måndag 27 april 2009

Middag med Julien Barrot



Bristly bjuder in till middag med Julien Barrot, och erbjuder samtidigt tillfälle att smaka stora delar av laguppställningen hos Domaine la Barroche. Efter en kort föreläsning av Julien kring domänens arbetsmetoder och förutsättningar kommer den första flighten i glasen. Förväntningarna blir inte direkt lägre när det står klart att det även vankas tankprov av nollsjuorna...

2006 Terroir är en cuvée vi ännu inte har sett i Sverige. Gjord på 95% grenache från yngre femtonåriga rankor där vinifieringen sker i betongtankar och lagringen i gamla foudres. I glasen får vi ett vin med ung, blåröd färg. Doften är fortfarande ung och lite kärnig med inslag av körsbär, hallonsylt och lakrits, örterna kommer efter hand. Årgången skiner igenom med en svalare fruktprofil i slank, saftig stil med en liten eldighet i svansen. Gott!

2007 Terroir (tankprov) har en större doft med tydligare tobak. Körsbären och vildhallonen sitter på plats även här, men frukten har en annan intensitet och renhet. Smaken bjuder på mer av både kraft och bredd med massor av lakrits, anis och örter - rena pastisen. Fin mineralkaraktär, och ett skönt tanninsnörp i slutet. Rent, fräscht och väldigt gott. Är det här typiskt för årgången tänker jag vara med på tåget...



2003 Cuvée Réserve var Juliens första årgång; han gjorde bara ett vin det året. Brunröd färg med en något reduktiv doft - kloak och merde. Frukten drar åt dammig gammal jordgubbssylt uppblandad med soja, och det finns också lite brända, rostade inslag med både plast och bränt socker. Med lite luft blir helheten mer tilltalande, och det är bättre i munnen än i näsan. Runt, eldigt och lite glest i mitten, men bra tryck i slutet. Tyvärr även lite bittert i svansen med gröna, stjälkiga tanniner. Det känns både lite brådmoget och märkt av hettan. Kvällens minst tilltalande vin i min mun. Man får anta att han har lärt sig en hel del med åren, den gode Julien.

2005 Cuvée Réserve är betydligt fräschare med en direkt och tilltalande doft av körsbär och cassis, örter och lakrits. Lite grillat kött höjer humöret ytterligare, och så en snygg kryddighet med drag av både spiskummin och rökelse. Smaken är rejält strukturerad i årgångstypisk stil, med lite stjälkig kryddighet och örtbitterhet i slutet. Ändå är intrycket betydligt mer givande och tillgängligt än den flaska vi drack hemma nyligen. Vinet hade också luftats ett tag, och en nyöppnad flaska till maten senare under kvällen var betydligt mera sluten. Jättegott, men jag låter flaskorna ligga ett tag till.



2006 Signature har samma svalhet i frukten som Terroir från samma år - ungdomlig, bärig och körsbärslik. Örter förstås, men också en snygg kryddighet med lagerblad. Och så lite violer - det känns som att syrahkomponenten sticker ut en del trots att andelen ligger under 10%? I munnen är vinet ungt och fortfarande lite kärnigt. Ganska slankt, med lite hetta som tittar fram bakom den svalare frukten. Fina, pulvriga tanniner, och mer örter och lakrits i slutet. Bra, men bleknade bredvid nästa vin...

2007 Signature är buteljerad i slutet av mars och borde fortfarande lida en smula av knuten tappningschock. Tji heller - här är det fullt drag. En härligt intensiv och stor doft av ren, fräsch frukt möter näsborrarna, och visar att 2007 Terroir inte var en enstaka lyckträff. Blandade skogsbär med nyjäst aromatik, och så lite köttig unknad som säkert kommer att förvandlas till en rejäl nygrillad stek med lite tid. Smaken är riktigt läcker, med högklassiga fina tanniner och en lång saftig eftersmak. Rena barnarovet förstås, men så bra! En av kvällens absoluta höjdpunkter.



2004 Fiancée med sin 50/50 blandning av gammelgrenache och ungsyrah har mörkare drag än tidigare viner. Jord, asfalt och lakrits möter näsan, tillsammans med en liten unknad som ändå är långt från tältduken från förra året. Lite gräddkola smyger sig in efter hand, och så örter och massor av peppar. Smaken har en ganska läcker blandning av mörker och rödare kirschiga inslag. Mer lakrits tillsammans gröna stjälkiga inslag som nog beror både på årgången som på Juliens vana att vinifiera med stjälkarna kvar. Eftersmaken är kvällens pepprigaste - syrah i full prakt. Ur minnet bättre än förra året, behövde nog bara lite tid.

