söndagen den 28:e februari 2010

2005 Paul Hobbs Napa Valley Cabernet Sauvignon


"Pioneer, trailblazer, trendsetter, prospector" - Paul Hobbs verkar vara en man med många järn i elden. Efter att ha börjat karriären som vinmakare hos Opus One och Simi är han nu konsult hos ett trettiotal producenter i USA, Sydamerika och Europa. Sedan 1991 gör han också viner i eget namn, och sägs ha varit en av de första som satsade på vingårdsviner i Napa. Cuvéen på Beckstofferodlade druvor från legendariska To Kalon utgör juvelen i den egna kronan. Stilen sägs vara kraftig och fruktdriven med hög mognadsgrad; full throttle wines tycker Robert Parker som utnämnt Hobbs till en av sina favoriter. Hobbs själv påpekar gärna syrans betydelse för balansen och vikten av att alkoholhalten inte är för hög - absolut inte över 15% - men erkänner att han gör viner med "the ripe, forward expression to which the landscape and culture of California naturally lend themselves". Vem tusan vill inte ha lite kalifornisk framfusig värme så här i februarislasket?

Kvällens vin som dök upp i ett helhemligt försläpp av jänkare, aussies och portugiser i fredags är Hobbs instegscuvée. Jag har inte kunnat finna varifrån druvorna kommer, men åtminstone nollsjuan hämtar sin frukt från Hyde, Stagecoach samt Beckstoffers Dr. Crane och To Kalon. 100% Cabernet Sauvignon handskördad vid 23,9° – 25,1° Brix. Tjugo månader i franska fat (69% nya), ingen klarning eller filtrering. 14,9 procent tjong.

2005 Paul Hobbs Napa Cab är ganska exakt som man tänkt sig - en väldigt druv- och ursprungstypisk jänkare i power-skolan. Här tumlar en massa mörk, mogen cabernetfrukt runt med generösa doser rostade fat. En sval bris av mynta ger lite extra fräschör. På pluskontot får man dessutom sätta upp en tydlig och trevlig jordton som av fuktig mylla, och faten har lite av den där svettiga karaktären som drar mot stallighet. Det är sötfruktigt och maffigt, och rätt läckert att sniffa på.

Smaken fortsätter förstås i samma stil med fruktig och krämig munkänsla. Det smäller till rätt bra till den blodiga entrecôten, även om syrorna gärna fick vara ett snäpp högre för min smak. Bakom all frukt finns ett smatterband av aningen dammiga tanniner jag gärna skulle kalla årgångstypiska om jag bara hade druckit fler nollfemmor. Vinet avslutar med ett brett crescendo innehållande en gnutta alkoholkänsla, men också fina jordtoner och utmärkt mineralkaraktär. Gott till köttbiten, men lika skön att sippa på efteråt. (91-92)

Vänner av kralliga jänkare bör absolut kolla upp det här vinet; utbudet av Napa Cab på hyllorna har varit under all kritik den senaste tiden. Riktigt bra pris i Sverige också, hade man bott i Kalifornien hade man fått betala runt $80.

söndagen den 21:e februari 2010

2005 Château Le Doyenné


Vill man få svenska vinälskare att brista ut i en samstämd jeremiad skall man nämna monopolets sortiment av god budgetbordeaux. Det tycks fullständigt omöjligt att lyckas med uppgiften att förse svenskarna med schysst claret i måttlig prisklass. Till bolagets försvar måste man erkänna att de faktiskt försökt rycka upp sig en aning senaste året med lanseringar i ordinarie sortimentet, men vinerna har väl inte riktigt varit fullträffar. Inte kan det väl vara så som exempelvis Vinunics VD Claes Lindquist hävdar i den här tråden - att det helt enkelt inte längre finns en marknad för klassiska, strukturerade bordeauxviner i Sverige? Jag vägrar tro det. Har vi svenskar verkligen blivit så bortklemade av åratal av missbruk av de fyndstämplade, fruktsöta, tanninklena grillviner som dominerar sortimentet?

