torsdagen den 31:e juli 2008

2004 Domaine Gourt de Mautens


När bröderna Delorme från Domaine de la Mordorée fick frågan om sina egna favoritproducenter nämnde båda två den unge Jérôme Bressy. Man inte bara hyllade hans nollfyror; Fabrice Delorme passade även på att utnämna Bressy till bäste vinbonde i hela rhônedalen. Stora ord, och säkert härligt att få ett sådant erkännande. Med tanke på stilen hos Mordorées viner är det inte direkt någon överraskning att man får ett mörkt, blåsvart och rejält extraherat vin i glasen. Näsan fylls av mängder av mörk lite syltig sötfrukt - vildhallon, blåbär, björnbär, körsbär och svarta vinbär. Fler mörka toner av lakrits, choklad och bränd jord tillkommer, liksom en del blod och rått kött. Och som kronan på verket varma stenar och slösande mängder örtig garrigue. Doften är varm, stor och maffig - allt känns uppskruvat till max, men det är ganska häftigt att sniffa på. Smaken fortsätter i samma högljudda stil; munkänslan är rund, varm och lite eldig med rejäl extraktion. Både syror och tanniner spelar andrafiol till den mörka frukten. Massor av lakrits, choklad och örter innan allt avslutas med både lite kirschig eldighet och malörtsbitterhet.

Det här är inte riktigt hur jag vill ha mina sydrhônare, men samtidigt måste man beundra hantverket. En synnerligen välgjord representant för det mörka laget. Gillar man den här stilen är det väl värt att kolla upp. Det finns fortfarande några flaskor kvar nästan ett år efter släpp.

tisdagen den 22:e juli 2008

Semesterviner i Paris

Det börjar bli en härlig vana, att smita i väg själva till Paris några dagar i väntan på att barnen är tillräckligt stora för mer avancerade frankriketurnéer. De har det mycket bättre hos farmor och farfar än i storstadens myller. Och så välbehövlig avlastning för oss från vardagens ständiga pussel av hämtningar och lämningar och jobb. Det tog faktiskt en hel dag innan vi riktigt fattade att vi bara hade oss själva att ta hänsyn till. Underbart att bara strosa runt dit lusten tar en och att kunna boka bord på mer barnförbjudna tider än kl 18. En del vin blev det såklart också. Även om jag är tillräckligt sjuk för att ha med mig anteckningsbok på restaurang blev det mest några korta noteringar för minnet:

2001 Château La Tour Carnet (€15,50) dracks till picnic-lunch i Jardin du Luxembourg. Varken blåsten eller hotellets små tandborstglas kunde dölja att här bjöds på klassisk, så gott som drickfärdig Bordeauxkaraktär. Fin inbjudande tät brunröd färg och en härlig doft av svarta vinbär, cigarrlåda, grafit, jord och lite stall. Bra koncentration och fin läskande längd. Återigen ett lyckat hantverk från Bernard Magrez - man får verkligen mycket Bordeaux för pengarna i hans billigare flaskor. Och Cru Classé en 1855 är även i enklare form en härligt dekadent lunchdryck.

2006 Domaine William Fèvre Chablis 1er Cru Fourchaume (€11/glas) var blekgul med gröna reflexer. Härligt fräsch med citrusolja, mineraler, ylle och lite krutrök i doften. Slank och stålig i munnen med slösande mineralkaraktär, fin intensitet. Och så en liten nätt känsla av fatrondör som absolut inte störde. Gott som vanligt från en av mina favoritproducenter i Chablis.

2006 Domaine Joblot Givry 1er Cru Clos de Cellier Aux Moines (€53) lockade oss i vinlistan på Macéo. Första riktiga smakprovet från denna årgång för oss vad vi kan minnas. Ung relativt mörk färg. Fruktig, primär doft med körsbär och hallon. Fin pinotkrydda och en liten unknad, kanske en antydan av rått kött? Lite spår av ungdomlig fatbehandling som drog åt terpentin. Slank och elegant vilket förstärktes av att vinet serverades rejält svalt, men med fin intensitet i den unga frukten. Höga syror och lätt munkänsla, inget för den som föredrar maffigare viner. I slutet en del grön örtighet som man kanske kan misstänka beror på årgången? Inget stort vin, men charmigt och fint att dricka nu på frukten. Blir såklart bättre med lite lagring. Vi får väl se om nollsexorna någonsin passerar systembolaget. Inköpsavdelningen gjorde enligt uppgift tummen ner för den ena cuvéen av nollfemmorna med följden att Joblot tyckte att då fick det vara. Hans viner har en rykande åtgång ändå.