2007 Fiancée (tankprov). Alltså, den här jäkla årgången! Söte Jesus vilken ren, intensiv frukt! Jag sitter bara och sniffar - fullständigt oemotståndligt. Massor av grillat kött, tusan vet om det inte är kyckling på grillen här, och så en explosion av asiatisk kryddblandning med peppar på toppen. Smaken är rödare än nollfyran, syrah som smakar jordgubbe! Snygg mineralkaraktär och tanniner som är ett litet konstverk i sig. Som ett tätt sammetstyg slingrar de sig runt tungan och det är bara att kapitulera... Bravo!

2004 Pure är brunrött med en välbekant doft av gammal jordgubbssylt. Hmm, finns det inte lite unknad här också som jag inte riktigt känner igen från tidigare flaskor? Med lite snurr på glaset kryper den där rena, fina garriguen fram, och så lite kött. Smaken är mjuk och drickvänlig men helheten känns lite nedskruvad. Jättefin, men vem kan egentligen klandra vinet om det kryper undan och gömmer sig i hörnet med tanke på de tuffa brorsor som väntar i glasen bredvid?

2005 Pure. Så kom den då. Och strut var det här, rätt upp ur glaset. Dörren är öppen på vid gavel och fram väller en lyckliggörande våg av körsbär, jordgubbar och vildhallon. Garriguen finns överallt, och den alldeles underbar. Klar och tydlig och utmejslad med ren laserlik precision. Lakrits, kött och solvarma galets roulets virvlar också runt bland alla intryck i kvällens bästa doft. Munkänslan är slank och röd och får erfarna chefredaktörer att göra liknelser med Bourgogne, samtidigt som här finns en smått galen intensitet. Vinet bär upp all sin tyngd med en sådan lekfull lätthet att man bara sitter och fånler. Det glödande slutet vill aldrig ta slut, utan återkommer i våg efter våg. Puh! Kvällens godaste vin i mitt tycke, och tog också slut snabbast...

2006 Pure - hej nollsexa! Jag får samma känsla av svalare fruktkaraktär som tidigare under kvällen. Doften är bärig och ung med massor av lakrits och hallon. Och så den där laserskurna garriguen. Det smakar lakrits och mineraler, och det är riktigt, riktigt bra, men efter nollfemman tar orden slut lite grann. Och känns det inte som att vinet knutit sig en aning sedan i höstas? Har inte den där slampiga ungdomliga frukten fått lite drag av sipp storasyster som låst in raketbränslet? Får ligga till sig lite.

2007 Pure (tankprov). Snacka om final! Det är ruskigt primärt, men här finns volym, bredd och djup. Nollsjuornas frukt är upphöjd till två, samtidigt som det myllrar av andra intryck. Kött och örter såklart, men även blommor, blodapelsin och så några kex på toppen. Smaken är stor, stökig, fruktsöt och kryddig. Tre gram restsocker som känns som fler, och 16,6% alkohol får alla mätare att slå i botten. Trots idogt skakande finns fortfarande en del sprits kvar på tungan. Det här är stort åt alla håll, men svårt att bedöma i nuläget. Frågan är vad som kommer ut i färdig form - det kan ju faktiskt bli för mycket av det goda. Men gissa om jag skall försöka få tag på några flaskor.



Sammanfattande intryck av kvällen:


- Nollsjuorna verkar verkligen bli så bra som många redan påpekat. Allihop hade en fantastisk ren och fräsch frukt och man kan nog förstå att Parker ser årgången som sitt livs bästa. Kanske inte viner som lever hur länge som helst, men fullspäckade med njutning.

- Julien Barrot är en väldigt trevlig och jordnära vinmakare. Inte nog med att han gör goda viner, han är också snygg. Och inte ens trettio. Gaah!

