måndagen den 31:e mars 2008

Fortfarande sjuk...

Det dricks rätt lite vin för tillfället då vi för säkerhets skull passat på att fira vårens ankomst med säsongens förhoppningsvis sista riktigt härliga brakförkylning med snuva, ledvärk, huvudvärk och hela alltet. Fast vinfebern blir man inte frisk från i första taget; med tungt huvud och rinnande näsa spann min hjärna iväg ordentligt när senaste numret av lokalblaskan Mitt i Kungsholmen damp ned i brevlådan idag. Förstasidan löd: "Parker ska få ansiktslyftning"...

måndagen den 24:e mars 2008

2006 Willi Schaefer Graacher Domprobst Riesling Spätlese #12


Jag har hört flera som säger att Willi Schaefer lyckades bättre med sina nollsexor än nollfemmor trots att 2005 anses vara en av de bästa årgångarna på länge i Tyskland. Å andra sidan är väl just Schaefer en producent man tryggt kan köpa i varje årgång. Just nu finns några av hans viner i vinkällarbutikerna, och vi måste smaka direkt; det var länge sedan vi drack moselriesling. Annars verkar 2006 ha varit en lite småknepig årgång, och man kanske skall tänka igenom sina inköp när vinerna nu anländer efter hand i butikerna. Vad ständigt underhållande Terry Theise tyckte om årgången hittar ni här, och om man klickar runt lite finner man även hans läsvärda kataloger för Tyskland, Österrike och Champagne i PDF-format, men jag gissar att länken är gammal skåpmat för alla rieslingskallar.

Vinet har en mycket blek gul färg med litet grönskimmer. I doften, som är lite blyg, finns våta stenar, vita päron, äpplen, persika, citrusfräschör och en svag pust av jasmin och te. Inte riktigt någon petroleum ännu, men fagra löften om att marken redan är inmutad mitt i fältet och att man påbörjar borrningarna inom kort. Det finns en liten gnutta spritsighet som retar tungspetsen innan smaken kickar in med fruktsoda, allehanda citrusfrukter, honungssötma, lite piggelin och en läcker småsalt ostronskalig mineralitet som gör sig så bra med sötman i vinet. Syrorna är förväntat höga och bär fram den klingande rena eftersmaken som helt saknar kladdighet. Nu förstår jag verkligen vad lip-smackingly good betyder, för efter varje sipp kan jag inte låta bli att smacka som en gammal gubbe som undrar om löständerna sitter kvar. Förstås alldeles för ungt, men lysande njutning efter en tur till lekplatsen i snöfallet.

PS. Vi har en sparad slatt i kylen. Ett glas medan maten puttrar är livskvalitet, men skall jag vara kritisk är det kanske lite väl snällt och lite saftvarning, kvällens sipp uppvisade löjligt stora likheter med smält piggelin. Men att vinet blir bättre med lagring när sötman gått in en del är väl ingen nyhet.

PPS. Det var visst fler som inte kom runt piggelinliknelsen...

lördagen den 22:e mars 2008

2003 Brunel Les Cailloux


Jag har otroligt svårt att hålla korkskruven borta från det här vinet, och har varit sugen på att dricka det igen sedan det senast skrämde bort vinterrusket i januari.
Med Santa Ducs ruggigt goda 2004 Hautes Garrigues i nära minne är det svårt att låta bli att jämföra. Så olika de är, fast ändå nära varandra i kvalitet! Där Hautes Garrigues var mörk i både färg och aromprofil tillhör Les Cailloux helt klart det röda laget med sin klara tegelfärg (inte helt olik en Barolo) och doftspektrum av vildhallon, röda vinbär och körsbär i likör. Där Gigondasen hade lite stiff upper lip och kändes oförlöst och knuten bjuder kvällens glas på så oblygt förförisk helt vidöppen vällustigt utsträckt varm frukt att man nästan rodnar. I munnen är Les Cailloux rund, varm och mjuk utan nämnvärda tanniner och utan den sträva uttorkande känsla vi fick i onsdags, men det finns lite krämighet som vittnar om uppfostran i foudres och lite malolaktisk smörkola. Samtidigt finns många likheter: båda vinerna känns urtypiska sitt ursprung med generösa doser garrigue och solmogen frukt. Och hantverket ligger på samma nivå med lysande balans trots olika förutsättningar i de olika årgångarna. I doften finns rikligt med grillat kött hos bägge vinerna innan Les Cailloux drar i från med en i nuläget helt överlägsen och rent förtrollande väldoft av rökelse, cigarrlåda, ädelträ, kanel och violer utöver frukt och örter. Jag älskar verkligen det här vinet, och faller precis som tidigare gånger pladask. Det blir nog fler flaskor innan året är slut och varför inte egentligen? Kanske har jag dålig fantasi men det är svårt att tänka sig att vinet kan skänka så mycket mer njutning med ytterligare lagring med tanke på hur lysande det är att dricka just nu.

