni? Svaret är: den bäste sångare ni säkert aldrig har hört. Tyvärr sålde han aldrig särskilt bra och är sorgligt bortglömd idag 24 år efter sin alldeles för tidiga död i en hjärnblödning 1983. Han föddes i Florida 1938 och intresserade sig för musik efter att ha drabbats av polio som femåring - han uppträdde på kryckor resten av livet. Skivdebuten kom med gruppen Velvetones 1959 men karriären tog fart när han började spela in för Chicagobolaget OKeh efter att ha upptäckts på en pianobar 1962. OKeh levererade material från bl a Curtis Mayfield, Van McCoy, Barrett Strong och Chip Taylor och man hoppades även på en ny cross-over succé à la Nat King Cole varför man lät Jackson spela in en mängd standards i storbandsformat, men den riktigt stora succén uteblev. Den tiden finns dokumenterad på de första två skivorna i serien, men det är på denna volym hans i mitt tycke starkaste period mellan 1966 och 1968 äntligen givits ut i sin helhet på CD.

Och det är nu orden riskerar att ta slut för det här är så snuskigt vanvettigt bra att jag inte vet var jag skall ta vägen. Materialet är mörkare och souligare vilket passar Jacksons röst bättre än standards. Arrangemangen är stundtals överdådigt dramatiska med körer, stråkar och blås - tänk Walker Brothers, Righteous Brothers eller varför inte Dusty Springfields "You Don't Have To Say You Love Me". Och över alltihopa ligger rösten - urstark men sårbar och sårad, avgrundsdjup men samtidigt lätt svävande, fullständigt översvämmade av känslor. Han skulle kunna sjunga Imse Vimse Spindel och jag skulle ändå lyssna, men som tur är har han ett låtmaterial av högsta klass. Titlarna ger en hint om vad som skall komma: "After You There Can Be Nothing", "My One Chance To Make It" och Burt Bacharachs "They Don't Give Medals (To Yesterday's Heroes)", men inget kan förbereda en på vad som händer när han väl börjar sjunga. Vore jag Scott Walker skulle jag aldrig igen våga mig på "My Ship Is Coming In" efter att ha hört Jacksons definitiva version. Försök sitta still till den bittert hämndgiriga swingorgien "Tear For Tear". Och vad skall man egentligen säga om mästerverket "It's An Uphill Climb (To The Bottom)"? Tre knappa minuter som legat högt, högt på min egen topplista ända sedan jag hörde den för första gången för snart tio år sedan. Fingret hamnar på repeatknappen gång efter gång - man måste ju bara höra låten en gång till, och sedan en till, och en till. Som vanligt när det gäller en utgåva från världens bästa skivbolag ACE/Kent är allting gjort med en massa kärlek från förpackning med rejäl booklet med massor av bilder och text, till alla uppnosade extraspår. Ljudet är förstås i världsklass som vanligt - så här bra har de här drygt 40 år gamla inspelningarna aldrig låtit på CD. Tack för att ni finns!

Den här 100-poängaren kostar lika mycket som en knapp centiliter av 2005 Château Latour och får således betyget superfynd med fyra uttropstecken, tre stjärnor, fem plus, en näve i luften och ett lyckligt leende på läpparna. Den enda nya Kent-skiva ni behöver i höst.

PS. Skivan finns säkert hos många välsorterade skivhandlare, annars kan man beställa på tex CDON.

onsdagen den 19:e september 2007

Tutta la famiglia in Roma



Ah, Roma. Den här gången blev det dock ingen barnfri storstadssemester, utan vi åkte tutta la famiglia (nästan) - tre generationer inklusive farmor och farfar. When in Rome... Lösningen blev lägenhet istället för hotellrum, och att ha barnvakten med sig för egna restaurangbesök på kvällarna rekomenderas varmt. Vi har haft underbara dagar i högsommarvärme och uppskattade verkligen luftkonditioneringen i lägenheten. Fördelen med att återvända till städer man känner till är att all eventuell sevärdhetsstress är som bortblåst och man kan istället ägna sig åt att bara strosa omkring och utforska staden i egen takt, med regelbundna stopp för en kopp caffè macchiato. En del vin blev det förstås, dels på restaurang men också under de ljumma kvällarna på terrassen med till exempel några skivor prosciutto och bresaola, några cacciatorini di cinghiale, ett par oliver, lite buffelmozzarella och vanvettigt goda riktigt solmogna tomater. Vinerna köptes till största delen på Enoteca Costantini som är min favoritaffär i Rom. Här finns ett oändligt utbud av nästan vilken producent man än kan tänka sig och dessutom till rimliga priser vilket man tyvärr inte kan säga om alla Enoteche. När det kommer till Italien stämmer ju faktiskt Systembolagets mantra om konkurrenskraftiga priser; man gör sällan samma sanslösa fynd som i Frankrike. Däremot är det förstås roligt att kunna köpa flaskor som aldrig dyker upp här hemma. Med hem i resväskorna hade vi en noggrant urvald blandning av Piemonte och Toscana: 2001 Aldo Conterno Barolo Cicala (€60), 2001 Conterno Fantino Barolo Sorì Ginestra (€58) och 2004 Fontodi Flaccianello della Pievi (€39).

