tisdagen den 27:e november 2007

2006 Chateau Ste. Michelle & Dr. Loosen Riesling Eroica


Visst är det roligt när viner man velat prova länge äntligen dyker upp på Systembolaget? Det här samarbetet mellan amerikanska Chateau Ste. Michelle och moselprofilen Dr Loosen är ett sådant; jag hade läst positiva recensioner i flera år innan det dök upp nu i novembersläppet. Döpt efter Beethovens tredje symfoni görs det av druvor från flera olika vingårdar som var för sig påstås bidra med mineralkaraktär, syror och fruktighet i olika mängder. Man använder sig av nattlig skörd och kalljäsning för mesta möjliga fräschör. Vi korkar upp till en tisdagskrabba. Färgen är blekgul. Vinet behöver luftas för att öppna upp sig. I doften finns citron, äpplen, ananasspad, persikor, lite päronsoda, mineraler och lite blommor och stål. Smaken, med lite sprits på tungan, är sötfruktig med inslag av citrus, päron, honung, persika och våta stenar. Inte knastertorrt (16 g/L restsocker), men inte heller för sött för mat även om det också klarade sig utmärkt utan. Ganska fräscha syror och god eftersmak med en lite téliknande bitterhet och mineraler.

Jag var lite rädd för att detta skulle vara en utslätad amerikansk remake men det här är gott! Visst är det ganska snällt, lite saftigt och publikt, men ett lyckat samarbete.

lördagen den 24:e november 2007

Blandade viner


Jag har åkt med barnen till farmor och farfar några dagar, vilket är en total win-win situation för alla: barnen får fullt med upptåg av pigga vuxna som ställer till med pepparkaksbak, jag får en chans till sovmorgnar och återhämtning efter senaste tidens förkylningsepidemi och K som är kvar i Stockholm får en helg med småbarnsföräldrars största lyx: barnfri egentid. Det var inbokat både drinkar med försummade vänner, bio, träning och en halv säsong av tv-serien Rome på DVD om jag förstod rätt.

På pensionat Les Grands Parents blir det förstås vin till maten. Här kommer några korta halvkoncentrerade noteringar.
2004 Château Bouscassé var blåsvart till färgen. Direkt efter karafferandet var doften ordentligt knuten och blyg men öppnade upp sig efter hand och bjöd då på svarta vinbär, järn, jord och en hel del gröna drag av rotfrukter. Smaken var rejält stram och vresig och ganska monolitisk med svartvinbärsfrukt, grönhet och tanniner. Säkert i en svår fas just nu men på det hela taget ocharmigt och rent av tråkigt. Tidigare årgångar har varit bättre även om jag fortfarande aldrig har fått en total wow-upplevelse av något av Brumonts viner. Blir såklart mer tillgängligt med lagring om nu frukten överlever men de gröna inslagen är oroväckande. Jag ser att jag var aningen mera positiv förra gången vi provade.

1999 Masi Amarone Serego Alighieri Vaio Armaron hade jag tagit med mig i ett utslag av cellar thinning. Den stora lite eldiga doften bjöd på rikliga doser av de sedvanliga russinen och portvinstonerna men också körsbär, svarta vinbär och violer parat med kakao, vanilj och lite kryddighet. Initialt fanns också lite antydan av svamp som dock vädrades bort. Sammantaget var doftspektrat ganska tätt och lite sötfruktigt pralinaktigt. Smaken var drygt medelfyllig med russin, körsbärslikör och mörk choklad som hängde med ut i den lite bittra eftersmaken. Det känns som om vinet befinner sig med ett ben i ungdomen och ett i begynnande mognad vilket inte sällan är ett bra tillfälle att korka upp. Strävheten var minimal och smaken balanserad utan överdriven alkoholhetta, däremot fanns sannolikt lite restsocker bland all söt likörfrukt. En god Amarone helt enkelt, även om jag som vanligt tröttnade redan efter något glas och tyckte det hela blev för mycket. Fungerade bättre till osten än till huvudrätten. Det är bara att konstatera att även om ett glas då och då kan vara gott om producenten är bra så är Amarone i stort ingenting för mig. Nu har vi bara två flaskor Allegrini kvar och det känns som att det är lagom mängd. Älskar man de här vinerna finns dock all anledning att vara på hugget i decembersläppet.