Resans kanske godaste middag avnjöts på Les Papilles (30 rue Gay Lussac, 5e). Denna kombinerade restaurang, épicerie och cave à vin rekommenderas å det varmaste nästa gång ni är i Paris. Trångt, lite högljutt och väldigt franskt. Det blir snabbt fullsatt så bordsreservation rekommenderas. Man erbjuder en fast fyrarättersmeny varje kväll för €31, sedan är det bara att välja en flaska från utbudet på hyllorna och avnjuta den på plats mot ett tillägg av €7 oavsett flaskpris. Ett upplägg som såklart gynnar dyrare viner. Generellt är vinpriser på restaurang högst rimliga i Frankrike. Man verkar inte ha fattat att vinet skall vara den stora kassakon och att bara det faktum att man korkar upp och erbjuder IKEA-glas att dricka ur motiverar minst fyra hundra procents påslag. Men det har vi ju diskuterat förut.

Det fanns mycket smått och gott att välja på i alla prisklasser - från några euro och uppåt. Mycket sydfranskt inklusive en vertikal av Grange des Pères, flera årgångar Cornas från Clape och Voge, Graillots La Guiraude och standardcuvée, châteauneufer från bl a Vieille Julienne och Domaine de la Mordorée, bourgogne, och en del bordeaux från billiga okända slott till några 1er Cru från mindre årgångar om man ville spendera några hundra euro.

Valet föll slutligen på 2005 Domaine du Vieux Télégraphe (€55+7) i en kombination av nyfikenhet och möjlighet till förhandstitt utan att tulla på det egna lagret hemma. Tät och mörk blåbrunröd färg. Varm och kryddig men klart blyg doft av vildhallon, kirschiga körsbär och persika. En liten rund ton av gräddkola följdes upp av allehanda kryddor, tobak och garrigue. Munkänslan var ung och lite kärnig, bra koncentrerad men rejält knuten med en viss gleshet i mitten som säkert fyller ut sig med tiden. En hel del finmaskiga tanniner som delvis doldes av all frukt och av kombinationen med mat, men som ändå gav en lätt uttorkande känsla i munnen. Ingen alkoholhetta men varmt och kryddigt med suverän längd. Ändå klart sluten och alldeles för ung. Öppnade upp sig en del under kvällen men det kändes ändå som att den bara visade en bråkdel av sin potential. Det här är en nollfemma som verkligen behöver mer tid. Trots detta absolut jättegott, men låt era flaskor ligga åtminstone några år, helst längre.

För konsumtion direkt var däremot 2005 Bosquet des Papes A la Gloire de Mon Grand-Père (€60) ett riktigt charmtroll. Den rödfruktiga stilen som jag tycker så mycket om kändes klart igen från standardcuvéen. Direkt från flaskan fick man en stor vidöppen varm doft av röda vinbär, jordgubbe, hallon och massor av körsbär i likör. Vi bara log och sniffade. Allt fanns på plats av både fin kryddighet med kanel och peppar, rikliga doser garrigue, och en snygg blommighet med viol och lavendel. Kanske lite grillat kött. Smaken var medelfyllig men med härlig intensitet och koncentration. Reptilsnabb attack av flödande varm frukt följd av en lång eftersmak med nästan lite småsalt mineralitet. Både lite eldigare och kirschigare än standardcuvéen, men även tätare utan den senares gleshet. Oj, så charmig och bra. I dagsläget klart godare och mer tillgänglig än Vieux Télégraphe.

Slutligen dracks en flaska 2007 Pascal Jolivet Sancerre till en gigantisk plateau de fruits de mer. Ung, sval och krispig med skolboksmässig doft av nässlor, svartvinbärsblad, fläder och tomatplanta gjorde den ett utmärkt jobb till alla råa mollusker. Och precis som vanligt drabbades vi av lyckliga fnissattacker efter ett tag när slemkvoten var fylld. Bulots och bigorneaux har en fin kryddig smak men efter ett tag går det inte att sluta associera till råa vinbärssnäckor. Amandes har en fast läcker konsistens men fler än några stycken är svårt att mäkta med när man äter dem råa. Nåja, ostron är alltid lika härligt att frossa i och man blir ju mer än mätt av tourteau, langoustines och crevettes.

