lördagen den 30:e augusti 2008

Lördagmiddag


Vi har Finare Vinare på middag, en trevlig tillställning med både kräkningar och blodvite. Nåja, det är inte alltid så lätt att vara knappt fyra år och det gick ju bra till slut.

2004 Domaine William Fèvre Bougros var öppnad dryga tre timmar i förväg. Ljus, ljus gul färg. Kritig doft med massor av citrus, vita blommor och lite nässlor. Det finns ett lite gräddigt inslag jag tycker skvallrar om att vinet sannolikt sett en del ek, vilket snarast gör det bättre i min mun. Man kan göra bra chablis utan att vara ståltankstaliban. Smaken är en studie i finess med ren, strålande frukt. Fin koncentration och längd som avslutas med lite anis och härligt småsalt mineralitet som bräckt vatten. Samma gräddiga, nästan smöriga toner som i doften. Ungt, men inte ogästvänligt och fungerade lysande som salivframkallande apéritif. Skaldjur skulle nog inte heller göra ont till. Jag tror aldrig jag har blivit besviken på Domaine Fèvre. Kan inte monopolet byta hovleverantör från Brocard?

2001 Alain Voge Cornas Vieilles Vignes var röd med svarta reflexer. Direkt efter uppkorkandet fanns en hel del animaliska inslag med stall och allmän funk som dock blåste bort en del. Till huvudrätten fick vi en mer allmänt vinös doft som jag själv inte tyckte var lätt att urspungsbestämma. Men nu var det ju F&V som provade blint. Vi enades om lite tomatpuré, järn, lakrits och läder. Själv skrev jag mynta ganska tidigt, och snart fanns ännu fler örter med bland annat oregano (kungsmynta!). Och efter hand gjorde funken storstilad come-back, denna gång mest i form av stallighet. Munkänslan var slank och relativt mjuk utan påtagliga tanniner, avslutet torrt med hyfsad längd. Långt från en typisk provningsvinnare, men väldigt tillfredsställande till maten. Frågan är om vinet inte till viss del fortfarande befinner sig i tunneln? Hade vi fler flaskor skulle jag inte tveka att vänta några år. Snygg insats av T som efter en yttepytte ledtråd gissade rätt på både producent, årgång och cuvée!

1998 Domaine Jamet Côte-Rôtie hade F&V med sig. Blint tyckte jag så här, read it and weep: Ganska lik färg jämfört med föregående vin, fast lite mer bruntingering i kanten. Öppen, tillgänglig doft med mörk frukt. Tydligt inslag av spearmint-tuggummi. Bättre shiraz från Nya Världen med lite ålder? Grön örtighet, parfymerad blommighet i största allmänhet men inte urtypiska rosor (ständigt denna misstänksamhet att de skall bjuda på Barolo). Tomatpuré, igen, och kanske lite körsbär och vildhallon. Rent, ingen funk. I munnen sval frukt av hög kvalitet utan alkoholkänsla (Nya Världen-spåret fick ge sig). Fin längd med mineralkaraktär och finmaskiga tanniner av lägre halt än vad som borde vara fallet i en Barolo (paranoid, moi?).

Jag vill minnas att orden Côte-Rôtie, Jamet och 1998 kom ur min mun innan vi fick se etiketten, men kanske inte i följd och det är väl synd att säga att jag spikade vinet. Men gott var det. Några kring bordet föredrog Cornasens oborstade funkighet, men för min del var Jamet en klass bättre utan tvekan.

2004 Sportoletti Villa Fidelia dracks som extranummer till osten. Bordeauxblandning från Umbrien som kommer med 94 poäng från Galloni och 86 från Suckling. Kul med viner som delar upp recensenterna. Efter några kastrulleringar fick vi en stor, varm doft med plommon, svarta vinbär och korinter. Rejäl fatprägel med massor av kaffe, mörk choklad och vanilj som smälter in fint i helheten. Vidare både kryddor och tobak, och i det tomma glaset lite stallighet. Bra tryck i munnen, sötfruktigt och lite eldigt även om etikettens femton procent känns hyfsat hållna i koppel, speciellt om inte temperaturen får springa iväg. Syrorna är knappast typiskt italienska, men inte frånvarande. Gott, och något jag gärna dricker igen, men skall man invända mot något är det kanske att vinet känns lite anonymt. Välgjort och modernt med bra tjong men kan kanske göras lika bra i t ex Chile eller Sydafrika. Jämför Giusto di Notri som hade en tydligare egen personlighet. För min egen kalibrering av smaklökarna gentemot proffsens hamnar jag närmare Galloni än Suckling denna gång, även om jag tycker båda är lite snett ute åt varsitt håll.