Stort tack till Gabriel och Bristly och inte minst till Julien!

söndag 26 april 2009

Barolo i vårsolen

En oskyldig tanke - "skulle man inte prova Elio Altares nollfyra?" - sätter saker i rullning och vips så kan man se en massa vinidioter samlas på Kungsholmen med färdigluftade maskerade flaskor i händerna. Temat är riktigt bra barolo, och både humör och förväntningar är på topp. En god och nötig 2000 Launois Blanc des Blancs slinker ner medan hälsningar utbyts, glas packas upp och charkuterier läggs på tallrikar. Det första röda vinet är dock allt annat än piemontesiskt...

Vin nr 1.
Ungdomlig blåröd färg. Gräsig doft med inslag av ceder och fat. Lite dill tyder på att man nog använt en del amerikansk ek. Frukten innehåller såväl ungdomliga blåbär som ganska klassiska svarta vinbär. Smaken är slank, stram och lite grön med höga syror. Inte alldeles charmigt utan mat. Eftersmaken kryddig och god, men lite gles. Påminner lite grann om en Cabernet Franc från Loire, men har sitt ursprung på betydligt närmare håll.

Facit: 2005 Nordlund. 100% Rondo från Avedøre landsby utanför Köpenhamn. 8 dagars maceration följd av lagring i barriquer av både amerikansk och fransk ek. Jag kommer väl aldrig att gissa på danskt i en vinprovning, men kul att man kan få till så här bra kvalitet på de breddgraderna.

Vin nr 2 har en snygg brunröd färg som skvallrar om lite ålder. Nu är det Barolo time, wine lööövers! Förförisk doft av nypon och gammal jordgubbssylt tillsammans med mynta och tobak. En antydan av nagellack fläktar förbi, och så lite tjära. Sophie hittar ett klockrent inslag av te, och senare under kvällen noterar vi också en tydlig järnton. Smaken rymmer både mint, lakrits och lite rostade toner av fat. Syrorna är ganska höga och i svansen finns en hel del stramande och uttorkande tanniner kvar. Gissningarna går åt ett varmare år - 1997?

Facit: 1997 Paulo Scavino Carobric. Inte lika bra som Bric del Fiasc i samma årgång. Trots en del kvarvarande strävhet är känslan att man nog skall dricka upp flaskorna ganska snart, vinet viker ner sig en hel del efter bara någon timme i glasen och är senare på kvällen ganska ocharmigt. Kall nyponsoppa...


Vin nr 3 har en mörkare färg, och mer tydlig fatbehandling med mandelmassa och kolapaj. Jämfört med föregående vin är doften större och mer expansiv med modern profil. Mörka körsbär och en rejäl dos lösningsmedel, och så lite banan som avslöjar Bric del Fiasc. Smaken är stor med hög volym och mycket av allt. Tät och maffig i munnen med ett rejält tanningrepp och stor extraktion. En riktig blockbuster! Lite oborstad och ung, men vansinnigt god. Det här känns som en varmårsbarolo och det borde väl vara nollnollan?

Facit: 2000 Paulo Scavino Bric del Fiasc. Suckling delade ut 98 poäng, och det stämmer väl rätt bra med mina fördomar om hans preferenser. Riktigt så bra är det kanske inte, men helt klart en av mina absoluta favoriter under kvällen.


Vin nr 4 är mer parfymerat med skira slöjor av blommighet bland nagellacket och rätt oemotståndliga toner av smultron ovanpå. Elegans! Vidare örter, pinje och finaste tobak, mer cigarr än pipa. Urtypiskt, även om helheten lutar sig åt det moderna hållet, med ett litet inslag av nya fat och generös fruktighet. Igloo Cola dök upp som association efter hand, utan negativ klang. Smaken är alldeles ljuvlig. Vilken balans! Vilken livlighet! Lysande syror och strålande intensitet helt utan tyngdkänsla. Eftersmaken är fruktansvärt lång och mineralisk och vägrar släppa greppet. Tanninerna är riktigt finmaskiga, som ädelt arkeologiskt damm. Oj så gott! Det känns att årgången är riktigt bra, och jag hoppas verkligen att det är min Ginestra.

Facit: 2001 Conterno Fantino Sorì Ginestra. Suckling gick helt i spinn och utnämnde vinet till årgångens bästa. Härlig blandning av modernism och tradition, och förväntningarna på nollfyran slog just i taket.


