fredagen den 31:e juli 2009

2002 Newton The Puzzle


Första klunken är inget vidare. K har domen klar.
-Det känns väl rätt platt det här. Skall det inte vara mer än frukt, fat och massor av alkohol?
-Jomen det finns väl lite mineralitet i slutet?
-Det är svindyrt förstås?
-Schh, priset pratar vi inte om. Men Parker tycker det är en av de bästa producenterna i hela Kalifornien.
-Hmm, det är inte Bordeaux direkt.

Nej, det är ju inte det.

Jag blev lite förvånad över att hitta Newton Vineyards i Parkers "The World's Greatest Wine Estates". Inte för att jag har någon egentlig uppfattning om den allmänna kvaliteten på vinerna, utan för att det finns så många andra producenter i Kalifornien som får mer uppmärksamhet. Men tittar man lite närmare på Newton inser man att de flesta förutsättningar för att göra stora viner finns på plats.

Till att börja med har man ett fantastiskt läge uppe på Spring Mountain, och när det gäller Napa är det som bekant oftast i bergen det händer. Klimatet är svalare än nere i dalen, och de 112 separata parcellerna erbjuder mångfald och inte sällan rejäl lutning upp mot 30 grader. I vingården använder man sig av organiska metoder, och i vineriet utsätts den handskördade frukten för naturliga jäststammar och gamla världen-inspirerad uppfostran utan filtrering eller klarning. Duktiga vinmakare är ett måste, och på Newton har välbekanta namn som Ric Forman, Luc Morlet och John Kongsgaard passerat förbi. Och så har man förstås Michel Rolland...

Kvällens vin är den röda prestigecuvéen, en bordeauxblandning där druvsammansättningen varierar från årgång till årgång. 2002 pusslade man ihop 35% Cabernet Franc, 33% Cabernet Sauvignon, 23% Merlot och 9% Petit Verdot.

2002 Newton The Puzzle skimrar av mörk rubin i glasen. Doften är potent med parfymerad mörkfrukt av allehanda slag som plommon, blåbär och crème de cassis, tillsammans med lite stickiga inslag av lim. Sannolikt svindyra nya franska fat fyller ut med rostad ek, vanilj, och fatkryddor. Rätt mycket kryddighet förresten, med drag från bakhyllan och sedan vidare hela vägen till lagerblad och tobak. Och så tittar lite bananskal fram, säkert ganska många brix vid plockningen här.

Första klunken är som sagt inget vidare. Trots noggrann serveringstemperatur är munkänslan tjock och eldig där alkoholen har klart övertag. Det känns baktungt, spretig och rörigt med fat, frukt och alkohol i en salig blandning. Och vansinnigt monolitiskt. Jag delar ut underkända betyg i både drickbarhet och intresseväckande och börjar slipa knivarna för en rejäl sågning. Skall det inte vara mer än så här? Jo, det skall det faktiskt. För när vi återkommer till flaskan några timmar senare har det hänt massor av bra saker. Vinet har på något sätt stapplat till, hittat fotfästet och återfått balansen. Fortfarande rätt tjockt och aningen baktungt, men alkoholen har klivit tillbaka, doften har blivit elegantare och mineraliteten i eftersmaken är både tydligare och mer uppfriskande. Nej, det är fortfarande ingen Bordeaux trots Parkers snack om "European elegance", men tur är väl det. Napa skall smaka Napa. Och jag är rätt svag för den den här maffiga stilen så länge det inte tippar över helt. I det här fallet är det hårfint, men det finns tillräckligt mycket fräschhet och tillräckligt många saker jag gillar för att jag skall vara sugen på en klunk till. Visst finns här kvalitet, det handlar mycket om tolerans för en viss stil. Samtidigt hade jag förväntat mig mer. Nästa flaska får en rejäl vända i karaff. (89-90? Your mileage may vary.)

PS. Fler som har smakat.

torsdagen den 23:e juli 2009

Château Pontet-Canet



Ni har hört det förut: skulle 1855 års klassificering göras om idag finns det inte en chans i helvete att Pontet-Canet skulle få behålla sin position som femte cru. Nuförtiden är de flesta överens om att domänen åtminstone presterar som en super second, och i flera av de senaste årgångarna har man faktiskt fått högre betyg än Mouton Rotschild. Frågan är om inte denna granne på andra sidan vägen borde börja se sig oroligt över axeln?

Som vanligt finner man en eldsjäl bakom varje framgångssaga. I fallet Pontet-Canet heter han Alfred Tesseron, vars pappa Guy köpte slottet 1975. Erfarenhet av ädla drycker fanns redan sedan farfar Abel grundat cognacsfirman med familjenamnet. En av de första kvalitetshöjande åtgärderna var att införa andravinet Les Hauts de Pontet, och sedan har man fortsatt.



