lördagen den 28:e juni 2008

2005 Antonin Rodet Savigny-lès-Beaune


2005 Rodet Savigny-lès-Beaune är förhållandevis mörk i färgen för att vara en så pass billig Bourgogne. Ganska inbjudande men sval och elegant doft av röda vinbär, hallon och körsbär med ett lite stick av målarfärg/terpentin. Nästan ännu tydligare drag av cherry coke än igår! Fin blommig parfym med örter och en snygg fatkaraktär med vanilj, kaffe, kakao och lite bittermandel. Underbar komplex kryddighet med ingefära, kardemumma, kryddpeppar och i bakgrunden lite jordig unknad. Smaken är slank och fräsch utan att vara för blaskig. Skinande syrlig rödfrukt med inslag av både tranbär och lingon som avslutas med en något gles men god och hyfsat lång eftersmak med fin mineralitet. Givetvis är det den fina årgången som påverkar - riktigt bra för att vara en enkel villages.

fredagen den 27:e juni 2008

2003 Paul Jaboulet Aîné Crozes Hermitage Domaine Raymond Roure


Det har varit ganska deprimerande att läsa bedömningar av det senaste knappa decenniets viner från denna anrika producent. Kvaliteten verkar ha sjunkit som en sten. Jag kan väl inte påstå att vi fått tillräckligt många smakprov för att kunna ha en egen uppfattning, men något ligger det såklart i det hela. Läs till exempel vad Drucket tyckte om 2005 Les Jumelles. Nu har familjen Jaboulet sålt företaget till familjen Frey som ligger bakom bordeauxslottet La Lagunes uppsving de senaste åren. Många hoppas förstås på en liknande uppryckning hos Jaboulet.

Men atypiska, extrema årgångar kan som bekant ge atypiska, extrema viner, i både positiv och negativ bemärkelse. L'année de la canicule gav rekordlåg avkastning från denna 3,5 hektar stora vingård, vilket resulterade i ett vin med åtminstone 15% alkohol. Och alla recensioner jag har sett har varit positiva. Från JLL som med sedvanligt stel överläpp talar om "pretty fruit, clear and appealing definition" till amerikanernas mer högljudda gonzo-noteringar om "full-bodied blockbuster" som "gushes with chocolate-covered cherries, plum and blackberry fruit". Parker går så långt som att tala om en av de bästa Crozes-Hermitager som någonsin gjorts. Visst blir man nyfiken?

Näsan möts av en stor, sötfruktig och något avrundat homogen doft där mitt första intryck är mogna aprikoser tillsammans med lakrits och varm mörk frukt med plommon och björnbär. Det finns också ett drag av den fasansfulla drycken cherry coke. Fast det är inte så hemskt som det kanske låter; allt eftersom vinet luftas möter diverse markörer för ursprunget upp och det är bara att i tur och ordning bocka av rökig tjära, grillat kött, violer, barrig örtighet och en järnig mineralton. Smaken är fyllig och rejält koncentrerad med massor av mörk frukt och lite bittra chokladaromer innan allt avslutas långt med lite salt mineralitet. Syrorna känns låga och tanninerna så gott som obefintliga, men helheten trillar inte ned i syltburken utan känns både hyfsat fräsch och nyanserad i all kraft. Alla alkoholprocent är väldigt snyggt maskerade. Vinet känns vidöppet och ganska snabbmognande utan några som helst spår av någon försåtlig tunnel; absolut inga problem att dricka nu. Visst lyser årgången igenom - precis som den skall - men jag tycker ändå vinet känns ursprungstypiskt även om vi såklart inte provar blint. Crozes-Hermitage på steroider!

PS. Dag 2 från sparad skvätt i kylskåpet uppvisar vinet mer tydliga drag av vedeldad bastu samt en hel del oxidationstecken. Mindre stunsig frukt och i min smak klart sämre än igår. Öppnad flaska är visserligen en trubbig markör för lagringsduglighet, men vi dricker nog upp resten över närmaste åren.

måndagen den 23:e juni 2008

2005 Domaine la Monardière Vacqueyras Vieilles Vignes


Vi dricker denna flaska från senaste mellansläppet. Familjen Vache strävar efter att göra urpsrungstrogna viner där jordmånen och årgången får fritt spelrum. På deras hemsida kan man läsa mer om utbudet av rosé, vitt och rött, där denna cuvée av 60% Grenache, 20% Syrah och 20% Mourvèdre från i genomsnitt 60-åriga rankor utgör flaggskeppet. Man har visst bytt etikett sedan vi provade senast, vilket var årgång 2001.