Shopping då? Jodå, så klart en del vin. Och i år klarade alla flaskor flygresan hem. Bubbelplast fungerade utmärkt, tack för det tipset Anders. Som vanligt skulle man med lätthet kunna plocka ihop ett par lådor, men nu är det ju som det är med flyget. Utöver några flaskor Bordeaux passade jag på att köpa Jonathan Nossiters bok "Le goût et le pouvoir". Den väckte viss uppmärksamhet när den kom förra året, med en del förutsägbart surmagade kommentarer på eBob. Den beskrevs som en uppföljare till Mondovino, även om det är det första författaren förnekar i förordet. Nåja, en del tongångar känner man allt igen. Jag har bara hunnit skumma några kapitel men redan stött på ordet Parker i mindre smickrande sammanhang mer än en gång. Nossiter beskriver själv boken som en anti-guide du vin och diskuterar bl a begreppet terroir och vinscenen i Paris, samtidigt som det finns en del intervjuer med "vänner, fiender och heroiska vinmakare". Språket förefaller vara förhållandevis enkelt och talspråksliknande, alltså perfekt för som oss som gärna tror sig behärska franska lite bättre än vi egentligen gör...

Så fort fem dagar kan gå! Vi smidde de sedvanliga planerna på hur man i framtiden skall kunna spendera en större del av året i Frankrike, även om det känns rätt så underbart med svensk sommar också. Får man bara be om lite varmare väder, tack? A bientôt, Paris...

söndagen den 13:e juli 2008

2001 Elio Grasso Barolo Ginestra "Vigna Casa Maté"


Vi lagar rödvinsbräserad gotländsk lammbog à la Finare Vinare. Underbar slow food, köttet blir sönderfallande mört. Med receptet kom vinrekommendationen att ta något moget från "axeln". Nu har vi ju inte så många verkligt fullmogna viner, men den här Barolon befinner sig åtminstone i drickfönstret enligt både WA och WS. Jag har dessutom varit sugen på att prova en tid, och med tanke på att nollfyrorna hämtades ut häromdagen känns det som ett bra tillfälle att få en ögonblicksbild av vinet vid sju års ålder.

Snygg brunröd färg. Blyg och knuten doft som behöver några timmar i karaff för att vakna till. Lite småstickig med massor av aceton och nagellack. Dessutom menthol och en fin parfym av rosor och violer. Frukten känns rejält mogen med lite torkade inslag av både körsbär, katrinplommon och några russin. Snygg fatbehandling som bidrar med lite kaffebönor, chokladpraliner och vanilj. Tydlig tobak, och några pinjebarr precis märkbara i bakgrunden. Och som pricken över i lite mossa och solvarm höstglänta.

Munkänslan är slank och aningen stram med skinande ren frukt och riktigt höga syror. Känsla av något svalare frukt än i doften med körsbär, lingon, tranbär men också återigen lite russin. Rejäl koncentration som bygger på sig fint ut i den riktigt långa, syrliga eftersmaken med en matta av sammetssträva tanniner som ger en lite uttorkande känsla utan mat. Stor utdelning redan nu med luftning men ger fortfarande ett något knutet och oförlöst intryck. Kan bli ruggigt bra om några år.

lördagen den 12:e juli 2008

2004 Mitolo Shiraz G.A.M.


Grillll! Att vi inte dricker så många Nya Världen-viner har väl framgått (de utgör för närvarande bara 1,78% av källaren), men visst blir man sugen på en maffig aussie ibland? Senast vi drack något av Ben Glaetzers viner var i mars då 2004 Savitar knockade oss med ett knogjärn inlindat i silke. Och jag vet inte om jag skall skylla på min dåliga fantasi och slentrianmässiga sätt att beskriva smak- och doftintryck, eller på att vinerna är väldigt lika varandra, men när jag jämför den posten med vad jag har klottrat ned i anteckningsboken ikväll så står det ungefär samma saker. Samma mörka nästan ogenomträngligt blåröda färg. Samma täta och fruktpackade doft med lite syltiga toner av mörk frukt med björnbär, körsbär, blåbär och svarta vinbär. Örtigheten drar kanske mer åt tobak ikväll, men visst tittar det fram lite grillat kött med luftning även här. Nylagd asfalt, check, och lakrits och anis. Inte riktigt samma brödkryddighet, men istället en liten jordton och lite mer utpräglad mintighet. Snyggt integrerade fat bidrar med choklad, kaffe och lite vanilj, och precis som hos Savitar finns en elegant parfymerad blommig ton med violer. När vi sedan tar med oss glasen utomhus tilkommer en tydlig järnton.

