fredagen den 30:e april 2010

2004 Clos des Papes


Min arbetshypotes om nollfyrornas nuvarande tillstånd består, men det kommer så ofta rapporter om att Clos des Papes är på humör och att man kan öppna en flaska utan att bli rhônad på konfekten att vi vågar oss på ett smakprov.

Vinet behöver sina timmar i karaff för att vakna men jädrar vilken doft man får. Lätta, parfymerade inslag av violer och lavendel dansar på toppen och lurar in nosen i suget underifrån av grillat kött, blod, orientaliska kryddor, lakrits och grenachechoklad. Helhetsintrycket känns ungt, där den skinande rena frukten fortfarande har lite ungdomlig rosighet på kind. Vi prickar av körsbär, hallon och jordgubbar och avslutar med en riktig näsrensning av garrigue och mynta. Aaahhh...

I munnen: balans och harmoni. Munkänslan är fullständigt oantastlig med fräscha apelsinsyror, maskerad alkohol och en rent uppseendeväckande svalhet i den rena frukten. Vilket hantverk, trots all kraft finns inte tillstymmelse till något tyngande eller tröttande. Tanninerna känns finmaskiga och medhårs, och ger ett skönt matvänligt grepp även om det är lika gott att sippa på efteråt. Eftersmaken är ruggigt lång och rullar in i våg efter våg av kryddor, lakrits och mängder av mineralkaraktär precis som sig bör.



Det här är mitt i prick för mig när det kommer till södra Rhônedalen - en traditionell, rödlätt Châteauneuf-du-Pape med rent burgundiska kvaliteter. Och ändå tycks vinet ännu inte fullt tagit klivet in i optimalt drickfönster; det är förstås en fråga om preferenser men här finns sannolikt åtminstone ytterligare en pinne att hämta hem i form av tertiära aromer och öppenhet. Ruskigt gott nu med en väl tilltagen luftning, men jag tror på att spara resterande flaskor ytterligare en tid; som referens kändes nollettan betydligt mer mogen i höstas. Under tiden dricker man med fördel de snabbmognande nolltreorna. (94+)

2008 Fritz Haag Brauneberger Riesling Kabinett


"Sommarens vin" nominerades den här flaskan till i kommentarstråden hos Finare Vinare. Ja tusan vet, det är åtminstone veckans Riesling hos oss. En fin, grönäpplig, blommig nos med en intresseväckande baksida av köttigare, smått rökiga drag följs upp av sedvanlig moselsk lätthet i munnen där ananasspad och citrusfriskhet minglar runt med unga syror och en snygg och okletig sötma innan allt avslutas med ombjudningar av citrus och gröna äpplen. Eftersmaken är kanske en aning tunn när det gäller mineraler och det finns fortfarande lite ungdomliga gröna inslag, men det här är inte ett vin att lägga pannan i djupa veck över. Ganska underbar att sippa på trots att det börjat mulna betänkligt över Stockholmshimlen. Kommer att vara smaskens i sommar, och nästa, och nästa... (88-89+)

tisdagen den 27:e april 2010

2007 Domaine Lacroix-Vanel Fine Amor


Svisch! Dags att sopa bort vinterdammet från smaklökarna. I takt med att vårsolen tinar upp stelfrusna, bleka svenska kroppar känner jag hur smakpreferenserna ändras. Bort med tunga, ekade vinterviner och fram med lättare, tanklagrade. Ge mig sprittande unga syror och läskande slankhet. Ge mig en tallrik ostron, ett glittrande hav och en riktigt mineralig Muscadet sprungen ur appellationens bästa granitjordar. Ge mig en firre nyss uppdragen ur vattnet och en Chenin Blanc från Loiredalen med syror som gör ont. Varför dricker jag inte mer Chenin Blanc? Ge mig en blekorange rosé från hjärtat av Provence till en matig sallad med oliver och sardeller när middagshettan dallrar runt parasollet. Ge mig en kyckling, helstekt med olivolja, örter och rotfrukter i en ljummen kväll med lavendeldoft i luften och ett hederligt franskt tjut i glasen. Inte? Ge mig åtminstone en tanklagrad bonnig sydfransos fast det nu blivit så kallt på balkongen att man måste ha jackan på sig...

2007 Fine Amor uppfyller önskningen med råge. Fin nollsjuefrukt som av en skål nykrossade skogsbär, och så en lite överraskande mosad persika på toppen. Vidare järnfilsspån, jord och bondgård - ingen tvekan om att det är ett organiskt vin i glasen, den där biokaraktären tycks gå över appellationsgränserna. Kryddor, örter och bark rundar av tillsammans med lakrits. Det här blir bara bättre och bättre med flera timmars luftning.

Dags att smaka - oj vem har tömt mitt glas? Smack, det var värst vad det här vinet rinner ner. Underbart läskande med klockrena syror och strålande balans. Det finns en del struktur under frukten, inte minst från de 40 procenten Syrah, men i nuläget dominerar nollsjuefrukten och munkänslan är ganska mjuk. Bra lyft i slutet och en intresseväckande knivsudd kärnbitterhet bland eftersmakens kryddor och salmiak. Karaktär och klass med skön klunkbarhet från epoxytankens häxmästare. (90)

PS. Jag var själv sent ute, men vinet finns fortfarande att beställa från Vinik om man är intresserad. Och gör gärna ett virtuellt besök hos en intellektuell artisan-vigneron.

lördagen den 24:e april 2010

2002 Jean Boillot & Fils Puligny-Montrachet 1er Cru Clos de la Mouchère


Är det någon som fortfarande vågar lagra vit Bourgogne? Rapporterna har duggat tätt i flera år om flaskor som mött en alldeles för tidig, oxidativ död. Problemet verkar ha infunnit sig från nittiosexorna och framåt, och ännu är det ingen som vet vad som ligger bakom även om teorierna har varit många. Man har bland annat skyllt på korkar, för lite svavel, för mycket bâtonnage, global uppvärming och förekomst av annan växtlighet mellan raderna av rankor, men producenterna tycks stå handfallna samtidigt som vinälskare runt om i världen finner sina svindyra unga viner förvandlade till brunorange sherry. Premox, som fenomenet döpts till i engelskspråkig press, verkar vara ett reellt problem och vore jag vinbonde i Bourgogne skulle jag ta det på största allvar. Är man sugen på riktig rysarläsning när man ligger vaken i vargtimmen och funderar på hur ens flaskor mår rekommenderas närstudier av den wiki som startats kring fenomenet, där man ned på producent- och appellationsnivå kan följa ständigt inkommande dödsrunor över för tidigt avlidna flaskor. Det finns redan uppgifter om nollfyror som lagt skorna på hyllan, och inte ens Chablis tycks vara skonat. För en mer djupgående diskussion kring tänkbara anledningar rekommenderas alltid läsvärde Jamie Goode som med en sedvanligt naturvetenskaplig infallsvinkel tar sig an ämnet i den här artikeln.