Vad gäller vinerna vi drack så följer här några korta rader. De dracks huvudsakligen till mat och prat utomhus på terrassen i de ganska små IKEA-glas lägenheten var utrustad med så några allvarligare provningsglasögon hade vi inte på oss. Jag tycker Dolcetto är en underbar druva till italienska antipasti, och det var roligt att prova en radda nollfemmor, en årgång Antonio Galloni redan har utnämnt till en av de bästa för Dolcetto på länge.

2005 Luciano Sandrone Dolcetto d'Alba (€12) var ett mörkrött bärigt vin med härliga toner av björnbär, körsbär och lakrits som även återfanns tillsammans med vanilj i den avväpnande inbjudande smaken. Fräsch syra. Underbart charmigt och riktigt gott!
2005 Bruno Giacosa Dolcetto d'Alba (€9) var rejält annorlunda och betydligt mer robust med köttiga animaliska toner på en bakgrund av lite grinig mörk frukt med körsbär, vanilj och pepprig kryddighet. Med lite luft blev frukten mera sötmogen och det tillkom lite nyanser av gräddkola. Ganska gott men inte i klass med Sandrone.
2005 Aldo Conterno Langhe Dolcetto Il Masante (€10) liknade i viss mån Giacosa med lite köttig profil med inslag av tjära, asfalt, lakrits och viol. Efter hand tillkom lite tallbarr och kåda. I den ganska korta och glesa men goda och syrliga eftersmaken fanns även lite peppar.
2005 Domenico Clerico Langhe Dolcetto Visadì (€9,40) hade en ljuvlig doft av vildhallon, körsbär, violer och mineraler, samt efter hand lite bittermandel och vanilj. Riktigt snygg medelfyllig smak med härlig intensitet och längd och ett urgott syrligt slut med mineraler. Kanske den bästa och mest "seriösa" Dolcetton av de vi provade, även om Sandrone lever högt på sin charm.
2004 Conterno Fantino Langhe Nebbiolo Ginestrino (€13,60) görs dels på frukt från nedre delen av vingården Vigna del Gris samt dels från Ornati i Monforte utanför Barolozonen om jag är rätt underrättad. Det här var ett kliv upp i seriositet från i Dolcetti - det fanns rejält med sediment i flaskan och dekantering var på sin plats - inte minst med tanke på hur ungt och stramt vinet kändes. Doften var klassisk med körsbärslikör, violer, rosor, menthol, mandelmassa och mineraler. Smaken var rejält sträv och lite blyg men öppnade upp sig en del med luft. Inte så lång eftersmak dock - växer på längden med ytterligare lagring? Gott men visade inte upp sin fulla potential som det kändes.
2006 Prunotto Barbera d'Alba (€8) var ett bärigt, enkelt vin med inslag av lakrits, körsbär och en gnutta svamp. Något för syrafetischister - munnen snörpte ihop sig ända ut i den något metalliska eftersmaken. Väl enkelt och lite ospännande.
2004 Ceretto Nebbiolo D'Alba Bernardina (€36 på restaurang) var snuskigt gott i snygg välskräddad ekkostym med inslag av körsbärslikör, Anton Bergs marsipanbröd med choklad, violer, rosor, vanilj och gräddkola. Tätt och mörkfruktigt med härlig koncentration och fin längd. Supergott, och ett par kliv upp i kvalitet från tex Pio Cesares Nebbiolo. Det här vinet vill jag se på Systembolaget snarast, tack. Blev väldigt sugen på att prova en Barolo från Ceretto.
1999 Mastroberardino Taurasi Radici Riserva (€34 på restaurang) ville vi prova efter att ha druckit deras standard-Taurasi i årgång 2000 nyligen. Doften var underbart läckert mogen med inslag av läder, stall, plommon, körsbär och lite vanilj. Smälta tanniner men lite fräsch syra kvar. Mjuk och lång och urgod. Det här vinet hade nått det där mogna stadiet när det inte är helt enkelt att ursprungsbestämma bland alla tertiära aromer. Inte för att vi är några Aglianicokännare ändå. Värt att notera attt denna riserva var mycket mera mogen än vår flaska 2000. Vinet stod på hyllorna i den ganska varma restaurangen - beror mognaden på årgång eller lagringsbetingelser?