Det smäller till ordentligt i munnen - vinet är nästan smärtsamt koncentrerat med lager på lager av tät men hyfsat sval mörk frukt. Nästan ingen förnimmelse av tanniner alls, men en snygg syrlig uppstramning och lysande balans där alla 15% är väl maskerade. Lång eftersmak med fin mineralkaraktär och tungan blir alldeles blå.

Återigen ett lysande hantverk från Ben Glaetzer. Absolut ingen eldig, sötsliskig, slapp fruktbomb -vilket känns lite tråkigt att behöva negera, men det beror mest på mina egna fördomar om aussieshiraz och tidigare negativa upplevelser. Maffigt, häftigt, koncentrerat och helt enkelt ett väldigt gott vin. Ett snäpp bättre än förra flaskan för ett år sedan och väldigt lik sitt syskon Savitar även om den senare kanske var en aning bättre; lite mer komplex och än mer elegant utan att förlora något i kraft. Och drar man som vanligt ifrån fem poäng från Parkers australienrecensioner hamnar man väldigt nära den högst subjektiva upplevelsen i min mun.

fredagen den 11:e juli 2008

2004 Château Pichon-Longueville Baron


Äntligen semester! Vi firar med barnarov av denna andre cru. Det är första gången någonsin vi dricker detta slott. Korken dras i god tid, och vinet har fått dryga fem timmar i karaff när huvudrätten är klar, men fortsätter att utvecklas till det bättre hela kvällen. En ganska sötfruktig doft med cassis, plommon och faktiskt toner av bananskal. Inte riktigt vad man förväntar sig, men det går inte att komma ifrån. Fortsättningen är däremot mer klassisk - järnhaltig mineralitet och snyggt integrerad fatkaraktär med kaffe, vanilj och lite mörk choklad. Vidare lite frän bondgårdsdoft med inslag av grispiss, en gnutta mint och en liten blommighet. Mot slutet glimtar också lite tobak fram och en kryddighet som drar mot koriander och ingefära. Munkänslan är inget annat än underbar - sval och medelfyllig men med härligt tryck i frukten; bra snabb attack som sedan håller fin koncentration utan att mattas av ända ut i den långa eftersmaken. Klass! Vinet känns förvånansvärt mjukt med ganska låga silkiga, finmaskiga tanniner. Läskande syror.

Det här ger stor njutning redan nu, men framför allt handlar det så klart om potential med ytterligare några års lagring. Inte riktigt lika lättillgänglig direkt ur flaskan som tex Smith Haut Lafitte eller Lascombes, men lika hög kvalitet. Har man flera flaskor och vill ha ett utgångsvärde redan nu skall man inte vara rädd för lång luftning, sista glaset till prat efter osten var bäst. Vi sparar en skvätt till imorgon.

PS. Dag två får man nästan en chock när man smakar direkt efter att ha druckit Mitolo. Vilken skillnad i munkänsla! Vinet känns i det närmaste blaskigt som den tunnaste generiska Beaujolais även om den fina längden fortfarande finns kvar. Man behöver kalibrera om sig med lite bröd. Det har klarat sig bra i kylen, även om gårdagens bananskal utvecklats till hela frukten, eller bäret. Lite oväntat. Annars inga större tecken på oxidation, men kanske lite mer suddigt fokus i frukten. Också lite mer bondgård och tydligare mint utöver dessa bananer var de nu kommer ifrån.

torsdagen den 10:e juli 2008

2006 Alain Graillot Crozes-Hermitage


Säga vad man vill om den vanvettigt hysteriska hype som omger Graillots viner i Sverige, men det är alltid spännande att smaka den nya årgången. Vinerna är alltid välgjorda och ursprungstypiska; helt enkelt en av mina favoritproducenter i appellationen. Nollsexan har en kryddig, ungdomlig, bärig doft av svarta och röda vinbär, hallon och björnbär. Den behöver lite tid i karaffen för att öppna upp sig helt och bjuder då på stensöta, lakrits, violtabletter, barrighet och ett tydligt lite rökigt drag av vedeldad bastu. Jag hittar inte lika mycket grafit/järn som när vi smakade hemma hos Finare Vinare. I munnen är vinet slankt och syrligt. Kanske inte den absolut tätaste frukt Graillot någonsin fått till, men den är skinande ren och har bra intensitet. Mjukt utan nämnvärd strävhet. Lång syraburen eftersmak med fin mineralitet och en gnutta ungdomlig beska. Elegant, javisst, och jättegott.