Jag har aldrig åkt golfbil genom vingårdar tidigare, men temperaturen ligger på dryga trettio grader och vid varje stopp tittar svettpärlorna fram i pannan. Det är rätt skönt att bara luta sig tillbaka och småprata med vår guide däremellan. Omkring oss breder ett grönt hav ut sig. Pontet-Canet är en av de större egendomarna med sina 120 ha, varav 81 är planterade med vinrankor med en medelålder av 45 år. För närvarande har man 60% Cabernet Sauvignon, 33% Merlot, 5% Cabernet Franc och 2% Petit Verdot, med en densitet av 9000 rankor/ha. Jordmånen är typisk ädel vänstra stranden: mager, sandig och väldränerad med grus, graves, överst. På djupet finner man lera och kalksten.



Utöver att införa ett andravin för domänens yngsta rankor, har man lagt ner ett enormt arbete i vingården. Trots att man har stora sammanhängande planterade ytor har Alfred Tesseron sett till att dela in vingården i parceller utifrån förutsättningar, och man följer dessa lotter noga, nästan ner på ranknivå. Man har satsat mer och mer på ekologiska metoder, och sedan 2003 är man som enda klassificerade slott även biodynamiskt. Jag tänkte fråga var de grävt ner kohornen, men lät bli. Sedan något år experimenterar man även med 10 ha där man använder hästar i stället för traktorer. Faller det hela väl ut skall här byggas större stallar.

Men bortskämda välmående druvor blir förstås inte vin av sig själva på rankorna. När det är skördetid kallas samma gäng portugisiska plockare in varje år; 150 par händer som tar in alla druvor under en femtondagarsperiod. Sedan tio år har man övergivit de klassiska korgarna till förmån för mindre egendesignade cagettes. Detta för att få in frukten till sorteringsborden så snabbt som möjligt, och för att undvika att druvorna skadas under tiden.



Sedan går det utför för de druvor som klarar selekteringen. Med gravitationens hjälp (dvs genom luckor i golvet) förflyttas de ner i jäskaren, och därefter fortsätter utförslöpan ner i fat och källare. Två sorters jäskar används: stora av ek och mindre av betong. Om frukten hamnar i ek eller betong beror inte på önskad karaktär utan uteslutande på parcellens storlek då dessa vinfieras separat hela vägen fram till slutlig assemblage. Det är som vanligt med andra ord - man får olika svar på denna fråga beroende på vem man frågar. Jämför gärna med Smith Haut Lafittes övertygelse om intressantare aromer vid jäsning i ek...



Den temperaturkontrollerade jäsningen klaras av på fyra veckor, och sedan väntar 15 till 20 månader i franska ekfat, varav cirka 60% är nya. Och in träder Michel Rolland....

Hehe, visste ni det? Det var en nyhet för mig tills jag läste på lite extra inför det här besöket. Jag gissar att kombinationen biodynamik och Michel Rolland kan skorra ordentligt i vissa öron. Och det är klart, ser man framför sig en slipad lurendrejare som väser "micro-oxygénation" i mobilen samtidigt som han räknar pengar så kan man undra vad tusan karln har på det här slottet att göra. För egen del växer min respekt för honom allt mer. Man skall nog erkänna att Rolland kan sina saker, även när det gäller klassisk strukturerad Pauillac. Pontet-Canet är väldigt långt från nidbilden av ett Rollandvin. Och det är möjligt att han mest agerar moraliskt stöd när det är dags för assemblage.

Efter provningen kan jag inte låta bli att hala fram kortet trots att det svider en del. Slotten verkar ha en tyst överenskommelse med négocianterna, och i de fall man överhuvudtaget kan handla direkt på plats är priserna ganska väl tilltagna. Men jag är en romantisk fåne, och vill så gärna dricka nollsexorna i framtiden. Producenter man besökt får ju gärna en speciell plats i ens hjärta, och när det gäller Pontet-Canet är det inte svårt att bli förälskad.



2004 Château Pontet-Canet är strålande bra, det står klart redan efter första sniffen när mina ögon möter Ks. Doften är stor och läcker med inslag av nykrossade hallon, maraschinokörsbär och crème de cassis. Fin bordeauxkänsla med jordig mineralitet och ädel tobak. Och jäklar vad svårspottat... I munnen får man slank, lättfotad tyngd med härlig intensitet. Smaken etsar sig fast i smaklökarna, och ringer kvar även efter att kinderna slutat skrumpna ihop sig. Det stramar ordentligt, men tanninerna är riktigt högklassiga - täta, finkalibriga och mogna. Allt finns på plats, men vinet bör absolut få vila ett par år till. Vänta, vänta... (93+)

PS. Vill man själv se hur skörden går till är Pontet-Canet ett av få slott som välkomnar besök under dessa veckor.

tisdagen den 21:e juli 2009

Bordeauxdump - vänstra stranden

Så olika de är ändå. Trots att vinerna ligger nära varandra i både pris, ursprung och årgång finns massor av skillnader att fylla på erfarenhetskontot med. Men allesammans smakar de Bordeaux. I den här måttliga prisklassen finns både bredd och karaktär, och en massa goda viner.


