måndag 28 september 2009

1998-2006 Château Pavie



Kvällens tredje flight är den bästa jag någonsin har provat. Så är det bara. Och när jag nu läser igenom mina anteckningar slås man över hur futtigt det känns att försöka återge en sådan här upplevelse genom den vanliga associationslek som präglar de flesta noteringar. Herregud, att överhuvudtaget sitta med penna och anteckningsbok när någon häller sådana här viner känns nästan respektlöst. Jag slutade också skriva efter ett tag; det finns en gräns för hur många "lysande" och "underbart" man orkar plita ner. Det här är riktigt bra skit, och som Bordeauxälskare känns det ungefär så nära himlen man kan komma. För att vi har Bordeaux i glasen råder ingen som helst tvekan om...

Det är ju annars tills viss del det som hela den här provningen handlar om - en möjlighet att skaffa sig en egen åsikt i den infekterade debatt som varit de senaste åren i kölvattnet efter 2003 Pavie. Det har stundtals varit rena skyttegravskriget över Atlanten med engelsmännen på ena sidan och amerikanerna på den andra. Anklagelserna och idiotförklaringarna har haglat, och jag tror att det är fler än jag som tycker det har känts som att hela cirkusen har handlat så mycket mer om förlorad prestige och revirpinkande än om jäst druvjuice. Men nu skall vi alltså få en chans att smaka själva. Inte mindre än nio årgångar Pavie står på programmet; samtliga som släppts sedan Gérard Perse tog över egendomen. Men tro inte att här råder någon hallelujastämning och att provningen skulle vara avgjord på förhand. Runt bordet sitter gott om Gamla världenkramare som utan att tveka skulle kunna tatuera in "syrafetischist" på ena armen och "terroirtaliban" på den andra. Vi förväntar oss Bordeaux, och vaksamheten på eldighet, slapphet, och portlik sylt är hög...

Först bjuder dock Niklas på försmisk med lite bubbel. Näsan möts av en utsökt doft av nougat, nötter och äppelpaj, tillsammans blommiga övertoner. Smultron tycker någon. Läcker, nästan krämig munkänsla med underbar mineralitet och lite spår av kafferost. Och herregud vilka citrussyror - så eleganta och höga, som att suga på en klyfta. Fantastiskt gott, utan tvekan bland de godaste champagner jag någonsin druckit. Det här måste väl vara en toppenårgång, säkert 1996? (94-95)
Facit: 1996 Dom Pérignon. Och därmed känns det som att ribban är lagd för kvällen...

2000 Château Monbousquet Blanc smakas öppet till en orgie av svamp på nybakat bröd. Här hittar man en hel del gulfrukt både från tropikerna och äppelträden. Fatbehandlingen är minst sagt generös med rökighet, kryddor och lite dilliga inslag, men det känns som att eken smält in riktigt fint i helheten. Smaken är fet, nästan vaxig med en syrabrist som ger en aningen fadd känsla. Rätt mycket kraft och bredd, och så en anstrykning av hetta i den långa eftersmaken. Utan tvekan välgjort, men samtidigt i en stil jag har svårt för. 55% Sauvignon Blanc, 35% Sauvignon Gris, 5% Muscadelle, 5% Sémillon och (88).



Så dags för lite rött! Alla flighter har samma upplägg: tre årgångar Pavie, och så ett svart får i form av ett annat vin signerat Perse. Vinerna provas halvblint, vi får information om vilka viner som ingår men inte i vilken ordning de kommer.

Första flighten.

Vin nr 1 är nästan en chock att smaka efter den vita Monbousqueten, det känns som om någon vridit upp volymen rejält. Smaken upplevs som rejält packad, rent av massiv med massor av lakrits och mogen mörkfrukt. Syrorna är högst i flighten. Det finns en liten beska i slutet, men om den kommer från fat eller extraktion får vara osagt. I nosen får man massor av plommon och cassis, tillsammans med jord, järnhaltiga mineraler och tobak. Jag hittar ingen grönhet i smaken, men i doften finns flightens tydligaste örtighet med mynta vilket får oss att gissa på nolltvåan. (91-92)
Facit: 2002 Pavie. Riktigt bra jobbat i en årgång som aldrig lär vinna några charmpris.

Vin nr 2 sticker ut med sin lite småskumma doft av körsbär och äppelmust. Doften känns mycket mer suddig och ofokuserad än de andra vinerna i flighten, och är inget jag skulle placera i Bordeaux om vi provat helblint. En del fat med kryddor, och så lite honung vilket alltid känns bisarrt att hitta i röda viner. Smaken är tannisk med rejält tryck, men samtidigt lite grön känsla, eftersmaken är kärv och lite snipig. Absolut inget charmtroll, och även om här ändå finns en del att gilla med lite jobb så levererar det långt under priset. Blir kanske bättre med lagring? Ingen tvekan om vad det här är. (88?)
Facit: 2005 Arômes de Pavie. Knepigt det där med andraviner. Här har vi ytterligare ett argument att lägga till diskussionen, fråga mig bara inte vilka slutsatser man skall dra. Kanske att man skall smaka innan man köper lådvis.