fredagen den 21:e mars 2008

2004 Clos Bagatelle La Gloire de Mon Père


Till osten dricker vi denna Saint-Chinian igen. Liksom förra gången är doften rejält sötfruktig och nästan godistonad med skogsbär, vanilj, örtig garrigue och lite bränd jordton med asfaltskänsla och lakrits. Den här gången kändes de trettio procenten syrah kanske lite mer framträdande, och det fanns en grön ton som jag gissar är den de flesta associerar med gröna oliver men som jag tycker mest påminner om rotfrukter. Fast ändå ingen dead ringer för Norra Rhône; jag får mer vibbar av något allmänt sudiste. Smaken är välbalanserad och god men lite väl gles i slutet. Det här är bra, men ganska enkelt och lite för dyrt för kvaliteten för att jag skall vara riktigt nöjd.

2001 Marchesi Mazzei Tenuta Belguardo


Marchesi Mazzeis verksamhet i Maremma vid den toskanska kusten känns lite präglad av nervös osäkerhet; som att de inte själva vet vad de vill åstadkomma. Druvsammansättningen både i den enklare Serrata och i prestigevinet Tenuta Belgaurdo har ändrat sig från årgång till årgång. För närvarande innehåller 2005 Serrata både Sangiovese och Alicante Nero av alla druvor medan 2004 Tenuta har mer Bordeauxkomplex (?) med 90% Cabernet Sauvignon och 10% Cabernet Franc. I kvällens årgång, som var den andra på domänen om jag förstår rätt, hade man dock fortfarande Sangiovese (20%) och i övrigt 70% Cabernet Sauvignon och 10% Merlot. Jag vet, det går runt i huvudet av alla siffror för mig också, så lika bra att smaka.

2001 Tenuta Belguardo har en mörkt brunröd färg där man kan ana en blåton. Doften är mörkfruktig och ekig med körsbär, katrinplommon och mint på en bakgrund av fatig mandelmassa, choklad och kaffe. Det finns också lite lagerblad, en hint av julkryddor och ett mycket avlägset gnäggande av stall. Smaken är lite småsur med typiskt italiensk mörk frukt parad med samma mörkrostade fattoner som i doften, syrona är relativt höga och det finns viss strävhet som jag gissar till stor del kommer från eken. Både mitt och framför allt eftersmak känns oroväckande glesa även om det finns viss längd. I eftersmaken dröjer det sig kvar en liten men omisskänlig järnbismak.

Det här är inte så dumt, våra gäster tyckte det var väldigt gott, men heller inte så värst minnesvärt, och det lever inte riktigt upp till prislappen. Som så ofta när det gäller Mazzeis prestigeviner känns det som att man har varit väldigt generös med hårdrostade barriques, och i det här fallet känns resultatet efter sju år ganska klumpigt där det finns anledning att fundera på om inte eken kommer att överleva frukten. Sangiovesekomponenten känns mycket större än de angivna tjugo procenten, och jag tror inte det finns någon risk att man skulle missta det här för en Bordeaux i en blindprovning. Det känns helt enkelt väldigt italienskt med den småsura mörka frukten. Jag var mer positiv senast vi drack vinet för knappt ett år sedan om jag minns rätt. Kanske har min smak förändrats - jag har hur som helst lärt mig en massa sedan dess - men jag blir inte så värst sugen på att prova nollfyrorna som finns på hyllorna nu.