För egen del tänker jag ta det säkra före det osäkra. Vit bourgogne är ju inte direkt odrickbar som ung och innan man från producenthåll meddelar att man funnit en plausibel förklaring och samtidigt vidtagit åtgärder verkar det korkat att chansa med längre lagring. Ikväll häller vi en nolltvåa till smörstekt hällefilé.

I glasen kommer ett glimmande blekgult vin helt utan synliga oxidationstecken. Tidens tand tycks knappast ha bitit alls, vinet känns ungt med ett obönhörligt luftningsbehov innan det visar upp sig. I nosen får man en synnerligen elegant och finstämd doft, en riktig uppvisning i varför Bourgogne är bäst på chardonnay. Det här borde alla ABC-fånar få smaka! Underbara blommiga toner som av liljekonvalj svävar överst, och i basen dunkar köttigare inslag och mineraler. Frukten känns gul och aningen fet men med en fräsch citrustvist. Vinet har tuggat i sig en hel del ek jämfört med förra gången, och kvar finns mest lite diskret krutrökig rostning, hasselnötter och en gnutta vanilj. Smaken är balanserad i klassisk stil med klockrena syror under ett skönt frukttäcke som på ett föredömligt sätt står upp mot fisken och dess stekyta. Bra citrusfräschhet i den långa avslutningen där mineralerna stämmer upp i kör tillsammans med en välavvägd smörighet. Med facit i hand en flaska som kunde legat länge, men som inte alls var dum nu heller. (92)

fredagen den 23:e april 2010

2006 La Pèira Las Flors


Efter ännu ett guldfiskögonblick på Regeringsgatan - "ooh se där, La Pèiras nollsjuor på hyllan" - börjar det bli dags att göra något åt det. Problemet är bara att jag inte har en aning om var jag har den här cuvéen. Instegsvinet Les Obriers var visserligen rätt fin, men nu har pris och ambitionsnivå höjts. Tokextraherat alkoholskadat plonk eller en reinkarnation av Sine Qua Non, det är frågan. Lösningen får bli att tulla på en av nollsexorna för att få någon känsla för hantverket innan man köper på sig.

I glaset får man ett ganska mörkt granatrött vin som ger ett stängt, sovande intryck till en början, men som snällt gäspar och sträcker på sig med några timmars luftning. Fram träder smått likörtonad mörkfrukt med körsbär och blandade skogsbär där redan doften får hjärnan att associera till en krämig, internationell munkänsla. De nästan två åren i medelstora (500-600 L) nya fat har onekligen satt sina spår i form av rostade, köttiga, mintchokladiga toner, men eken sitter ändå rätt snyggt ihop med helheten utan att vara för smetig och utanpåliggande. Och allt är inte enbart välpolerad yta - ursprunget får också komma till tals i form av en tydlig och fin garrigueton som växer i styrka efter hand och då leder över i både kåda, granbarr och eneträ, och så lite jord och en bukett blommor på toppen. Riktigt bra sug i doften och inget snack om att vi har en sydfransos i glasen, fast kanske mer en berest, världsvan affärsman än en Gauloises-bolmande surmulen bonde i blåställ...

Smaken är otroligt packad med så hög extraktion att det nästan slår över i bitterhet. Här finns lager på lager av hårt ihoprullad frukt, och så mängder av mörk choklad. Syrorna är inte av det höga slaget, och till en början är jag ytterst tveksam - vinet känns jolmigt och slappt med stora balansproblem. Men precis som med doften händer bra saker med luft, och in kommer en svalkande känsla som räddar vinet från att störta handlöst i backen. På plussidan hamnar en läcker tanninstruktur av finkalibrigaste sort. Eftersmaken är lång och ganska oförlöst med sydländsk värme, pepprighet och småbittra örter tillsammans med några extra bitar Valrhona. Under fruktfloden glimmar lite mineraler.

Jag har otroligt svårt att poängsätta det här vinet. Den här extraherade, fatiga stilen är inte den jag föredrar när vi snackar Rhônedruvor, men samtidigt finns här utan tvekan kvalitet. Man riktigt känner hur producenten tagit i från tårna för att göra vin i världsklass, och samtidigt som man måste fråga sig om han inte tagit i för mycket finns en gnagande känsla av att det här nog kanske ändå kan bli allt det som Robert Dougan önskar bara man ger det lite tid; det är rätt mycket syrah och mourvèdre i blenden. Tiden lär utvisa, men det får bli ett inköp av någon nollsjua av ren nyfikenhet. Har ni själva fingrat på de där flaskorna har det nog sällan varit så motiverat med en avstämning med de egna smaklökarna innan man köper större mängder. (92-94+?)