Vin nr 3 doftar underbart på det där bordeauxtypiska sättet, ni vet när man får så mycket associationer till stall och salmiak att synapserna gnistrar fram SALT i stora bokstäver trots att det egentligen är en smak. Generös mörkfrukt, jordighet, snygga fat med lakrits och en liten vaniljton, och så massor av tobak. Bordeauxmarkörerna står som spön i backen. Smaken vittnar om en hel del ungdom med gott om sträva men mogna tanniner, men samtidigt är den välskräddade frukten så generös att jag med glädje skulle sätta korkskruven i det här redan imorgon om jag hade några flaskor. Här händer massor i glasen, och helt klart mest power i denna flight. Makalöst gott, och min favorit av de här fyra vinerna. Nollettan? (94-95)
Facit: 2001 Pavie.

Vin nr 4 känns tätt och lyxigt i näsan, med en aning syltig känsla hos mörkfrukten. Kryddigheten är kanske den mest komplexa ikväll med såväl bakkryddor som curry. Jord och tobak får alltid mungiporna att åka upp hos mig. Munkänslan är harmonisk med riktigt finmaskiga pulvriga tanniner som nog hunnit polymeriserats en del. Fin balans, hög klass, och så doftens exotiska kryddighet i svansen. Svingott! Nittionian? (93)
Facit: 1999 Pavie.

Bra början får man säga, där det verkade som om nollettan drog ned störst applåder runt bordet. Niklas serverar svampsoppa och passar samtidigt på låta oss bli ännu en Madeira-upplevelse rikare. 1928 Julio A Cunha Sercial Velho Superior gifter sig utmärkt med maten med sina klassiska inslag av nötter, björnklister och honung tillsammans med lite barrig örtighet. Zzzzing - syrorna är helt galna på den här sprittiga 80-åringen, höga och spetsiga och mår som bäst när de sköljs med gräddig soppa. Fin, lång eftersmak med en skål nötter och oxidation. Som vanligt famlar jag lite efter ord när man får smaka sådana här viner, det ligger så långt bortom de viner vi vanligen dricker. Bordsgrannen ger 117 poäng, jag nöjer mig med (94) och kan inte låta bli att känna mig som en skurk som ens tänker tanken att komma dragandes med siffror.



Andra flighten.


Vin nr 1 har ett härligt sug i doften, man får känslan av att stirra ned i en hisnande avgrund. Här tumlar en massa lakrits, mörkfrukt, jord och cigarettaska runt på en blåviolett bakgrund. Stiliga fat bidrar med marsipan och vanilj. Smaken har skön balans och härlig intensitet med klockren frukt. Hög kvalitet på tanninerna, men visst känns det att vinet är ungt. Pavie 2004? (93-94)
Facit: 2004 Château Pavie-Decesses. Åh, så det här var avfällningen. Passar fint in i husstilen får man säga.

Vin nr 2 är det som sticker ut i den här flighten för mig. Doften är inte helt lätt att få kläm på, och för egen del störs jag av en del juvenila smöriga, slibbiga inslag av gräddkola och fudge. Lite järn och blommigt parfymerade toner dyker upp, och så lite ospecifik mörkfrukt. Någon tycker att vinet beter sig som om det stängt ner sig. Smaken är klart bättre än doften, rätt fin med bra struktur och syror även om helheten känns bläckig och svart. Obarmhärtiga tanniner smäller till ordentligt i slutet. Riktigt ungt och svårbedömt. Jag känner inte riktigt igen det här från de andra årgångarna och gisssar på Pavie-Decesses. (91+?)
Facit: 2006 Pavie. Återkom om tio år...

Vin nr 3 känns som en klassisk men ung och lite ekfrän Bordeaux. Återigen får jag en salt känsla i doften, och så grillat kött och stall. Tät, lyxig mörkfrukt, men också en antydan av alkoholångor för första gången ikväll. Smaken är fast och fin, med riktigt högklassig struktur även om det känns som att tanninerna fortfarande har blöja. Vansinnigt ungt med rätt tydliga fat, men med stor potential. Massor av mörk choklad och salmiak i slutet. Svinbra, men behöver tid. 2006 Pavie? (92-93+)
Facit: 2004 Pavie.

Vin nr 4 - oh là là petite salope! Doften är öppen och fluffig med en fullständigt avväpnande småslampig jordgubbston hos frukten, och så lite rödare äppletoner överst. Underbar merlot med viss mognad. Lite bittermandel från faten, och så en lång rad av klassiska bordeauxattribut med stall och mineral. Smaken går inte heller av för hackor, klockren balans, pulvriga tanniner, lysande syror. Jag har ett superlativ efter annat i anteckningsboken. Fantastiskt gott. Nittioåttan? (94)
Facit: 1998 Pavie, javisst. Det här är den första årgången Gérard Perse hade full kontroll över, det vore onekligen intressant att någon gång prova hur Pavie smakade innan dess. Min favorit i den här flighten, och något man hoppas alla högljudda tvivlare som förutspått (och hoppats?) att vinet skall falla ihop efter några år får smaka.

Vin nr 5 är en bonusflaska 2004 Haut-Carles som värdarnas värd Niklas öppnar efter en stunds diskussion kring referensramar. När man provar så här bra viner är det inte utan att man funderar på om kartan fortfarande ser ut som den brukar. Vinet har en betydligt ruffigare och skitigare doft än föregående viner, vilket förstås accentueras av temperaturen och avsaknaden av luftning. Ändå tycker jag mycket om det, med de snygga violtonerna över plommonen och svarta vinbären, den fina munkänslan med syrorna på plats och den stiliga mineraliska knorren. Inte samma komplexitet eller finess som hos Pavie, men det räcker till (89-90) även i det här sällskapet. Ungefär som förra gången alltså, och det är skönt att känna lite fast mark under fötterna innan vi ger oss i kast med sista flighten...



Tredje flighten.