2006 Château Larrivet Haut-Brion har en klassisk ung bordeauxnäsa med både stall och svinstia, vanilj och kafferost, tobak och så en hel del jord som jag hoppas skulle placera mig i Graves om jag fick vinet blint. Fin mörkfrukt med lite rödare äppeltoner överst. Slank och läskande med syrorna på plats och järnmineraler i slutet. En del strävhet, men borde vara drickfärdig ganska tidigt. Härlig doft, men avdrag för aningens utspätt intryck. God hur som helst. €21 (89)


2006 Château de Camensac. Man har visst bytt etikett sedan vi drack det här slottet senast i årgång 2001. Den flaskan var väl inte jättekul, och det här övertygar inte heller. Visst smakar det Bordeaux, men stilen är mager och ogenerös i sträng och grön skrud. En del koncentration och inte utan längd, men riktigt tjurig och kärv. För masochister. Man kan förstås lagra och hålla tummarna, men personligen gillar jag lite mer hull. Enligt baksidesetiketten är personer från Gruaud Larose och Chasse-Spleen involverade sedan 2005. Man får hoppas att de kan lyfta kvaliteten. €15 (85 om man skall försöka vara objektiv)


2006 Château Cambon la Pelouse ligger vägg i vägg med Giscours men utanför Margauxappellationen. Ganska mycket merlot, ungefär 50%. Rätt oemotståndlig doft av mörk plommonfrukt med kafferost och violer på toppen, tillsammans med mineraler och jord. Fin munkänsla med ännu något återhållen kraft, och så ett stiligt balansstycke ända ut i den saftiga, långa, mineraliska och jordiga eftersmaken. Oj, så gott det smakar i den ljumma kvällen, ett riktigt utropstecken. Kan den verkligen vara så här bra? Nya smakprov på hemmaplan får utvisa, vi köper fler. €12,60 (89).


2005 Château Fourcas Hosten. Oj, skön old school-känsla. Gammaldags svettig och stallig doft, med lite blodigt kött på det. Klassiska attribut av svarta vinbär, jord, järn och ceder fyller på. Smaken är slank med järn, salmiak och snus. Angenäm kärvhet och en återhållen stråle av svartvinbärsfrukt. Väldigt tilltalande i sin traditionella stil, som får farfar att minnas gamla härtappade flaskor från sjuttiotalet. €11,95 (86-87).


2005 Château Potensac känns allt annat än gammaldags. Här handlar det om ren crème de cassis med kokostonad lyxig ek, man får nästan lite Napakänsla. Rätt knuten direkt från flaska, men öppnar upp fint i karaffen. God smak med massor av frukt från den fina årgången, samma cassiskänsla som i doften och nästan en liten likörton. Paprika och jord i slutet där det bara saknas lite mer bredd för att vi skall hamna på vansinnigt höga poängnivåer. Ruggigt finmaskiga tanniner, som ett sammetstyg. Det här är seriös skit. Fortfarande riktigt ung förstås, men ack så god. Ett givet köp. Från familjen Delon som äger Léoville Las Cases. €16,50 (90+)


2005 Château Citran. Hoppsan, stängt var det här. Doften är i stort sett obefintlig. Efter några timmar tittar några blyga svarta vinbär och krusbär fram, tillsammans med lakrits. Smaken är lite mer tillmötesgående, med ganska hårt tvinnad frukt i en medelfyllig kropp. Känns hyfsat enkel men rätt saftig ändå, lite bitterkärv i eftersmaken. Svårbedömd. Inte så kul idag, säkert bättre längre fram? €11 (86?)


2004 Château Poujeaux lockar fram stora varggrinet - sånt här älskar jag. Rostiga järnbalkar, blod, blyerts, cassis och salmiak i traditionell stil. Suverän läskande slankhet med mjuka tanniner och salmiak och snus i svansen. Aningen gles, men livsfarligt drickvänlig. Känns inte helt olik 2004 La Tour de By, men bättre. Härlig! €18,90 (89)


2006 Château Rollan de By. Ett slott som ofta placerar sig högt upp på listorna när GJE provar blint. 70% merlot, 20% Cab Sauvignon och 10% Petit Verdot. Fin kryddig kaffetonad bordeauxnäsa med lite slagsida åt plommonhållet. Smaken är fruktig och fint balanserad, men fortfarande rätt kärv i svansen där lakrits, salmiak och jord möter en del gröna inslag. Kanske lite gles, men väldigt god. Förhoppningarna är rätt höga på nollfemmorna som säkert är ännu bättre. €13,90 (88)


2006 Château Gloria ger ur karaffen en läcker rödfrukt med hallon, maraschinokörsbär, crème de cassis och jordgubbssylt. Vidare aningen rökig kokostonad ek, kaffe och nougat. Doften är kryddig, förförisk och rent hedonistisk. Smaken har redan en hel del charm, med bredd och luft i den fina frukten, även om de pulvriga tanninerna stramar åt ganska duktigt bakefter. Utmärkt balans och fin längd. Läckert! Det här skall bli riktigt roligt att återkomma till. €21,50 (90+)