2005 Domaine la Monardière VV är mörk och tät i glasen. Här lönar det sig att lufta, bara någon timme i karaff öppnar upp den något stickiga doften rejält. Frukten drar åt det mörka hållet med i det närmaste italienska körsbär, några mosade vildhallon och en skvätt blåbärsoppa. En riktigt typisk ton av garrigue pockar på mer och mer uppmärksamhet, och vi hittar också lite brödkryddor och fatkaraktär med kaffe, choklad och vaniljstång. Vidare mineralitet, lakrits, grillkol och lite stallighet. Doften breddas och blir mer och mer komplex allt eftersom. Den fylliga smaken bjuder på en snabb tät attack av riktigt hårt tvinnad mörk frukt med rejäl koncentration, men som ännu inte riktigt fyllt ut alla hörn. Fortfarande lite ung och oförlöst där den ganska långa, örtiga eftersmaken präglas av lakrits och malörtsbitterhet, men ingen uttalad eldighet. Läskande syra och ganska få men finmaskiga sammetslika tanniner - eller så luras man en aning av den koncentrerade frukten.

Det är svårt att låta bli jämförelsen med Cuvée Doucinello i samma årgång som vi drack nyligen. Inte lika extremt, men absolut lika välgjort. Mer fruktdrivet, och i mitt tycke vinnaren av de två med några charmpoäng om man nu skall envisas med att korka upp redan nu. Kommer säkert att bli riktigt bra när den lugnat ned sig en aning efter bara något till några år. Vi köper fler flaskor!

tisdagen den 17:e juni 2008

2003 Gianni Voerzio Barolo La Serra


Vi har gäster och passar på att smaka denna nolltrea för första gången. Krafsar ned några rader till prat och mat. Ganska tät, mörk färg i karaffen. Stor, intensiv, lite oborstad doft av mörk frukt med både körsbär och björnbär och en rejäl pust av nagellack/aceton. Vidare lakrits, örter och en ursprungstypisk blommighet med violer och rosor som nästan överskuggas av en massiv fatkaraktär med massor av mint. Fast eken känns kanske inte riktigt lika mörkrostad som i tidigare årgångar - det handlar mer om Marabous mjölkchoklad än om Valrhona, och faktiskt en rejäl dos kokos. Jag kommer att tänka på chokladbiten Co-Co! Smaken är fyllig med massor av varm mogen frukt. Rejäla syror och ett avslut med täta, lite dammiga tanniner som riktigt klär ut munnen under den långa eftersmaken. Kräver absolut mat! Klar italiensk munkänsla även om vinet i övrigt känns något atypiskt i den varma årgången. Maffigt, koncentrerat och sötfruktigt med i det närmaste Nya Världen-karaktär, men inte slappt eller syltigt. Fortfarande väl mycket ekprägel, och visst krävs lite machochistisk läggning för att stå ut med tanninerna, men inte så dumt redan nu.

torsdagen den 12:e juni 2008

2005 Querciabella Chianti Classico


2005 verkar inte ha varit någon vidare årgång i Toscana. Tidiga rapporter talade om regn och rusk, och nu när allt fler omdömen trillar in verkar det stämma rätt bra. Men någon producent måste såklart ha lyckats bra. Och skall man tro Galloni så kan Querciabella vara den producenten; han sätter nämligen deras nollfemma på samma höga piedestal som nollfyran och talar om vilken glädje det är att smaka vinet. På't igen bara!