Nu ger sig Bristly in i leken och lanserar två billiga viner via sin vinklubb. Bakom urvalet ligger visst arbete. Gabriel Enning plockade hem ett gäng väl valda varuprover i måttlig prisklass och bjöd sedan hem några av oss bloggare för att tillsammans spotta oss igenom ett drygt trettiotal viner blint. Instoppade i de sex flighterna fanns såväl dyrare slott som viner som redan finns i monopolets ordinarie sortiment. Vi kom ut på andra sidan med blå tänder, sträva tungor och några favoriter som hela gänget gillade. Det här vinet är ett av dem.

2005 Château le Doyenné är gjord i den ganska fruktdrivna stil som brukar få Parker att ta fram adjektiv som hedonistic. Lite som man tänker sig ett typiskt Rollandvin även om han som bekant har fler strängar på sin lyra. Här får man plommon, körsbär och crème de cassis i årgångstypiskt mogen skrud tillsammans med en generös dos fat med vanilj, kafferost och kryddor. Vidare ett rejält stopp tobak och lite pennväss. Sniffar man tillräckligt noga tittar både våt jord, grillat kött och en liten violkant fram. Me like.

Smaken är som doften: ganska framåt och yppig med frukten i förarsätet. Samtidigt finns fin balans med en stabil ryggrad av syror och strävhet. Det snörper till på ett skönt sätt utan mat, men tanninerna känns ändå mogna och aningen chokladiga. Eftersmaken är mer än hyggligt lång med inslag av mineralitet, lakrits och salmiak, och ger den där läskande känslan man vill ha av god Bordeaux. Gott i en välgjord, ganska modern, merlotdominerad stil; den där lådan blir inte svår att dricka upp. Det är mycket svårt att hitta bättre Bordeaux för priset (150 kr) i Sverige. (88)

PS. Det är lika bra med ett klargörande. Jag känner Gabriel och tycker att han är en synnerligen trevlig prick. Däremot har jag inte mottagit någon som helst ersättning från honom annat än en tallrik väldigt god hemlagad lasagne i samband med provningen i höstas. Och den här lådan är förstås beställd och betald på vanligt sätt via monopolet.

fredagen den 19:e februari 2010

2007 Bosquet des Papes


Med två barn i säng och hustrun borta på jour är det perfekt läge för en brasa, ett glas vin och en god bok. Harry Karis halvnya bok om Châteauneuf-du-Pape är verkligen underbar läsning. Här får man som châteauneufälskare sitt lystmäte - har ni någon gång känt en obändig lust att känna till medeltemperaturen i augusti 2003 eller att veta hur hur många dagar man hade mistral med hastigheter över 58 km/h i september 2001 är det hit ni skall vända er. Karis bjuder på en fullödig genomgång av appellationens historia, geografi, geologi, klimat och vintillverkning följt av presentationer av över 200 producenter, allt förpackat på ett synnerligen översiktligt och aptitligt sätt tack vare kartor, diagram och inte minst den stora mängden fantastiska färgbilder. Det här är ett verkligt referensverk man lätt kan bli sittande med i timmar. Bravo!

I glaset får den nysläppta årgången av Bosquet des Papes standardcuvée långsamt veckla ut sig. Här gäller det att inte ha för bråttom, vinet är som väntat påtagligt ungt och ganska knutet. Frukten känns en nyans mörkare än hos de föregående årgångarna, och har en rätt typisk nollsjuekaraktär med inslag av kirsch, björnbär och hallon. Garrigue förstås, men också andra godartat gröna, kryddiga inslag som ger associationer till stjälkar. Har månne Nicolas Boiron dragit ned på avstjälkningen denna mogna årgång? Anis, jord och lite köttig unknad är precis som man vill ha det, och så eneträ lika tydligt som en omsorgsfullt slöjdad smörkniv. Doften blir bara bättre och bättre under kvällen.

