lördagen den 31:e oktober 2009

2005 Château de la Negly La Falaise


2005 La Falaise är som en påse lördagsgodis för vuxna: lakrits, kaffekarameller, vaniljfudge och chokladpraliner trängs tillsammans med allsköns mörkfrukt, och så lite kirschlikör sprinklad på toppen. Örterna skvallrar om det sydfranska ursprunget; eneträt skyller jag på barriquerna och de femtio procenten syrah. Doften är utåtriktad och modern av internationellt snitt, och vållar viss kontrovers runt bordet efter den väldigt animaliska 2007 JL Chave "Mon Coeur" som serverats före.

Smaken bjuder på en tät matta av mogen mörkfrukt. Munkänslan är rent av krämig, samtidigt som här finns syror som balanserar. Lite flörtigt och fjäskigt och som vanligt med Negly får man en känsla av ganska hög extraktion och ett rejält jobb i vinkällaren. Inget fel i det, det här är proffsigt och snyggt med siktet inställt på tidig njutning. Tanninerna är snälla, och även om vinet fortfarande känns lite primärt är känslan att man absolut inte gör bort sig om man njuter det ungt på frukten. Eftersmaken har bra längd, en snyggt maskerad alkohol, och en ombjudning av doftens kirschiga grenacheinslag. Kanske inte ett vin som berör på djupet, men tvivelsutan riktigt gott. (90)

lördagen den 24:e oktober 2009

2006 La Pousse d'Or Volnay 1er Cru Clos des 60 Ouvrées


Som det brukar heta: det är något visst med Bourgogne. Åtminstone när de levererar, och hos den här ynglingen får man faktiskt ordentlig utdelning redan från början. Jag älskar alldeles nypoppad Pinot Noir med sin flyktiga blommighet. Snart fyller en citruston på, och så ganska breda spår av fatbehandlingen med kafferost och virkesupplag, men eken rättar snällt in sig i ledet till förmån för helheten. Frukten känns fortfarande aningen ung och rå, men den är skinande ren och fin med både körsbär, hallon och rödbetor. Den sedvanliga pinotkryddan har fått sällskap av spiskummin, och örtigheten har en lite barrig komponent som av såpa. Banne mig om det inte tittar fram lite skogsglänta och undervegetation också redan nu. Lägg så till läckra animaliska inslag av rått kött och lite unken lerighet -"nobel sjöbotten" rent av - så inser man att här inte finns mycket att klaga på. Jädrar vilket sniffevin!

Och så härligt när känslan av leverans följer med i smaken. Vinet känns tillgängligt och fullt spelbart redan nu trots ganska uppenbar ungdom. Visst är frukten fortfarande en aning kartig, men den har samma känsla av skinande renhet som i doften. Finfina burgundiska syror ger lyft och fräschör samtidigt som de rätt snälla tanninerna agerar stödhjul för maten. Smaken smalnar väl av en aning runt mitten utan att bredda sig igen i slutet, men aromerna klingar kvar en ordentlig stund och mineralkaraktären är underbar.


Förra gången jag drack det här vinet kom nolltvåan i direkt anslutning vilket inte var till den här årgångens fördel. Och visst, 2006 går kanske inte till historien som en av de absolut största årgångarna, men håll med om att det blir tråkigt att alltid sitta och jämföra? Det här vinet klarar sig utmärkt på egen hand, och bjuder på en riktigt skön bourgogneupplevelse till älggrytan denna kulna höstkväll. Det blir fler flaskor på rea. (91-92)