2005 Fontanafredda Langhe Nebbiolo bjöd på en knuten doft av hallon, körsbär, vanilj, lingon och lite blomsterstjälkar. Smaken var trots luftning ganska glest lingonsyrlig med inslag av tranbär och lite vanilj. Ungt och absolut inte dåligt, men led nog en hel del av att matchas mot en sparad flaska av 2003 Pio Cesare Langhe Nebbiolo som bjöd på en rundare upplevelse av hallon, körsbär, smörkola och riktigt tydlig mandelmassa. Den fräscha frukten kändes mycket mera intensiv och sammantaget var vinet mycket godare än Fontanafreddan. Det är å andra sidan svårt att hitta ett mer klockrent fynd än Cesares Nebbiolo. Efter att ha druckit nollfyrorna ett tag slogs jag av hur mycket de liknar nolltreorna som alltid har känts klart opräglade av den varma årgången.

lördagen den 17:e november 2007

2001 Roda II Reserva


Sent hemkommen från jobbet blir det av en slump det moderna Spanien både i glasen och TV:ns fotbollsmatch. 94% Tempranillo, 4% Garnacha och 2% Graciano som legat på enbart fransk ek. Det finns rejäla glyceroltårar. Ur glaset stiger en härlig doft av nymosade plommon och körsbär med några hallon och violer i mixen. Initialt finns också lite animaliska toner av rått kött som efter hand byts ut mot mer klassisk stallighet. Vi hittar också bakkryddor, tallbarr, lite vanilj och gräddkola. Smaken är ganska siklig och len med sval mörk frukt med härlig intensiv fräschör, rätt så höga syror och mjuka tanniner. Eftersmaken är ganska lång, välbalanserad och lite örtig. Verkligen ingen gammaldags Rioja, vinet påminner mera om en god sydrhônare i en svalare årgång som 2004. Urgott, men fortfarande kanske lite för ungt, vinet känns betydligt yngre än både Muga och Finca Allende som är de nollettor jag minns på rak arm. I mitt tycke utklassar den här stilen de flesta så kallade klassiska Riojor som jag tycker ofta blir lite murriga och trötta i sin oxiderade stil med rikliga doser kväljande dill och vanilj från amerikansk ek. Lite som trötta träbenta svenska sidledsfotbollspelare.

fredagen den 16:e november 2007

2004 Château Belgrave


November - vad skall den vara bra för? Kyla, mörker, iskallt snöblandat regn och just som man börjat repa sig efter senaste dagisförkylningen så åker man på en ny. Efter två veckor med hosta, huvudvärk och ont i kroppen börjar man tröttna. Dessutom är jag jour imorgon. Klokare bloggkollegor har fattat hela grejen och åkt till Mexico, San Francisco och Madeira. Nåja, ett glas vin till maten är väl alltid något. Det här vinet har fått en hel del lovord sedan vi provade sist: en anmärkningsvärd tolfte plats bland 208 nollfyror som testats blint av vår europeiska Parkermotvikt Grand Jury Européen med Andreas Larsson i smakpanelen, samt en fin silvermedalj i Decanter World Wine Awards med motiveringen "Shows its class...pure Bordeaux". Oavsett vad man tycker om vinet är det lite kul att se den ofta nedsablade Michel Rollands viner få sådana omdömen av de konservativa britterna när de provar blint. Tänk vad blindprovning kan göra för omdömet. Lite som när Jancis Robinson blindprovade den egenhändigt sågade 2001 Château Pavie ganska nyligen, den roliga läsningen signerad ständigt läsvärde Neal Martin hittar ni här.

Ok, hur är vinet då? Doften är ganska stor och cabernettypisk med de sedvanliga inslagen av svarta vinbär, mint, grön paprika, några jordiga järnbalkar, lite lagerblad och bakkryddor samt efter några timmar en hint av stallighet. Det finns också ganska mycket fatprägel med vanilj och kaffe. Smaken är både tillgänglig och stram på något sätt, bakom den öppna frukten med cassis och lakrits finns en hel del strävhet som klingar ut i den goda hyfsat långa eftersmaken. Trots strävheten känns vinet helt ok att dricka nu, speciellt om man luftar. Ingen jorden-skakar-upplevelse men en god Bordeaux av modernt snitt som väl motiverar sin plats i ordinarie sortimentet. Vi ser nog till att ha några flaskor hemma för konsumtion närmaste åren.

onsdagen den 14:e november 2007

2004 Château Pesquié Quintessence


Vi körde faktiskt förbi Château Pesquié en gång när vi passerade Mormoiron, en av alla dessa småbyar nord- och sydost om Carpentras som utgör den prestigelösa appellationen Côtes du Ventoux. Stannade gjorde vi dock inte, trots att Pesquié anses vara en av de bästa producenterna. Det saknas ju inte direkt intressanta domäner att besöka i den här delen av Frankrike om man säger så, och man måste prioritera. Det är hur som helst roligt att man kan köpa de här vinerna i Sverige. Förra året kom nolltrean som vi drack några gånger men aldrig var särskilt imponerade av. Men det är många som gjort tummen upp, inte bara Parker, varför man självklart vill prova igen i en mer normal årgång. 80% Syrah från 40-åriga rankor och 20% Grenache från 80-åriga.

