torsdagen den 30:e september 2010

2008 Sigalas Santorini


Vidgade vyer! Jag kan faktiskt inte påminna mig om att vi någonsin druckit ett vin gjort på assyrtiko. Möjligen kan det ha slunkit ned något glas i samband med en charterresa för över tio år sedan, men annars lyser de grekiska vinerna med sin frånvaro här hemma. Helt klart ett misstag, för Sigalas 2008 Santorini är sköna grejer! Ganska fascinerande, egensinnig doft av citrus, gulfrukt, anis och rökiga, kalkiga mineraler tillsammans med en örtkvist. En liten vaniljton får hjärnan att gissa på en gnutta ek, men möjligen handlar det om spökfat. Smaken har viss tyngd och fetma med en smått oljig känsla där frukten känns ganska solmogen samtidigt som syrorna sitter där de skall och stagar upp hela ekipaget. Torrt, fräscht, mineraliskt avslut med en liten angenäm citrusbitterhet. Vinet blev bara godare och godare under kvällen vilket borde tyda på en ljus framtid med några år på rygg. Säkert underbart till grillad fisk eller skaldjur med medelhavet inom synhåll, men smakar inte alls dumt till panerad rödspätta en vanlig torsdag heller. Här får det nog bli påfyllning. (90-91)

PS. Många flaskor kvar från mellansläppet i augusti, annars finns nollnian i BS för några tior mer.

fredagen den 24:e september 2010

2005 Pierre Gaillard Saint-Joseph Clos de Cuminaille


Lyckligtvis är det inte ofta man behöver konstatera det, men den senaste arbetsveckan är nog bland de värsta jag upplevt. Sjuttio arbetade timmar är en sak, men en utifrån omständigheterna ond spiral av sjukskrivna kollegor, föreläsningar, jourer, handledarskap, regionmöten, överdragna dagishämtningar och inte minst fullständigt vanvettigt sjuka människor i akut behov av högspecialiserad vård tar mer än ut sin rätt. Alltså dags för den pulslösa bloggen. Passion och långa utläggningar - bah, vänd er till nån som orkar bry sig. Kvällens vin ger knappast hjärtklappning...

2005 Clos de Cuminaille
tycks vara en modern rackare med svartvinbärsfrukt och en fatbehandling som leder tankarna åt Bordeaux. Här finns både stallighet och tobak innan bastubänken tar över och tydliga enbär och garrigue mödosamt styr kosan mot norra Rhônedalen. Munkänslan är rätt fluffig med ett genomarbetat intryck, men saknar riktigt djup för att vara outstanding. Skaplig längd som mynnar ut i en torr eftersmak med svarta oliver men utan extra leenden. Ett vin som visserligen otvetydigt är av god kvalitet, men som lämnar mig oberörd. Jag kan förstå om man är förtjust i det här, men inte riktigt för mig. Inga tecken på tunnel, men heller inga direkta mognadstoner. Resterande flaskor kan man nog både ha och mista. (87-88)

fredagen den 17:e september 2010

2004 Château Les Grands Chênes



Dags för en ny påtitt av 2004 Château Les Grands Chênes, ni vet vinet som i Grand Jury Européens stora blindprovning av nollfyror bankade upp slott som Pavie, Mouton och Latour... ja faktiskt hela 205 viner hamnade efter kvällens tjut i sammanräkningen. Provningen var för övrigt en stor seger för Bernard Magrez som hade inte mindre än tre viner på tio-i-topp. Säga vad man vill om Magrez; det är möjligt att han använder all sköns svartkonster såsom omvänd osmos för att få till den där frukten även i svåra år, men när han svingar trollspöet har åtminstone jag väldigt svårt att inte bli förtrollad. Hans viner är ofta framåt och fruktiga med omedelbar charm och inte sällan en rejäl dos fat. Kanske inte de mest klassiska men bra goda är de, kvällens flaska inget undantag.

Det finns flera noteringar på cellartracker om att nollfyran har tappat frukten till förmån för en rätt omild fatbehandling. Jag förstår inte riktigt vad de menar; här väller en tät matta av crème de cassis och plommon ur glasets mynning redan vid uppkorkandet. Själva vinet har en tät, stilig rubinröd färg utan ålderstecken. Men visst finns här en hel del ek - doften är en smula kantig med rätt grova drag av tobak, mint och massor av lakrits och salmiak parat med vanilj och en gnutta frän stallighet. Några violer försöker sig på lite elegans i övertonerna, men drunknar snart bland frukten och faten. Fast det är snygga fat; som vanligt blir jag väldigt förtjust i den här framfusiga smått transatlantiska stilen, och under den där mattan finns en rejäl näve fuktig matjord som pekar mot Bordeaux. Skönt sniff med massor av omedelbar tillfredsställelse.