söndagen den 18:e oktober 2009

2004 Roagna Barolo Vigna Rionda


Här är vinet som varit veckans snackis i stora delar av vinbloggosfären, men det känns som om diskussionerna har varit livliga ända sedan det släpptes. Först Gallonis recension från oktober 2008 där han talade om stor variation mellan olika flaskor och hur vinet var "a mystery to me". Sedan en massa väldigt positiva omdömen på eBob och Cellartracker följda av ett nytt test från Galloni där han smakat ett vin som var "simply beautiful, with gorgeous inner perfume and tons of balance ... great aromatics ... beautiful richness with air". Med detta i bakhuvudet och med tanke på vingårdsläget var vi flera som kände oss lite besvikna när vinet dök upp blint i en nebbioloprovning härom veckan. Vinet var inte dåligt, men kontroversiellt och rätt ocharmigt med en hel del grönhet och unknad. Jag tyckte det kändes väldigt svårbedömt i nuläget. Några dagar senare leverades ännu en dom från en svensk jury när Auzone-gänget sågade vinet längs fotknölarna med intryck av ett grönt, kärvt, ogint och fruktklent vin utan framtid. Och på andra sidan kölen satt norrmännen nöjda och belåtna och undrade vilka flaskor vi fått levererade till Sverige egentligen...

Puh, så mycket tyck och tänk. Självklart finns inget facit när det gäller hur bra ett vin egentligen är, men i detta fall snackar vi rejäl polarisering. Här krävs omprovning i lugn och ro, med och utan mat. Finare Vinare har redan kommit till samma insikt, med en högintressant kommentarstråd till följd. Korken dras redan på förmiddagen för återkommande påtittar. Bra skit eller bara skit, det är frågan...

2004 Roagna Vigna Rionda öppnar med en hel del unknad, som den här gången mer känns som reduktiva inslag än brettanomyces. Det mesta blåser också bort efter några timmar till förmån för blommiga parfymerade inslag, limstift och nystruket trävirke. Frukten rör sig över stora delar av det rödsvarta spektrat från jordgubbe, hallon och tranbär till mörka körsbär och torkade fikon. Rätt mycket lakrits och kryddor, och så dyker en mineralisk känsla upp efter hand, liksom stekt svamp. Mitt alltihop finns en kärve grönt, med örter, barr, tobak och stjälkar. Doften blir bara bättre och bättre under de nästan tio timmar vi följer vinet, och är i skrivande stund riktigt givande och utåtriktad med bra djup och fin expressivitet.

Tyvärr genomgår inte vinet riktigt samma förvandling i munnen. Direkt efter uppkorkandet är vinet syrligt och magert, och även om det blir bättre efter hand så är det svårt att dela ut så många extra charmpoäng till smaken. Det här är långt från piosity, mer som en sträng gammaldags skolfröken med kappan knäppt ända upp till halsen. Munkänslan är slank med lite stjälkig grönhet i den ganska lätta kroppen. Mittpartiet känns rätt bräckligt till en början, men fyller ut sig med luft och aromerna hänger med fint ut i eftersmaken. Precis som förra gången känns tanninerna förvånansvärt snälla och polerade. Alls inga grova eller gröna monster, utan rätt sandiga och mjuka, nästan pulvriga. Visst snörper det till lite grann, men trots den slanka frukten uppfattar jag inte vinet som uttorkande. Snarare viss saftighet och ganska läskande där både de höga syrorna och eftersmakens mineralkaraktär hjälper till. Bra längd utan bitterhet. (90-91+?)

Vad månne bliva av det här? Precis som många andra tycker jag det är svårt att uttala sig om lagringspotentialen, även om en rejäl luftning lyfte vinet ganska ordentligt. Från 86-87 vid uppkorkandet till fina 90-91 (precis som förra gången), men är man allergisk mot minsta grönhet och vill ha frukten i förarsätet blir man säkert provocerad av detta betyg. Och visst skall man kräva mer med tanke på ursprung och pris. Vad hände med Serralungakraften? Å andra sidan är ju inte ett sådant här vin alls tänkt att drickas nu, och jag har för liten erfarenhet av unga piemontesiska smakprov matchade mot lagringens facit. Det är svårt att rekommendera vinet baserat på de här smakproverna och jag lär inte köpa fler flaskor. Däremot blir det åtminstone intressant att se vad som händer med dem som redan är inköpta.