Det här känns utmärkt att dricka ungt på den härliga Syrahfrukten medan de strukturerade nollfemmorna ligger till sig. Vad man slås av är hur olika de senaste årgångarna ändå är. Det börjar väl dra ihop sig till en vertikal någon gång, men det är svårt att inte göra en snabb jämförelse ur minnet. Nollsexan liknar nollfyran en del, men är bättre i min smak. Bättre intensitet i frukten och absolut inte lika grön. Nollfemman är strängare och mer lagringskrävande, men kommer sannolikt att utvecklas till något riktigt bra med tiden. Nolltrean sticker ut med sin varmare profil och maffiga frukt - och var som ung ett riktigt charmtroll omöjlig att värja sig mot. Frågan är om det inte är dags att prova en flaska snart igen. Nolltvåan kommer jag knappt ihåg längre, den drack vi upp nästan direkt. Inte alls oäven, men glesare, enklare och klart präglad av den katastrofala årgången. Och tyckte någon att det där lät ovanligt svamligt även för att vara denna blogg kommer här lite hårda siffror för en gångs skull: 2003 92 poäng, 2004 87 poäng, 2005 91+ poäng, 2006 89 poäng. Typ ungefär.

lördagen den 5:e juli 2008

2001 Le Vieux Donjon


Kan det blir mer klassiskt châteauneuf-du-pape än Le Vieux Donjon? Traditionell vinmakning, cementtankar och foudres, inga prestigecuvéer, inget tjafs. Bara väldigt bra vin. Årgång 2001 lovar mognad i glasen - brunrött med en ljusare kant som drar åt orange - och doften infriar alla högt ställda förväntningar man kan ha. Komplex, moget avrundad och alldeles underbar där en inte så lite burgundisk rödfrukt med Farmors rinniga jordgubbsylt, hallon och fikon får sällskap av en hel höstskog precis efter regnet. Massor av sous-bois, några svampar och någonstans finns det också ett glödande vedträ. Samtidigt har man lyckats få med en hel del tobak och garrigue liksom för att markera att vi minsann inte befinner oss i Côte d'Or. Doften kompletteras av peppar, rökelse och en komplex kryddighet som hämtad från en orientalisk bazaar innan allt avslutas med lite animalisk funkighet av ädlaste valör: blod, rått kött, elefantbur och jord. Härligt!

Men det är smaken som verkligen får mig sitta med ett fånigt leende. Med all slank rödfruktighet med fräscha höga syror får man även här svåra associationer till bättre Bourgogne. Och det är då vinet kopplar in efterbrännkammaren. Smaken bygger på sig och bygger på sig och vägrar sluta. Man sväljer och sväljer men kan varken sluta salivera eller sluta smacka. Fantastisk intensitet i frukten. Viktlös tyngd låter som något NASA-experiment, och det är förstås bara de allra bästa i axeln Bourgogne-Rhône-Piemonte som lyckas med detta. Underbar munkänsla, bravo!

Det här vinet befinner sig i ett riktigt härligt drickfönster just nu, men känns ändå på uppgång. Någon timmas luftning är bara positivt, och det finns en del sandiga tanniner kvar. Lätt den bästa nolletta vi har druckit hittills, och en riktigt härlig upplevelse.

Bageri Petite France


Har ni liksom jag misströstat över de sorgliga avlånga frallor som i Sverige säljs under namnet baguette (eller den lika vanliga felstavningen baugette)? Ibland finns räddningen närmare än man kan tro. Bageri Petite France har tydligen haft öppet i ett halvår men det är först nu vi hittat dit. Det kvittras på franska bakom disken medan man dreglar över utbudet av éclairs, religieuses, tartelettes och pains au chocolat. Man blir nästan tårögd när man smakar deras baguette. Så här skall det ju vara! Det knastrar underbart när man klämmer på den. Smakrik med härligt knaprig yta och lagom segt luftigt inkråm. Absolut himmelsk med en bit mogen camembert. Vem kunde ana att John Ericssonsgatan var en del av Frankrike?

