måndag 31 december 2007

Årets viner 2007


Jag hade tänkt låta bli, men Finare Vinare har redan gått i bräschen, och det är svårt att förneka sin natur - jag är en fullfjädrad nörd som fullkomligen älskar listor över saker jag gillar, vilket inte minst alla kassettband och numera CD-R jag under åren bytt med likasinnande vänner vittnar om. Dessutom är det ett utmärkt tillfälle att stanna upp och begrunna året som gått och alla goda viner vi haft förmånen att dricka. En liten kommentar till listan bara: de inbördes placeringarna är inte ristade i sten (även om förstaplatsen nog är årets godaste vin alla kategorier), och jag har avsiktligt undvikit allt vad poäng heter. Dessutom har jag tagit mig friheten att använda en egen variant av den lite luddiga Wine Spectatorska x-factorn där andra faktorer än bara kvalitet/höga poäng spelar in. Rätt vin vid rätt tillfälle kan ge en otrolig njutning, och följaktligen kan viner som jag visserligen givit högre poäng hamna utanför listan. Årets mest minnesvärda viner:

1. 2001 Poderi Aldo Conterno Barolo Cicala
Vidöppen tyngdlös intensitet av vad som känns som själva definitionen av nebbiolodruvan. Jag kan fortfarande känna eftersmaken av årets godaste vin alla kategorier.

2. 2003 Domaine du Pégaü Châteauneuf-du-Pape Cuvée Réservée. Hör egentligen hemma på förra årets lista eftersom vinet var ännu bättre då och verkar ha slutit sig en aning sedan dess, men det känns fortfarande som att Laurence Féraud lyckats tappa själva essensen av södra rhônedalen på flaska detta varma år. Garrigue, slösande frukt, halva bondgården och i det närmaste portvinsstyrka men lysande gott den fjortonde juli.

3.
2004 Château Lascombes. Ungt, kaffefatigt, modernt och den bästa nollfyran från Bordeaux vi har druckit hittills.

4.
2003 Clos des Papes. Årets mest kontroversiella vin för andra året i rad? Konspirationsteorierna nådde nya höjder och gränsade till rent förtal på eRP nyligen, vilket föranledde Paul Vincent Avril att kommentera de egna rutinerna för flasktappning samtidigt som han återigen påpekade att hans vin normalt stänger ned sig rejält två år efter skörd och att han själv inte skulle drömma om att stoppa in vare sig 2003 eller 2004 i en vertikalprovning för tillfället. Det hindrade inte den här flaskan från att visa upp en hel del av sin inneboende kvalitet i början av sommaren. Lite russinvarning, men oj vad bra.

5. 2004 Finca Sandoval. Egentligen alldeles för ungt, men sanslöst välgjort och charmigt med ett ben i den Gamla världen och ett i den Nya.

6. 2000 Vincent Girardin Corton Vieilles Vignes Grand Cru. Moget, elegant och silkeslent med nyanser av höstskog och rå svamp det inte gick att sniffa sig mätt på. En flaska som presterade långt bättre än förväntat.

7.
2001 Fattoria di Felsina Berardenga Riserva Rancia. Återigen en flaska som levererade långt över vad man kunde förvänta den där kvällen i augusti, nästan så man drar sig för att öppna nästa för det känns som att man bara kan bli besviken. Så underbart typiskt Toscana!

8.
2004 Château Smith Haut Lafitte. Årets julmirakel, förvånansvärt tillgängligt redan nu.

9.
2004 Domaine de la Janasse Châteauneuf- du-Pape. Drucken första barnlediga kvällen i Paris, snacka om x-factor. Tät och pepprig, ung fast tillgänglig och vansinnigt bra.

10.
2003 Les Cailloux (Lucien et André Brunel) Châteauneuf-du-Pape. Återigen en producent verkar ha gjort en home-run det varma och knepiga 2003. "Broad, expansive, and totally captivating" - det är bara att hålla med.

Hedersplatsen går till 2004 Domaine Le Clos de Caveau Vacqueyras för sina enastående insatser som husvin under året till de mest skiljda maträtter, parat med en lysande kvalitet för priset. Ett bra vin helt enkelt.