PS. Även Niklas var sugen på en ny påtitt i lugn och ro den här helgen.

fredagen den 16:e oktober 2009

2004 Pio Cesare Barbaresco


Aj aj aj, vilken charmör vi har i glasen ikväll. Med sin flörtiga, direkta stil lyckas vinet prata omkull oss direkt och vi sitter bara och gapar efter mer. You had me at plopp...

2004 Pio Cesare Barbaresco bjuder redan vid karafferingen på en öppen och luftig doft där parfymerade rosor dansar överst. Frukten är skinande ren på finaste nollfyremanér med körsbär, hallonkola och jordgubbssylt. Här finns massor att hitta, listan blir så löjligt lång med bland annat menthol, fuktig tobak, allehanda kryddor, lakrits och chokladpraliner att det är lättare att sammanfatta intrycken som piosity. Husstilen slår verkligen igenom i sin semi-moderna stil med en hel del fatprägel. Nog känner man igen intrycken från riktigt lyckade årgångar av deras Langhe Nebbiolo och Barbera d'Alba, fast här är allt mycket större, rikare och mer komplext.

Smaken kombinerar rätt seriösa tanniner med flörtighet på ett strålande sätt. Visst snörper det till på det vis en ung bra nebbiolo skall, men samtidigt lyckas helhetsintrycket på något sätt landa i avdelningen för charm och tidig tillgänglighet. Vinet är riktigt givande att dricka redan nu, med samma skinande rena frukt som i doften. Syror och struktur kramar ur spottkörtlarna ordentligt, och det är svårt att inte både le och smacka i eftersmakens fyrverkerier av lakrits och mineraler.

Ni kan skrika Coca Cola-barbaresco hur mycket ni vill, det här är fullständigt omöjligt att motstå. Svinbra. (93)

söndagen den 11:e oktober 2009

2002 Jean-Marc Brocard Chablis 1er Cru Montée de Tonnerre


Undrar hur många krabbor som inhandlats av oss vinbloggsläsare den här helgen egentligen? Tanken var att låta Brocard få lägga en straffspark mot skaldjuret. Kombinationen av toppenår och toppenläge borde kunna göra jobbet, åtminstone i grenarna syror och mineraler. Tji heller. Den här flaskan var så fullständigt praktkorkad bortom all vett och sans att det räckte med att vistas i dess närhet när korken drogs ur för att ställa diagnos. Rakt ner i slasken, så var det med den blogglusten. Eftersom det är mer än tre år sedan flaskan inhandlades och monopolets returrätt upphört att gälla borde ni väl egentligen få läsa om hur jag kontaktat producenten och skickat innehållet i flaskan över halva Europa. Istället läser jag den här posten ett par gånger till...

PS. Öl är också rätt okej till krabba...

fredagen den 9:e oktober 2009

2004 Château D'Aiguilhe


Det blir återseende av ett semestervin ikväll. 2004 D'Aiguilhe charmade oss svårt i den ljumma bordeauxkvällen i somras. Frågan är hur det smakar en mörk oktoberkväll på hemmaplan?

Jo tack, ganska bra. Fast det är egentligen först efter några timmar i öppen flaska som det verkligen klickar. Direkt efter uppkorkandet finns här nämligen mer än lovligt mycket smågodis: fudge, vanilj, smörkola, och så en frukt direkt från syltburken på det. Nej, det här är nog inget vin som får väldigt saknade vinnördar att brista ut i Shakespeareparafraser. Men likväl doftar det Bordeaux, speciellt när en del av godispåsen blåst bort och en mer distinkt ton av cederträ och tobak letat sig in. Det är väl fortfarande ingen runt bordet som tycker att fatbehandlingen är för diskret, men alla applåderar vi den nyfunna men relativa elegansen.