2005 Querciabella är rubinröd åt det ljusare hållet. Första sniffen säger Tuscany goes Burgundy! Här bjuds på sval, slank och lite råkall frukt med körsbär, hallon och röda vinbär som får alla mina synapser att skrika ung Bourgogne. Det finns en unknad som inte riktigt drar åt stallet utan snarare påminner om någon dyig sjöbotten tillsammans med en liten kryddighet. Vinet får vila i karaffen under matlagningen och utvecklar då en rejäl örtighet med drag av pinjebarr. Frukten antar en varmare nyans med tydligare körsbär samtidigt som det tillkommer en hel tablettask med violpastiller och lite grusig mineralitet. Smaken är slank och syrlig med snyggt integrerad fatbehandling. Småsträv eftersmak med viss längd. Inte alls utan koncentration men känns den ändå inte lite utspädd? En elegant och klassisk Chianti som helt klart är bland de bästa toskanska nollfemmor vi har smakat, även om jag tycker erkänt svårflörtade Galloni är väl generös. Hade priset legat mer i nivå med de $15-20 amerikanarna verkar betala hade mitt leende varit ännu större. Fick sina byxor avcharmade av ännu en flaska 2004 Castello di Fonterutoli. En modern gottpåse med mintchokladiga fat och hög extraktion. Och precis som smakprovet på Vinordic antydde tycker jag eken börjar sjunka in fint. Jättegott att dricka nu med lite luft.

söndagen den 8:e juni 2008

Friska fläktar


Konst?

Märkte ni hur den svenska vinjournalistiken skakades om i sina grundvalar när ni slog upp DN imorse? En frisk fläkt av förändring blåste in i dammiga skrymslen. Vi har talat om det förut, men är det något som präglat svenska vinspalter så har det varit det eviga mantrat om prisvärde. Från separata skalor som basunerar ut hur mycket fyndigt vin man får för en femtiolapp till Vinordic Wine Challenge som måste vara världens enda vintävling där juryn först skall bedöma kvaliteten på vinerna och sedan sitta och räkna ut vilket som egentligen vann - inte utifrån hur bra det var utan beroende på hur lite man fick betala för det. Ständigt detta prisvärde! Finns det egentligen något mera subjektivt? Vad som är prisvärt för tidigare Telia-VD:ar är det knappast för studenten på studielån. Om inte han eller hon kanske har ett brinnande vinintresse och älskar att spara och gneta ihop till den där speciella flaskan. Allt beror på högst personliga faktorer som till exempel intresse och ekonomi. Det är väl upp till en själv att avgöra om man tycker man får en upplevelse som matchar insatsen? Och om vinet är korrekt men trist, platt och intetsägande spelar det ingen roll hur lite det kostade - det är ändå inget jag vill belasta levern med. Därtill är livet för kort.

Det är därför stor njutning att läsa dagens artikel i söndagsbilagan signerad Sveriges meste vinskribent Bengt-Göran Kronstam. Han har besökt Mackmyra som nu i juni lanserar sin första "riktiga" whisky i beställningssortimentet efter diverse kravallframkallande preludier. Det är härligt att läsa om dessa brinnande entusiaster med entreprenöranda och bara att önska dem all lycka i sina ambitioner att göra svensk whisky i världsklass. Men det bästa är att läsa Kronstams omdöme om själva whiskyn. Efter en ordentlig och utförlig notering kommer passagen som får mig att sluta läppja på morgonkaffet och läsa om både en och två gånger: "Att bedöma prisvärdet ger jag mig inte in på. Det vore lika förmätet som att sätta betyg på konst. Vad är förresten mest prisvärt, det godaste eller det billigaste?". Amen, Bengan, och halleluja! Självklart gäller detta också vin. Det skall bli riktigt roligt att läsa DNs vinspalt i framtiden.

PS. Det har väl inte påverkat Kronstams vändning får man anta, men kanske är det också skönt för Mackmyra att slippa få sin sädessprit som lagrats tre och ett halvt år jämförd ur ett prisvärdesperspektiv; man kan ju köpa artonåriga skottar för samma pris. ;-) Det blir hur som helst spännande att smaka någon gång.

lördagen den 7:e juni 2008

2000 Château Tayac


Mogen Margaux från ett toppenår för under tvåhundralappen går ju bara inte att missa. Att det sedan handlar om ett totalt no-name slott hör väl liksom till med tanke på att alldaglig Cru Borgeois från mellanår inte sällan kostar nästan femhundra spänn flaskan på monopolet. Men nu struntar vi i det eviga sorgebarnet bordeauxpriser i Sverige. Positiva omdömen om kvällens vin cirklar runt i den svenska vinbloggosfären här och här.