fredagen den 29:e augusti 2008

2000 Château Bernadotte


Vi är lite trötta efter veckan vilket inbjuder till hyfsat enkla insatser både i köket och i glasen. 2000 Château Bernadotte ger oss en lite dämpad frukt innehållandes svarta vinbär, plommon och efter några timmar drag av cherry coke vilt hånglandes med bittermandel. Salmiak, lakrits och en massa läder fyller ut helheten tillsammans med rostade toner av kaffebönor och choklad innan allt avrundas med dammig jordighet och en gnutta stallighet. Inte alls dum doft. Smaken känns enklare än doften med lite skygg frukt som kanske är i ihåligaste laget i mitten även om det tar sig i eftersmaken som har hyfsad längd och lite fräscht lyft. Syrligt medelfylligt med lätta tassande steg. Tanninerna är i nedsmältningsfas och har lite karaktär av finmalt pulver. Jag tycker det är drickfärdigt nu även om man inte behöver känna sig stressad. Det här vinet levererar ungefär som jag förväntade mig - stabil, god Bordeaux utan att man behöver famla efter överorden. Precis vad vi ville ha ikväll. Nya tag imorgon...

fredagen den 22:e augusti 2008

2004 Giacosa Fratelli Barbaresco Basarin


I senaste numret av Decanter gör Michael Broadbent ett utfall långt under sin värdighet när han avfärdar deltagarna i forumet på eBob som "a legion of know-alls and nobodies". Jag gissar att det finns ett och annat vinarsle som tycker likadant om den svenska vinbloggosfären. Själv kan jag inte sluta förundras över hur roligt det är att vara vinälskare i dataåldern. Alla diskussioner, tips och erfarenheter som finns att utbyta med kända och okända likasinnade, förenade av passion för vin. Vad skulle man egentligen göra utan internet? Antagligen förlita sig på Broadbents spalt en gång i månaden..

Kvällens vin är ett utmärkt exempel. Det här hade jag tänkt passa på - det kändes som att augustisläppets piemontekvot var mer än fylld av Sorì Ginestra och producenten är för mig totalt okänd. Man kan ju inte smaka allt och hur bra kan det egentligen vara? Men så började det trilla in positiva omdömen från alla håll och kanter och till sist var volymen så hög att även jag begrep att man nog borde passa på att smaka innan det är slutsålt.

Och det räcker att stoppa ner näsan i karaffen för att man skall bli glad att man lyssnade på sina medbloggare. Direkt efter upphällandet får man en inbjudande väldoft som får mig att spricka upp i ett stort leende. Först lite flyktiga toner som startar i lim och sedan hinner ta vägen förbi både mint och nagellack innan allt landar i en fruktkorg med hallon och körsbär. Blommor, javisst, även om jag kanske inte riktigt kan artbestämma dem till de förväntade barbarescorosorna. Snygg fatkaraktär med lakrits som håller sig i bakgrunden, och lite dammiga jordinslag. Efter några timmar hittar man också örtig tobak och lite blodigt kött. Det här ju alldeles underbart att sniffa på! I munnen är vinet syrligt, finlemmat och elegant med härlig energi i den slanka frukten. Visst finns en del tanniner, men de är mogna och fina och absolut inget som stör mig. Fantastiskt fräscht lyft i den långa syraburna eftersmaken som rymmer både mint och mineralkaraktär och som pricken över i en liten avskedskyss av örtig bitterhet. Riktigt vin!

Från ett perfekt utgångsläge i en kombination av sansade förväntningar och lagom nyfikenhet träffade det här vinet mitt i prick ikväll. Pang! Så gott, och det skar förstås som en kniv genom den feta örtsåsen till lammentrecôten. Självklart ungt, och givetvis blir det bättre med lagring, men ändå så tillgängligt och gott redan nu med lite luft om man inte är för tanninkänslig. Lite som 2006 La Spinetta Langhe Nebbiolo. Visst kan man säkert ha invändningar om man vill; kanske önska sig mer av vissa saker och kanske mindre av andra men själv funderade jag - återigen - mest på om man verkligen behöver någon annan blå druva än nebbiolo. Det gör man såklart, men leve axelmakterna!