onsdagen den 19:e mars 2008

2004 Domaine Santa Duc Gigondas Prestige des Hautes Garrigues


Kvällens andra vin blir en sydrhônare. Man kan argumentera för att det är Domaine Santa Duc och Château de Saint-Cosme som gör upp om titeln som bäste producent i Gigondas. Det finns förstås flera andra bra domäner, men ser man till det absoluta toppskiktet av viner med stora ambitioner är det dessa två som brukar nämnas. Vad Saint-Cosme förmådde 2004 såg vi för några månader sedan, ikväll är det dags för Santa Duc att anta utmaningen.

Vinet är dekanterat dryga fyra timmar. Färgen är djupt blåröd med fin färg ända ut i kanterna och en riktig tät blåsvart kärna. Doften är tät och trots luftningen aningen knuten och domineras av kopiösa mängder grillat kött på en bakgrund av mörk frukt med likörmarinerade körsbär, plommon och blåbär uppblandat med en fin liten jordton, lakrits och en lite blyg anstrykning av garrigue som stegras under kvällen med mera luft. Fatbehandlingen är riktigt snygg med pralintonad ek och mandelmassa och känns redan skapligt integrerad. I munnen är vinet riktigt tätt och lite oförlöst med maffig koncentration och en lysande balans med sval munkänsla utan tillstymmelse till eldighet. Eftersmaken är vansinnigt lång men framför allt kärv med riktigt uttorkande finmaskiga sammetsträva tanniner. Mörkt och maffigt, fast ruggigt bra där den synnerligen välskräddade kostymen helt döljer den lite klumpiga och burdusa baktunghet som standardcuvéen i samma årgång drogs med. Har man den minsta masochistiska läggning njuter man i fulla drag redan nu, även om vinet självklart är väl ungt och lagringspotentialen enastående. För mig är det ingen tvekan om vilket vin som är bäst i denna årgång av de två, suveränt gott!

PS. Vad tyckte Finare Vinare?

2002 Marcel Deiss Riesling Saint-Hippolyte


Sonen och jag är gräsänklingar och spenderar dagarna med dagisinskolning, hagel och blötsnö medan övriga familjen enligt telefonrapporterna har strålande sol och klarblå himmel i fjällen. Vi förgyller onsdagen med besök av en mycket kär gammal vän som jag inte sett på alldeles för länge, och som dessutom "börjat nosa" på vinträsket enligt honom själv. Ha, jag säger bara ha! Har man alla riskfaktorer i form av förekomst av Y-kromoson, långvarigt och troget skivnörderi med faiblesse för samlarmani och dessutom är en allmänt livsnjutande och trevlig prick så skall man inte tro att man kan leka med elden. Och när man dessutom redan börjat gå på släpp och både handlat och druckit upp 2005 Reine des Bois med stor behållning så säger jag bara: välkommen i träsket. Det kommer att bli dyrt, men trevligt.

Vi startar kvällen med en Alsaceriesling. Utifrån erfarenheterna av förra flaskan är vinet dekanterat i förväg och har fått några omhällningar. Färgen är fint gyllengul. Liksom sist är frukten lite placerad i baksätet vid uppkorkandet, men har flyttat fram positionerna något när det är dags för förrätt. Doften innehåller honung, citrusfrukter, honungsmelon, lite gul äpplighet och en knivsudd av petroleum. Smaken är välbalanserad med fin fruktsötma men ett helt torrt avslut med lite grapebitterhet och mineralitet och en god hyfsat lång eftersmak. Gott fast inte riktigt samma stuns och intensitet som tidigare, möjligen är vinet i en mellanperiod och förhoppningsvis kan det blomma upp igen med ytterligare lagring. Vi får se vad den sparade slatten visar imorgon.