2004 Quintessence har en tät blåröd färg. Doften, som initialt är något svårfångat knuten, är sötfruktig med inslag av plommon och körsbärslikör, menthol, en rejäl dos ek med nymalet kaffe, mörk choklad och vanilj, samt en bred kryddpalett med peppar, bakkryddor och muskotnöt. Det finns också lite drag av tallbarr. Smaken är drygt medelfyllig med massor av mörk frukt, kryddor och en hel del tanniner. Vinet känns dock inte syltigt och det finns en del syror. Eftersmaken river till bra med en gnutta eldighet, strävhet och bitter choklad.

Jag gillar det här men kan lätt se vilka invändningar man kan tänkas ha. Blint hade jag nog aldrig gissat på 80% franskspråkig syrah utan kanske snarare drämt till med Spanien. Vinet påminner faktiskt en hel del om en mera oborstad lillebror till Finca Sandoval tycker jag. Mycket godare än nolltrean, och kommer sannolikt bli bättre och mer ursprungstypiskt med tiden när spåren av l'élevage får smälta in.

söndagen den 11:e november 2007

2004 Le Clos de Caveau Vacqueyras


Efter att ha varit helt däckade av ett alldeles ovanligt slemt dagisvirus har livsandarna återvänt så mycket att det faktiskt vore gott med ett glas vin till maten igen. Inga avancerade övningar dock, denna biodynamiska Vacqueyras som fungerat som husets sydrhônare senaste dryga halvåret blir perfekt. Ett vin som aldrig gjort oss besvikna (förutom en korkad flaska). Även denna gång sitter den peppriga körsbärsfrukten och de härliga garriguetonerna på plats mellan hoststötarna. Södra Rhône i ett nötskal som kombinerar både lättdrucken tillgänglighet och ursprungstypisk charm utan jobbig överextraktion eller onödig eldighet. Möjligen har den yppiga frukten börjat dra sig tillbaka något och vinet känns en gnutta glesare, å andra sidan är vår dagsform högst diskutabel och att vinet inte är lämpat för långlagring har stått klart från första början. Våra två sista flaskor beräknas ta slut innan det är dags för påsklammet. I decembersläppet kommer gott om flaskor av välkände Alain Jaumes négociantvin 2004 Grande Garrigue Vacqueyras i denna prisklass. Undrar om den kan leverera på samma sätt?

onsdagen den 7:e november 2007

Ny folksjukdom - är du drabbad? Hela listan.


Kan den inte bli lite, lite bättre?

Som medicinare är det min plikt att slå larm när nya epidemier sprider sig. Det börjar bli hög tid för i takt med svenskarnas ökande vinintresse hotas folkhälsan av en ny sjukdom: Young Cellar Syndrome. Själv är jag svårt drabbad, och vill med detta hjälpa andra att få rätt diagnos och hjälp.

Sjukdomen uppstår vanligtvis några år efter att vinintresset satt fart på allvar. Den initiala perioden när man korkar upp det mesta man kommer över för att lära känna sina egna smakpreferenser har passerat. Man börjar veta vad man gillar och vågar därför slå till på dyrare flaskor med följd att vinsamlingens genomsnittspris har stigit rejält. Inte sällan börjar man få ont om lagringsutrymme. De flesta flaskor har passerat perioden av tillgänglig ungdom med babyfet primär frukt och befinner sig nu i limbo halvvägs till mognad. Allt som oftast hittar man uppgifter på cellartracker om att ens viner verkar befinna sig i en sluten fas. Extra hög risk att drabbas löper de med en premorbid personlighet med inslag av katalogiseringsnoja och samlarmani eller genetisk bräcklighet i form av förekomst av Y-kromosom. En annan riskfaktor är för få flaskor av varje sort. Symptomen utgörs av svår korkskruvsångest och känslan av att inte ha något vin att dricka trots ett par hundra flaskor i samlingen. Man dricker mest billigare viner som är lätta att ersätta. Återkommande tvångstankar baserade på antagandet att vinet nog kan bli lite, lite bättre med fortsatt lagring är vanliga.