Vin nr 1 är mörkt och tätt, med en förhäxande blandning av blommig parfym och mörk lyxig frukt i doften. Ren crème de cassis möter plommon, och en massa violer och lite rökighet från faten. Oj oj oj, vilken smak. Den är nästan salt med massor av mineralkaraktär, och så frukt så massiv man riktigt känner hur tungan färgas blå. Kroppen är Gargantuas, men rörelserna tillhör en ballerina. Kraft och elegans, ordentlig fruktmognad men samtidigt läskande fräschhet. Harmoni! Ruggigt bra. (95-96+)
Facit: 2003 Pavie. Oj, där kom den. Jag tyckte inte det var busenkelt att ropa 2003 på det här även om det var den gissning vi kom fram till. Med facit i hand var vi många som verkligen satt och letade efter markörer för årgången, och kanske fanns det en liten vasshet i tanninerna. Men ändå... det här är riktigt vin och utan tvekan en Bordeaux. "Anyone who thinks this is good wine needs a brain and palate transplant" skriver Clive Coates - jag antar att det är dags att boka tid hos neurokirurgen...

Vin nr 2 är uppenbart ungt men så härligt! Doften är som en glänsande svart läderrock. Så lyxig och ren, med massor av violer och så en mörkfrukt att dö för. Fatbehandlingen osar klass. Smaken framkallar återigen en stream of consciousness av superlativ. Sanlös koncentration, och en tanninstruktur som vore den skulpterad av någon mästare från antikens Grekland. Oändlig eftersmak. Det här är förstås minst ett decennium från mognad, men samtidigt så härligt redan nu. Glas fyra är väl egentligen ett strå vassare, inte minst för att det verkar ha nått en första drickfas, men jag faller som en fura för det här vinet också. Känslan av att få snurra runt vinet i munnen och känna alla beståndsdelarna ger mig rysningar, och även om tungan fastnar i gommen av strävheten finns här så mycket frukt som genast smörjer loss den igen. (96-97+)

Facit: 2005 Pavie. Varför inte hundra poäng? Ja, säg det. Varför poäng över huvud taget egentligen? Det här är väl på många sätt så bra som det blir, även om det kommer att smaka ännu bättre längre fram. På den här nivån känns siffror lite futtigt.

Vin nr 3 känns lite mer återhållet än de andra glasen, och kanske något mer klassisk med en saltare fläkt av salmiak och jord. Lite förvånande finns också inslag av persika, och så en fin, barrig tobakston som även hänger med i smaken. Munkänslan är lite slankare än i de andra glasen i flighten, även om det finns gott om generös frukt här med. Saftig och fin, självklart ung men god redan nu. Det här måste vara Monbousquet? (93-94)
Facit: 2005 Château Monbousquet.

Vin nr 4 är tätt och mörkt, blänker som våt asfalt under neonljus. Doften känns på långt håll, här står aromerna verkligen som den där klyschiga struten ur glaset. Det finns violer, lakrits, choklad, jord, och så den lyxiga mörka plommon/cassisfrukten från de andra årgångarna uppskruvad till elva. Det börjar låta tjatigt men vilken smak! Vilken balans, vilken lätthet, så rent och långt. Magisk koncentration utan tyngdkänsla. Och så har vinet dessutom mage att växa i glaset och peta in ännu en växel. As! Tanninerna är fasta men ändå förhållandevis mjuka, vinet är inne i en riktigt charmig tidig fas. Vad skall man säga? En helt ny nivå av Bordeaux för mig. (97-98... 100 poäng kommer kanske om jag får en hel flaska för mig själv ;-))
Facit: 2000 Pavie.

Ja vad skall man säga egentligen? Det känns som orden tar slut. Pavie infriade alla förväntningar och lite till. Tack. Tack till alla inblandade, tack till Pavie för att ni gör sådana här viner, tack till britterna för att ni gör ert bästa för att hålla tillbaka marknaden. Och tack till Niklas för att du snokade upp dessa flaskor över halva Europa och för att du är en sådan snubbe grand cru classé.

PS. Det blev en hel sjö av bonusviner på småtimmarna (inte minst en 2001 Perchristina som jag gärna skulle smaka vid en annan tidpunkt än halvtre på natten föregången av ett tjugotal andra viner) men det kan ni läsa sedvanligt träffsäkra noteringar om på annan plats. Och ännu mer här, här och här.

fredag 25 september 2009

2004 Produttori del Barbaresco Barbaresco



Det är ungefär lika enkelt att pussa sig själv på armbågen som att hitta en artikel om Produttori del Barbaresco som inte innehåller orden "världens bästa kollektiv". Ja, ja vi har fattat! Femtiosex bondläppar från Piemonte och deras promiskuösa druvor, och så en guldpeng på etiketten. Låt oss se hur kollektivet gör jobbet till kvällens lasagne önskad av dottern.



2004 Barbaresco
från världens bästa kooperativ har ordentligt sug i doften med sin svalkande bris av menthol, sina parfymerade inslag av rosor och violer, och sina mörkare underströmmar av lakrits, grus och läder. Frukten skiner på det där sättet som man börjar förvänta sig av nollfyrorna, med en korg av vinbär, hallon och torkade röda körsbär. Det här öppnar verkligen upp fint med bara en liten stunds luft. Och så både pinjebarr, örter och inslag av nystruket trä på det. Underbart!