Smaken bjuder på en rejäl skjuts, men trampolinen känns fortfarande rätt spänd och stum; de riktiga saltomortalerna ligger nog några års flaskmognad bort. Årgången känns ovanligt fullmatat för den här cuvéen; här finns ordentligt med stoppning men helhetsintrycket är fortfarande aningen kärnigt och småvresigt även om vinet är gott redan nu. Syrorna är höga, men ger mig snarare vibbar av ungdom än artificiellt ursprung, och alkoholen är inbäddad i helheten på ett föredömligt sätt. Eftersmaken är lång, kryddig och salivframkallande med aningen bittra örter och en mineralisk knorr. Riktigt gott i skön traditionell stil, men jag kommer att tacka mig själv om jag lyckas hålla korkskruven i styr sådär tre-fyra år. (91+)

söndagen den 14:e februari 2010

2002 Jean Boillot & Fils Volnay 1er Cru Les Chevrets


Det är alla hjärtans dag och här sitter jag och vill gå medeltida på någons arsle. Jag tänker mig ett inte fullt så romantiskt möte mellan korkindustrins bakdel och en blåslampa. Men vår milda långkokta kalvlägg skriker efter Bourgogne, och med Jean Boillots Volnay på lit de parade i karaffen får Camille Girouds 2007 Gevrey-Chambertin Les Crais agera ersättare med kort varsel. Hur den smakar vet ni redan. Svingod ikväll också.

onsdagen den 10:e februari 2010

2008 Voss Estate Pinot Noir


Vi korkar upp ett spontaninköp från februarisläppet till kvällens gryta. Det äkta paret Anette och Gary Voss viner har återkommit i sortimentet under flera år, men det här är mitt första smakprov. Enligt producentens hemsida har man de senaste åren medvetet ändrat stil bort från alkoholstarka blockbusters.

2008 Voss Estate PN är som väntat riktigt ungt vid upphällningen, och behöver någon timme under matlagningen för att börja visa andra saker än sötfruktiga nykrossade hallon och körsbär. Under kvällen tillkommer granatäpplen och gröna örter, och rätt trevliga småunkna inslag av kött och lera tillsammans med kryddor som kanel och muskotnöt. Blommighet hör förstås en pinot till - här verkar det mest finnas violer i buketten - och så avslutas allt med ett par skopor fat (20% nya) med kakao, choklad och vanilj. Inte så dumt.

Smaken präglas även den av ungdom, med kärnig körsbärsfrukt. Munkänslan är mjuk utan nämnvärda tanniner, syrorna finns där men känns ganska trubbiga. Förhandsryktet har gjort gällande att här skall finnas en del sötma, men jag tycker vinet håller sig på mattan. Visst finns lite fatvanilj och fruktsötma i den hyggligt långa, kryddiga eftersmaken, men jag hittar inget störande residualsocker.

Absolut ett hyfsat gott vin av medelgod kvalitet, men skall man komma med anmärkningar saknas en del djup och skärpa för att vinet skall bli riktigt intressant, lite je ne sais quoi för att riktigt fånga mitt intresse. Kanske är jag bara bortskämd. Möjligen händer saker med lagring (producenten föreslår uppåt tio år på rygg), men jag tänker inte offra utrymme. Någon inbiten kiwiskalle som smakat? (86-87)

PS. Vi följer vinet över några dagar. Ingen direkt uppsida här inte - faten blir snarast mer tydliga med bittermandel, och doftens hallon förvandlas till rena sylten vilket sammantaget ger klockrena associationer till bakverket hallongrottor. Smaken känns smalare och snipigare med lite tydligare alkoholvärme i svansen. Nja. Ingen total katastrof men (86-87) är nog rätt ;-)

söndagen den 7:e februari 2010

2007 La Bastide Blanche


En rätt bra dag får man säga - först hela familjen på en lång tur i strålande vintersol med skidor, pulka och varm choklad i ryggsäcken, sedan en träff med mörkrets furste till middagen. Det här vinet är ett av den senaste tidens allra mest sönderbloggade, och jag kan bara ansluta mig till hyllningskören. Här får man seriösa grejer för lite pengar, med massor av personlighet och så mycket sydfransk karaktär man kan önska.

Doften bjuder på mängder av godsaker för oss som gillar fransk funk. Det svänger riktigt skönt med animaliska inslag av blod, grillat kött och ladugård tillsammans med mörka drag av asfalt, jord, lakrits och läder. Frukten drar åt körsbär med några (biodynamiska?) röda äpplen på toppen, och så generösa skopor pinjebarr och garrigue med en extra ombjudning lavendel. Blundar man känner man nästan medelhavsbrisen i håret...