PS. Vid förnyad påtitt av en kylskåpssparad skvätt dagen efter känns kristallkulan lika grumlig. Doften har transformerats till en inte allt för tafflig imitatör av högra stranden Bordeaux med dekadenta plommon, aska, tobak och jord samtidigt som en gnutta oxidation smugit sig in, grenache är som bekant knepig att långlufta och den här årgången innehåller mer av den druvan än nollsjuan. Smaken tycks med ovan nämnda invändningar ha fortsatt att finna fotfästet och har inte alls samma blockbusterkänsla, mer som den kryddvarma sydfransos den ändå är. Men det är väldigt svårt att kalla syrorna för höga. Spara och se.

söndagen den 18:e april 2010

1999 Mastroberardino Taurasi Radici Riserva


Har ni också en förmåga att tynga ner era viner i källaren med en massa minnen av mer eller mindre nostalgisk karaktär? När jag fingrar på våra sovande flaskor tycks så gott som varenda en sätta igång en inre film: var vi drack vinet senast, i vilket skede av livet vi befann oss i just då, hur det smakade, vilka vänner som närvarade. Och om vinet var gott finns förstås uttalade förväntningar på att det skall leverera på samma fina sätt igen. Stackars flaska att leva upp till allt det där! Ta till exempel kvällens vin. Jag menar, no pressure lilla Taurasi, men jag minns precis hur det var förra gången vi drack dig för drygt 2,5 år sedan; hur vi lämnade barnvakterna farmor och farfar med lite antipasti på terrassen till lägenheten och i den ljumma Romkvällen gick hand i hand några hundra meter genom de trånga gränderna innan vi slutligen sjönk ned vid bordet på fantastiska Al Bric. Och jag minns precis hur god du var i mogen stil, sannolikt påskyndad av lite omild lagring, men ändå med bra spänst till både primo, secundo och ostbrickan efteråt. Sa jag förresten att du är sista flaskan? No pressure...

Bara synen av 1999 Taurasi Radici får det att vattnas i munnen. Färgen är verkligen stilig med sin rubinröda transparenta lyster där kanterna börjar dra åt brunrött. Vi sniffar och släpper ifrån oss ett samstämmigt och vällustigt ahhh. Här får man en ursnygg, komplex, något mogen doft av tämligen klassisk, genomluftad uritaliensk riservakaraktär med stalliga fat, bittermandel och tobak. Vidare orientalisk kryddbazaar, grusig sommarväg och så en frisk fläkt av menthol. Frukten har utöver körsbär med plommonkomplex fått lite mognadstecken av tomatpuré och gammal jordgubbssylt, men tycks inte ha några planer på att lägga skorna på hyllan ännu. Med luft blir helhetsintrycket mer nebbiololikt där stalligheten drar sig tillbaka till förmån för torkade rosor.

Smaken är ytterskt harmonisk i matvänlig, slank, läskande stil. Här tycks fortfarande finnas gott om framtid, frukten känns bara aningen torkad och helhetsintrycket får snarast betecknas som saftigt. Fräscha syror ger bra häng i eftersmaken där pulvriga, polymeriserade tanniner möter upp och ger ett skönt grepp medan toner av tobak, choklad och mängder av järniga mineraler klingar ut. I svansen finns en angenäm värme av söderns sol.

Den här flaskan ger (som väntat) ett betydligt yngre intryck än den vi drack i Rom, men vinet är fortfarande minst lika gott. Om ni som jag gillar lite ungdomlig spänst verkar vinet vid elva års ålder befinna sig i en riktigt skön drickfas. Alla förväntningar uppfyllda med råge, tack lilla flaska. (92-93)

lördagen den 17:e april 2010

2006 La Pousse d'Or Volnay 1er Cru Clos de la Bousse d'Or


Det är dags att smaka den sista i serien av rea-Volnay från Pousse d'Or. Expressbloggande är också bloggande...

2006 Clos de la Bousse d'Or glimmar stiligt i glasen i sin ljusa, transparenta, granatröda kostym. Vinet tycks lite mer knutet än Soixante Ouvrées och En Caillerets, med mörkare, köttigare drag och en fatbehandling som faktiskt drar en smula åt klassisk ceder och tobak utöver de förväntade örterna och pinotkryddorna. Fin, ren körbärstonad mörkröd pinotfrukt med lakrits, undervegetation och mineraler - alldeles underbart att sniffa på, speciellt om man ger flaskan lite tid.

Smaken är medelfylligt syrlig men med en sedvanlig domäntypisk generös knorr. Mitt och slut bär ut fint i en lång, elegant, välbalanserad båge med lakrits, gräddkola och en smått rysningsframkallande mineralkarakär, även om årgångens relativa svala gleshet också skiner igenom. En riktigt god Bourgogne som levererar massor av njutning redan nu även om man lär få ännu större utväxling om lugnar sig en smula. Så skön att bara sippa på medan vi med tappade hakor närmar oss upplösningen av femte säsongen av The Wire... (91)

torsdagen den 15:e april 2010

2006 Produttori del Barbaresco Barbaresco


Undrar hur många portioner köttfärssås som lagas i svenska barnfamiljers hem en vanlig vardagkväll? Vi låter såsen få sträcka ut med ett par timmars puttrande för bästa konsistens, där fond och en rejäl skvätt vin får ge extra smak. I glasen häller vi det senaste danska gruppekøbet, den nya årgången från världens bästa kollektiv.

2006 Produttori del Barbaresco har rätt mycket grums i flaskan, men efter dekantering bjuder vinet på en skinande, helt transparent ljust röd färg med lite ännu ljusare tegelnyanser i kanterna. Stiligt! Det är inga problem att läsa tidningen genom glaset, och som vanligt blir jag nästan fnissig över hur ett så ljust vin kan rymma så mycket doft. Och vilken doft sedan, vinet är med på noterna redan från början även om intensiteten ökar efter hand. Underbar, smått mintig nebbioloparfym med handkräm och ursprungstypiska rosor och violer, men också mörkare, tuffare drag av lakrits, mineraler, rent av lite kött. Frukten känns underbart ren med generösa doser hallon, körsbär, jordgubbar, nypon, och så en massa kryddor, tobak, pinje och en knivsudd vanilj på det. God dayum, så fin!

Den här årgången tycks ovanligt fullmatad. Visst får man en sedvanligt slank, läskande munkänsla med fräscha syror, men samtidigt finns här en härlig kraft och närvaro. Den där rena frukten bjuder på rätt ordentlig stoppning med ett tätt och fint mittparti och en lång, läcker eftersmak fullproppad med lakrits, mineralkaraktär och körsbärskärnor. De fina, pulvriga tanninerna snörper till rätt bra utan mat men bjuder inte på allt för stort motstånd, och har man svårt för tanniner har man ingenting med korkskruven i en ung nebbiolo att göra. Smaken är fortfarande lite kartigt ungdomlig, och helhetsintrycket är förstås ungt, men med en generös, smått genomluftad känsla som gör att nästa flaska lever livsfarligt...