2000 Château Tayac är blårött med ett inslag av brunt som skvallrar om vinets ålder. Doften framkallar stora leenden - riktigt klassisk bordeauxparfym. Svarta vinbär och plommon möter jord och järn på en bakgrund av tobak och mint inramade av en läcker stallighet och snyggt integrerad fatkaraktär med kaffe. Vi hittar också en fin Margaux-blommighet, och visst finns här både violer och lakrits. Tidens tand har dessutom varsamt rundat av helheten där dofterna går i varandra. Härligt! I munnen är vinet medelfylligt, slankt och finlemmat. Kanske en aning anemiskt med gles mitt och vattnig eftersmak som dock ringer kvar en stund. Läskande balans med fin syra och nedsmälta tanniner.

Det här är gott, med rejäla pluspoäng för den underbara doften och mognaden. Det är alltid lika underbart när man kan köpa drickfärdiga viner. Man kan säkert spara vinet några år om man vill, men jag dricker gärna nu; frågan är om det kan bli så mycket bättre. Det når väl inte riktigt upp till de flesta Cru Classé-slott, men när priset håller sig under 200 kr har jag inga invändningar.

fredagen den 6:e juni 2008

2000 Tua Rita Giusto di Notri


Tua Rita! Andäktigt korkar vi upp första smakprovet från denna omskrivna producent. Även om Redigaffi med sina 100% Merlot är det absoluta flagskeppet, är det den här bordeauxblenden som sägs vara vinet ägarna drömde om att göra när man köpte vingården 1984. Första årgången man marknadsförde var 1992 och sedan dess har det kommit lovord från de flesta håll och kanter. Utöver en lysande terroir söder om Bolgheri skall nog en stor del av äran tillskrivas vinmakaren Stefano Chioccioli. 65% Cabernet Sauvignon, 30% Merlot och 5% Cabernet Franc som legat 20 månader på 100% ny fransk ek.

2000 Giusto di Notri har en mörkt brunröd färg. Vi har näsorna inställda på Bordeaux, och visst finns mycket som påminner om vinerna därifrån. Stor öppen doft med mörk frukt: cassis och plommon. Tobak, absolut, ett rejält stopp. Nyvässad blyertspenna och cederträ, check. En frisk fläkt av mint helt klart. Riktigt snyggt integrerad ek med mörkrostade nymalda kaffebönor, och lite diskret stallighet av finaste karaktär. Ändå känns det som att vinet har en egen personlighet och jag är inte helt säker på att jag hade gissat Bordeaux om jag fått prova blint. Finns det inte lite italienska körsbär druvblandningen till trots, eller inbillar man sig bara? Vi sniffar vidare och hittar lite portvinstoner och bränt socker och det är där någonstans vinet sätter in nådastöten - en ton av tryffel, och vi slutar leta jämförelser och låter oss bara tjusas. Det här är riktigt snyggt sammansatt med underbar komplex väldoft.

Vi smakar och finner riktigt tät mörk frukt. Smaken är elegant och inte det minsta tungfotad trots all koncentration. Munkänslan är ganska sval, slank och läskande fräsch med fina syror och känsla av mjukhet med silkiga mogna tanniner. Här finns inte minsta tendens till gleshet, vinet fyller ut hela munnen från början till slut där den intensiva eftersmaken vägrar ta slut. Vilken längd! Fantastiskt gott! En av höjdpunkterna i år, och säkert vilket år som helst.

2002 Zilliken Saarburger Rausch Riesling Kabinett


Ljuvliga sommar! Fulla av endorfiner dricker vi riesling efter en dag på stranden. Lite oroväckande är korken så gott som genomdränkt, men vinet verkar vara i fint skick. Puh. Är det bara inbillning, eller är korkarna generellt av rätt knackig kvalitet på många tyska viner? I de snart immiga glasen får vi ett blekgult vin med en lätt grönton. Doften bjuder på en antydan av petroleum och ett fyrverkeri av ostronskalig mineralitet, friska citrustoner och äpplen. En snygg blommighet dyker upp och efter ett tag även ett liten jordig källarton. Flaskan kanske inte är den bästa ändå, men det märks inte i munnen. Vinet är riktigt smakrikt med fin tyngd men ändå lätt känsla, där fin sötma av tropisk gulfrukt och ananasspad möter hög stålig syra innan allt klingar ut i en klingande ren, lång eftersmak som avslutas med en liten kallsup av bräckt vatten och mineraler. Suveränt gott!

torsdagen den 5:e juni 2008

2004 Domaine la Soumade Rasteau Cuvée Prestige


Det skall bli spännande att se om Rasteau lyckas bli en egen appellation även för icke-fortifierade viner. Som bekant är man det redan när det gäller vins doux naturels även om druvorna i de fallen så vitt jag begriper även kan komma från byarna Cairanne och Sablet. Rörigt? Välkommen till franska vinlagar.