2006 Château La Tour Carnet slår gnistor redan vid dekanteringen. Bernard Magrez svingar trollspöet, och fram kommer renast tänkbara frukt med massor av cassis och plommon tillsammans med våta stenar och nyregnat trädgårdsland. Förstås en rejäl fatkyss med kryddor och ceder, men även om vinet flörtar rätt oblygt med modernisterna är bägge fötterna djupt parkerade i Médocs mylla, och doftens avlägsna gnäggningar från stallet har absolut fransk accent. Smaken bjuder på skön koncentration och massor av charm. Strävt, javisst, men härligt att begå barnarov på redan nu. Det här slottet seglar allt mer upp som en av mina absoluta favoriter. Vi köper på oss av både nollfemmor och nollsexor. €20,50 (91+)


2005 Château Belle-Vue ligger bredvid appellationen Margaux. Doften har fin vänstra stranden-känsla med the usual suspects, men känns kanske lite anonym även om här absolut finns kvalitet. Smaken är grovt tillyxad och på tok för ung, det stramar ordentligt. Vi hittar jord, cassis och paprika tillsammans med rätt krämig ek och lite stjälkig kryddighet med tomatplanta. Kanske spelar vinets 20% Petit Verdot viss roll? En god bordeaux som behöver några år till på rygg. €12,50 (87).

måndagen den 20:e juli 2009

Château Smith Haut Lafitte


Tonnerre de Brest! Jag är inte långt från att förvandlas till Kapten Haddock. Vi har avtalat tid med slottet prick klockan tio, men nyhetsuppläsaren har smattrat på en bra stund i radion och fortfarande snurrar vi runt bland fälten sydost om Léognan. Då dyker äntligen skylten upp. Det känns som om de franska registreringsskyltarna ger vår lilla hyrbil vingar, och efter en stunds tämligen osvensk bilkörning sladdar vi in på grusplanen. Med ett andfått bonjour ansluter vi till vår guide, som överseende meddelar att hon också hade lite tungt att komma upp ur sängen i morse. Det var ju ändå nationaldag igår... När vi några minuter senare omfamnas av källarsvalkan är vår kaotiska ankomst glömd. Istället handlar det mesta om kontroll, perfektion och omsorg om minsta detalj.



Annat var det när Florence och Daniel Cathiard köpte egendomen 1990. Även om slottet har månghundraåriga anor hade här inte producerats vin av någon nämnvärd kvalitet på många år, och det sägs att egendomens underhåll var rejält eftersatt när négociantfirman Eschenauer gick med på att sälja. Man undrar om Cathiards visste vad de gav sig in på? Men med sig i ryggen hade man åtminstone erfarenhet av hårt arbete; båda makarna hade haft högst lyckade karriärer på var sitt håll. Och det fanns dessutom visst nödvändigt kapital för investeringar, Daniel hade byggt upp kedjor av både varuhus och sportaffärer. Tävlingsinstinkten och viljan att alltid förbättra sig gissar jag sitter i ryggmärgen om man varit alpin skidåkare på elitnivå i ungdomen. Efter att ha ridit ut ett par riktiga skitårgångar på tidigt nittiotal har de goda omdömena inte låtit vänta på sig. Slottet befinner sig idag i det absoluta toppskiktet inom appellationen.



Vi börjar rundturen bland de stora jäskaren av ek man använder för det röda vinet. Men innan några druvor hamnar här har man förstås lagt ner ett enormt arbete i vingården. Jordmånen är områdestypiskt grusig med bra dränering vilket tvingar rötterna att söka sig djupare. Överst ligger en massa stenar - cailloux - som återspeglar solens strålar. Man har för närvarande 67 ha av vinrankor med en medelålder på 38 år. Så långt det går använder man sig av organiska metoder, skörden sker för hand i små tråg, och sorteringen är rigorös. Sedan förra året har man investerat i en ny press. Maceration och jäsning av det röda vinet tar i genomsnitt sex veckor under temperaturkontrollerade betingelser. Valet att jäsa i ekfat motiverar man med att smakprofilen blir intressantare. Därefter väntar 18 månader i ekfat, varav 80% är nya.



Ekfaten är förstås franska, och här ser man återigen exempel på lusten att ha kontroll över minsta detalj och oviljan att lämna något åt slumpen. Man har nämligen sedan 1995 ett eget tunnbinderi på slottet. Ekstavarna torkas på plats i två år innan ungefär 450 fat varje år sätts samman för hand och rostas.



Efter provningen avslutar vi besöket med en sväng i presentbutiken (jag avstod från basebollkepsen och tenniströjan, men en Pulltap med logotyp för €5 är alltid användbar) och en tur runt slottet och vingårdarna. Kanske är det paret Cathiards bakgrund i näringslivet som gör att även den kommersiella delen av verksamheten känns väl utvecklad. På andra sidan vägen bortom Barry Flanagans välbekanta harskulptur ligger hotell Les Sources de Caudalie som drivs av ena dottern Alice Cathiard. Där kan man bland annat njuta av vinothérapie utvecklad av den andra dottern Mathilde. Den hoppade vi över den här gången, men vinerna lär vi få återkomma till. Sammantaget ett riktigt trevligt besök.