Tyvärr har jag inte erfarenhet av tjugo årgångar Produttori, men jämfört med den (obloggade) smågröna och glesa nollfemman vi druckit
några gånger så är det här flera pinnar upp. Och nollfyran var visserligen riktigt bra, men här finns mer tyngd och kraft utan att man tycks ha tullat på fräschhet eller aromatik. För 80 DKK blir det svårslaget som årets största fynd. Att kunna producera stora mängder normale av denna kvalitet är inget annat än imponerande. (91+).

måndagen den 12:e april 2010

15 x 2007 Châteauneuf på Lidingö



Att 2007 är en speciell årgång i södra Rhônedalen har framgått med önskvärd tydlighet, både i proffsens recensioner och genom spridda flaskor här på hemmaplan. Frukten tycks ha en sällan skådad renhet och mognad. Men hur bra är den egentligen? Tiden lär väl utvisa, men samtidigt skadar det inte att samla på sig en del tidiga nedslag för att få en egen uppfattning. När Vintresserad bjuder in till ett femtonfaldigt smakprov är jag inte sen att tacka ja.

Det handlar om avancerat barnarov ikväll. Många av de här vinerna har inte legat länge i flaska, kvaliteten är jämn och vinerna hyfsat lika i babyhullig, primär skrud och följaktligen blir noteringarna därefter. Vintresserad har med sedvanlig klockren organisationsförmåga delat upp provning i tre flighter. Vi smakar så klart blint.

Flight 1 - instegsviner

Vin nr 1 har en aningen simpel doft; det doftar helt enkelt lite billigt med bäriga inslag av vingummin och körsbär, men ändå med rätt bra ursprungskänsla. Bättre i munnen med skaplig balans. Kirsch och mineraler i eftersmaken, tillsammans med lite eld i baken. Ett rätt enkel men ändå ganska god bascuvée. Vi är flera som gissar på trotjänaren Vieux Lazaret. (88)
Facit: 2007 Domaine du Vieux Lazaret. Beter sig ungefär som väntat även i den här årgången, knappast jättespännande men inte dålig.



Vin nr 2
har en för mig rätt bisarr doft med inslag av gräs, blomblad, rent av svartvinbärsblad. Vinbären återkommer i frukten som känns ganska artificiell; som vinbärssaft. Smaken är betydligt bättre, kryddig och örtig men även här med lite återkommande grönhet. Har man möjligen låtit bli att avstjälka? Eller plockat tidigt? Svansen känns rätt ungdomlig och bitterkärnig men rätt bra stoppning ändå. Ett hyfsat enkelt vin där varken årgång eller ursprung direkt skiner igenom. Ingen aning vad vi har i glasen. (85-86)
Facit: 2007 Vignerons de Caractère Collection de Rhône Vacqueyras. Nja...



Vin nr 3
är betydligt bättre, mörkare än föregående viner både i färg och aromprofil. Doften är rätt stor med en hel del vingummiliknande nollsjuefrukt tillsammans med grillat kött och lite jord. Dock minuspoäng för höga doser gräddkola, osnyggt. I munnen får man ett vin med rätt rejäl stoppning, åtminstone ett bra steg upp från glas nummer två, lite eldig men fin struktur. Kryddor och lakrits i svansen, och en hel del tanniner. Gott. (89)
Facit: 2007 Xavier Châteauneuf-du-Pape. Se där. Samma betyg som senast. Många runt bordet var ännu mer positiva än undertecknad.



Vin nr 4 är min absoluta favorit i flighten. Skön, örtig doft med rejäla skopor ursprungskänsla. Här verkar vi ha en traditionalist i glasen med inslag av sjögräs, och så lite grillat kött och lagerblad på toppen. Smaken är ytterst behaglig och harmonisk med bra syror, rikliga mineraler och fin fräschhet samtidigt som här finns en hel del kraft. Balans! (91)
Facit: 2007 Bosquet des Papes. När etiketten kom fram var vi många runt bordet som var glada över att bunkrat...



Vin nr 5 har en rent massiv doft; stor och primär med grillat kött, örter och en rejäl skopa kirsch. Vinet känns purungt och skulle antagligen behövt luftas mycket längre än den dryga timme det har fått. Smaken fortsätter i samma spår - mycket av allt, inte minst alkohol och kirschlikör. Men därunder glimtar också en rätt ambitiös struktur och finfina mineraler. Det här vinet har jag tagit med mig, och visst känns det igen från sist. En riktig kirschbomb där jag köper alla bordets invändningar om obalans och spritighet (även om det fanns somliga som tyckte om det också). Sanslös stoppning för en Côtes-du-Rhône, men inget att dricka nu. Jag håller tummarna för att det lugnar ned sig på rätt sätt med lagring... (90++?)
Facit: 2007 Janasse CdR Les Garrigues.



Flight 2 - tradition. Den här flighten skall visa sig vara ett kliv upp från den förra. Riktigt goda viner av ganska likartad kvalitet.

Vin nr 1 är med i matchen från början. Skön châteauneuf i traditionell skrud med rödlätt kirschig grenachefrukt och inslag av sjögräs, garrigue och järnhaltiga mineraler. Fin balans i munnen med bra syror och ett mineraliskt slut. Det här bör vara 2007 Mont-Olivet. Gott. (91)
Facit: 2007 Clos du Mont-Olivet. Inga konstigheter, ett riktigt bra köp.



Vin nr 2 är mörkare med inslag av animaliska aromer. Vidare örter, nästan lite stjälkig känsla, och så köttbuljong och järn. Frukten har den där rena, slösande nollsjuekaraktären vi alla kommit hit för, och överst danser eleganta övetoner av handkräm. En härlig doft med bra sug!
I munnen får man ett vin med klockren balans som tycks som gjort för att drickas nu. Bra drag, underbar pastillrenhet i frukten, och ypperlig fräschhet. Lång, behaglig eftersmak med mineralkaraktär. Snorgott! (92-93)
Facit: 2007 Domaine de Cristia. Se där, jag hade en del fördomar om producenten utifrån vad jag läst, men det här är riktigt bra! Mångas favorit i flighten.