Behandlingen kan utgöras av flera saker. Man har sett goda resultat med kognitiv beteendeterapi där den sjuke förmås att inse att det trots allt bara handlar om jäst druvjuice avsedd för konsumtion, och att riktigt bra viner är goda under hela deras livslängd. Insikten om att det hela tiden kommer nya fantastiska viner och årgångar kan också hjälpa. Begränsat lagringsutrymme kan ge viss påtvingad lindring, den så kallade "en in en ut-metoden". En annan strategi är att ta hjälp av patientens egna sociala nätverk där tex en frisk partner kan bistå med korkskruvshjälp och krav på att vilja dricka "något gott". För mer drastisk terapi kan några vinokunniga goda vänner eller släktingar få fritt tillträde till källaren för att välja en flaska till kvällens middag. I USA har man provat gruppterapi över internet med goda resultat. Annars är långtidsprognosen god, sjukdomen brukar självläka när vinintresset varit etablerat ytterligare ett par år och man äntligen har ett lager mogna viner att välja bland. Den globala trenden att göra viner allt tillgängligare unga bedöms på sikt minska sjukdomsprevalensen.

För stöd och hjälp kan man kontakta patientförening för Young Cellar Syndrome som har möte på Regeringsgatan kl 10 den första vardagen i varje månad. Det brukar då också närvara några botade patienter som kan ge kloka råd.

lördagen den 3:e november 2007

2004 Melville Pinot Noir Estate


Ikväll befinner vi oss mitt i Sideways-land: Santa Rita Hills. Vinet görs av en blandning av elva olika handplockade Pinot-kloner. Vinmakare är Greg Brewer som också fått uppmärksamhet för sina viner under egna etiketten Brewer-Clifton. Det är svårt att inte minnas filmens Miles hyllningstal till Pinot Noir när vi häller upp. Visa av tidigare erfarenheter av vinets 15,5% alkohol är flaskan något kyld.

Doften är trots svalheten rejält öppen, stor och lite syltig fylld med rejält mogen frukt och kryddor men också lite stickig alkoholkänsla. Här hittar man solvarm jordgubbssylt, de där körsbären Emil i Lönneberga gav åt griseknoen, kanel, ingefära, Cherry Coke men också lite skogsglänta och jord. Smaken är som doften antyder varmt vidöppen och drygt medelfyllig med fortsatt kryddig sötmogen röd frukt och nästan lite karamelliserade inslag även om det nog inte finns något restsocker. Här är temperaturbalansen hårfin, tillåts vinet komma för nära rumstemperatur blir eftersmaken bittert alkoholeldig och riktigt tröttsam, men lätt kylt så är det ok, om än på håret. Vi sippar på vinet under matlagningen, men efter en stund måste flaskan in i kylen för att sedan få tillbringa resten av kvällen i vitvinshinken. Men håller man bara rätt temperatur är vinet gott, kul och häftigt - ett riktigt "kick ass wine", åtminstone i några glas. Hela flaskan mäktade vi inte med på två personer.

Vi börjar inledningsvis jämföra med Bourgogne men inser snart att det egentligen är rätt så löjligt. Det här är något helt annat, Kalifornien gör sin egen version av Pinot Noir efter sina förutsättningar och så skall det vara. Vad man föredrar är upp till var och en. Däremot kan jag inte låta bli att undra om man verkligen måste plocka druvorna så sent så att det jäser till 15,5% för att få de aromer och smaker man vill ha? Man leker ju onekligen med elden och även om jag inser att alla har olika toleransnivåer för när alkoholen sticker ut i ett vin så är en påtaglig eldighet för mig klart en defekt - ett tecken på att balansen är rubbad. Här är det verkligen på gränsen, och när man närmar sig portvinsstyrka är det svårt att maskera all alkohol. Kan man inte få fram den där varma mogna frukten trots lägre alkoholstyrka, det lyckas man ju med vid varma årgångar i Bourgog...damn! Jag skulle ju inte. Ok, inmålad i gamla världen-hörnet igen, vi lämnar det. Men det är roligt att vinvärlden är så differentierad. Omväxling förnöjer och jag utforskar gärna fler yankee-pinoter. Det finns möjligen en handfull flaskor kvar av nollfemman om någon är intresserad.