2003 Château Smith Haut Lafitte är stiligt brunröd i glasen. Doften känns välbekant från nollfyran, med samma inslag av stall och grispiss på en generös bakgrund av cassis och ceder. Fint integrerad fatbehandling med kaffe och vanilj. Smaken är rund och generös, men påtagligt opåverkad av det stekheta året. Här finns inga russin eller kantiga tanniner, bara läcker munkänsla med bra balans. Fin kryddighet från faten och en lång saftig avslutning. Aj, så gott. (92)

2003 Château Cantelys Blanc. Cantelys är en närliggande egendom om 40 ha som Cathiards köpte 1994. Även här har man satsat en hel del på kvalitetsförbättring, men priserna ligger en bra bit under vinerna från huvuddomänen. Vinet är gjort på 50% Sauvignon Blanc och 50% Sémillon som legat tio månader i till hälften nya franska fat med regelbunden bâtonnage. Tyvärr fick vi inte smaka den vita SHL, men det här är verkligen inte så illa.

Gul färg med en gyllene lyster. Doften är stor med tydlig karaktär av ekad sauvignon blanc, krusbär och nässlor tillsammans med grapefrukt och vax. Smaken är ganska fet och lite vaxig med persika, gula plommon och lite grapefruktbeska i slutet. Syrorna har säkert inte genomgått någon malolaktisk jäsning utan känns ganska spetsiga och förvånansvärt höga med tanke på årgången. Snyggt integrerad ek. Inget under av fräschör, men absolut fin balans och en hel del kraft med bra längd. Riktigt bra, faktiskt smått sensationellt med tanke på pris och förväntningar. (90)

söndagen den 19:e juli 2009

Bordeauxdump - högra stranden


Huset vi hyrde var utrustat med två utmärkta karaffer, men samma erbarmligt undermåliga duralexglas som vanligt. Nåja, jag har inga planer på att börja ta med egna glas när man flyger på semester, och här handlar det om att dricka Bordeaux snarare än att lägga pannan i djupa veck. De dyrare flaskorna får följa med hem istället, och det är inte svårt att hitta god och givande Bordeaux i segmentet under €20 för avnjutning på plats. Alla viner är provade utomhus till mat med utsikt över vingårdar... apropå X-factor.


2005 Château Les Graves La Valade var en gåva från ägaren av huset. Det doftar utan tvekan Bordeaux, med plommon, cassis och kafferost. Viss grönhet med både tobak, gräs och mynta får mig att gissa på en del cabernet franc. Smaken är inte alls oäven med viss rondör och en smula längd. Även om det förstås inte riktigt har full skärpa eller djup kan man hitta en del järnhaltiga mineraler, och vinet har dessutom mage att bli bättre och bättre med luft. Här finns bordeauxkaraktär så det räcker och blir över för €5,50. (82)


2004 Château d'Aiguilhe bjuder på mogna mörka bär, crème de cassis och violpastiller med lakrits. Stilen känns ganska modern med frukten i fokus och krämig ek. I munnen får man en tät men hyfsat mjuk heltäckningsmatta av tanniner, fin saftighet och ett mineraliskt slut med utmärkt längd. Lite högljutt och rättframt som en blockbuster till actionrulle, men det är väldigt svårt att komma med invändningar när prislappen ligger under €16. Vi handlar fler och tar med hem. (90)


2006 Reignac känns otroligt extraherat åt det bittra hållet, där både ungdomlig kärnighet och en rejäl ekmatta bidrar till kärvheten. Plommon och björnbär utan den tydligaste bordeauxkaraktär man stött på, och så en ocharmig anstrykning av värme i slutet bland all vanilj och fatlakrits. Klart i skuggan av d'Aiguilhe den här kvällen. Man får en känsla av stora arbetsinsatser i källaren, och visst finns här kvalitet, men vinet är svårbedömt i nuläget och ger ingen större köplust. Men jag brukar gilla Reignac och tror nog att bordeauxtypiciteten kommer med lite lagring. €20 (88+?)


2005 Angélique de Monbousquet - oh là là quelle séductrice! Näsan möter rödtonad dekadent frukt med jordgubbar och plommon som legat på marken en stund, och så järn och svettiga, rökiga fat med massor av kaffe. Helheten känns snabbmognad med rödbrun färg, även om det finns rätt bra snörp kvar i eftersmaken. Växer en storlek i karaffen. Inget stort vin, men charmigt och rent av slampigt, och väldigt mycket njutning att dricka nu till en rejäl köttbit. Angélique är Monbousquets andravin, och Gérard Perse har sina fingrar med i spelet. Suget efter höstens Pavieprovning ökade just rejält. €13,75 (87-88).