Vin nr 3 har en djup och fascinerande doft med skogsbär, kirsch och kryddor tillsammans med aska eller nybränd björk som någon sa. Vidare lite nougat och mjölkchoklad som får flera av oss att undra om det ändå inte finns lite nya fat inblandade. Smaken bjuder på flightens kanske bästa syror tillsammans med rätt uttalad fruktsötma även om avslutet känns torrt. Fin balans, bra fräschhet och goda mineraler i slutet. Ett riktigt charmtroll! (92-93)
Facit: 2007 Domaine la Barroche Signature. Gott för ett år sedan, kanske till och med snäppet bättre nu. Det enda vin bordets mest inbitne bordeauxdrickare inte fann odrickbart i flighten ;-)



Vin nr 4 har en rent fascinerande doft, men är också mest knutet i flighten. Man får jobba lite för att hitta de kirschiga hallonen, och då får man också lite hemlig, svettig, intresseväckande unknad på köpet. Här mullrar det bestämt i bakgrunden! Smaken är också den rätt stram och knuten, men tornar ändå upp sig med imponerande struktur. Stram och oförlöst, och kanske också lite tydligare alkohol än i föregående glas, men samtidigt rätt häftig får man säga, med en lång, packad eftersmak med mängder av järnhaltiga mineraler. Jag gissar på 2007 Boislauzon. Kan bli riktigt, riktigt bra. I nuläget (92+).
Facit: 2007 Mas de Boislauzon. Låt ligga lite till...



I glas nummer 5 verkar någon ha kört ned en bilmatta av gummi. Hallå, det var väl inte sydafrikaner vi skulle prova? Nåja, en hel del blåser faktiskt bort, och under ligger en rätt typisk doft av grillat kött, örter och gissa vad? Just det, nollsjuefrukt. Smaken är rätt kirschig och lite småeldig där lite ungdomlig smörkola drar ned betyget samtidig som det blir pluspoäng för den läckra känslan av gräddiga hallon. Kryddig och god, men klart åt det sötare hållet, där en extra knivsudd alkoholsötma inte direkt höjer fräschheten. Bra, men inte över (90-91) blint ikväll.
Facit: 2007 Clos Saint Jean.



Dags för paus med några rejäla bitar hämtpizza. Mätta och belåtna kastar vi oss in i sista flighten, döpt till prestige. Här blir det skyhöga poäng...

Vin nr 1 är ett sånt där vin som får tiden att gå lite långsammare. När aromerna träffar näsan är det som om bordsgrannarna försvinner; nu är det bara jag och det här vinet och nåde den som kommer emellan oss. Doften är helt underbar, den känns vidöppen och bjuder på slösande mängder av traditionella drag med garrigue, grillat kött, sjögräs och mineraler. Åhh, vilken doft! Sagolik! Smaken infriar alla föväntningar, vilken åktur. Den biter sig fast i munnen och vägrar släppa taget, så mycket kraft och tyngd men ändå sådan lätthet. Strålande balans, och en till synes oändlig eftersmak där mineralerna är så täta att känslan blir salt. Galet bra! Vi verkar ha en traditionalist av yppersta snitt i glasen. Så här hoppas jag 2007 Clos des Papes beter sig, så jag gissar på den. Kvällens vin för mig. (96-97)
Facit: 2007 Bosquet des Papes Chante le Merle Vieilles Vignes. Oj, vilken överraskning. Jag har dömt de här flaskorna till ovillkorligt ryggläge, men det här är ju alldeles strålande redan nu. Och varför i hela friden köpte jag inte fler? Klart över förväntningarna, men jag var inte ensam om att älska det här vinet.



Vin nr 2 är gjort i en helt annan stil - mycket mörkare och med en hel del uppenbar ny ek. Här får man inte alls samma ursprungskänsla, men det man får måste man applådera för det strålande hantverk det är. Renast tänkbara likörfrukt med hallon och jordgubbar, och så fudge och mörka drag av skokräm. Doften är rent explosiv. Smaken är massiv, omöjlig att bedöma hörs en del muttra runt bordet men jag älskar att känna strukturen i min mun. Tanninerna är visserligen framträdande och klär ut munnen ordentligt, men samtidigt sjukt snygga av riktigt finmaskig kaliber, och så den där slösande rena likörfrukten. Primärt som tusan, men alla delar tycks finnas på plats. Ballerinadräkten sitter kanske inte på ännu, men den verkar åtminstone framplockad och nystruken. Ruggigt lång eftersmak. Det här är egentligen inte min typ av châteauneuf för fem öre, och inget jag vill dricka hela tiden, men ruskigt snyggt i den här moderna, fatade stilen. En av Clos Saint Jeans prestigecuvéer? (95-96?)
Facit: 2007 Cuvée du Vatican Réserve Sixtine. Det var det värsta. Och jag som helt passade på det här vinet. Andra runt bordet var inte riktigt lika översvallande positiva, men jag följde vinet över några timmar och de positiva intrycken kvarstod.



Vin nr tre fortsätter i samma moderna, fatade stil, fast med ännu tydligare ek som drar åt både kokos och vanilj och som tyvärr ger doften en aningen sötsliskig känsla. Men här finns också generösa doser violer tillsammans med nylagd asfalt och grillat kött utöver en tät, mörk heltäckningsmatta av likörtonad frukt med blåbär, björnbär och kirsch. I munnen är vinet tätt och mjukt med siktet inställt direkt på njutningscentrum. Koncentrationen är närmast sanlös men allt håller sig på mattan utan att bli för baktungt. Det finns väl egentligen inte så mycket som talar för ursprunget förutom eftersmakens lakrits och örter, men bra snyggt är det. Hög internationell klass. Jag gissar på Cristia med Clos Saint Jeans Deus Ex Machina som gardering, här tycks finnas osedvanligt mycket mogen mourvèdre. (95-96)
Facit: 2007 Domaine de Cristia Renaissance.