fredagen den 4:e juli 2008

2006 La Spinetta Langhe Nebbiolo


Vi är rejält nyfikna på den nya årgången av La Spinettas Langhe Nebbiolo, gjord på druvor från de yngsta stockarna i Vigneto Starderi. I dekantern får vi ett transparent, ganska mörkt brunrött vin. Första sniffen ger en knutet, ungt intryck med kartig frukt och nästan en gnutta jästton. Till maten efter knappa tre timmars luftning är doften helt annorlunda; stor, öppen och riktigt härlig. Det första som möter näsan är massor av spearmint och menthol som nästan slår över i en mera kemisk doft av nagellack. Körsbär, jordgubbssylt och hallonbalsamico följer efter tillsammans med viol/lakritstabletter och en fin pinjeörtighet med inslag av fuktig tobak. Fatbehandlingen känns riktigt snygg och klart icke-klumpig med en fint integrerad lättrostad ekkaraktär med mandelmassa, mjölkchoklad och en antydan av vanilj. Och som pricken över i en lite rökig tjärighet. Suverän väldoft!

I munnen är vinet elegant, slankt och fräscht med höga syror samtidigt som Rivetti har fått till en fin koncentration. Här skvallrar de lite kartiga kärniga inslagen om vinets totala ungdom. Tanninerna är finmaskiga som att slicka på sammet, men bjuder inte på oöverstigligt motstånd tillsammans med mat. Avslutet är härligt långt, syrligt och lite bittert.

Det här är riktigt bra och ursprungstypiskt i min mun. Elegant med finkänslig ekbehandling helt utan godisvarning. Jämförelser med nollfemman blir svåra då vi missade den och "bara" har smakat en långöppen flaska hemma hos Finare Vinare, men frågan är om inte det här är ett snäpp bättre? Heja Danmark!

torsdagen den 3:e juli 2008

2007 Domaine Lafond Roc-Epine Tavel


Hemkommen från dagis med två trötta barn klängandes på mig blir det ett försök till somrig snabbmat. Att pochera känns som överkurs, så istället åker två hela ägg i kastrullen med timern ställd på exakt sex minuter. En påse färdig salladsmix sprids ut på tallrikarna samtidigt som en form med rivna bitar ciabatta täckta med baconskivor åker in i ugnen. Baconfettet smälter ned över brödbitarna och vips har man både krutonger och lardons efter några klipp med saxen. Jag hinner precis skaka ihop en senapsvinägrett innan äggen är klara. Av med skalen och så ett snitt när de ligger på salladshögen så den varma gulan rinner ut över hela härligheten. Voilà - Salade Lyonnaise för stressade småbarnsföräldrar.

Årets Tavel i monopolets sortiment kommer från familjen Lafond med vintraditioner sedan 1700-talet. Domänen som drivs av far och son, Jean-Pierre och Pascal, producerar både Tavel, Lirac, Côtes-du-Rhône och sedan några år även en Châteauneuf. Recensionerna har varit goda och husstilen sägs vara ganska modern. Till kvällens vin har man använt sig av druvor från 21 olika parceller med sinsemellan olika växtbetingelser. 60% grenache noir, 15% cinsault, 9% clairette, 5% grenache blanc, 5% syrah, 3% carignan, 1% bourboulenc, 1% mourvèdre och 1% picpoul.

2007 Domaine Lafond Roc-Epine Tavel är saftröd i glasen. Att ge sig på någon större analys av rosé känns mest konstigt, men det finns en bärig rödfruktig doft med jordgubbe, körsbär, hallonremmar och skumgodis. Ursprungstypisk örtighet och en liten, liten jordton. Rejält fruktig ganska maffig smak med både bitterhet och lite alkoholeldighet i slutet. På egen hand under matlagningen är vinet farligt nära att bryta mot rosévinernas absoluta tabu: brist på fräschhet. Första klunkarna känns faktiskt ganska tröttande. Men på balkongen till maten - eller om det bara handlar om den korta luftning vinet fått i öppen flaska - samlar det ihop sig och fungerar riktigt bra, speciellt till den rökta baconsmaken. Och i kvällsvärmen med några extra sniffar på krukorna med lavendel och rosmarin känns det för ett kort ögonblick nästan som om vi befann oss i Vaucluse.

PS. Lite senare på kvällen utan mat är vinet tillbaka där vi började. Tungt i gumpen, eldigt och lite tröttsamt att dricka. Det här är inget man pallar flera glas av till lunch i värmen - då riskerar man rejäl huvudvärk och en bra mycket längre middagstupplur än man tänkt sig. Det tippar väl inte över helt och blir odrickbart, men var är fräschören?