Smaken är slank, elegant och syrlig. Här får man en traditionell nebbiolo av det lättare slaget, med syror som avväpnar vilken béchamelsås man än ställer upp som motståndare. Trots både lite ungdomligt snörp och en juvenil kärnig känsla är det riktigt fint att dricka redan nu. Inte det tätaste vin som någonsin sett dagens ljus i Piemonte, men friskt och fräscht med en tjock lakritsrem till svans. Två tummar upp! (90)

PS. Jag är lika misstänksam som ni mot äldre listningar i beställningssortimentet och hanteringen av årgångar. Men den här flaskan beställdes faktiskt härom veckan, så än verkar det finnas nollfyror kvar hos importören.

lördag 19 september 2009

2005 Chanson Beaune 1er Cru Clos du Roi


Det är något visst med Bourgogne. Och så här års när skogarna dignar av svamp och löven börjar skifta mot rött kommer suget efter god Pinot Noir oftare än vanligt. Vi har varit nyfikna på att smaka Chansons nollfemmor ett tag, och vad passar väl bättre till rosastekt ankbröst?

2005 Chanson Beaune Clos du Roi har en ljusröd färg med vattniga kanter, helt transparent. Som vanligt med Bourgogne är det inget fel på doften - parfymerad, eterisk och rätt ljuvlig. När lite volatila inslag av nagellack och målarfärg blåst bort dansar lätta blomtoner överst på en bakgrund av rödlätt pinotfrukt med vinbär, jordgubbar och rabarber. Man får både grillat kött och kryddor innan allt avrundas med sandelträ, jord, örter och lite kaffeskyar från faten. Näsan kunde stanna i kupan hela kvällen...

...och kanske borde man ha låtit den göra det. Känslan efter att ha smakat är tyvärr besvikelse. Visst finns här höga syror och viss elegans, men vinet känns tråkigt nog utspätt och blaskigt, som om någon slagit i en skvätt vatten. Vitvinsfräschör, visst, men kroppen är spinkig på gränsen till anorektisk, och även om aromerna klingar kvar en stund känns det som om någon dragit ner på färgmättnaden. I den här prisklassen förväntar jag mig åtminstone färg-TV även om man kanske inte kan kräva widescreen med surroundljud. Eftersmaken är gles men ändå hyfsat lång, örtig och syrlig. Trist på så fina förväntningar.

Jag får klamra mig fast vid de vanliga undanflykterna; ni vet dem om svår fas och lagringens mirakel. Men ikväll är den här flaskan långt från vad jag kräver för prislappen. Och det är en bra bit från den njutning som jänkarpinoter från Fort Ross och Hansel bjudit på för samma pengar den senaste tiden. Tänka sig. (87-88+?)

PS. En mer positiv upplevelse här.

fredag 18 september 2009

2006 Château Larrivet Haut-Brion


Ibland känns fredagarna som en enda lång spurt. Ikväll är vi sugna på något rättframt, lättbegripligt och gott i glasen. Nej, det blir inga kartongapor på bordet men Bordeaux brukar kunna göra jobbet. Och så mycket krångel är det inte heller; det enda som behövs för att kunna njuta av vinet är en korkskruv...

2006 Larrivet Haut-Brion har en rent förtjusande doft. Här finns mörkfrukt med jord och tobak, och så en småsalt känsla av salmiak. Fatbehandlingen känns aningen rå och ung med antydningar av nysågad planka, men den sjunger redan ganska samstämmigt med helheten och bidragen av kafferost, choklad och fudge är läckra. Mint och mineral trängs om utrymmet, och så en dos av både stall, svinstia och grillat kött. Så fin!

Doften lovar stordåd, men precis som förra gången hänger inte smaken riktigt med. Munkänslan är visserligen fint balanserad med snälla men fräscha syror och snygg mineralitet, men här finns samtidigt en utspädd känsla. Mitt och slut är aningen glesa, även om vinet är riktigt gott. Kanske kan lite mer rondör lockas fram med lagring? Tanninerna bjuder visst motstånd men det sammanfattande intrycket är snarast smeksamt och charmigt. Eftersmaken är härligt torr och ger svårartad lust till en ny sipp.

Det kanske är svårt att prata om fynd när det svenska priset ligger där det gör, men jag har köpt fler flaskor. Det här är en god, tillgänglig och riktigt charmig Pessac-Léognan, och gillar man Bordeaux kommer man nog inte att bli besviken när man korkar upp i framtiden. (89)

PS. Appropå aporna... "Med tre apor vill vi att folk ska kunna njuta av ett gott vin utan att behöva vara vinkännare eller för mycket krångel" skriver Enjoy i sitt pressmeddelande. Är det verkligen vad som behöver lanseras i det ordinarie sortiment som skall vara världens bästa? När kommer boxen "Fullt ös medvetslös"? Inget krångel eller jobbiga uppgifter om årgång, producent, druvsort eller ursprung, bara en massa sköna lättkranade procent i storpack till minsta möjliga pris. Och så kan monopolet fortsätta med sina reklamkampanjer om hur man skapar god dryckeskultur och inte driver merförsäljning...

söndag 13 september 2009

2005 Paitin di Pasquero-Elia Barbaresco Sorì Paitin


Efter en helg fylld av jourarbete längtar vi efter ett glas vin på söndagskvällen. Det blir ännu en nyhet från septembersläppet till långkokt lammbog med tabbouleh.