torsdagen den 21:e augusti 2008

2006 Marchesi di Gresy Monte Aribaldo


Dolcetto brukar lämpa sig väl för vardagsnjutning. Kvällens bekantskap är inget undantag. 2006 Monte Aribaldo är ungt blåröd i glasen. Som vanligt får man en fruktig, tillgänglig och öppen doft som utan att tveka går hela vägen redan på första daten. Här behöver man inte fundera över lagring eller jobbiga tunnlar, allt blottas efter hand. Först finns saftiga inslag av hallon, körsbär och tranbär. Under nästa lager kommer tobak, örter och lite tomatplanta. Längst in hittar man lakrits, dammig jordighet och allra sist en gnutta rått kött. Lyckligtvis ingen sweaty jockstrap action.
Skön munkänsla med fin fräschhet och salivframkallande lingonsylighet. Bra längd som avslutas med en knyck av örtig bitterhet, så vanligt hos Dolcetto. Mycket tillfredsställande till maten.

onsdagen den 13:e augusti 2008

Sine Qua Non Syrah Atlantis Fe203 -1a


Ett recept på en trevlig vardagskväll i all enkelhet: bjud över en gammal kompis på hämtpizza, lite allmänt skitsnack och några glas vin. JW erbjuder sig generöst att ta med pizzavinet. Vi funderade på någon trevlig all-round box, men det är ju faktiskt roligare med riktigt flaskvin så den här amerikanaren fick duga...

Ok, jag skall sluta. Pizza och det här vinet en onsdagkväll är förstås så löjligt dekadent och hedonistiskt att man nästan förväntar sig att den nationella insatsstyrkan skall komma inflygandes genom fönstren i ett moln av tårgas. Att säga att våra förväntningar är höga kan vara årets underdrift. Vi har aldrig smakat någon SQN, men har läst så mycket positivt om Manfred Krankls garageviner att studieårens tegelstenar till kurslitteratur nästan bleknar i jämförelse. Vilken succé han har gjort! Och så är det förstås det där med poängen. Man kan säga vad man vill om både dem och Uncle Bobs smaklökar, men den här gången sitter James Suckling i samma kupé när han på sin blogg delar ut full pott och talar om "the essence of Syrah". Det perfekta vinet. Tusan vet om jag ens tror att något sådant existerar men visst finns det något kittlande med den där hundringen?

Sine Qua Non Syrah Atlantis Fe203 är gjort på 93% Syrah, 5% Grenache och 2% Viognier. Lång tid i mestadels franska fat, någonstans mellan 21 och 42 månader vad jag förstår. Utifrån rapporter på nätet beslutar vi oss för att korka upp i god tid redan på eftermiddagen. En första sniff och - puh - inga tecken på korkskada. Djup, mörk granatfärg med en tät kärna. Insidan av glaset blir alldeles rödfärgad när man snurrar. Vi närmar oss mynningen med spända leenden... Doften är stor, nästan smärtsamt intensiv där man efter några sniffar måste vila näsan. Helhetsintrycket känns fullständigt öppet och tillgängligt men ändå svalt utan stickiga alkoholångor. En komplex sammansättning av mörka bär med björnbär, svarta vinbär, körsbär, blåbär och hallon sprider ut sig över matbordet. Visst drar det hela åt det syltiga hållet, men det här är god sylt och god skit helt enkelt. Lakrits så klart, och en rejäl fatprägel som dock känns fullständigt integrerad i helheten och absolut inte för mycket. JW hittar lite köttiga toner som jag missar, däremot är vi överens om en komplex kryddighet med kanel. Snygg örtighet med inslag av tobak. Hmm, finns inte lite mossa och sous-bois också, åtminstone i det tomma glaset? Vi sniffar vidare och hittar fina blommiga toner som drar åt viol och parfym, definitivt inslag av spearmint och tuggummi. Vilket drag! Och vips så börjar vi surra om rock'n'roll, flanellskjortor och vampiga kalifornska blondiner med både tuggummi och parfym och vi måste höja volymen på J Mascis knarriga gitarrorgier på stereon. Patetiska män i begynnande medelålder, indeed...