Efterord. När jag läser igenom listan slår det mig hur svårt drabbad jag är av Young Cellar Syndrome. Viner från andra sidan millennieskiftet lyser med sin frånvaro; generellt är det unga viner vi har druckit. Vidare noterar jag en viss övervikt för rhôneviner, vilket i och för sig är i sin ordning - bra châteauneuf är vansinnigt gott, men det är ändå Bordeaux som är min favoritregion och som utgör nästan en tredjedel av vinsamlingen. Orsaken är såklart att de bordeauxviner som skulle kunna tänkas slå sig in på listan fortfarande är alldeles för unga för att drickas, parat med för få flaskor i rätt många fall. Nåja, nu är de ett år äldre i alla fall. Att Frankrike dominerar stort är väl annars helt i sin ordning, de uppfann ju trots allt vinet, osten och kärleken ;-).
Fast en italienare på förstaplatsen kan säkert glädja någon, Italien är ju inte så pjåkigt det heller. En annan fundering är att vita och mousserande viner lyser med sin frånvaro, några var nära men nådde inte ända fram. Det får vi kanske försöka ändra på under 2008.

Gott Nytt År allihop, och tack för alla underhållande och lärorika diskussioner under året.

söndag 30 december 2007

2002 Jean Boillot Puligny-Montrachet 1er Cru Clos de la Mouchère


Kvällens andra vin, efter paus för vällingblandande, läggning, upptorkande av kräk, byte av sängkläder, ny läggning och en sväng till tvättstugan - vem har sagt att man skall få avnjuta en för tidig nyårsbuffé i lugn och ro ens i sitt eget hem - blir den här flaskan. Samma druvsort som i Bonville, från samma år och inte heller så förbaskat långt avstånd mellan vingårdarna men vilken skillnad! Här möts man av ett fetare och rundare uttryck av chardonnay. Även det här vinet vinner betydligt på att luftas. I doften hittar vi betydligt boknare äpplen parat med citron, rök, blommighet, mineraler och en rejäl fatpräglan med vanilj, smör och även vissa drag av popcorn som andra kloka människor redan har noterat. Munkänslan är ganska fet och smörig fast på något sätt även elegant med lite småstram men spänstig frukt, fina matchande syror, och en liten bitterhet i den mycket långa mineralpräglade eftersmaken. Oj så gott, även om K har vissa reservationer och egentligen vill ha krispigare viner. Själv tyckte jag det satt som en smäck till den gratinerade hummern med hemmagjord aïoli, men även här tror jag på en ljus framtid med ytterligare lagring.

2002 Franck Bonville Blanc de Blancs Grand Cru


Vi äter nyårssupén redan ikväll. Det blir säkert utmärkt trevligt på firandet imorgon, men med tjugotre gäster varav elva barn i åldrarna noll till drygt tre år blir inriktningen lite annan än god mat och vin i lugn och ro. Med risk för jodförgiftning börjar vi med ett dussin ostron följt av några pilgrimsmusslor innan vi avslutar med hummer. Champagnen korkar vi upp redan till förberedelserna, en blanc de blancs på idel ädla Grand Cru-druvor.

Doften är initialt lite blyg fast fräsch med äpplen, äplen och åter äpplen - här finns såväl kartiga gröna som sötare gula och röda. Det finns också lite citrusfrukter, bröd, jäst, en antydan av vaniljsås och efter en tid med öppen flaska även lite nougat. Vinet är fräscht, ungt och uppiggande med samma äpplighet och citrustoner även i smaken parat med jäst och ett drag av mineralkaraktär, speciellt tillsammans med ostronen. Fin längd. Blev godare och godare under kvällen, och kommer bara att bli bättre med tiden.

fredag 28 december 2007

2004 Château de Saint-Cosme Gigondas Valbelle


Château de Saint-Cosme är inte bara en av de mest omskrivna producenterna i Gigondas, utan även den äldsta. Nuvarande ägare Louis Barruol är vinbonde i fjortonde generationen sedan han tog över efter sin far 1997. Med sådan historia är det inte förvånande att man har tillgång till gamla vinrankor; genomsnittsåldern sägs ligga på 60 år. Den här cuvéen brukar anses tillhöra det bästa appellationen kan prestera och görs bara de bästa åren (quand l'année s'y prête skriver Guide Gault Millaut poetiskt, man blir ju tårögd) från rankor som närmar sig hundraårsdagen. Vill man ha siffror så handlar det om 80% grenache, 20% syrah och 50% ny ek. Ok, nog med fakta, i dekantern med dig.