2005 Sorì Paitin Barbaresco är stilig i karaffen med sin gnistrande granatröda färg. I nosen får man en väl tilltagen ursprungstypisk dusch av nagellack och limstift tillsammans med ganska rödlätt nebbiolofrukt som rymmer både nypon, tranbär, tomat och romrussin. Doften är redan riktigt charmig med utmärkt intensitet som inbjuder till nästa sniff. Sirliga aromer av blommor som violer och rosor dansar överst i glaset, och på djupet finns mörkare drag av lakrits, fuktig tobak och grusiga mineraler. Det har varit en del diskusssioner om producentens nuvarande fatregim, men botti eller ej - visst tittar både lite nysågad planka och vanilj fram även om helheten känns rätt lätt på foten?

I munnen är vinet ungt och lite bångstyrigt med massor av sval frukt och höga syror. Och jäklar vilket grepp... som en handske iklädd ettans sandpapper suger de pulvriga tanninerna tag i tunga och gom. Slutet är riktigt ungdomligt bitterkärvt, men samtidigt återkommer jag som malen till glödlampan för en sipp efter en annan. Mat är ett måste.

Jag tittar mindre och mindre på proffsens drickfönster. Det är ju inte så att ett vin över en natt förvandlas från odrickbart till ädel mognad bara för att det står ett visst årtal i almanackan, lika lite som att det bortre årtalet är ristat i sten. Den tidpunkt när vinet ger mest njutning handlar mycket om personliga preferenser, och själv har jag en faiblesse för ungdomlig spänst samtidigt som jag gillar lite tanniner. Här råder dock ingen tvekan om att det finns mer att hämta med lagring. Riktigt bra och gott med många beståndsdelar på plats, men väl mycket masochism i nuläget. (91++)

PS. Det är som vanligt: Finare Vinare tar täten och vi andra följer efter.

söndag 6 september 2009

Judgment of Lidingö 2009

Upplägget är förstås inte så originellt, det har gjorts flera gånger förut, men tanken på att blint få sitta och gissa på Bordeaux eller Napa gissar jag får de flesta vinälskare att börja salivera. Om man som jag dessutom placerar cabernetblandningar från dessa regioner i det absoluta toppskiktet i den egna smakpyramiden så är det lika bra att ta med sig haklapp till provningen. Efter några inlägg i en kommentarstråd, en maillista, och organisationsförmåga av rent preussiska mått från Vintresserad sitter vi slutligen där - tretton vingalningar i en källare på Lidingö en solig eftermiddag. Höstterminen börjar bra får man säga...

Men först behövs såklart något att mjuka upp smaklökarna med. Claes bjuder på ett mörkt gyllene vin där redan färgen skvallrar om ålder. Doften är oxiderad med bokna äpplen, nötter, honung och nougat. Smaken går i samma fotspår med äppelskrutt, knäck och mineraler där avslutningen drar åt sherry. Moussen är mjuk och geriatrisk. De samlade gissningarna går åt champagne från sjuttiotalet, och visst är det så. Den exakta åldern är inte känd, men troligen har denna NV Ayala legat sedan tidigt sjuttiotal. Vilket nog är åtminstone tio-tjugo år för länge för min smak, men det var intressant att få prova.

Även Niklas bjuder på uppvärmning och häller en magnum blint. Det halmgula vinet bjuder på en lite rökig doft av nötter, blommor och ganska fet tropisk gulfrukt. Smaken är rund och bred med rätt markerad fatbehandling som dock smälter in bra i helheten. Fin mineralitet bland popcornen och vaniljen, och så lite värme i slutet. Gott, och det var skönt att höra att jag inte var den enda som trodde att vi hade anlänt till Californien. Vinet är dock slovenskt; det här är mitt första smakprov av 2000 Simcic Chardonnay Réserve.



Första ronden

Stämningen stiger när vi häller första flighten, den unga. Var och en känner bara till vilket vin man själv bidragit med, annars är det blint. Tre fransoser och tre jänkare i slumpvis ordning. Uppgiften är att bestämma ursprunget på de olika vinerna, men eftersom det handlar om en lekfull tävling gör var och en även en rangordning utifrån vilket vin man tycker mest om.

Vin nr 1 står som en strut ur glaset, och har så oblygt förförisk frukt med renaste crème de cassis och plommon att det från första sniffen aldrig är någon tvekan om varifrån vinet kommer. Napa på riktigt hedonistiskt humör! Skön cabernetkaraktär med snygga tobakstoner och lite mint, och så rejält med fat med lakrits och kokos. Smaken är bred och rund utan att kantra över i det slappa och tyngande. Härligt drag i munnen med finfina tanniner under all frukten. Lång, god avslutning med lite värme men utan hetta. Svingott, och såklart en jänkare.

Facit: 2004 Beringer Cabernet Sauvignon Private Reserve. Ser man på - vinet som satte igång kedjan av mail som lett oss hit ikväll. Samma fina intryck som sist, och jag ser att mina noteringar är i stort sett identiska. Ett av de viner som vann mest på luft, och en av de verkliga favoriterna i den här flighten. Plats två för mig, gruppens trea.



Vin nr 2 bjuder på mer jord än föregående, även om här också finns cassis, tobak och lite rökiga fat. Stilen är stramare, med ett svalare helhetsintryck och högre syror som faktiskt känns ganska skarpa och ointegrerade, lite utanpå. Här finns en del finkalibriga tanniner, men vinet känns ändå rätt mjukt i munnen. Efter hand blir vinet mindre och mindre tilltalande med mer grönhet. Rätt mycket gräddkola i eftersmaken som drar ned intrycken ytterligare. Jag vacklar lite och funderar på Bordeaux men bestämmer mig till slut för Napa. Ingen aning om vilken producent.