Vi smakar och munnen fylls, verkligen fylls ända ut i minsta smaklök av vinet. Samtidigt är munkänslan ganska elegant med både fina läskande syror och en frukt som jag snarast skulle vilja karakterisera som sval. Här finns inget slappt, eldigt eller överextraherat, bara maffig mörkfrukt som visar klass. Eken ger ett lite krämigt intryck men känns precis som i doften välintegrerad och absolut inte för mycket. Och alla 15,3% alkohol är som bortrollade. Puts väck, bara. Det finns en liten välgörande tanninsträvhet, men sammantaget är intrycket silkigt. Eftersmaken är vansinnigt lång och fullproppad med småsalt mineralkaraktär. Smackande gott!

Wow, vilken härlig upplevelse. Tusen tack för den, JW! Fantastiskt gott. Vi kan förstås inte låta bli att diskutera huruvida det här är ett perfekt vin eller inte, och det är vi överens om att det inte är. Kan något vin egentligen vara det? Men det är absolut så att jag måste hala fram bland de högsta betyg jag någonsin delat ut, och då hamnar vi någonstans kring 95-strecket. Frågan är hur det blir med lagring - trots en rätt komplex doft och tillgänglighet känns det ganska primärt. Det vore underbart att smaka igen om några år, samtidigt som jag har full förståelse för Sucklings avrundning: " I don’t see any use in aging this wine... it’s just so amazing now."

PS. Läs också vad Nettare e Gioia tyckte, där dricks det SQN i parti och minut minsann. Oh, och Vintresserad. Och Winepunk. Halva vinbloggosfären var visst på den där Divine-provningen.

PPS. Vi smakade också på nysläppta 2004 Haut-Plantey, men det finns gränser för hur mycket man orkar blogga om. I kortversion en trevlig men inte uppseendeväckande Saint Emilion med fin typicitet och lite grispissig stallighet. Slank, läskande och tillgänglig. Absolut värd att köpa några flaskor av men så klart rejält i skuggan av kvällens huvudperson.

söndagen den 10:e augusti 2008

2004 Château La Nerthe


Jag gillar Château La Nerthe. Utan att vara extrema traditionalister - de har lägre andel Grenache än de flesta och använder nya barriques till knappt hälften av frukten - lyckas de oftast få till ganska eleganta rödfruktiga viner med stor ursprungstypicitet enligt min mening. Det är dessutom trevligt när ens favoriter återkommer i årgång efter årgång på monopolet. Ok, bara att hissa hyllningsflaggan, backa upp lastbilen och lägga ned ett par lådor i källaren med andra ord? Nja, vänta lite nu. Hur är det egentligen med prisvärdet så här efter semestern? Börjar inte den här standardcuvéen springa iväg i pris, trots att den svenska importören lyckats hålla det på så gott som samma nivå som på plats? Producenten har parkerat sig i ett rätt ambitiöst prisläge bara dryga €6 från Pégau. Och även om vinet brukar vara gott - är inte fyra flaskor Brunel Les Cailloux fler än tre La Nerthe? Som tur är medger den ganska rejäla volymen flaskor att man hinner smaka själv innan man måste bestämma sig.

2004 Château la Nerthe är ganska ljust blårött med en klar lite vattnig kant. Vinet är luftat några timmar och bjuder då på en aningens blyg men fin sydrhônsk doft av mosade jordgubbar, hallon och lite körsbär. Helheten drar mest åt det röda spektrat, men det finns en del mörkare toner i bakgrunden med både björnbär, lakrits och lite jord. Det här kommer säkert att bli härligt animaliskt med lite lagring. Faten känns redan snyggt integrerade, och under kvällen blir den örtiga garrigue-ton som funnits i bakgrunden mer framträdande. Munkänslan är elegant och slank med höga läskande syror som ger burgundiska associationer. Tyvärr får man även associationer till enklare Bourgogne av en viss gles vattnighet. Tanninerna märker man knappt av, men jag är ju ganska tanninresistent. I eftersmaken minglar örter, lakrits och mineraler och de hinner både hälsa och byta telefonnummer innan den klingar ut, men samtidigt måste man säga att smaken tyvärr inte lever upp till doften.

Jag blir lite oroad över att vinet inte visar mer hull i nuläget. Visst är slankheten och elegansen precis vad man förväntar sig från den här producenten men kan den där glesheten verkligen fylla ut sig med tiden? Och är inte helhetsintrycket aningen enkelt? När vi smakade nollettan i dess ungdom vill jag minnas en helt annan intensitet och kraft i frukten. Å andra sidan är vinet helt klart gott och gjort i en stil jag är väldigt svag för, och det ger förstås några pluspoäng. Så visst - vi hänger med ett tag till och lägger undan några flaskor. När man väl öppnar dem är de ju betalda sedan länge, men speciellt om man föredrar maffiga viner kan det vara värt att provsmaka först. Risken är att man vill ha mer än så här för nästan tre hundra spänn...