Smaken är ganska fluffig med en massa frukt och fat. "Lite högljutt och rättframt som en blockbuster", fast i en årgång som kanske mer lämpade sig för klassiska stilstudier. Rätt mycket hull och rätt lösa kanter, även om den ganska långa avslutningen också nyper till rätt bra. Jag gissar att en del av snörpet kommer från faten. Mineralkaraktären i svansen hamnar på pluskontot, och syrorna är det sällan några större fel på i Bordeaux. Balans kan bordelaisarna fixa till i sömnen. Det här är gott, men tämligen modernt och inte urtypiskt. För min del handlar det mer om en fråga om humör än stil, men med en prislapp under €16 blir invändningarna väldigt få. (88-89)

torsdagen den 8:e oktober 2009

2004 Alain Graillot Crozes-Hermitage


Se där, lite guldkant på torsdagen. Konsum har rea på älgfärs, och redan i butiken ser jag biffar med svartpeppar och krossade enbär framför ögonen. Kantarellerna till såsen tar vi från höstens skörd i frysen. Enbär, vilt och svamp - visst blir man sugen på syrah?

2004 Graillot Crozes-Hermitage är riktigt fin! Från den stiligt rubinröda, helt transparenta färgen till den läckert parfymerade doften. Röda bär som hallon och vinbär trängs med kött och tjärat virke, och så snygga kryddor av allehanda slag. Håll med om att kombinationen hallon-lakrits har en förmåga att skicka upp mungiporna varje gång? Garriguen finns på plats, tillsammans med blommor och alla deras stjälkar. Nej, nollfyrans grönhet lär väl aldrig försvinna helt.

Smaken är slank, syrlig och lagom asketisk till den gräddiga kantarellsåsen. Det är knappast det tätaste vin Graillot någonsin gjort, och visst finns en del stjälkiga gröna inslag, men samtidigt älskar jag munkänslan och alla dess balanskonster. Det känns som att alla komponenter sitter på rätt plats och frukten verkar ha lagt sig till med lite mer rondör kring midjan sedan sist vi smakade för två år sedan. Eftersmaken är lång och laktristonad med ypperlig mineralkänsla och precis rätt doser kärvhet och malörtsbitterhet för att brottas med älgen. Och precis lagom doser fransk bondskhet i den annars tämligen eleganta helheten.

Man kan säkert krama ur en del ytterligare positiv utveckling om man lugnar sig något, men sitter man på många flaskor är det inte fel att börja dricka nu. Vinet tycks vara i början av något riktigt bra. Ett gott och harmoniskt glas. (89-90)

fredagen den 2:e oktober 2009

Barolofrossa med Tre apor


Kan man raljera om ett vin måste man förstås även kunna berömma det när man väl smakar. Japp, jag talar om aporna. Här dök det upp helblint och välkylt i karaff efter en synnerligen välartad första flight från Piemonte. Med tanke på omständigheterna och vår värds löften om en gomrensare före maten så tror jag vi var flera som hade siktet inställt på riktigt bra Riesling. Man måste vara ärlig nog att erkänna att äggen rann rätt duktigt i ansiktena på flera av oss runt bordet när vinet väl avtäcknades. Doften bjöd på en snäll och harmlös ton av bordsdruvor med en söt känsla och en hel del gröna toner, och jag är nöjd intill odräglighetens gräns med att ha ropat enkel Silvaner innan boxen kom på bordet. Smaken hade en del restsötma men var ändå hyfsat fräsch med skapliga syror även om eftersmaken var snopet kort med en del grön sparris. Väldigt enkelt men absolut inte defekt utan snarare rent och någorlunda snyggt, och skall man ge sig ut på prisvärdhetens gungfly måste man rakryggat erkänna att det är rätt obegripligt att man får tre liter av det här vinet för mindre än 150 spänn. Samtidigt var det så ointressant att jag inte vill dricka det igen, och hur man håller intresset uppe över fyra flaskor övergår mitt förstånd. (79-80?)