Vin nr 5. Tillbaks till nyponen! En rödfruktig Barolo med violer på toppen. Och så en fin, komplex kryddighet med både kanel och kardemumma där säkert faten bidrar en del. En liten unknad av sjöbotten eller undervegetation leder tankarna åt Bourgogne. I munnen får man ett öppet vin där frukten håller i ratten. Mjukt och tillgängligt med stor harmoni och charm. Lite fatvanilj i eftersmaken som ger Conterno Fantino en tuff match om titeln kvällens längsta. Kan det vara Altare?

Facit: 2004 Elio Altare Barolo Vigneto Arborina. Vilken uppvisning i tidig tillgänglighet, imponerande. Förföriskt utan att vara för fjäskigt, ganska modernt utan att tappa kontakten med ursprunget. Kort sagt ganska underbart, och så roligt att få smaka.


Vin nr 6 utlöser kommentarer om "Måndag hela veckan". Det doftar helt enkelt Barolo, precis som de tidigare vinerna. Men det finns skillnader och det är de som gör en sådan här provning så lärorik. Här känns det som att vi kliver in i det mer traditionella hörnet. Massor av rökig tjära och nagellack, och så en bukett rosor och violer. Parfym och elegans! Färgen är kanske kvällens vackraste, mörk tegel med en sagolik lyster. Smaken är välbalanserad men lite gles i mitten. Här saknas lite stoppning, men man får plåster på såren i eftersmaken som är utmärkt lång. Aningens uttorkande tanniner som behöver mer tid.

Facit: 2000 Massolino Vigna Rionda Riserva. Fortfarande lite motvalls och tjurigt, helt utan fjäsk. Men väldigt gott, och riktigt roligt att ha som utgångsvärde när vi väl öppnar någon av nollettorna.



Vin nr 7 är brunrött. Fin, klassisk om än lite blyg doft med bittermandel och körsbär. Det doftar gammaldags och långmacererat. Smaken är lite gles men väldigt god i sin syrliga slankhet. Jämfört med de tidigare vinerna är det lite mindre av allt, och helheten känns också enklare.

Facit: 1998 Renato Ratti Marcenasco.
Hos mig blir det stora pluspoäng för stilen, och jag är kanske aningen mer förtjust i vinet än bordsgrannarna. Drickfärdig, skall nog inte sparas så mycket mer.

Vin nr 8 har en snygg brunröd lyster. Doften är mogen med både soja, buljong och farinsocker utöver barolomarkörer som tjära. Lite brända, rostade inslag drar ner helhetsintrycket.
Smaken är kantig och inte så vidare charmig. Slank frukt med mjuka syror, och så lite hetta i svansen för första gången ikväll.
Eftersmaken är uttorkande med grova tanniner där man får en känsla av eksträvhet. Det här måste vara min Gianni Voerzio.
Facit:
2000 Gianni Voerzio La Serra. Jag ville se hur det här vinet skulle klara sig blint, och det gick tyvärr som förväntat. Inte jättedålig, men kantig och ekig precis som vanligt. Torsten var vänlig nog att peka ut lite försonande drag när vi smakade igen senare under kvällen, men jag blir mer och mer skeptisk till den här producenten. Hans viner må vara billiga i Sverige jämfört med många andra länder, men det finns så mycket annat i samma prisklass som passar mig bättre. Jag har medvetet låtit bli nollfyrorna och det här ger ingen köplust.

Vin nr 9 kommer fram lagom till maten och provas öppet. 2001 Renato Ratti Marcenasco har en klassisk nebbiolodoft med det mesta man vill ha: tjära, violer, körsbär. Stilen känns igen från nittioåttan, men det här är bättre. Fin syrlig balans, sitter som en smäck till risotton. Nollfyran säljs för DKK 129 på andra sidan sundet och får betecknas som ett lysande köp för de pengarna.

Kvällen övergick i natt innan vi kom i säng. Vår generöse värd Ulrik såg med en ström av viner till att glasen aldrig blev tomma. Tack alla för en synnerligen trevlig kväll!

söndag 19 april 2009

2006 Domaine Léon Barral Faugères


VG. "Lantlig, järnhaltig sydfransos med äppelmust. Barral?"

PS. Om nu bara karln kunde svavla som folk... Två flaskor 2005 Jadis har gått i retur senaste veckorna, fullständigt vedervärdiga med polymikrobiell överväxt och vinägerliknande syra.