PS. Ett nytt smakprov dagen efter från en kylskåpssparad skvätt tycker jag uppvisar lite mer generös fruktrondör som drar en aning mer åt tropiska frukter jämfört med igår. Det finns en ganska härlig balansgång mellan sötare frukt och en småsalt mineralitet. Men det är egentligen ingen superskillnad. Nåja, vinet faller inte sönder och samman över natt så någon panik att dricka upp på studs är det nog inte. Nästa flaska, den sista, får vänta lite.

tisdagen den 18:e mars 2008

2004 E Guigal Côtes du Rhône


Guigals CdR har funnits i sortimentet så länge jag kan minnas, och brukar prenumerera på fina recensioner av vinjournalisterna. Själv måste jag säga att jag aldrig har fallit pladask. Jag vet inte varför, om jag haft för höga förväntningar eller om vi bara haft otur med flaskorna; det är ju som bekant inte så lätt att hålla en jämn kvalitet när man producerar kopiösa mängder av ett vin. Oftast har jag tyckt vinet varit ganska enkelt och ospännande, så mycket mer än någon flaska per årgång brukar det inte bli. Men nu finns nollfyrorna av denna arbetshäst i ordinarie sortimentet och varken Konjären eller Finare Vinare sparar på hyllningarna. Det låter riktigt gott och självklart måste man prova den nya årgången!

2004 Guigal CdR har en rubinröd färg med ett litet blåstick och kantuppklarning. Doften är intialt rent unken med jord, dynga, stall, och en doft av gummi som när man viker upp en sällan använd regnrock. Frukten drar åt björnbär och svarta vinbär, det finns en fin barrig örtighet men även mer direkt grönhet som rotfrukter och blomsterstjälkar. I bakgrunden känner man även lite riktigt mörka toner av lakrits och asfalt med en liten bränd rostad ton sannolikt från faten. Och här har vi ett fint exempel på varför det lönar sig att dekantera unga viner: unknaden blåste bort en del, örtigheten fick överhanden över blomvasen, och fruktpaletten breddades med körsbär, violer, plommon och en trevlig pepprighet, även om jag aldrig blev riktigt vän med den lilla rostade brända tonen. Smaken är medelfyllig och frisk med en för priset glatt förvånande koncentration med en fin syrlig, örtigt pepprig eftersmak med en gnutta bitterhet och kanske även lite vattnighet.

Det här är ett riktigt rustikt franskt bonnavin, och det är lätt den årgång jag har smakat som har mest personlighet. Från början kunde jag inte låta bli att ha en liten fånig invändning mot att det känns som att vinet kommer lite under falsk flagg, nu när man var sugen på sydrhônare. Jag vill ha min CdR med i stort sett samma druvblandning som i en Châteauneuf-du-Pape, en Gigondas eller en Vacqueyras, och detta vin med nästan uteslutande Syrah kändes lite atypiskt för södra Rhônedalen; mer Drôme än Vaucluse om vi nu skall tala départements. Fast även här gjorde luftningen stor skillnad, och efter hand till maten tycker jag vinet sällar sig mer till någon sorts storrhônsk familj där associationerna till norra delen inte är lika tydliga. Visserligen en bit från de flesta châteauneufer på flera sätt, men väl så gott i sin viktklass, nästan ett måste att prova speciellt med mat, och jag förstår hyllningarna. Ett riktigt bra vardagsvin. Men glöm inte att lufta...

PS. Det är alltid intressant när man jämför viner i glasen bredvid varandra... En aningens oxiderad skvätt av gårdagens La Falaise smakad bredvid Guigals CdR utan mat formligen svepte den senare av banan. Vilken skillnad! La Falaise känns nästan rundare än igår, ren med pralintonad körsbärsfrukt med en i jämförelse otrolig intensitet, täthet och längd. Fick mig att börja associera till Priorat av alla ställen...