Så, åter till vardagen. Var det mellansläpp i måndags sa ni?

fredagen den 14:e september 2007

1966 Frank Sinatra

Jag är inte bara frankofil, utan även svår Sinatrafil. De inspelningar han gjorde för Capitol på femtiotalet är bland det bästa som någonsin spelats in. Åren på egna Reprise håller inte alls lika hög klass; det började ganska bra men förbyttes snart i flåshurtig grabbighet med de övriga i Rat Pack parat med alltmer tveksamt låtmaterial för att försöka intressera Beatles-generationen. Att Sinatra nog inte var helt i balans vittnar hans privatliv vid den här tiden om (giftermålet med Mia Farrow, någon?). Det finns en del sena undantag (till exempel "Watertown") men som helhet hade han vid den här tiden sina bästa år bakom sig. Och hans 70-, 80- och 90-tal glömmer jag gärna till största del, då han stundtals blev något av en parodi på sig själv med de vidriga avslutande "duett"albumen som åsnehatten på verket. Rösten var aldrig bättre än när han drygt 40 år gammal vid mitten av 50-talet skrev på för Capitol och fick sin musa, arrangören Nelson Riddle, som partner (även om Billy May och Gordon Jenkins håller rätt hög klass också). Tyvärr är det hans Repriseperiod som är mest känd - har ni bara en Sinatrasamling och "My Way" finns med är det sannolikt hans sämre nyinspelningar av sina egna klassiker ni har hört. Ta till exempel mästerverket "I've Got You Under My Skin". Från Repriseperioden är den så klart mer än lyssningsbar, men den är ändå bara en blek skugga av originalversionen från "Songs For Swingin' Lovers". Sinatra har aldrig sjungit bättre och det är bara där man hittar Milt Bernharts fantastiska trombonsolo. Nästan alla Capitolalbumen finns till lågpris så är man intresserad är det billigt att börja utforska den verklige Sinatra. Jag ämnar nu sätta tänderna i ännu en Sinatrabiografi så det är möjligt att jag får återkomma med en längre post vad det lider - men jag måste bara dela med mig av det här fantastiska klippet jag hittade på YouTube. Jag tror det är inspelat 1966, orkestern är Count Basies och arrangemanget låter som Nelson Riddles original. Låten är "You Make Me Feel So Young" - inledningspåret från hans kanske bästa album, ovan nämda "...Swingin' Lovers". Hans sätt att sjunga den har förändrats något under åren, men det här är ren magi. Sättet han leverar, verkligen "nails it" i den här liveupptagningen trots att Dean Martin m fl håller på och larvar sig är bara så läckert. Chairman of the Board, indeed.

torsdagen den 13:e september 2007

2002 Château Phélan Ségur


Denna torsdagsmiddag med svärfar som bonusgäst tyckte jag behövde en enkel men habil Bordeaux. Senast vi drack denna Saint-Estèphe var vi inte helt överförtjusta, men ikväll utan förväntningar känns det plötsligt som att vinet presterar mycket bättre. Doften är klassiskt Bordeauxskräddad med svartvinbärsjordighet och grön paprika men känns konstigt nog lite varmare och inte lika grön som sist, även om det fortfarande finns lite inslag av aska. I munnen är vinet trevligt medelfylligt och läskande med en god hyfsat mjuk eftersmak med viss längd. Visserligen fortfarande lite vattnig men riktigt gott. Bordeaux som det skall smaka! Ett mycket positivare intryck än senast - undrar om det beror på förväntningar, flaskvariation eller svärfar?