PPS. Fler som smakat här och här.

lördag 18 april 2009

2002 Château Ferrière


Fortfarande rosiga om kinderna efter Shafers förförelsekonster är vi sugna på mer cabernet. Fram åker denna flaska som plockades upp i all hast i London för några år sedan. Château Ferrière stoltserar med statusen tredje cru sedan 1855 års klassificering, även om många tycker att slottet är en evig underpresterare.

2002 Château Ferrière
är rubinrött på väg mot brunrött med lite vattniga kanter. Blyg, nedtonad doft som växer en gnutta i karaffen . Det som finns är dock inte så dumt. Jordiga svartvinbärsaromer blandar sig med lite rödare drag av bokna äpplen, och en cigarr spetsad av en nyvässad blyertspenna. Diskreta kaffebönor och vanilj, och över allting svävar lite Margauxparfym av blommor. Hoppsan, några av blommornas gröna stjälkar hänger visst också med.
Smaken är mager och ogin. En del gröna inslag av rotfrukter lyfter inte direkt helheten, och både mitt och slut är ganska blaskiga. Avslutningen är kort, kärv och lite bitter med en anstrykning av hetta. Frukten orkar inte med de tanniner som finns kvar.

Vinet lyfter sig en aning till maten, men jag tillhör dem som tycker att begreppet matvin mest är en eufemism, och kvällens utsökta långkokta lammbog hade förtjänat en bättre danspartner. Skrattretande dålig utväxling på de 340 kr expediten på Nicolas hade mage att kräva. Årgången hjälper förstås inte till, men presterar man så här som tredje cru hoppas jag att man åtminstone rodnar en smula när man går till banken. Lyckligtvis var det här enda flaskan.

fredag 17 april 2009

2005 Shafer Cabernet Sauvignon One Point Five


2005 Shafer One Point Five har en mörk och tät rubinröd färg. Ur karaffen stiger en härlig väldoft av renaste cabernetkaraktär med mörk plommonfrukt och cassis, cederträ och subtila antydningar av grön paprika. En liten jordton höjer intresset ytterligare, och så lite salmiak på toppen. Faten fyller ut konturerna med rostade kaffeinslag, vanilj och en förtrollande exotisk kryddighet, men nöjer sig tacksamt med att spela andrafiol åt frukten. Lite inslag av bananskal skvallrar om att den sistnämnda nog var rätt mogen vid skörd.

I munnen är vinet som en plyschsoffa - tätt och mjukt där det är väldigt skönt att bara luta sig tillbaka och njuta. Frukten är tät och fyllig utan att tippa över i det tyngande och tröttande, även om syrorna känns lite åt det låga hållet. Bra avstamp som sedan breddas i den långa eftersmaken som kramar ur både smaklökar och spottkörtlar utan minsta tillstymmelse till alkoholhetta.

Oj, vad jag gillar det här! Både Parker och Laube talar om den elegans som sägs prägla Stags Leap District. Själv hittar jag en yppig, rent av dekadent stil som gjord för att skänka njutning på direkten. Å andra sidan satte jag fram till nyligen likhetstecken mellan cabernet och Bordeaux. Lyckligtvis betyder inte breddade horisonter att man måste skriva under skilsmässopappren. En vinös motsvarighet till the Dude - tillbakalutat och hedonistiskt utan så mycket bekymmer om morgondagen.

lördag 11 april 2009

2004 Domaine de la Janasse Cuvée Chaupin


Påsklammet går färdigt i ugnen med massor av örter och vitlök och jag har förfärligt svårt att tänka bortom södra rhônedalen när det gäller vinval. Korkskruven landar slutligen i Janasses rena grenachecuvée anno 2004. Bingo!

Doften är rent stönframkallande till maten, med urläckra inslag av just grillat lammkött och örter. Kirschig frukt med både vildhallon och fikon, och så fina associationer till jord och solvarma stenar. Det är inget snack om varifrån det här vinet kommer! Vad jag förstår använder Janasse en liten del nya barriquer i denna cuvée, men de har sedan länge smält in i bakgrunden och gör sig endast påminda i form av lite choklad som säkert lika gärna kan komma från äldre grenacherankor. Helheten känns urtypisk och traditionell med drag av jod och sjögräs.