PPS 2. Vi smakar en kylskåpsparad skvätt dagen efter och vinet är ännu bättre än igår. Riktigt god med läckert avrundad homogen karaktär, tydligt grillat kött, en fin stallighet och liksom igår oväntat bra stuns och längd. Vore kul att smaka en flaska med några år på nacken, vilket man gjort på den här bloggen.

måndagen den 17:e mars 2008

2003 Château de la Negly La Falaise


Vi testar ännu en nolltrea från Languedoc. För lite bakgrund kring denna producent, var god se posten om den fenomenala nollettan.

Den ganska täta blåröda färgen har en liten dragning åt brunt och vattenklara kanter. När man sticker näsan i glaset möts man av en varm och lite stickig doft av mörka bär och körsbärslikör, fikon, lakritskola och mörk choklad, garrigue, lite grillat kött och en svalka av menthol som i Vicks halstabletter. Det finns också några ännu mörkare lite brända toner av asfalt och tusan vet om det inte är nu man skall dra till med både nedsmält bakelittelefon och "scorched earth"? Smaken är fyllig och kryddig, munkänslan rund, varm och ganska mjuk med rätt så låga men inte obefintliga syror. Vad som tyvärr drar ned helhetsintrycket är eftersmaken som dels har lite russinvarning men som också är lite bitter och besk med en brännande alkoholförnimmelse; något som dessutom förstärks ju närmare rumstemperatur vinet kommer.

Om jag blint ville placera nollettan i norra Rhônedalen så tycker min hjärna att det här snarare hör hemma i södra. Eller varför inte i Languedoc, det är väl dags att börja associera dit någon gång också. Jag har ingen aning men undrar om inte grenachekomponenten är något större än sist. Det här är absolut gott, men tyvärr lite märkt av den varma årgången, och inte alls lika bra som den underbara nollettan. Men heller inget magplask och jag tycker La Negly har gjort bra ifrån sig med tanke på förutsättningarna. Jag har stora förhoppningar på nollfemmorna som ligger till sig lite.

lördagen den 15:e mars 2008

2004 Mitolo Shiraz Savitar


Parkerälsklingen Ben Glaetzers Mitolo-viner har vi druckit förut med behållning. Ikväll matchar vi det med kryddig helstekt fläskfilé med både rökarom och honung i marinaden.

Vinet är mörkt, mörkt blårött. Doften är riktigt tung och tät med ett överflöd av mörka lite syltiga toner - björnbär, svarta vinbär, en hel blåbärspaj, Basset's sötlakrits, nylagd asfalt och lite choklad - parade med en riktigt snygg korsning mellan parfymerad blommighet, grön örtighet och eukalyptus. Någon har visst också slängt ned en nybakad bulle med brödig vanilj och bakkryddor, och efter fyra fem timmar tittar även lite nygrillat kött fram. Smaken är en veritabel explosion av tätpackad massiv men sval frukt ursnyggt balanserad med fräsch syrlighet där summan blir elegant balans ända ut i en mintig och nästan lite småsalt lakrits- och anistonad eftersmak som klingar kvar riktigt länge utan minsta tecken på hetta. Eken känns mycket mera integrerad än för något år sedan. Supergott och ett lysande hantverk! Även med det obligatoriska poängavdraget måste man säga att Uncle Bob har en poäng med sin glimrande recension. Tusan vet om inte det här helt enkelt är ett av de absolut godaste australiensiska viner vi någonsin druckit.

fredagen den 14:e mars 2008

2003 Domaine de la Grange des Pères


Här har vi ett vin som verkligen verkar dela upp vinälskare i två läger. I ena hörnet befinner sig franska forumister och recenscenter som är mycket positiva och pratar om ett välbalanserat vin utan spår av den varma årgången. Även användarna på cellartracker och bloggkollegan MMM är mycket positiva. I andra hörnet finns Wine Spectator som delar ut 79 poäng och bräker "stewed!", vilket jag väl kan bortse från, men desto mera oroande hittar vi även smaklökar med större förtroendekapital här. Finare Vinare diskuterar kejsarens nya kläder, bondfångeri, och tekniska poängavdrag till följd av brännskada och det låter riktigt illa. Ouch!