I glas nummer 4 känns det som vi är tillbaka på traditionalisternas planhalva, fast i aningen mörk stil. Det här känns som en foudres-uppfostrad kirschig gammelgrenache med generösa doser choklad. Örterna har en lite stjälkig, barkig karaktär, och så en liten citrustvist. Smaken är mineralisk och läcker, men också rejält kirschig men rätt låga syror och den tydligaste alkoholen i flighten. Eftersmakens längd ligger på världsklassnivå, men fräschheten är inte den högsta och fruktsötman rätt påtaglig. Gott, men vi är rätt säkra på vad vi har i glasen och då var förväntningarna kanske ännu högre. (94-95)
Facit: 2007 Domaine la Barroche Pure. Svårt att tala om besvikelse med tanke på poängen, men ändå... Jag tror absolut man skall lugna sig med att korka upp, vinet är fortfarande Pure-ungt. Och fundera inte ens på att dricka det till mat.



Vin nr 5 har en rent förhäxande doft! Hemlig, mörk och dov med lakrits, salmiak och mynta som leder över i anis, ja rena pastisen. Vidare järniga mineraler, lite bark och så massor av mörk frukt. Smaken är rent respektingivande men samtidigt ordentligt tvinnad med imperativt lagringskrävande karaktär. Här finns ordentlig struktur, men ändå ingen nämnvärd besvärande tyngd eller alkoholförnimmelse. Lång, läcker eftersmak med läder, anis och lakrits. Snorbra men tokungt! Det här måste vara Quet. (96++)
Facit: 2007 Mas de Boislauzon Cuvée du Quet. Hands off för stunden, men det lär bli ordentliga fyrverkerier på sikt...



Oj, vilken flight. Poängen formligen haglar på ett snudd på overkligt sätt. Det måste vara fruktdag, och osten på pizzan måste varit dynamiserad efter konstens alla regler. Har jag blivit helt bortkollrad av all nollsjuefrukt och värme? Jag blev så till mig att jag glömde ta bilder. Samtidigt skall man lita på sina intryck, och de här vinerna visade sig på ett strålande sätt denna kväll, perfekt tempererade åt det svala hållet och långluftade i flaska med några centiliter borthällda. Det är också intressant att notera att det här var flighten med minst alkoholkänsla. Dessa toppcuvéer är så fullmatade att hettan inte skiner igenom på samma sätt som i en del enklare viner.

Slutsatsen efter provningen blir (återigen) att årgången enligt min smak är precis allt som skrivits om den. Den genomgående rena, maffiga frukten är verkligen urläcker samtidigt som här inte verkar saknas struktur för lagring. Men det är klart, man får onekligen en ordentlig dos av söderns solsken, och gillar man inte grenache eller Châteauneuf-du-Pape i vanliga fall lär man inte göra det i denna årgång heller. Själv tycker jag det skall bli vansinnigt intressant att se var vinerna tar vägen på sikt.


PS. Det blev förstås en del uppvärmare, avslutare och extraflaskor som vanligt när ett gäng vinnördar träffas. Hmm, ett stilskifte krävs nog för att orka skriva om dem.

1988 Veuve Clicqout Ponsardin Rare Vintage (svamp och ostronskal, mogen men fräsch. VG)

2008 Porta del Vento Saharay (arrak, vax, passionsfrukt, syrlig. IG. Fullständigt bisarrt Sicilianskt biodynamiskt hopkok på 100% Cataratto. Vem njuter av sånt här?)

2005 Domaine de la Charbonnière Vacqueyras (god, brettig, HEDERLIG. MVG)

2007 Grosjean Turrette Superiore (blint: grön, gräsig. cab franc? G. Med facit i hand ett typiskt kallklimatsvin, en hop druvsorter från Valle d'Aosta.)

1988 Château Musar (stallig, ålderstigen men levande. Rhône? VG)

1994 Château de Beaucastel (brettig, jordig, mogen sötfrukt. Châteauneuf? G)

1994 Giuseppe Mascarello Monprivato (sträv, rätt karaktärslös nebba från dåligt år? IG Tyvärr)

2001 Bosquet des Papes Chante le Merle VV (grön, stjälkig, OCHARMIG. IG. Vad hände detta år, är nollsjuan en sinkadus?)

1898 Pe Vale Verdelho (komplex, odödlig, outgrundlig. Madeira? MVG)

PPS. Fler intryck här och här. Och tack till Niklas för bilderna.

torsdagen den 8:e april 2010

2002 Dominus



-Have you ever mistaken Napa for Bordeaux?


-Not since lunch.


För att parafrasera salig Harry Waugh, när det kommer till att skilja Napa från Bordeaux skall nog ingen känna sig säker, speciellt inte om flaskorna fått lite ålder. Och en av de värsta lurifaxarna verkar heta Dominus. Inte så konstigt kanske med tanke på att kråkfötterna på etiketten tillhör monsieur Christian Moueix, mannen bakom världens dyraste fucking Merlot. Men nu är vi i Kalifornien och inte i Pomerol, och då är Cabernet Sauvignon kung, även om det är många som säger sig hitta merlotliknande inslag i Dominus. Som så många andra av oss fick Moueix upp ögonen för Kalifornien på plats, när han studerade vid UC Davis i slutet av sextiotalet. I början av åttiotalet lyckades han få tillgång till druvor från legendariska Napanook Vineyard och Dominus föddes. Sedan 1995 äger han hela vingården.

2002 brukar utmålas som en bra årgång. Parker med sin erfarenhet talar om "a classic California vintage" med mycket av allt: frukt, kraft och tanniner. Dominus druvsammansättning detta år var som vanligt ganska klassisk vänstra stranden med 85% Cabernet Sauvignon och småduttar Cabernet Franc, Petit Verdot och Merlot. Torsdagsblodpuddingen får utgå till förmån för en rejäl köttbit.