Vinet är mörkt blårött med dragning åt svart. Den första sniffen drar också åt det mörka hållet med initalt något knuten, lite hemlig frukt med inslag av moreller, svarta vinbär, lakrits, nylagd asfalt, svarta oliver och kåda. Den mörka mullrande smaken påminner om ett plötsligt åskoväder som drar in över Mont Ventoux, även om vinet varken känns stabbigt eller alkoholtungt utan snarare ganska elegant. Det finns både tanniner och syra som ger en lätt uttorkande effekt i munen, vilken dock enkelt avhjälps med lite mat, ikväll lammkotletter med gratäng på zucchini, aubergine, parmesan och tomatsås. Vinet verkar befinna sig lite i trotsåldern, men öppnar snällt upp sig efter några timmar och blir då mindre svartmuskigt och bjuder istället på ljusare inslag av röd frukt med hallon, lite blommighet, köttbuljong och även min favoritdoft i södra rhônedalens viner: den kryddiga garriguen med ett par lavendelkvistar. Riktigt gott, även om det inte skadar att vänta med nästa flaska. Möjligen är nollfemman mer tillgänglig direkt?

lördag 22 december 2007

2004 Castello di Fonterutoli


Nej, nu kan vi inte vänta längre. Det har trillat in lovord från alla håll och kanter för denna nya årgång av Castello di Fonterutoli så fram med korkskruven. Ur flaskan kommer ett blårött vin med aningens knuten doft av sura körsbär/moreller, violer, pepparkaksdeg, mineraler, en gnutta nagellack och nästan löjliga doser av mörk bitter choklad och kaffebönor. Smaken är även den främst präglad av ung mörk blåviolett frukt med rikliga doser rostad ek, som via en bra syrastadgad koncentration hänger med ända ut i den långa avslutningen där all kakaobitterhet får sällskap av en hel del strävhet. Tyvärr tycker jag eken maskerar snarare än bidrar till en början. Den här kombinationen känns det som att jag bara har hittat i italienska viner: syra och massor av småsur mörk frukt som på något sätt går hand i hand med de rostade ekfaten; den finns säkert på andra håll men det hela känns väldigt italienskt. Jag faller inte alltid pladask, och faktum är att det tar åtminstone fyra timmar i dekantern innan det här vinet övergår från trevligt men kanske lite too much till riktigt bra. Då känns det som att vinet öppnar upp sig ytterligare, det blir mera avrundat och det tillkommer lite trevliga aromer av tallbarr och hallon. Chokladen och kaffebönorna drar sig tacksamt tillbaka något och låter frukten ta mer plats. Då är vinet ruskigt gott, och ger nästan en lika stor upplevelse som 2001 Felsina Rancia Riserva. Skall man dricka vinet från helflaska i nuläget rekommenderar jag en rejäl luftning.

fredag 21 december 2007

2004 Château Smith Haut Lafitte


Äntligen går vi i mål inför julledigheten. Julens mirakel inträffade redan för en vecka sedan när några flaskor av det här vinet plötsligt dök upp i depån. Ett telefonsamtal och några dagar senare fanns flaskorna för uthämtning, tack för det. Med tanke på ung Bordeaux i glasen blir det steak frites på hängmörad ryggbiff.

Redan vid dekanteringen fylls köket av ljuvlig doft. Här bjuds på intensiva aromer av svarta vinbär, plommon, jord och lite järn. Det finns också en hel del spår av uppfostran på rostad ek i form av kaffe, vanilj och kakaobönor. Efter hand med luft tillkommer en hel del agrara toner mer från svinstian/ammoniak än från stallet. Usch kan man tycka, men det är precis lagom för att göra det hela mer intressant. I munnen är vinet tillgängligt och breder ut sig fint i sin medelfylliga uppenbarelse med härlig koncentration av cassis, plommon och kaffe med ett stänk av Valrhonabitterhet i den utmärkt goda eftersmaken som klingar kvar länge. Tanninerna känns ganska mjuka. Mmm, så här skall det smaka! Supergott fast ungt; eken får gärna integreras lite mera, men det här hamnar ändå högt på listan över årets godaste Bordeauxupplevelser.