2006 Château Pipeau doftar arketypisk Bordeaux med stall, massor av jord, lakrits och fat. Den mörka plommonfrukten ger tydliga högra stranden-associationer. Tillgänglig trots sin ungdom, med modernt anlagd öppen frukt samtidigt som här finns mineralisk slankhet och lysande balans. Fortfarande rätt sträv, men så fin! Ganska underbar till en stor skiva gigot d'agneau, några frites och pipérade. €17,90 (89-90)

lördagen den 18:e juli 2009

A sort of homecoming...


Det är bara att konstatera: Bordeaux är Bordeaux är Bordeaux. Balansen, frukten och strukturen är som att komma hem. Det här är mina viner, av den sort som startade mitt vinintresse en gång i tiden. Och som i de flesta gamla förhållanden räcker det att ge lågan lite näring för att passionen skall flamma upp igen, och så sitter man här pirrig och nykär med huvud och anteckningsbok fulla av upplevelser.

För även om vi i första hand haft en familjesemester med sol och bad har förstås mycket handlat om vin. Det blir ju lätt så när man inser att man är på väg att köra igenom Château Quinault bara man skall till supermarché i Libourne. Och det är en märklig mättnadskänsla som infinner sig när man vridit så mycket på nacken förbi tre Léoviller att man mest nöjer sig med ett avmätt jaha när två Pichoner dyker upp längs vägen några hundra meter längre fram. Å andra sidan är det inte varje dag man får skrapa bort pétruslera från sandalerna.

En del barnfria producentbesök har vi hunnit med, likaså finns en mängd anteckningar som behöver renskrivas. Risken för läsovänlig dumpning är överhängande, men som vanligt handlar ju den här bloggen mest om stöd för det egna minnet.

Slutligen - trots allt prat om huvudlös prissättning är det trevligt att kunna konstatera att ens surt förvärvade svenska pesos ändå kan räcka ganska långt när kortet skall dras. Lyckas man bara undvika att svimma av det ofantliga utbudet och det faktum att man inte behöver förlita sig på någon expedits fingerfärdighet för att få handla går det ganska fort att plocka ihop några lådor med sånt som till exempel 2005 Bellefont-Belcier (€32), 2001 Domaine de Chevalier (€30), 2006 Prieuré-Lichine (€26), 2006 d'Issan (€30), 2004 Branaire-Ducru (€20), 2006 Smith Haut Lafitte (€35), 2005 Saint Pierre (€39). För att inte tala om alla goda och givande viner under €20...

torsdagen den 9:e juli 2009

BYOB 8/7

Sommarlättjan har Stockholm i sitt grepp, men det finns somliga av oss som fortfarande jobbar. Vad passar väl bättre än lite anspråkslös blindbock en vanlig onsdag? Inträdesbiljetten är en god flaska vin att servera blint. Bland de välbekanta ansiktena runt bordet finns även synnerligen välkomna nya sådana i form av Konjären och Vinmannen.

Vi börjar kvällen med lite vitt i glasen. 2006 Dönnhoff Felsenberg Spätlese Trocken skimrar av silver och guld. En fin petroleumton växer fram mer och mer allt eftersom vinet öppnar sig i glasen. Vidare fräscha citrustoner, honung, blommor och ett litet grönt nässelstick. I munnen finns en liten fetma med en anstrykning av tropisk gulfrukt utöver citrusen. Bra syror och en lite jordig känsla som går över i en rätt så markerad årgångstypisk beska i avslutningen. Finfina mineraler, men beskan går nästan över gränsen till att bli störande. (88)

Vin nr 1.

Oj, här har vi seriösa grejer redan i första glaset. Mörk frukt med inslag av både körsbär, cassis och romrussin, och så lite chokladpraliner på det. En volatil känsla av lim blåser förbi, men ersätts snart av tjäriga lakritstoner. Det finns lite örter, men inte så väldigt många vilket känns lite märkligt när flaskan väl avtäcks. Efter hand kryper klassiska drag av både tång och noriark fram, och det är vid det laget ingen tvekan om att vi har en ganska traditionell châteauneuf i glasen. Senare under kvällen ganska oemotståndliga nykrossade hallon.
Smaken är riktigt fruktpackad, men också ganska hårt tvinnad. Frukten backas upp av utmärkta syror, och skönt finmaskiga tanniner. Fin längd med mineralitet, men vinet känns inte helt lössläppt ännu. Bra châteauneuf, frågan är om det är en nollfyra eller nollsexa? (92-93++)

Facit: 2006 Clos des Papes. Oj, så roligt att få smaka denna, själv fick jag aldrig tag på några flaskor. Jättegod, men åtminstone den här kvällen inte på den stratosfäriska nivå som Parker anger (98). Men garanterat finns här mer att hämta med lite lagring.



Vin nr 2.