2002 Dominus ser urläckert ut i karaffen med sin djupa rubinröda färg som börjat få ett litet brunstick. Och vilken doft sedan - stor och expressiv men samtidigt så elegant utmejslad. Det första som möter en är tobak av ädlaste slag, rena cigarrlådan. Vidare klassiskt cederträ, jord och läder, och så en snygg fatinramning med kafferost och fudge. Bordeauxmarkörerna står som spön i backen. Frukten befinner sig i gränslandet mellan mörka körsbär, plommon, svarta vinbär och lätt degenererade jordgubbar, och visst skulle man säkert kunna få det här till Merlot om man sniffade blint. Under kvällen framträder grillat kött, en rent exotisk kryddighet med spiskummin, och lite svettig je ne sais quoi. Mmmm...

Det smakar underbart. Balansen är strålande med skönt grepp, bra men kanske inte skyhöga syror, och en rik och fyllig munkänsla med inslag av den så eftertraktade viktlösa tyngden. Tanninerna är av riktigt hög kvalitet, finmaskiga och pulvriga som ett sammetstyg men döljs rätt bra av frukten. Eftersmaken är så lång att du hinner gå in till grannen och be att få låna ett stoppur, och sköljer in i våg efter våg av tobak, smått ståliga mineraler och en behaglig värmekänsla som kanske ändå snarare pekar mot den kaliforniska solen än den franska. Åtminstone så länge vi har etiketten framför oss. En vansinnigt god Napa Cab! (95-96)

tisdagen den 6:e april 2010

2005 Domaine la Monardière Vacqueyras Vieilles Vignes


Rise and shine! Det är dags att purra den här nollfemman efter rapporter häromveckan att storebrorsan börjat sjunka ihop i en jolmig hög av ekflisor. Fast inte behöver väckarklockan ringa någon längre tid, vinet är med i matchen från början med en öppen doft direkt ur karaffen. De smått likördoppade körsbären känns igen från förra gången, tillsammans med mörka hallon. Visst finns lite fatspår som kaffe och fudge, men det är inte så det sticker ut. Det gör däremot garriguen, oh là là vilken underbar örtighet med lavendel och violer på toppen, och så en stor, blodig nygrillad stek vid sidan av. Vidare komplex kryddighet och mineralkaraktär; trots en rätt välkammad karaktär saknas inte markörer för ursprunget i södra Rhônedalen. Mörkrets makter (tjugo procent vardera av Syrah och Mourvèdre) bidrar med skokräm, läder och grillkol. Ah, vilken doft.

I munnen får man ett vin med ordentlig stoppning som går en hel del på kraft. Mittpartiet känns kassaskåpssäkert och fortfarande en gnutta knutet med massor av tvinnad frukt även om helheten tycks mer harmonisk än jag minns det från förra smakprovet. Syrorna håller sig åt det låga hållet, men ger ändå en läskande, balanserande känsla åt allt extrakt. Och precis som förra gången känns tanninerna i sammanhanget rätt snälla och finmaskiga, oavsett om de nu kommer från fat eller druva. Eftersmaken är mer än en hygglig bit över medellängd, där några extra turbohästkrafter ger en gnutta värme bland mängder av mineralkaraktär, lakrits och småbitter örtighet.

Här har väl egentligen inte hänt jättemycket med snart två års lagring; vinet känns fortfarande tämligen ungt och fullmatat i en ganska världsvan, smått internationell stil trots alla ursprungsmarkörer. Men det har lugnat ned sig en aning, och samtidigt släppt loss en smula. Det är utmärkt gott att dricka nu, och egentligen är det väl allt som krävs? Jag vill absolut inte ha mer ekkänsla eller mindre fräschhet, och ibland undrar jag varför man alltid lagrar allting. Slänger man i ekvationen dessutom in nollfyrans kollaps och en obloggad nolletta drucken med rätt ljumma intryck för några år sedan känns det dumt att chansa. Jag tänker börja dricka av lagret, har ni mer is i magen rekommenderas åtminstone en påtitt då och då för att slippa obehagliga överraskningar. (91)

söndagen den 4:e april 2010

2001 Terredora Taurasi CampoRe Riserva


Aglianico är en druva som förtjänar mer respekt än den åtnjuter. Gång efter annan kommer jag på mig själv med att nästan förvånas över hur goda vinerna är, senast för några månader sedan när en av Anders blindhälld 2003 Serpico lurade oss ända till Piemonte innan vi landade i södra Italien. Vi korkar upp en nolletta från novembersläppet till farmors söndagmiddag på örtig fläskfilé med gräddig kantarellsås och pappardelle.

2001 CampoRe Riserva har en djup rubinröd färg med stilig lyster. Doften öppnar med gröna nyanser av hö, nyklippt gräs, tobak och mintig örtighet. Vidare fatinslag som rostat kaffe, bakkryddor och mörk choklad, men här finns också generösa doser frukt med de eviga italienska mörka körsbären i mitten, och så lite mognadstoner av tomatketchup och multnad. Järnfilsspån och mineraler sätter vi upp på jordmånskontot, och så avslutas allt med lite rökig tjära. Epitetet "Söderns Barolo" brukar slentrianmässigt dyka upp när det snackas om Aglianico, men här får jag mer toscanavibbar. Om man nu måste envisas med att finna likheter. Sköna grejer hur som helst.

Smaken är uritaliensk med höga syror och generösa doser surkörsbär och bitter mörk choklad. Vinet är rent expansivt och tycks bredda sig i slutet mot ett dånande crescendo där den koncentrerade frukten får en liten likörtouch tillsammans med en behaglig värme utan hetta. Och så, efter själva "sväljet", slår fällan igen när munnen strösslas med dammiga, pulvriga tanniner. Ouch, var kom ni ifrån? Till maten sitter vinet som en smäck, men på egen hand krävs viss masochistisk läggning. Eftersmaken är riktigt lång, långsamt falnande med massor av mineraler.