Facit: 2002 Mayacamas Cabernet Sauvignon. Gammaldags cabbe från Mount Veeder. Den här flaskan har jag hållt i flera gånger och funderat på att köpa. Efter den här upplevelsen blir det pass. Vinet stack ut i den bemärkelsen att det var det vin jag tyckte överlägset minst om, och det hamnade även på gruppens sistaplats. Michel som provat ett flertal årgångar menar att vinet ofta beter sig så här som ungt, och att det behöver mer tid. En kul detalj är att årgång 1971 av det här vinet var med i Paris 1976.



Det första jag skriver i blocket efter att ha sniffat på vin nr 3 är bordeaux! Bordeaux så in i bängen till och med, här finns det mesta. Stall, jord, svarta vinbär, ceder och tobak. En riktigt klassisk nos som är rätt så underbar. Smaken är mineralisk, fin och slank med läskande höga syror och härlig struktur. Salmiak och lite grön paprika i svansen. I love it! Go France!

Facit: 2001 Château Pontet-Canet. Pauillac, så klart. Bronsplats för mig, gruppens tvåa.



Vin nr 4 visar sig vara stenkorkad. Spridda suckar hörs när folien åker av en flaska 2004 Cos d'Estournel. Niklas kommer dock till undsättning och korkar upp en källarsval flaska som snabbt vecklar ut sig i glasen med massor av gödsel, bondgård, stall och allmän merde. Salmiak och svarta vinbär följer efter, tillsammans med blyerts och så en hel del gröna inslag. Smaken är slank och klassisk, rätt mycket struktur men går helt klart att dricka nu. Fast är inte vinet ovanligt grönt? Och mitten är kanske inte direkt gles, men visst är midjan väldigt smal? Efter hand blir vinet mer och mer vresigt och ogint, frukten känns inte helt mogen. Det är fortfarande riktigt gott, men konkurrensen är rätt hård i den här flighten som synes. Bordeaux såklart, möjligen en Gruaud Larose från ett svagare år?

Facit: 2002 Château Palmer. Se där. Den svaga årgången slår tyvärr igenom, men här finns samtidigt så många klassiska bordeauxatttribut att det räcker till en fjärdeplats både för mig och gruppen.



Vin nr 5 är kanske det som sticker ut mest i det här gänget med sina inslag av mörkfrukt parad med persika på en bakgrund av gröna inslag med gräs, tobak och vinbärsblad. Smaken är bred, frukten stunsig, strukturen rätt inbjudande med mjuka men många tanniner. Bra längd med pepprig svans. Fin balans. Lite skum, men helt klart en jänkare. Kan det vara min Forman?

Facit: 2005 Forman Cabernet Sauvignon. Det här vinet splittrade gruppen med röster på såväl sista som första plats. Personligen gillade jag vinet skarpt, och ser fram mot övriga flaskor i framtiden, men i det här gänget blev det ändå en femteplats.



Vin nr 6 har en riktigt härlig doft med cassis, plommon och järn tillsammans med jord, mynta och en gnäggning från stallet. Smaken är flightens godaste med snygg, tät frukt i ett välbalanserat skelett av makalöst fina tanniner. Härligt lång eftersmak, underbar balans. Bra årgång, bra vin, bra bordeaux.

Facit: 2000 Château Le Bon Pasteur. Både min och gruppens överlägsna favorit. Och det kunde man väl ge sig den på att Michel Rolland skulle svepa in och dra det längsta strået. Bra jobbat.



Och därmed var resultaten från Lidingöjuryns unga flight klara:
1. 2000 Ch Le Bon Pasteur

2. 2001 Ch Pontet-Canet

3. 2004 Beringer CS Private Reserve

4. 2002 Ch Palmer

5. 2005 Forman CS

6. 2002 Mayacamas CS.


Som synes en tung fransk seger i första ronden, men kvällen är ung...

Medan Henrik pysslar om grytorna plockar Michel fram ett bonusvin som vi dricker i väntan på maten. Mina anteckningar är ganska sporadiska, men jag minns en fin, intensiv doft med cassis och lakrits, välintegrerade fat med vanilj och fudge, och så en del gröna inslag som absolut inte stör. Tät, fin smak med bra koncentration och rikligt med mineraler. Fast samtidigt rätt syrligt, där de vassa syrorna känns aningen artificiella? Nej då, de är naturliga försäkrar Michel. Gott hur som helst, och visst är det en Napa?
Facit: 1999 Frog's Leap Rutherford Cabernet Sauvignon. Den väl tilltagna andelen Cabernet Franc kanske förklarar grönheten.



På tallrikarna får vi helstekt lammytterfilé med haricots verts, potatisgratäng och saffransabayonne. I glasen är det dags för flight två, den äldre.

Andra ronden

I vin nr 1 sticker tyvärr trikloranisolen fram sitt fula tryne igen. De svider till i hjärtat när jag ser en 2000 Pahlmeyer befrias från sin maskering; det vinet hade jag älskat att få smaka. Michel har dock en extraflaska på lut och i näsorna får vi ordentligt med mognadstoner av mossa, svamp och bränt socker. Frukten har en lätt torkad karaktär, även om munkänslan inte alls är utan fräschör. Snarare rätt sträv fortfarande och riktigt syrlig med järnsfilsspån i slutet. En lite ålderstigen Napa?