Ok, lika bra att smaka själv. Här provas så oblint det bara går; etiketten är väl synlig och vinet kommer med en hel del gratispoäng. Bakgrundshistorien är nämligen löjligt mycket i min smak: vinodlare startar eget efter en läroperiod hos genier som bland andra Gérard Chave och François Coche-Dury och börjar producera små kvantiteter eleganta viner med läromästarna som inspiration. Och eftersom han använder en för appellationen otillåten druvblandningen klassas det som en sketen Vin de Pays; nolltrean utgörs av 40% Syrah, 40% Mourvèdre, 10% Cabernet Sauvignon och 10% Grenache. Hela tillverkningen sägs vara gjord med yttersta omsorg med galet låga skördeuttag och en fatbehandling som får Andrew Jefford att utnämna honom till Languedocs Guigal. Jag har dessutom varit extra sugen på att prova efter att ha sett hur grannbordet blev helt eld och lågor över nolltrean när vi åt på La Maison de l'Aubrac i somras. Fast det är klart - all prestige, bling bling och sympatiska ambitioner betyder inte ett dugg om inte innehållet levererar så i karaffen med sig!

Färgen är klar och blåröd åt det ljusare hållet med en uppklarning i kanten. Doften är underbar och väldigt fransk, men så är jag ju en nose guy först och främst. Röda och mörka bär samsas i en fint avrundad sötfruktig och initialt lite blyg doft: vinbär, hallon, plommon och lite jordgubb på en bakgrund av mörkare (mourvèdre?) toner av läder, skomakarverkstad, asfalt och lakrits. Genom hela fruktblandningen går en fin stråle av örtighet uppblandad med tobak, barr och sous-bois som får K att börja tala om en skogspromenad i barrskog precis när det slutat regna. Vi hittar inga spår av bondgård eller levande djur. Munkänslan är slank och elegant med sval frukt, ganska rejält gles mitt och rätt så vattnig eftersmak med någorlunda men inte så värst lång längd. Vinet känns mjukt utan nämnvärda tanniner och med medelmåttig syra. Vi hittar inga direkta spår av vare sig fatbehandlingen eller årgångens hetta; å andra sidan har vingården ett ganska bra läge på några hundra meters höjd precis vid dalöppningen med svalkande vindar.

Jaha, som vanligt när det gäller bu eller bä så hamnar jag lite mitt emellan. Det här är gott, speciellt doften är underbar, men jag saknar en hel del i koncentration och längd och det hela känns något enkelt. Fast att dela ut 79 poäng känns för mig helt obegripligt, och jag kan inte heller för mitt liv hitta några defekter som vassa torra brännande tanniner eller andra tecken på värmeskada. Snarare känns vinet elegant och svalt och min främsta association blir, om klyschan ursäktas, Bourgogne. Det är som bekant meningslöst fast lite kul att diskutera personlig smak, men ändå kan jag inte låta bli att leta förklaringar som flaskvariation för det här inbillar jag mig skulle vara ganska mycket i Finare Vinares smak...å andra sidan tror jag vi kommer fram till samma slutsats.
Skulle jag med kniven på strupen tvingas poängsätta skulle jag kanske hamna i intervallet 88-90 poäng, mycket beroende på doften. Och det gör ont i mitt frankofila hjärta att skriva detta men visst är det en bevikelse med tanke på rykte och pris. Jag skulle vara nöjd om jag blev bjuden på det här vinet, men nu är det betalt med surt förvärvad föräldrapenning och jag kräver mer än så här för pengarna. Kul att ha provat, men avslutningen kan inte bli någon annan än några väl valda Kapten Haddockska utrop: Mille sabords! Anthropopitèque! Sapajous! Troglodytes! Bachi-Bouzouks! Tonnerre de Brest! (och så vidare, fyll på själva från listan...)