En av de mest omskrivna producenterna i byn är André Romero på Domaine la Soumade. Utöver att anställa bordeauxgurun Stéphane Derenoncourt som konsult är han bland de sista i byn att skörda sina druvor och det används tydligen en del moderna barriques. Noggrant och ambitiöst; och de fina recensionerna har inte låtit vänta på sig. För vår del har vi bara smakat en gång tidigare med ganska ljummet resultat. Men nu handlar det om helt annan karaktär hos årgången, och dessutom om en annan cuvée.

Fast visst känner man igen stilen från förra gången! Massor av mörk frukt möter näsan med både svarta vinbär och i det närmaste italienska körsbär. Det finns en hel del aningen brända toner av jord och asfalt. Lakrits och köttsaft möter pinjebarr och örter, och någonstans i mixen hittar man också några toner av viol. Smaken är lika mörk och maffig som doften med rejäl extraktion. Här smäller det verkligen till bra i munnen! Mörk mogen frukt och mörkast tänkbara choklad får stöd av en välgörande syrlighet innan allt ringer ut i en rejält kärnbitter och lite eldig eftersmak.

Inte alls oävet, men inte riktigt min stil. Jag vill ha lättare fötter och mer elegans, men kan på någon sorts objektiv skala definitivt se vinets kvaliteter och var alla fina omdömen kommer ifrån. Jag dricker nog hellre 2005 Bosquet des Papes sex dagar i veckan, men som representant för det mörka laget är det klart maffigt och välgjort. Avgjort bättre än den spritskadade nolltrea vi drack senast och mycket tjong för pengarna. Vinet känns dessutom i yngsta laget och sista glaset var bäst. Vore kul att smaka igen om tre fyra år.

måndagen den 2:e juni 2008

2005 Bosquet des Papes


Vi har mina föräldrar på middag. Utan krusidull åker det här vinet i karaffen. Traditionell, klassisk châteauneuf med 75% grenache, 11% mourvèdre, 9% syrah, samt 5% av vaccarèse och counoise. Färgen är snyggt, ja vad säger man? Rubinröd... granatröd? Den lär bli fint brunröd med lagring iallafall. Doften är distinkt och härligt rödfruktigt parfymerad med inslag av mosade jordgubbar och hallonremmar sprinklade med en skvätt kirschlikör. Det finns fin vitpepprighet parad med barr, garrigue och en blommighet av violer och lavendel samt lite gräddkola. Efter hand trängs lite köttsafter, läder och jord med all frukt och örter. Ganska förtrollande, och lovar onekligen gott. Smaken är medelfyllig och elegant med mjuk munkänsla - var är alla tanniner som skall finnas i de strukturerade nollfemmorna? Visst hittar man viss vattnig gleshet i både mitt och slut, men samtidigt finns en fin syrlig ryggrad och en lång läcker eftersmak. Ingen eldighet eller bitterhet. Jättegott!

Det här är verkligen som jag vill ha min châteauneuf - rödfruktig och relativt elegant med underbar väldoft. Kommer säkert att bli ganska burgundisk med lagring, men är livsfarligt läcker redan nu. Viner i den här stilen tycker jag ofta blir lite underskattade av Parker, medan han är betydligt mer förtjust i mörka högextraherade exemplar än vad jag är. Ämnet skulle kanske förtjäna en egen post, men visst finns en uppdelning mellan dem som i första hand går igång på doften och dem som föredrar munkänsla? För mig som nose-guy har vinet en underbar ursprungstypisk väldoft som med lätthet överröstar de invändningar man kan ha kring koncentration och gleshet. Pappa går nog mest på munkänsla; han tyckte vinet var lite väl snällt och tunnt jämfört med andra châteauneufer vi bjudit på, medan K liksom jag bara satt och sniffade. Det blir spännande att se om lite lagring kan få vinet att fylla ut sig, även om resterande flaskor ligger illa till för att bli uppdruckna redan nu.