Facit: 1984 Dunn Vineyards Napa Valley Cabernet Sauvignon. Åh så kul med ett äldre vin från den egensinnige Randy Dunn! Diskussion utbröt om huruvida vinet var för ungt eller gammalt. Flera personer, inklusive Michel som garanterat har koll, menade att det har framtiden för sig. Min känsla var snarare att det är på väg ner från en topp där jag personligen nog hade gillat det bättre. Intressant, men överlägset sist i flighten i mitt tycke, och även i gruppen som helhet.



Vin nr 2 ger också det en del mognadstoner med farin och karamelliserat socker, men också en hel del järn, svarta vinbär, tobak och kafferost. Dessutom lite känsla av källarunknad och murket trävirke. I munnen får man snygg, typisk cabernetkaraktär med salmiak och jord. Rätt rund munkänsla men ändå läskande fräschhet och mjuka, avrundade tanniner. Det här är riktigt bra skit, jag älskar det! Underbart god, mogen Bordeaux. Skall vi säga vänstra stranden till en början?

Facit: 1990 Château Léoville-Barton. Härligt! Det räcker till en andraplats både hos mig och gruppen, och det beror bara på de häxkonster glas nummer fem bjuder på. På egen hand utan jämförelser kunde jag sitta en hel kväll med ett glas av det här.



Vin nr 3 har en fin renhet i den cassistonade frukten, tillsammans med köttbuljong, rostigt järn, jord och tobak/grön paprika. Inget fel på cabernetkaraktären här inte. Smaken har bra tryck, men kanske lite varm känsla och syrorna är åt det låga hållet. God hur som helst, och säkert en jänkare?

Facit: 1987 Silverado Vineyards Napa Valley Cabernet Sauvignon. Helt okänd producent för mig, men terroiristen i mig gläds över att åtminstone en del av druvorna kommer från ett ställe som heter Disney Vineyard ;-)
Det är hugget som stucket mellan det här vinet och nästa om plats tre och fyra, gruppen kom fram till en fjärdeplats.



Vin nr 4 har en lite udda doft, med massor av maraschinokörsbär, bittermandel och eneträ, ja rent av amarettolikör. Rejält med sötfruktighet, nästan lite portvibbar. Smaken är fruktig och spänstig och mycket bättre än doften även om här också finns lite likörkänsla. Riktigt lång eftersmak med en hel del power, tyvärr också lite hetta. På gränsen till att vara för mycket, men klarar balansen precis. Helt klart en jänkare.

Facit: 1994 Spottswoode Cabernet Sauvignon. Mitt första smakprov från den här producenten, jag hoppas det blir fler i framtiden. Rätt häftig men inte alldeles mitt i prick. Michel som tagit med flaskan tycker inte riktigt den beter sig som väntat, brukar vara bättre. Plats fyra för mig, plats tre för gruppen.



Vin nr 5 är alldeles underbart! Redan en sniff får alla klockor att ringa. Riktigt ädel doft med inslag av stall, järn och blyertspenna, och så en komplex kryddighet. Fin, ren svartvinbärsfrukt, helt enkelt så underbart jäkla bordeaux! Smaken är slank och fin, samtidigt som här finns massor av kraft och vitalitet. Riktigt härligt tryck, klockren struktur, fräschhet, ja här finns det mesta man vill ha. Fantastiskt! Kvällens godaste vin i mitt tycke. Stor Bordeaux.

Facit: 1986 Château Talbot. Oj så gott! Varför kan inte Talbot göra sådana här viner nuförtiden? Min och gruppens solklara etta.



Vin nr 6 har en viss solskenskänsla i frukten som initialt får mig att skriva Californien, men efter hand tittar de mer klassiska franska dragen fram och bjuder på rätt traditionell känsla ändå, med lite rödlätt frukt med halloninslag och en snygg, integrerad fatkaraktär med lakrits. Jord och tobak spär på den franska känslan. Smaken är ganska bred med hyfsat respektingivande, fortfarande ettriga taniner. Rätt sträv och syrlig men ändå riktigt god. Fast det är förstås jäkligt otacksamt att komma efter glas fem. Jag ropar Bordeaux på det här.

Facit: 1995 Château Lynch Bages. Också ett slott det alltid är roligt att smaka. Jag tycker att Håkan, som har ett stort bordeauxhjärta och dessutom har tagit med vinet, kanske är onödigt hård i sin dom. Det här är riktigt gott. Men visst var det ännu bättre några timmar senare. Plats fem både för mig och gruppen.



Lidingöjuryns sammanfattning av rond två:
1. 1986 Ch Talbot
2. 1990 Ch Léoville Barton

3. 1994 Spottswoode CS
4. 1987 Silverado Vineyards Napa Valley CS
5. 1995 Ch Lynch Bages

6. 1984 Dunn Vineyards Napa Valley CS


Kommentar: Återigen en tung seger för grodätarna. Vive la France! Ordningen återställd, vem skickar ett pressmeddelande till Steven Spurrier? ;-)

Skämt å sido - det viktigaste är såklart inte rangordningen, utan den glädje, gemenskap och generositet som finns runt ett sådant här bord. Nivån var riktigt hög, och skulle man göra om det här med andra viner skulle kanske jänkarna hamna på topp. Och det är rätt oslagbara lärdomspengar att få smaka sådana här uppställningar. Att döma av en del kommentarer tror jag det var fler än en deltagare som upptäckte att de där californierna nog ligger närmare hjärtat än man kanske velat tro. För egen del noterar jag att det den här kvällen var lättare än jag hade fruktat att skilja fransoserna från jänkarna, även i den äldre flighten. På ett sätt är det väl tur - amerikanarna gör sin grej och fransmännen sin. Ett vin som 2004 Beringer PR skulle man väl aldrig missta för en Bordeaux i nuläget, men det gör den ju inte mindre god. Det går utmärkt att gilla båda lagen.