PS. Jag är utan kamera för tillfället så det blir en gammal bild jag hittade i datorn... ett visst gammalt slott sett från vägen från Orange...

PPS. Ni har väl inte missat att läsa vad Nettare e Gioia tyckte?

onsdagen den 6:e augusti 2008

2005 Farnese Colline Teramane


Visst är det roligt när man blir positivt överraskad? Jag har ingen som helst koll på det här vinet och heller inga större förväntningar på regionen det kommer ifrån. Det sista kan å andra sidan handla mycket om fördomsfull okunskap; vi har inte druckit så värst mycket Montepulciano d'Abruzzo förutom några Umani Ronchi-flaskor för flera år sedan. Ikväll bjuds jag på vinet till en kantarellrisotto. Tät, blåröd färg. Stor, ganska modern doft med allehanda mörka bär inklusive körsbär och en tydlig fatprägel med kaffe, mörk choklad och vanilj. Dessutom ett rejält stopp piptobak, en örtighet som i det närmaste drar åt garrigue-hållet, och kanske en gnutta pepprighet också. Fin, tät munkänsla med maffig mörkfrukt och fina syror även om de nog är lite lägre än i många andra italienska viner. Behaglig ungdomlig kärnig eftersmak med fin chokladig längd och en liten men angenäm strävhet. Vinet känns ganska modernt och har nog sett en del ny ek men har absolut inte tappat sin fräschhet. Jättegott till maten och säkert härligt till pizza. Det här måste vi nog köpa några flaskor av!

PS. En snabb sökning i bloggosfären ger vid handen att andra redan givit tummen upp. Läs till exempel vad MSVin tyckte här. Finare Vinare tänkte också pizza när de prisade nolltrean.

fredagen den 1:e augusti 2008

2003 Château Quinault L'Enclos


Söker man svalka i värmeböljan kan kanske en rysare vara på sin plats? Riktigt kalla kårar får man av Neal Martins genomgång av nolltreorna från Bordeaux. Visst, han tycker precis som de flesta andra kritiker att ett antal slott på främst vänstra stranden fått till atypiska men lyckade sinkaduser denna stekheta årgång, men annars är det gott om lustmord. Ta till exempel Durfort-Vivens (68 poäng "oh dear... a fug of stewed fruits on the nose with a boiled cabbage scent in the background"), Calon-Segur ("odd prune-scented nose lacking any vigour"), Trotanoy ("just two words for the palate: “prune juice”"), La Gaffelière (69 poäng "does not know the definition of freshness"). Till kvällens vin delar han ut 75 poäng med omdömet "a couple of sips is enough. Drink now.". Och detta redan i januari 2007, huga.

Nåja, smakar man inte själv får man aldrig veta. 2003 Château Quinault L'Enclos har en blåröd färg som börjat sin skiftning mot brunt. Doften bjuder efter någon dryg timmes luftning på plommon och svarta vinbär tillsammans med en fin och tydlig mineralton. Lite tobak glimtar förbi i bakgrunden och det finns en hel del rostade toner både av fatkaraktär men också av bränd jord. Hmm, kanske lite blommor också. I det tomma glaset tillkommer en lätt stallighet. Helheten känns ganska homogen, visserligen ganska sötfruktig men absolut inga katrinplommon. Riktigt fin doft, men skall man anmärka på något så är det kanske att vinet känns lite anonymt. Kunde nog egentligen ha kommit lite varstans ifrån. Munkänslan lever inte riktigt upp till doften, lite ofokuserad utan riktig stuns i frukten. Viss gleshet i mitten, men fin mineralhaltig längd som tyvärr präglas av en gnutta bitterhet och lite gröna, vassa tanniner. Är det månne hettan man märker, med värmestressade druvor som inte uppnått full fenolisk mognad? Eller så är det bara eken. Det blir också ett stort frågetecken för vidare lagring med tanke på den lite veka frukten och det faktum att vinet inte vann på luftning, snarare tvärtom. Det var fräschare första timmarna. Dessa invändningar till trots är vinet gott. Pluspoäng för doften, ingen topp-Bordeaux, men gott.