lördagen den 8:e mars 2008

2004 Domaine Courbis Cornas Champelrose


Vi går lite på rutin den här helgen som är upphackad av jourande. En halvhjärtad djupdykning i frysen resulterar i en lika halvhjärtad middag på älgfärsbiffar med gräddig kantarellsås. Till detta första bästa Syrah som får följande halvhjärtade notering:

2004 Cornas Champelrose uppvisar direkt efter dekanteringen en sval och hyfsat tät syrahdoft med svarta vinbär, björnbär, lite vanilj, anis, menthol, violer, peppar och lite vedeldad bastu. Ytterligare några timmar i karaff lockade fram en fin örtighet som drog åt tallbarrshållet parad med lite köttigare aromer av rökt korv, på bekostnad av att vinet tappade lite i täthet. Smaken är svalt välbalanserad med fin koncentration och en god och hyfsat lång fast lite gles eftersmak. Snyggt, syrligt och slankt! Riktigt gott till maten, och ett snäpp upp jämfört med senast. Och jag ber om ursäkt för återanvändningen av bilden...

fredagen den 7:e mars 2008

2002 Château d'Angludet


Vi är rätt så allmänt trötta för tillfället med jobb, kurser i Lund, inskolningar på dagis och den obligatoriska förkylningen som studsar mellan familjemedlemmarna. Det kanske speglar vinvalet en aning: vanlig hederlig ospännande standard-Bordeaux, vilket i och för sig inte är det sämsta.

2002 Château d'Angludet är blårött utan mognadstecken. Doften är urtypisk med svarta vinbär, ett par hederliga järnbalkar, en näve jord, ett stopp piptobak, en gnutta röda toner av äpplen, lite avrundad ekprägel med vanilj och efter några timmar lite lantliga toner mittemellan häst och gris. Smaken är stram och medelfyllig med både fräschhet, slankhet och hyfsad intensitet av svarta vinbär, plommon och lite bokna röda äpplen, men ingen direkt grönhet. Tanninerna är precis som förra gången lite smålömska och finmaskiga med sammetskvalitet. Framför allt mitten känns lite gles men avslutet är riktigt bra med fin längd. Tillgängligt men inte så värst moget. En väldigt god bruksclaret!

lördagen den 1:e mars 2008

2001 Vincent Girardin Corton Clos du Roi


En av förra årets stora överraskningar var Girardins 2000 Corton VV. Vi är nyfikna på nollettan från vingården Le Clos du Roi (bredvid Les Renardes och ovanför Les Bressandes ni vet ;-)) Finare Vinare har redan smakat med gott resultat och en rapport om klar tillgänglighet redan nu. 2001 verkar annars ha varit ett rätt skruttigt år i Côte d'Or med regn, fukt, röta och hagelstormar. Nåja, vi får väl se hur Girardin klarade sig.

Färgen är röd med en liten dragning åt brunt, klara kanter. Ingen fällning men väl lite vinsten ovanligt nog. Doften är rent ljuvlig med solmogna jordgubbar, smultron, lite grillat kött, mynta, kryddighet och en antydan av apelsinskal. Efter någon timme fångar jag upp lite klockren kaneldoft, vid något tillfälle hittar jag cigarrask i ädelträ. Aromerna glider i och ur varandra där en stegrande örtighet får överhanden efter några timmar. Smaken är sirlig och fräsch med fin koncentration, avrundade tanniner och en helt sömlös övergång från vinets inträde i munnen till den långa syrliga eftersmaken. Det är väl som de säger: when Burgundy is on, it's really on och jag blir helt tagen av det här vinet; mycket mera än jag trodde. Det är tillfredsställande på så många sätt. Varför är inte all Bourgogne så här? Vi har nog omedvetet jobbat upp lite Pinot Noir-abstinens på senaste tiden. Visst fick det gärna finnas lite mera svamp och sous-bois, och hans 2000 Corton VV var nog egentligen faktiskt ännu bättre, men oj vad gott! Girardins röda viner står inte alltid högst i kurs bland recensenterna, men de jag har provat har verkligen passat min smak. Det är nog dags att utforska hans trotjänare i ordinarie sortimentet lite noggrannare.