Nu blir det italienska viner, och inte minst riktigt kaffe ett tag eftersom vi åker till Rom.

tisdagen den 11:e september 2007

2005 Nicolas Potel Morey-Saint-Denis Vieilles Vignes


Virtuell vinprovning - så underbart nördigt och roligt. En som vanligt underhållande diskussion i bloggosfären mynnade ut i att vi, Finare Vinare och Drucket ikväll dricker samma vin: en purung, nysläppt Morey-Saint-Denis från den unge négocianten Nicolas Potel, vars 2003 Les Petits Monts vi drack för någon månad sedan. För min del korkade jag upp flaskan redan på eftermiddagen för en första påtitt och ett beslut om luftningslängd. Huga, första sniffen är inget vidare: en tung bedövande reduktiv honungssliskigt drypande doft med söta syltiga toner och en hel del "funk". Ofräscht! Hmm, skall det verkligen dofta så här? Å andra sidan hittar jag inga uppenbara tecken på att vinet är korkskadat. Vinet åker i karaffen med tummarna hållna.

Till kycklingen flera timmar senare efter luftning och några hederliga kastrulleringar är färgen blåröd. Doften har markant ändrat karaktär till något som mera liknar vin i min smak. Frukten drar fortfarande åt det mörksöta hållet, men det första intryckets övermogna syltiga plommon som legat på marken en tid har ersatts av fräschare björnbär och körsbär. Det finns också bakkryddor, rökelse, coca cola, vanilj, mandelkakor, blomstervatten, en liten kvarvarande del odefinierbar "funk" samt lite gröna toner med inslag av tallbarr. I munnen är vinet medelfylligt bärigt, fräscht och syrligt med en ganska lång men lite gles, stjälkigt grön och rejält stram tanninrik eftersmak som får munnen att riktigt snörpa ihop sig. Det faktum att Potel i denna årgång vinifierade med stjälkarna kvar bidrar till eftersmaken, antar jag, för frukten känns klart mogen. Vinet fortsatte att utveckla sig till det bättre under hela kvällen. Strävheten skriker efter mera tid i källaren, men man får ändå en bra bild av vinet om man luftar ordentligt. Vinet är gott, vilket man knappt vågade hoppas på direkt efter uppkorkandet. Det blir spännande att se vad alla andra tycker.

söndagen den 9:e september 2007

Sura gubben gör come back...


Lämplig förpackning för vin?