Efter provningen hade jag tagit med lite ostar, och Niklas trollade fram två blinda flaskor. Det var rätt kul att byta karaktär efter en kväll med bordeauxblandningar. 2006 Rapet & fils Corton bjöd på fin rödlätt pinotfrukt med både pinotkrydda och örtighet. Slank, sval smak som dock var lite snopet kort. Den i alla avseenden större 2002 Pousse d'Or Corton Clos du Roi var klart bättre, längre och fylligare med lite kryddig känsla av stjälkar. Jättebra!



Och givetvis fick vi inte lämna källaren innan vi fått lite madeira innanför västarna. Här var den från 1906, nötig och klistrig med både fikon och kakaopulver. Förstås en makalös upplevelse att smaka ett så gammalt vin, men vid det laget hade jag stoppat undan anteckningsblocket, och jag gissar att ni snart kan läsa utförliga noteringar om det vinet på någon annan blogg ;-)

Ett stort tack till alla inblandade!

PS. Fler åsikter finns här, här och här.

fredag 4 september 2009

2006 Fattoria di Fèlsina Riserva Rancia


I karaffen med sig! Ursprungstanken var att låta flaskorna ligga en stund, men det går ju inte att låta bli korkskruven efter Finare Vinares hyllning av den här nya årgången. Senast vi smakade handlade det om nollettan, som till och med lyckades ta sig in på min egen årslista det året. Det känns som att konkurrensen har ökat, men visst är det en del förväntningar som medföljer näsorna ner i glasen.

2006 Fèlsina Riserva Rancia är rätt knuten från början, och börjar egentligen inte sjunga förrän efter flera timmar i karaffen. Då får man å andra sidan en hel kör som med rena och klara röster sjunger Toscanas lov. Det är ungt, men samtidigt en riktigt härlig Chianti med massor av ren, fräsch sangiovesefrukt. De eviga körsbären finns på plats förstås, men också lite rödare inslag av hallon och jordgubbar med violer på toppen. Fatbehandlingen är ursnygg, med precis lagom mängder kafferost och bakkryddor som gladeligen rättar in sig i bakgrunden och låter frukten sköta förstastämman. Färsk, fuktig tobak fyller på tillsammans med oregano och andra örter, och så ett röse av solvarma stenar. Så här skall en Chianti dofta i min värld.

Smaken är elegant och slank där de höga syrorna sätter ordentlig fart på saliven och ger en typisk småsur känsla. Samtidigt finns här mängder av mogen men sval frukt med en härlig intensitet. Tanninerna märker vi nästan inte ens av till en början; vinet känns förrädiskt mjukt bakom frukten, men efter hand dyker de upp, riktigt finmaskiga och mogna som ett fint pulver. Eftersmaken skriker klass: lång och saftig med laserlik precision och massor av mineralkaraktär. Det här är sangiovese och Toscana i all sin prakt, med Berlusconi på behörigt avstånd. (92+)

PS. Den här korken var inte den bästa; vinet hade trängt upp i en kanal längs sidan och läckt lite under kapseln. Kanske är det bara en slump att vårt smakprov av nollettan också hade problem, eller har någon annan noterat undermåliga korkar hos Fèlsinas viner?

PPS. Frågan är om inte monopolets trevligaste personal finns i butiken i Söderhallarna? Servicen är alltid personlig och tillmötesgående med glimten i ögat.

torsdag 3 september 2009

2005 Louis Jadot Château des Jacques


Livet innehåller just nu väldigt mycket jobb och väldigt lite vin. Men när hustrun står och trillar kalvfärsbiffar när man kommer hem från jobbet blir man sugen på ett glas. Korkskruven landar i nollfemman av Jadots ambitiösa Moulin-à-Vent. Även om det här är instegsvinet - Jadot gör också flera vingårdsviner under samma etikett - räcker det med en sniff för att konstatera att vi är långt från de kolsyrejästa skumbananer man så ofta finner i regionen. Här snackar vi rejäla doser frukt och fat i en skön förening som lurar iväg min hjärna längs hela axeln. Röda inslag av tranbär, vinbär och hallon tillsammans med lite köttig unknad flörtar förstås med Côte d'Or, samtidigt som här finns örtighet och mörkare toner med avgjord rhônsk klang. Och när doften av limstift dyker upp bland körsbären gnistrar synapserna fram Piemonte utan att jag kan hjälpa det. Det enda som är säkert är att Beaujolais nog hade kommit rätt långt ner på listan om jag hade fått vinet blint. Fatbehandlingen känns tämligen generös med vanilj och rostade inslag men den är snyggt infattad i helheten och bidrar med så fina bakkryddor att det hade varit ett sämre vin utan den.

I munnen får man en riktigt saftig kombination av syrlig slankhet och generös nollfemmefrukt. Det är möjligt att tanninerna till stora delar kommer från faten, men de är snygga och ger välbehövlig stadga utan att tulla på drickbarheten. Kroppen är medelfyllig, men frukten har inga blottor och svansen är lång och fin och mineralisk. Vinet är inget under av komplexitet, men riktigt gott. Atypiskt måhända - jag har ingen större erfarenhet av Cru Beaujolais- men som humörhöjare en regnig torsdag gör det jobbet med glans. (89)

PS. Övriga vinbloggosfären drack det här vinet när det släpptes för ett år sedan. Fler intryck här, här, här och här.