söndag 16 december 2007

2004 Pio Cesare Barbera d'Alba Fides


Denna småsega söndagskväll blir det blandad italiensk hämtmat varvat med turer till tvättstugan och ett halvt öga på tv:ns underhållning från norra London. Till detta Pio Cesares lyxbarbera som vi har sneglat på ett bra tag nu. Det första man slås av är -återigen- hur mycket husstilen slår igenom i alla viner vi någonsin har provat från den här producenten. Fast den här gången känns stilen ovanligt välskräddad och lyxig. Som väntat möts man av en stor öppen doft av körsbär, hallon, marsipan, mörk choklad, likörpraliner och vanilj. Lite örtiga toner kröp fram efter hand. I munnen är vinet tätt och fräscht med rejäl syra. Ekbehandlingen känns redan nu ganska välintegrerad, mycket mera än hos tex La Spinettas Ca'di Pian från samma årgång, även om man kan gissa att den lilla strävheten i eftersmaken kommer från eken. Här finns bra tryck och längd. Urgott! Härligt! Det känns inte som att finns någon större anledning att vänta med det här vinet, speciellt inte med tanke på hur gott det är nu. Snarare tror jag på att dricka upp det innan frukten viker och eftersmakens ektanniner får överhanden.

PS. Dag 2 har vinet tappat mycket av sin charm: frukten har försvunnit till en viss del och den som finns kvar känns betydligt trubbigare och inte lika spänstig på något sätt. Ekpräglingen känns mera framträdande; vaniljen och chokladtonerna är tydligare. Eftersmaken är betydligt mera chokladbitter.

lördag 15 december 2007

2005 Bouchard Père et Fils Beaune du Château 1er Cru


Med besök av en god vän och med anka på menyn känns det som ett bra tillfälle att prova en lovordad nollfemma från Bourgogne. Färgen är mörkare än vi minns tidigare årgångar av det här vinet. Doften är primärfruktig och parfymerad med inslag av röda bär som vinbär, nypon och hallon. Initialt fanns lite köttiga toner som vädrades bort. Vidare hittar man violer, rosor, våta stenar, en gnutta vanilj, lite krydda och ett aningens grönt örtigt stråk. Munkänslan är lingonsyrligt slank och stram med röda bär, hyfsad koncentration men inte så lång eftersmak. En hel del tanniner. Trots luftning känns vinet lite stumt och knutet - som att det inte visar upp hela registret. Här finns nog potential att bli den bästa årgång jag har duckit av det här vinet, men det behövs tid. En liten besvikelse med tanke på förväntningarna.

fredag 14 december 2007

2000 Delas Hermitage Marquise de la Tourette


Vi har fått relativt billig Hermitage från Delas i två omgångar nu i nyhetssläppen. Den här årgången var riktigt trevlig första gången vi provade för ett år sedan, med typiska syraharomer och finfin drickvänlighet. Det är dags att prova igen till älg. Vi dekanterar lagom när maten är klar. Doften uppvisar vinösa drag av röda bär med vinbär, lingon, tranbär, några halvbokna röda äpplen och en knippe violer. Det finns lätt parfymerade drag som tillsammans med den röda frukten för tankarna åt Bourgogne. Vi hittar också lite vanilj och en knivsudd vitpeppar. I bakgrunden är elden tänd i en vedeldad bastu, någon har tjärat ekan utanför, och efter hand tillkommer även lite kött, men på det hela taget är vinet inte alls så druvtypiskt som förra flaskan. I munnen är smaken slank med fortsatta röda bär och lite lingonsyrlighet. Mittpartiet är lite glest men eftersmaken riktigt god och torr med ganska bra längd. Avslutet har lite småsalta inslag av snus. Vinet känns mjukt och nästan helt tanninfritt. Med luftning känns det som att vinet blir någon nyans mörkare och det tillkommer också lite mörkare drag av lakrits. Det här känns klart drickfärdigt nu och uppvisar redan vissa mognadstecken. En god syrah.

fredag 7 december 2007

2003 Scrimaglio Barbaresco


Jag har aldrig hört talas om producenten Scrimaglio (även om en sökning på monopolets hemsida ger vid handen att de även producerar trotjänaren Il Sogno som jag aldrig har smakat), men det här vinet har på sina håll fått riktigt fina recensioner och Barbaresco är som bekant alltid Barbaresco varför man så klart vill prova. Deras hemsida ger däremot mest kalla kårar när det första som dyker upp är "fashion wines" med etiketter för Fiat, Juventus och Alfa Romeo, brrr. Däremot lyste Hitler och Mussolini med sin frånvaro, jag trodde annars jag hade hittat vem som tillverkar dessa turistviner man kan köpa runt om i Italien. Jag lyckades faktiskt inte ens hitta några uppgifter om det här vinet även om Il Sogno dök upp. Nåja, det är ju vad som finns i glaset som är det viktiga. Ur den extratunga flaskan kommer ett ganska ljust tegelrött vin. Från glaset stiger en klockren doft av Salubrin. Hmmm, finns det månne lite volatil syra här? Även om det blev bättre med luftning försvann aldrig doften av desinfektionsmedel helt. Bakom handspriten finns som tur är lite trevligare aromer: körsbär, likörpraliner, fikon i cognac, och lite vaniljig gräddkolatonad ekprägel. Smaken är syrlig med inslag av likörmarinerade körsbär, lingon, tranbär och choklad där mitten och eftersmaken känns lite glesa men fyller ut sig en del efter hand. Det finns en del strama uttorkande tanniner i avslutet men är helt drickbart redan nu. Svårt att förstå att detta vin kommer från tropiskt varma 2003 (eller så är en typisk nolltrea precis vad det är: läs senaste numret av Barolobrevet där Gunnar Westling som vanligt provar en hel drös). Inte helt oävet, men heller inget utropstecken eller fynd i min smak.