Kära eventuella läsare, låt mig berätta en historia för Er. Den utspelar sig på ett ganska centralt beläget Systembolag här i Stockholm för något halvår sedan. Jag kunde inte låta bli att höra konversationen mellan en drygt medelålders dam och butikspersonalen. Damen hade med sig en Bag-in-box hon ville lämna tillbaka. "Vi har druckit det här vinet flera gånger den senaste tiden och det har varit jättegott men nu skrev Kronstam om det i söndags och gav det betyget ej prisvärt och när vi smakade igen var det inte alls så gott som förut så nu vill jag lämna tillbaka boxen." All heder åt personalen som inte ens drog på mungiporna utan bara prompt gav henne pengarna tillbaka för en öppnad icke-defekt produkt. De är sannolikt bättre människor än jag som hade svårt att hålla mig för skratt bakom hyllan. Nåja, jag tycker det ändå ganska bra illustrerar den maktposition Kronstam har. Och det är väl helt ok, jag har aldrig träffat Kronstam men betvivlar inte för ett ögonblick hans djupa vinkunskap. I intervjuer verkar han ganska sympatisk. Hans världsmästarbok "Vinets Magi" är riktigt trevlig med fina bilder. Jag misstänker att vi har ganska likartad smak med betoning på gamla världen och det vore förstås riktigt kul att få se hans säkert makalöst välfyllda källare. Vad som däremot inte är ok är hur han utnyttjar sin ställning som Sveriges säkert mest läste vinrecensent. Nämligen inte alls! Nyss hemkommen efter en nattjour på akuten slår man upp DN's nydesignade söndagsbilaga. Kronstam glädjer sig åt höstens ankomst: "För oss med vin i sinnet känns det som en nystart. Inte så att vi därför måste lägga näsan i blöt och pannan i djupa veck för att utforska vinets hemligheter. Nej, tvärtom. Vin är till för att höja temperaturen på ätandet och umgänget. Det skall vara kul och gott, inte högtidligt eller fint." Varefter han som vanligt rekommenderar "höstens vita fyndviner" för alla plånböcker och smaklökar - en lista på 35 st viner varav fem kostar över hundra kr plus två boxar under två hundra. Ursäkta, men jag blir så jäkla provocerad. Vad tusan menar karln? Vin är till för att bli lite lagom lullig och "höja temperaturen"? Vin skall vara lättdrucket, lättspytt och inget man ägnar någon större uppmärksamhet åt? Det är ju kriminellt att öppna en bättre flaska vin och inte stanna upp en kort stund och någorlunda koncentrerat (gärna med pannan i djupa veck) dofta och smaka på vinet någon stackars vinbonde i femte generationen har gjort sitt yttersta för att framställa från knotiga rankor i en brant sluttning. Klart att det är högtidligt att öppna en riktig höjdarflaska när man vet vilket arbete som ligger bakom. Varför denna rädsla för att inte vara "folkliga" bland svenska vinskribenter? Varför törs man inte säga som det är: bra vin kostar mer än än två paket cigaretter och förvaras inte i tetrapak eller påse? Att svenskarna är ett av världens mest vinintresserade och vinkunniga folk är inget annat än en stor myt! Att vi är de första att på allvar acceptera vin i plastpåsar och tetrapak tyder inte på kunskap eller intresse - det illustrerar snarare med nästan pinsam tydlighet vilka vinanalfabeter vi är. Ser man till försäljningstoppen på Systembolaget vill man bara gråta -box efter box efter tetra efter box. Vi dricker ju bara skit i Sverige! Skit med mängdrabatt, mer fylla per krona i brännvinsbältets tradition. Och det är inte så konstigt när vinjournalisterna hela tiden matar oss med sina "hela listor" på "de bästa vinerna" - och de huvudsakligen innehåller billiga bulkviner. Folk renoverar sina kök för hundratusentals kronor och spenderar många långa timmar på sina middagar bara för att sedan krana lite ogenomtänkt rödtjut till. Vi har mycket goda bekanta som är verkligt matintresserade och som lagar fantastiska rätter när vi är på besök - men som serverar odrickbar BiB till. Och tro mig, Vista TR Tinta Roriz är helt odrickbart. Hur man kan spendera hundratals kronor på fina råvaror och sedan förstöra allt med sockrigt eldigt fultjut går bortom mitt förstånd. Det handlar såklart inte om pengar, våra bekanta är välutbildade akademiker med högre löner än vi, utan om kunskap. Kultur. Säkert också intresse. Det är ju så att i takt med att intresset och kunskapen ökar så stiger också kraven på det man konsumerar. Jag är själv en kräsen jävel -snobb säger säkert många - när det kommer till mycket av det jag konsumerar i form av till exempel musik och böcker, men min fasta övertygelse är att ju mer intresserad man blir av till exempel musik desto mindre sannolikt att man har Absolute Music-samlingar i skivhyllan. Och det är ju här Kronstam et al har sitt ansvar. Utnyttja er position genom att utbilda svenskarna! Sprid ert säkert brinnande och genuina vinintresse! Våga skriva om de viner ni själva dricker istället för det blask ni fyller era spalter med. Jag har själv sett Kronstam i vinkällaren på Regeringsgatan och inte tusan var det Leva Chardonnay Dimiat & Muscat (högsta betyg i dagens DN) han köpte. Tror folk verkligen att han dricker de här vinerna själv? Våga tipsa om bättre viner! Inte drar sig skivrecensenter, litteraturkritiker eller teaterrecensenter för att recensera det de tycker är bäst eller intressantast bara för att det inte är "folkligt"? Varför skall vinjournalistik vara annorlunda?

2004 Emilio Moro Malleolus


Jag gillar verkligen Emilio Moros viner. Årgång 2003 av det här vinet var sensationellt gott, liksom hans 2001 Crianza som tyvärr sedan länge är urdrucken. 100% Tinto Fino, dvs Tempranillo, från gamla rankor mellan 25 och 75 år gamla. 28 dagars maceration följt av 18 månader på nya Allier-fat. Färgen är blåröd. Doften är stor, ung och primär med inslag av mörkblå bär: blåbär, björnbär, vildhallon och lite körsbär, allt på en snygg ekbakgrund med vanilj, gräddkola och lite kåda. I munnen är vinet fylligt med tättvävd frukt och ett finmaskigt nät av tanniner. Smaken innehåller samma mörka frukt och riktigt krämig ek. Eftersmaken är god och mycket lång med viss strävhet. Jag älskar de här moderna spanjorerna i sin ungdom, men det är lite av ett guilty pleasure med tanke på all potential som finns och hur mycket bättre de sannolikt blir med några års lagring. Det här vinet kommer säkert att utveckla härligt köttiga animaliska toner med lite stallighet och inslag av blod, men det är lysande gott redan nu. 2003 var dock än mer tillgänglig och vi dricker nog upp den först innan det är dags för nästa flaska av den här årgången.