Smaken är lite rustik, men ändå klart spelbar med massor av ren nollsjuefrukt uppbackad av saftiga syror. Visst finns här en del tanniner, men de känns förvånansvärt välkammade med tanke på ursprung, och frukten smörjer utan problem loss tungan från gommens strävhet. Charm och tillgänglighet tillhör kanske inte de vanligaste omdömena om purung Bandol, men det här har jag inga problem med att dricka redan nu även om tungan färgas blå. Eftersmaken hänger kvar en ordentlig stund, med inslag av bränd jord, mineralkaraktär och en liten örtbitterhet. Personlighet var ordet, sa Bull. (89-90)

Ah så skönt, ett riktigt hederligt franskt bonnavin. Ett sådant förtjänar förstås rustik, lantlig mat, och vi korkar upp till kyckling som grillats i ugn tillsammans med potatisklyftor, morötter, palsternackor och massor av herbes de Provençe och olivolja. Den kombinationen sitter som en av de stadigaste smäckarna på länge, så gott! Här måste köpas fler flaskor.

fredagen den 5:e februari 2010

2007 Camille Giroud Gevrey-Chambertin Les Crais


Yes! Ni vet den där härliga känslan när man stöter på något som är så bra att man bara vill sträcka armarna i luften; så bra att man kommer på sig själv med att hela tiden sitta och påpeka att det här, det är minsann just SÅ. JÄKLA. BRA.

Lycka. Och lite vemod över att det snart är slut, och den tomhet som kommer att infinna sig efteråt. Nej, jag talar inte om kvällens vin utan om det som gång på gång stulit sömntimmar från mig och hustrun på senaste tiden. Jag talar om THE WIRE.

Vaddå, en jäkla TV-serie tänker ni. Och det var precis min reaktion när en kollega för första gången insisterade på att jag borde kolla upp det här. Men tänk om. The Wire liknar en vanlig TV-serie lika mycket som Bonneau du Martrays Corton-Charlemagne liknar Castillo de Gredos Blanco. Att återge den komplexa handlingens alla vändningar är nästintill omöjligt, men låt mig bara kort konstatera att man får så mycket svärta, humor och realism att man ibland nästan måste pausa för att hämta andan. Och ett persongalleri så sprängfyllt med trovärdiga karaktärer att självaste Tolstoj hade varit stolt. The Wire är en myllrande och inte sällan deprimerande fresk över det moderna Baltimore. Skyll er själva om ni missar det här mästerverket, men se till att ha lite semester att ta ut...

Så ursäkta om det liksom inte blir så mycket tid över för vinbloggande just nu. Oj, måste kila. McNulty och Bunk kallar...



PS. Visst, ja. Vinet. Denna Gevrey-Chambertin dök upp i släppet i måndags, och vi korkar upp till en rådjurssadel med kantarellsås. Här får man utdelning direkt ur flaskan, med stiliga blomtoner över köttigare inslag där även lite Gevrey-jordighet tittar fram. Den rödmörka frukten ger associationer till både jordgubbar, hallon, vinbär och körsbär, och så en skopa pinotkryddor. Fatens kakao sitter ihop riktigt fint med helheten som avslutas med lite barrig örtighet som också drar åt grönsåpa. Det är ändå något visst med Bourg... äh, ni vet vad jag tycker om sådana här sniffeviner vid det här laget. Ljuvligt.

I munnen får man en härlig blandning av elegans och ganska generös saftighet. Balansen är klockren med läskande apelsinsyror, finlemmade tanniner och bra stuns i den rena, fina pinotfrukten. Skönt häng i eftersmakens aromer, där man hittar både lite ungdomlig gräddkola, en fin citrustvist och en synnerligen salivframkallande mineralkaraktär. Druvorna till det här vinet har vuxit i den mindre ädla, låglänta delen av Gevrey-Chambertin på fel sida av N74, men icke desto mindre är det riktigt, riktigt gott med ett synnerligen trevligt förhållande mellan kvalitet och pris. Sådana här viner kan man aldrig ha för många av. (91-92)