PS. Angående julskivorna i Château Gazin-posten verkar det finnas åtminstone en till man behöver.

måndag 3 december 2007

2005 Alain Jaume Vacqueyras Grande Garrigue


Middagen var redan förberedd och vinet uppkorkat när världens bästa B ringde och meddelade att han precis fått tag på två fribiljetter till kvällens konsert med Säkert! på Cirkus, om jag hade lust att hänga med? Klart man hade, jag är galet förtjust i allt Annika Norlin tar sig för och tycker att hon lätt har gjort en av årets absolut bästa skivor, så kvällens provsmakning blev modell kortare innan det var dags att åka. I glasen kommer ett blårött vin med stor ursprungstypisk doft av körsbär, vildhallon, lakrits, lite peppar, gräddkola och örtig garrigue. Munkänslan är som så ofta med Alain Jaumes viner sötfruktigt tillgänglig och ganska mjuk med massor av frukt och kryddighet. Tyvärr finns lite stickig alkohol både i doft och eftersmak, men jag tycker ändå det håller sig på rätt sida om gränsen. Maffigt och ganska snällt på samma gång. Det här är inte riktigt lika bra som 2004 Le Clos de Caveau var vid lanseringen, och dessutom gjort i en aningens jobbigare och mer tröttsam stil men jag gillar det ändå skarpt, speciellt om man är noggrann med serveringstemperatur. Det blir absolut fler flaskor att dricka över den närmaste tiden.

lördag 1 december 2007

2001 Château Gazin


Underbart! En ledig helg, alla förkylningar under någorlunda kontroll och november har äntligen tagit slut. Vi adventspyntar till tonerna av Frank Sinatras julskiva på Capitol från 1957 (vilken nog ärligt talat är den enda julskiva man behöver, möjligen tillsammans med Phil Spectors klassiska "A Christmas Gift For You"). Till maten en ung Bordeaux, puts väck med all korkskruvsångest! Château Gazin har onekligen ett fint läge på gräddhyllan i Pomerol med slott som Pétrus och L'Evangile som omedelbara grannar på var sida. Visst undrar man hur mycket jordmånen egentligen kan skilja sig mellan dessa slott? Lite som den smala tidigare 1er Cru-klassade La Grande Rue mellan La Romanée Conti och La Tâche i Vosne-Romanée. Faktum är att Gazin sålde några hektar till just Pétrus i slutet av sextiotalet som nu används i det vinet (inte de bästa hektaren skojar Gazins ägare Nicolas de Bailliencourt). Hur som helst har man från slottets sida envist hävdat att man lyckades bättre med 2001 än 2000, och vi har sett fram mot att smaka.

Färgen är riktigt mörkt blåröd. Det fins en hel del sediment. Doften bjuder på mogna svarta vinbär, körsbär och mineraler parat med snygg fatprägling med kaffe, choklad och vanilj samt rejäla doser jordiga järnbalkar. Munkänslan är urläcker i sin medelfylliga uppenbarelse med massor av mogen frukt, fräscha syror och ganska rikliga men på något sätt mjuka tanniner innan allt mynnar ut i en läcker småsträv eftersmak med utmärkt längd. Som vanligt när det gäller bättre Bordeaux tycker jag inte det är alldeles busenkelt att skilja högra stranden från den vänstra - den svartvinbärsjordiga järnkänslan tar överhanden och det smakar mest god Bordeaux. Knakelibrakgott men ungt, fucking merlot när den är som bäst. Resterande flaskor kan riskfritt ligga flera år till.

Efter maten blev det några skedar av säsongens kanske häftigaste ostupplevelse: opastöriserad Mont d'Or. VM-guld i krämighet?