En utomordentligt god, aningen rustik Taurasi som trots vissa mognadstoner nog egentligen borde få sova några år till. Att man kan köpa lagrade viner av den här kalibern för under trehundringen på monopolet är bara att applådera! (92)

lördagen den 3:e april 2010

2004 Mitolo Shiraz G.A.M.


Tro det eller ej, men ibland blir faktiskt även jag sugen på aussie shiraz. Senaste tiden har jag allt oftare längtat efter den där maffiga violtonade frukten, och efter gårdagens Deus Ex Machina känns det som en naturlig uppföljning att se var en av Mitolos nollfyror befinner sig i utvecklingen.

2004 Mitolo G.A.M. är rödsvart med en stilig rubinfärgad kant. I näsan får man en stor, mättad doft av björnbär, blåbär, svarta vinbär och aprikospuré. Massor av anistonad lakrits fyller ut eventuella hålrum, tillsammans med skira blommiga violtoner. I basen härjar grillat kött, nästan en liten charkton, och så goda nyanser av grönt: tobak, örter, pinje och kåda. Skön bris i näsborrarna!

Smaken är fullmatad och bred och bjuder på en rejäl åktur även om vinet absolut lugnat ned sig en smula sedan sist. Frukten förmedlar som tidigare en känsla av mogen svalhet där syrorna utgör en rätt högstämd kontrapunkt. Vem vet om de månne är ipytsade i efterhand, men ikväll känns de klockrent integrerade i helheten och bidrar till en rätt harmonisk munkänsla; som om vinet funnit sitt inre lugn med några år på rygg. Det är fortfarande ett fruktmonster, men ett synnerligen väldresserat sådant, en riktig flodhäst i ballerinadräkt (© Winepunker). Tanninerna finns där, men lämnar nästan inga spår alls i munnen frånsett en ökad friktion när man stryker tungan över gommen. Eftersmaken hänger kvar länge, länge med lakrits och mineralkänsla där alkoholen tycks befinna sig någon annanstans.

Det här är skitgott, klart den bästa flaskan hittills, och givetvis är det den sista. Frågan om lagringsduglighet brukar alltid komma upp när man snackar aussies, men som vinet beter sig ikväll kan jag inte förespå annat än en synnerligen lycklig ålderdom även om sex år knappast är någon ålder att tala om. Källarsaldot när det gäller australiensare är nere på ett par ynka Savitar Shiraz från samma producent och det känns rätt givet att andelen bör utökas med några väl valda exemplar. Inte för att ersätta något, men som omväxling är sådana här viner rätt oemotståndliga. (93)

PS. I andra glaset har vi 2005 Château Potensac. Skön nollfemmefrukt med crème de cassis, och så en ursnygg, lyxig fatbehandling med kryddor, ceder, tobak och grillat kött. Rätt expansiv i munnen med polerade sammetslika tanniner och fullständigt oklanderlig balans; god och läskande med massor av mineraler. Det här osar klass på ett sätt som med råge överträffar det modesta priset (€16,50). Precis som förra gången alltså. Bravo! (90-91)

2004 Clos Saint Jean Deus Ex Machina


Friskt extrapolerat, hälften vunnet! Skall man ägna sig åt avancerad årgångsgeneralisering utifrån ett förhållandevis litet antal observationer så blir min slutsats att många av de mer seriösa nollfyrorna från södra rhônedalen just nu befinner sig i efternattens djupa sömn, men att de om några år kommer att vara charmigt nymornade med rosor på kind redo för ett långt drickfönster, precis som många nollettor är just nu. Och ändå så står jag här med två nydragna nollfyrekorkar, häpp! Men det har kommit några smått förvånande rapporter om att Deus Ex Machina utvecklats i en rasande fart och bör drickas snart. Dessutom har jag faktiskt aldrig smakat denna tokhyllade cuvée, och ren och skär nyfikenhet är inte den sämsta apéritifen. I andra glaset häller vi välbekanta 2004 Pure.

2004 Deus Ex Machina öppnar med smått volatila drag av trälim och virkesupplag som fortsätter över i kokos och till och med lite dill. Här var det gott om nya fat, men det mesta blåser lyckligtvis bort efter hand till förmån för den mörka, likörtonade frukten med chokladdoppade körsbär, björnbär, jordgubbssylt och fikon i cognac. Vidare massor av grillat kött, lakrits, örtighet med inslag av barr, och så generösa ombjudningar av choklad. Det här är ett vin för gottegrisen i dig.

Smaken är maffig och tät, med ordentligt tryck i den aningen syltiga likörfrukten. Syrorna känns förvånansvärt låga med tanke på årgången, men jag tycker ändå att de räcker till för att hålla helhetsintrycket i schack. Trots lite varm alkoholsötma i slutet finns en känsla av fräschhet, och det är svårt att inte bli imponerad av hela bygget. Otroligt välgjort i den här stilen. Bakom väggen av frukt finns tämligen respektingivande smått pulvriga tanniner som skriker efter längre sovmorgon. Vinet känns fortfarande ungt utan egentliga mognadstecken och bör kunna sparas länge till. Eftersmaken är riktigt, riktigt lång med inslag av kirsch och lite russin.

Ruggigt välgjort och gott, om än inte riktigt min sorts châteauneuf. Skall man vara ärlig är det kanske inte jättemycket i den här flaskan som pekar mot Vaucluse, stilen känns mer internationell. Jag gissar att det finns likvärdiga välgjorda och goda viner i den här stilen från de bästa producenterna i Australien och Spanien, även om det är en så gott som helvit fläck på min karta. Vill man gå Decanterskribent på producentens bakdel tar man till brösttoner om förlorad ursprungskänsla och moraliskt förfall, gärna med namnet Robert Parker inslängt på måfå. Själv lutar jag mig tillbaka, njuter av ett gott och häftigt vin, och tackar för vidgade vyer. Det finns plats för olika stilar. (93-94)

PS. 2004 Pure då? Jo tack, korkad ända till Blåkulla. Jälaskitasså... Inhoppare med kort varsel blev en 2006 Cambon la Pelouse från mina föräldrars källare. Jämfört med i somras behöver vinet lite längre tid i karaff för att verkligen komma loss, men ger då en skön, blommigt parfymerad, rätt klassisk vänstra stranden-tripp trots den höga andelen Merlot. Gott. (89)