Här får vi en brunröd, transparent färg som både ger nebbioloassociationer och skvallrar om lite ålder. Näsborrarna fylls av menthol och anis, rena bröstkaramellerna. Vidare körsbär som nästan drar åt cherry coke, och så röda toner av nypon. Ganska framträdande fatrostning med vanilj och lite brända inslag, och så både blommor och tjära på det. Smaken är slank och syrlig, med skönt snörp i de pulvriga tanninerna som känns aningen sandpappertorra. Men bra fräschör och fint lyft i slutet. Niklas sammanfattar våra spretiga tankar: tjära, blommor, syror och tanniner - det här måste vara en nebbiolo? Japp. Tidigt nittiotal? Nej. (92)

Facit:
1998 Scavino Cannubi. Gott!



Vin nr 3.

Här berättar redan den första sniffen att vi befinner oss i Bordeaux. Cassis, salmiak och jord. Och så en del gröna inslag av både tobak, ceder och stjälkar. Slankt och syrligt i munnen, men lite gleshet i mitten och samma stjälkighet som i doften. Helt ok längd, men saknar kanske lite oomph. Vi är rörande eniga om att vi befinner oss på vänstra stranden. Nope. Men ett 10-15 år gammalt vin åtminstone? Jäpp. (89)

Facit: 1998 Château Trotte Vieille. Jaha, St Émilion. När skall man lära sig att skilja vänstra från högra stranden egentligen? Någon runt bordet fann grönheten störande, och visst; en block buster är det kanske inte. Men det finns väldigt mycket i det här vinet jag gillar, och på egen hand i den här uppsättningen är det avgjort gott.



Vin nr 4.

Här får vi lite ungdom i glasen igen, mörk rubinröd färg. Stor doft med allsköns mörkfrukt, både björnbär, cassis, blåbär och plommon. Lite parfymerade toner dansar överst, och så jord, fatrost och kryddor dessutom. Smaken är fruktig med bra tryck. Ganska tjock känsla men tillräckligt nyanserat för att locka fram flera röster på Gamla Världen runt bordet. Lång, varm eftersmak med kaffe och vanilj. Det här måste vara mitt vin. (91-92)

Facit: 2004 Merryvale Profile. 79% Cabernet Sauvignon, 12% Petit Verdot, 7% Merlot och 2% Cabernet Franc, med druvor som bland annat vuxit i berömda To Kalon. Jag var nyfiken och ville smaka direkt för att se om det är värt att köpa fler flaskor till reapris. Det är välgjort och gott, men känns lite för monolitiskt; jag saknar personlighet. Kanske kommer den fram med lagring, men för en femhundring är förväntningarna ganska höga. Jag behåller den andra inköpta flaskan, men den får ligga till sig.



Vin nr 5.

Tillbaks till ålderdomshemmet. Brunröd färg med orange kant. Första minuterna registrerar min näsa inte så mycket mer än rökta inslag av salami, lägereld och enbär, men efter en stund blåser rökigheten bort och fram tittar lite tydligare salmiaktoner tillsammans med jord och läder. Vinös mörkfrukt fyller ut konturerna. Smaken är slank med bra syror och fin balans mellan frukt och pulvriga tanniner, även om det känns som att frukten börjar bli lite torr samtidigt som strävheten nog kan hålla ut bra länge till. Men det är småskavanker, det här är riktigt läckert och rasande gott. Ännu en Bordeaux minsann, men vad kan det vara? Pomerol kommer upp som förslag, och det är fel. (93)

Facit: 1998 Château Le Tertre Rôteboeuf. Det är fånigt, jag vet, men samtidigt svårt att inte brista ut i ett stort leende när etiketten kommer fram. Så kul att få prova det här omtalade slottet. Vi hade en lång diskussion om huruvida vinet har framtiden för sig eller inte. Delade meningar rådde, men som alltid lär man sig en del om sin egen smak när man får smaka så här mogna viner. Jag ha lite mer stuns i frukten, och hade sannolikt gillat vinet ännu mer för några år sedan. Tur att inte alla tycker lika.



Vin nr 6.

Inte helt olikt föregående vin till färgen, men med aningen mer blåton. Oj, så svårbeskrivet! Vi är flera som sitter och sniffar och famlar i blindo... salta jordnötter, gummi och curry nämns. Vad tusan är det här? Vi snurrar och snurrar på glasen, och efter en stund kastar vinet av sig sin unkna källarrock och bjuder istället på mörkfrukt med plommon och björnbär. Den exotiska kryddigheten från det första intrycket hänger dock med, tillsammans med rökiga fattoner. Smaken har den extra stuns i frukten som jag saknade i föregående vin, samtidigt som här inte tullas en millimeter på balansen. Fantastisk fin läskande drickvänlighet, med precis lagom motstånd från de pulvriga tanninerna. Syrorna sitter som en smäck ända ut i den långa eftersmaken. Me like! Visst är vi fortfarande i Bordeaux, men närmare än så har vi svårt att precisera. Jag tror vi var och vände i varenda kommun innan Niklas med mjuk hand lotsade oss rätt. En kommun som har svårt att bestämma sig för merlot eller cabernet och gärna använder hälften av varje. Aha, Graves? Jodå. Men var tusan är min jord? (94)

Facit: 1999 Château La Mission Haut-Brion. Jamen visst är det skönt med lite etikettdrickande! Poängen är förstås satta blint, men det är svårt att inte njuta av att få pricka av det här slottet också. Ni skämmer bort mig. För mina smaklökar befinner sig vinet i ett riktigt skönt fönster för närvarande, men lär förstås inte flytta sig därifrån på bra länge.