fredagen den 2:e november 2007

2004 Clos Bagatelle La Gloire de Mon Père


Kvällens röda blir en snabb avbytare då den tilltänkta flaskan visade sig vara gruvligt korkskadad. Det åker i karaffen lagom när varmrätten är klar och får utvecklas under kvällen. 40% mourvèdre, 30% grenache och 30% syrah enligt bolagets hemsida. Här finner man en rejält rund och sötfruktig nästan godistonad doft med mörkblå bär i en salig blandning: blåbär, körsbär i likör, katrinplommon och till och med något fikon i cognac. Det sticker till lite i näsan av alkoholångor. Vidare finns lite småskitig funkighet (mourvèdre?), lakrits, nylagd asfalt, jord och örter. Munkänslan är välbalanserad och sammanhållen med både syror och strävhet kvar. Den alkohol man känner i doften visar sig som tur är inte igen. Gott och välgjort, men inte riktigt det fynd andra bloggkollegor har funnit enligt min smak. Jag saknar lite längd och intensitet och hade gärna sett vinet på andra sidan 200-kronorsstrecket istället. Blint hade möjligen doften av garrigue lett mig in på södra Frankrike, men annars känns det varken som en druvtypisk grenache eller syrah ikväll utan mer allmänt sötfruktigt. Kanske är jag präglad av det återstående kylskåpslagrade glas av Graillots syrahtolkning vi drack först. Vi har någon flaska kvar och köper nog inte fler.

2004 Müller-Catoir Gimmeldinger Mandelgarten Riesling Spätlese Trocken


Kvällens tema är viner med löjligt långa namn. Skämt å sido var vi mest sugna på en torr riesling. Vinet har luftats någon timme och serveras till lite heta scampi med chili samt några halstrade pilgrimsmusslor bredvid. Vinet är blekgult och känns rejält blygt och knutet trots luftningen. Det finns Nashipäron, honungsmelon, citron, lite småbitter blommighet - liljekonvalj? - och ett drag av té. Även i munnen är känns vinet lite blygt med ganska nedtonad frukt och en bitter eftersmak med salt mineralitet. Syrorna känns lite trötta och trubbiga. Jag gissar att vinet är alldeles för ungt; det är klart drickbart men likväl en liten besvikelse med tanke på producent. Jag saknar både stuns och intensitet i frukten liksom den fräscha uppfriskande känslan en bra riesling ger. Vi får se hur resten av flaskan är imorgon.

torsdagen den 1:e november 2007

2005 Alain Graillot Crozes Hermitage


Dagens mest begärliga flaska i nyhetssläppet! Det är verkligen ett galet tryck på Graillots viner i Sverige, och liksom förra gången sålde drygt 4000 flaskor slut på ett nafs. På Regeringsgatan var flaskorna slut redan efter mindre än en halvtimme eftersom folk gick före den uppseendeväckande långsamma vinkällarkön direkt in i butiken med följd att folk som köat sedan före kl tio blev utan medan andra bara kunde strosa in 10.20 och köpa en låda. Kan man inte bara bestämma att en kö gäller för hela butiken en gång per månad för att undvika sådana här situationer? Som det var nu räcker det inte med att ta ledigt en vardag och vara på plats före öppnandet - man måste klona sig och vara på två ställen samtidigt.

Nåväl, efter dagens vedermödor vill vi förstås smaka på en gång. Mörkt purpurfärgat vin strömmar ned i dekantern och ger rejält med lila skum. Första sniffen ger en något knuten men ack så härligt välbekant doft. Ung primär Graillotsk Syrah precis som man vill ha den. Men vänta - lite skiljer det sig allt. Den vanliga vitpepprigheten har bytts ut mot mer komplex kryddighet med ingefära och bakkryddor som kardemumma och kanel. Det finns också lite rundare gräddiga toner som sammantaget ger mig associationer till nygräddade bullar. Annars är det den sedvanliga lakritsen, björnbären, vildhallonen, gummit och köttbuljongen. Smaken är slankt syrlig utan gröna inslag med ett mittparti som är betydligt mer utfyllt och homogent än hos nollfyran. Eftersmaken än god och ganska lång, lakrits- och anistonad med lite malörtsbitterhet och rejält med uppstramande finmaskiga tanniner. Efter hand med luftning blev vinet lite öppnare och tätare och det tillkom en del tallbarr. Det här träffar förstås rakt i min sweet spot, sådan här bra ung syrah är jag svag för. Den här årgången tycker jag också skickar in nollfyran i skamvrån; det här är mycket bättre. Urgott nu, men mår förstås bra av att vila till sig en aning och rundas av. Vi får väl se vad andra tycker, har på känn att Finare Vinare sitter och ler med varsitt glas just nu.

Slutligen så vet jag att jag har klagat en del på Systembolaget tidigare. Inte utan fog tycker jag, men man får inte glömma att prisa dem som prisas bör. Idag har jag fått ett så varmt, personligt, engagerat och professionellt bemötande av en butiksanställd att jag blir alldeles lycklig bara jag tänker på det. Tack!