Annars då? Jo, en bra kväll får man säga. Och trevlig som tusan; fattas bara när Ulrik bjuder upp till dans med de senaste inköpen från piemontesemestern. Det vankas tre flighter med sammanlagt tio Barolo till mat, skratt och prat, och som vanligt blir det en del extraflaskor innan kvällen är slut. Från första flighten minns jag helst 1997 Conterno Fantino Sorì Ginestra med en oemotståndlig doft av jordgubbar, körsbär, violer och moderna drag av fat med både cola, lakrits och kaffefudge. Smaken var slank men tät med lysande intensitet som inramades av pulvriga tanniner och en lång fin eftersmak. Härlig Barolo som börjar nå mognad! (94)

I andra flighten var nog alla eniga om att ett vin var huvudet högre. 1999 Scavino Riserva Rocche dell'Annunziata bjöd på en av mina allra bästa Baroloupplevelser någonsin med en skinande ren doft av crème de cassis, hallon och jordgubbar. Trots viss flaskålder var känslan av nykrossade bär underbar! Violer, tjära och örter skrek Piemonte, tillsammans med pinjebarr och lite flyktiga inslag av aceton och nagellack. Smaken var smått sensationell; syrlig och saftig och samtidigt så packad med frukt. Ljuvliga ungdom! Härlig struktur med pigga, ettriga tanniner och så en svans av lakrits. Underbart. (95-96)



Efter en sagolik ragù courtesy of Finare Vinare gav vi oss ikast med tredje flighten. Först ut var 2004 Roagna Vigna Rionda som lockade fram omdömen om brett och unknad. Doften hade ändå bra djup med limstift och körsbär även om grundkänslan var en ganska mörk tolkning av nebbiolo, med en hel del grönhet på det. Vi hittade spår av halva blomsterlådan inklusive stjälkarna, men också en del mer intresseväckande aromer. Saftig och fin smak, med förvånansvärt snälla tanniner och bra lyft, men sammantaget var vi överens om att vinet nog mår bäst av att ligga på rygg några år. (90-91+). Min favorit i flighten var istället inte alls en Barolo utan från grannskapet. 2004 Matteo Correggia Roero Ròche d'Ampsej hade väldigt mycket av vad jag önskar mig hos ung nebbiolo - en snygg parfymerad doft av lim, pinjeträd och mynta på en bakgrund av körbärstonad frukt och mineral. Smaken var snygg, snudd på ädel utan svackor. Höga syror och härligt mogna men ungdomligt ettriga tanniner. Riktigt bra jobbat! (92)

Och som vanligt går det inte att genomföra en sådan här provning med ett gäng vinidioter utan att alldeles för många extraflaskor dyker upp. Gabriel bjöd på en absolut sensationell 2005 Cigliuti Barbaresco Serraboelloa. I doften fick man en en hel pralinask med körsbärslikörpraliner. Här fanns djup och bredd, med lysande munkänsla av tät frukt, lyxigt skulpterade tanniner och en lång och läcker eftersmak. Det här må vara en lyckträff från producenten i denna årgång, men det vore jättekul att ha några flaskor. (93-94)

Även Finare Vinares 2004 Cascina Cucco Barolo Cerrato imponerade stort i den här samlingen, men det vinet är besällt från Danmark och mer utförlig post kommer hyfsat snart.

Min egna favorit i det fria programmet blev också avslutning på kvällen: 2007 Domaine la Barroche Pure. Vilken omställning efter en massa nebbiolo, men så snart smaklökarna hade vant sig stod det helt klart att här vankades klassisk grenachedominerad Châteauneuf-du-Pape. Det här vinet hade verkligen harmoniserats fint sedan fatprovningen i april, med en urläcker terroirkänsla. En körsbärstonad nollsjuefrukt att dö för, och så traditionella drag av noriark, varma stenar, kött och garrigue. Smaken var som en smekning trots alla sina procent, så len och fruktpackad. Lysande grenache! (95+)

Och därmed var kvällen slut och lyckliga vandrade vi ut till taxibilar och promenadvägar hem. På återseende.

PS. Fler intryck.