fredagen den 7:e september 2007

2001 E. Guigal Châteauneuf-du-Pape


Vi dricker négociant-châteauneuf från Guigal till lammkotletter med ratatouille. 80% Grenache, 10% Syrah, 5% Mourvèdre och resten "others" enligt hemsidan. Även om många 2001:or är långt från drickfärdiga verkar den här vara redo sedan en tid enligt cellartracker. Färgen är brunröd. Doften är ganska mogen med inslag av läder och elefantbur tillsammans med mörksöt vinös frukt med körsbär, plommon, lakrits, gräddkola, ett rejält stycke rått kött, vitpeppar och garrigue med någon extra lavendelkvist. Inte ett enda russin, härligt. I munnen är vinet medelfylligt med fin koncentration som bara blev bättre och bättre med luft efter hand. Ganska lent men det finns fortfarande en del tanniner. Fina syror möter upp. Eftersmaken är lite syrlig med fin längd helt utan alkoholhetta. En riktigt, riktigt god Châteauneuf som är utmärkt att dricka nu.

torsdagen den 6:e september 2007

2005 Gilles Robin Crozes-Hermitage Cuvée Albéric Bouvet


Sist vi drack det här vinet var jag försiktigt optimistisk men inte överväldigad. Det går fortfarande att beställa om man är intresserad. Köpa fler flaskor för lagring eller inte? Dags för en ny påtitt till kvällens köttfärslimpa med fetaost och basilika. Doften är som förra gången lite blyg initialt men det händer rejäla saker med luftning, både i doft och smak. Här står granskogen i brand med inslag av rök och barr, allt på en bakgrund av björnbär, lakrits, rotfrukter, oliver och vitpeppar, och i de sista glasen; lite vanilj. I munnen är vinet medelfylligt med viss koncentration och syrlig eftersmak som inte är helt utan längd, men vinet är faktiskt ganska glest och enkelt. Det kändes charmigare förra gången, men visst är det fortfarande ganska gott. Det är möjligt att mirakel kommer att inträffa med lagring , men vi börjar ha begränsat lagringsutrymme och det finns roligare nordrhônare att upplåta plats för, varför vi avstår. Skall man nu drunkna i vin har jag bättre förslag ;-)

tisdagen den 4:e september 2007

2004 Pio Cesare Langhe Nebbiolo


Vardagen har träffat oss med full kraft: jobb, regn, rusk, och terminens första dagisvirus som haft 100% penetrans där hela familjen drabbats av hosta, halsont, snuva, muskelvärk och nattliga uppvaknanden med krav på välling i varierande grad sedan helgen. Ingen av oss orkar lägga någon energi på matlagningen idag. Lösningen blir Giovanni Ranas helt godkända färdiglagade ravioli fyllda med funghi porcini. Vad passar väl bättre till detta än bolagets mesta overachiever, "den svenska vinbloggvärldens mest omskrivna vin just nu", The Italian Stallion - Pio Cesares Langhe Nebbiolo i senaste årgång?

Doften är som vanligt ljuvlig och bekant: körsbär, plommon, vanilj och gräddkola, violer och rosor, mandelmassa, solvarm grusväg och en liten kryddighet uppbackad av cashewnötter. Liksom förra gången hittar jag också en del svarta vinbär. Smaken är medelfyllig och härligt läskande. Trots en dryg timmes luftning är det dock betydligt stramare än 03:an någonsin var, med mer tanniner och strävhet. Jag tycker också den här årgången har lite glesare frukt och vattnigare slut, och inte riktigt är det totala charmtroll som föregående årgång var när den laserades. Helt klart längre lagrinspotential, men ur minnet tycker jag nog ändå 2003 version 1.0 var ett strå vassare. Inte för att det spelar någon roll - den här årgången levererar mer än tillräckligt och man blir alldeles lycklig av hur bra vinet är. Ett vin att alltid ha hemma! Det blir spännande att jämföra mot Fontanafreddas 2005 Langhe Nebbiolo i samma prisklass som släpps i ordinarie sortimentet i oktober.
Läs också gärna Finare Vinares och Druckets inlägg kring den här årgången.