I munnen finns gott om söderns värmande solsken. Mellanår på de här breddgraderna betyder ju sällan kartig bortregnad grönhet, och jag behöver inte mer fruktmognad än så här. Snygg balans med apelsinlika syror och sandiga tanniner i slutet; eftersmaken är lång med inslag av örter och lakrits. Påminner en del om 2005 A la gloire de mon Grand-Père, men kanske en nyans mörkare och utan den stickande känslan av alkohol. Fantastiskt gott, och förstås en lysande kavaljer till lammet.

fredag 10 april 2009

2003 Swanson Merlot


Puh, äntligen påsklov! Så skönt när man får lämna över alla septiska chocker och höga andningshinder och lägga den evigt pipande joursökaren i nya utvilade händer. Världens bästa Stan Getz blåser in lite västkustsk kyla i högtalarna, och världens bästa K har både lagt barn, tagit hand om gäster och mött upp med rökiga spare ribs, bakad potatis, majskolvar och hemkörd coleslaw. Ett nytt besök hos 2007 Seghesio Zinfandel känns givet, och så smakar vi denna reamerlot.

2003 Swanson Merlot har en något blyg doft av plommonsylt och vinbärsgélé på en bakgrund av tobak, ceder, jord och rostade kaffebönor. Lite stallighet letar sig in i det tomma glaset efter lång luftning, mycket angenämt att sniffa på. Smaken däremot säckar som en hängmatta med ett trött mittparti och en upphängning i bortre änden som bär smak av både ek och värme. Munkänslan blir lite fadd, och hade helt klart förbättrats av både högre syror och mer livlig frukt. Vinet var säkert bätte för några år sedan. Ingen katastrof, men helhetsintrycket blir ljummet. Nja...

2007 Seghesio uppvisar betydligt bättre spänst. Klockren pepprig zinberry-profil. Ungt, varmt, och lite ekigt, men sitter precis som förra gången som en smäck.

onsdag 1 april 2009

2006 Landmark Syrah Steel Plow


Det kan bli dyrt att tjuvläsa tidningar på pressbyrån. Ögnade som hastigast igenom senaste Wine Spectator (March 31), och hittade en glödande recension av Landmarks 2006 Steel Plow krönt av 94 poäng. Hoppsan! Inte illa för en jänkare i dryga 200-kronorsklassen som värmt monopolets hyllor sedan decembersläppet. Men visst, både deras Overlook och Damaris Chardonnay är ju riktigt goda, så kanske kan syrahn vara rena dynamiten? Problemet är bara att det är James Laube som smakat. Han må ha både stor erfarenhet och vinvärldens fryntligaste mustasch, men även jag som inte regelbundet läser WS har förstått att hans omdömen föranlett en hel del diskussion genom åren, även bland tidningens egna prenumeranter. För egen del undrade jag vilket vin han egentligen hade smakat när han delade ut 85 pinnar till 2005 Ridge Monte Bello. Men 94 poäng är ju å andra sidan två fler än han gav till den alldeles fantastiska Atlantis Syrah. Och visst låter "loads of pepper, beef, dark berry, teriyaki, mineral and spice...Intense, distinctive, full-bodied and focused... so complex and well-proportioned that all the flavors work together seamlessly" ganska underbart?

Hmm, århundradets kalifornienfynd eller another head-scratcher från Laube? Svaret finns förstås bara ett monopolbesök och några korkskruvsdrag bort.

2006 Landmark Steel Plow Syrah har rejäla tårar och en tät, mörk rubinröd färg med svarta reflexer. Doften känns druvtypisk med mörk björnbärsfrukt och svarta oliver. Rätt snygg kontrast mellan blommig parfym och mörka inslag av asfalt och lakrits, och de 14 månaderna i 30% ny ek bidrar med välintegrerade inslag av choklad, vanilj och en fin fatkryddighet. Tydligare örter och köttighet efter hand.
Smaken är drygt medelfyllig och välbalanserad med bra syror och utan störande eldighet. Fin mineralkaraktär i den långa, rejält peppriga eftersmaken, och så lite snörp från finmaskiga tanniner. På minussidan finns en störande beska i slutet, och lite brist på je ne sais quoi. Det är gott, men får mig inte att tända på alla cylindrar.

Bra och välgjort, men i min mun inte den världsklass Laube har smakat. Förstås. Om det låter för bra för att vara sant brukar det ju också vara det. Däremot tror jag vinet skulle klara sig utmärkt mot till exempel ett knippe Saint-Joseph i samma prisklass. Någon annan som provat?