Vi avrundade med att öppet dricka en Sauternes. 2001 Château d'Arche-Lafaurie Cuvée Madame bjöd på en lång, simmig, söt upplevelse av aprikosmarmelad och mandelmassa med Karlssons Klister på toppen. Jättegod (92).

Och tro det eller ej, men när delar av sällskapet satt på tåget norrut lyckades vi andra arbeta oss igenom en 2001 Château La Tour Carnet som bjöd på en alldeles klockren doft av stall, cassis, tobak och fat. Slank åt det moderna hållet, där det mesta jag vill ha i Bordeaux sitter på plats. Bättre hundrafemtiokronorsbordeaux går inte att hitta, Bernard Magrez vet vad han gör (91).


Stort tack för trevligt sällskap och goda viner. De där mogna bordeauxerna var perfekt uppladdning inför semestern.

lördagen den 4:e juli 2009

2006 Walter Hansel Pinot Noir Cuvée Alyce


Walther Hansel Winery har seglat upp som en riktig favorit under våren när deras 2006 PN North Slope levererat vid ett flertal tillfällen. Just nu ligger flera av nollsexorna i BS, och vi smakar Pinot Noir Cuvée Alyce för första gången. I glasen får vi ett ganska ljust blårött, transparent vin. Jag skulle inte bli förvånad om det finns chilensk rosé som har lika mycket färg. Doften är dock allt annat än utspädd! Här får man rödaktig pinot med lätt dekadent känsla hos tonerna av körsbär, granatäpple och jordgubbar som legat länge i asken. Frukten är yppig och småslampig, och det vilar nästan något porrigt över det öppna och förföriska. Riktigt stilig sous-bois tillsammans med mintig örtighet och kryddor. Man kan lätt bli sittande med näsan i glaset halva kvällen.

Smaken är öppen och bred med rödfrukten i fokus. Här får man verkligen hålla koll på serveringstemperaturen; det finns en hel del alkohol som gärna sticker fram trynet. Men runt 18 grader är det inga problem även om eftersmaken är aningen varm och alkoholsöt. Helheten känns mjuk, där syrorna ger associationer till blodapelsiner. Förförelsekonsterna fortsätter i den långa, smekande eftersmaken där både mineralitet och fatvanilj tittar fram. Riktigt läckert!

Skall man jämföra med North Slope ur minnet så känns det här lite mer Nya Världen med sin förföriska, fruktdrivna stil. Skillnaderna är inte gigantiska, men North Slope är nog aningen snällare mot eurocentriska smaklökar med lite svalare helhet och mer struktur. För egen del blir det utan tvekan tummarna upp för båda vinerna; Hansel har fortfarande bara plustecken i min bok. Cuvée Alyce blir bra att dricka nu i väntan på att Vinunic förhoppningsvis får hem nollsjuorna. (91-92)

fredagen den 3:e juli 2009

2005 Domaine le Sang des Cailloux Cuvée Doucinello


Klockrent! Vi dricker det här vinet igen efter ett år, och det är alldeles klockrent. Det mesta sitter nämligen på plats, från den mörka grenachefrukten med sina cassismarinerade körsbär, till Vaucluses alla örter tappade på flaska. Och så rejält bonniga, animaliska inslag av stall, svinstia, gödselhög, blod och rostiga järnspikar. Mungiporna har redan förflyttats nånstans åt örsnibbarna till när lite grillat kött dyker upp som pricken över i, och det är vid det laget inte långt till ett vällustigt stön. Så läckert! Vacqueyras brukar sällan hålla på och fåna sig med tunnlar, och vinet är med i matchen redan från början, men petar in ytterligare nån växel med några timmars luft. Smaken är visserligen ung, men känns redan nu ganska harmonisk med skön balans mellan den täta mörkfrukten, syrorna och tanninerna. Årgångens struktur går inte att ta miste på. Jag kan förstå om man vill ha mjukare viner, men för egen del tycker jag det bjuder på lagom motstånd. Den tonicbittra avslutningen från förra året har slipats ned en hel del, men är fortfarande både sträv och lakritshaltig. Lång, läskande eftersmak med massor av järnhaltig mineralitet.

Det här vinet kan inte vara annat än franskt, och innehåller så många av de ingredienser som gör att jag håller Frankrike som överlägsen, fullständigt ohotad etta på min egen topplista över vinproducerande länder. Vilken personlighet, karaktär och ursprungskänsla! Längtan till Frankrike känn nästan övermäktig, men snart åker vi... (91 med fortsatt uppsida)