Smaken fortsätter i samma moderna stil med frukt och tydlig fatkaraktär. Det här är verkligen lätt att tycka om. Möjligen kan man invända mot att syrorna knappast är de högsta man stött på i en nollfyra, men det saknas ändå inte fräschör. Munkänslan är mjuk med snälla, sandiga tanniner trots att vinet fortfarande känns ganska ungt. Mitten fyller ut bra och övergår i ett ganska brett avslut där den lakrits- och salmiakstonade eftersmaken har mer än godkänd längd. Inte stort, men väldigt gott i den här genomarbetade, helproffsiga stilen. Jämfört med förra gången har väl egentligen inte hänt så mycket mer än att faten sjunkit in en smula i helheten. Ändå känns det som att den här stilen absolut inte är fel att dricka nu på frukten. Magrez vet hur en slipsten skall dras... (89-90)

måndagen den 13:e september 2010

2 x 2009 Muscadet


K överraskar med färska krabbor, vilket blir ett ypperligt tillfälle att prova två relativt nyinköpta muscadeter.

Först ut är 2009 Domaine de la Foliette som är nästan vattenklart i glasen med en liten silvrig anstrykning. Doften är frisk med vit persika, päron, grönt äpple, lite blommor och en tilltalande småsalt känsla av bräckt vatten. Smaken är slank och fräsch med spetsiga, friska syror och aromer av citrus och grönt äpple. Inte så mycket mineral, men bra lyft och klingande renhet. Utmärkt till krabban, men lika bra som apéritif. (87-88)

2009 Domaine de la Pépière har en något mer komplex doft med mer parfym, men också lite intresseväckande småunkna inslag och ett drag av fänkål/anis utöver de vita päronen, vattenmelonen och persikorna. Även här får man en liten pust av bräckt vatten vilket får hjärnan att skrika efter skaldjur. I munnen känns syrorna mer avrundade även om de fortfarande är friska och höga, samtidigt som det här vinet har lite mer frukt med något större bredd och djup. Avslutningen har spår av mineraler tillsammans med lite citrusbitterhet. Gott. (88-89)

I mitt tycke är La Pépière snäppet bättre, men det är mest en smaksak. En tredjedel av middagsdeltagarna föredrog faktiskt La Foliette. Klart är dock att det här är två goda Muscadeter som säkert också blir perfekta till höstens musslor. Sköna meloner!

PS. Båda vinerna är inköpta genom privatimport hos Vinik. Priset ligger på ungefär en hundralapp.

lördagen den 11:e september 2010

2007 Domaine de la Solitude


Jag tycks aldrig tröttna på dessa nollsjuor från södra Rhônedalen. Visst, man borde väl egentligen låta dem vila några år men de är ju så förbaskat öppna och tillgängliga, kvällens 2007 Domaine de la Solitude inget undantag. Gillar man Châteauneuf-du-Pape får man stor njutning redan nu. Doften bjuder ljusa slingor av lavendel och violer tillsammans med en ordentlig dos herbes de provence. Därunder väntar betydligt mörkare saker med likörkörsbär, hallon, lakrits, mörk choklad och blodigt kött. En liten ton av mandel tittar också fram, månne från cinsaultkomponenten? Ungt, jo absolut, men så läckert redan nu med fin ursprungskänsla trots ovanligt lite grenache (55%).

Den mörka känslan fortsätter i munnen med lakrits och chokladiga tanniner. Men här finns inget bullrigt eller bråkigt; vinet är rasande stiligt ihopsnickrat med finfin balans. Munkänslan är ganska len med ett svalt drag hos årgångens sötfrukt, syrorna är bra och alla procenten känns ordentligt maskerade. Riktigt gott och givande, och förstås ingen snedträff till kvällens Vaucluseinspirerade husmanskost: vitlöks- och örtmarinerade lammkotletter med ratatouille och tjocka skivor av Fabriques goda pain levain. (91+)

fredagen den 10:e september 2010

2004 Sportoletti Villa Fidelia


Snabb lägeskontroll av denna umbriska bordeauxblend. Här har väl inte hänt så värst mycket på två år. Ursnyggt sug i doften med fatad, mintig, salmiak- och tobakstonad cabernetkaraktär, men samtidigt rätt tydlig varmklimatskänsla i munnen med för Italien ganska låga syror, sötfrukt och lite eld i baken. Inte för mycket hetta men rätt långt från 2000 Montrose, eller för den delen förra fredagens obloggade 2005 Château L'Arrosée med sin ursköna torrhet trots en generös, smått sötfruktig nos. Bordeaux it ain't (och det är ju tyvärr rätt lite som är det förutom Bordeaux) - men det är väl heller inte riktigt meningen. Absolut gott, men Galloni är galen med 94 pinnar. Å andra sidan är Suckling precis lika tokig med 86. Håller säkert ett bra tag men kanske med ganska begränsad uppsida härifrån. (90-91)

söndagen den 5:e september 2010

2008 Domaine Alain Chabanon Campredon


Vi tycks vara många som fallit huvudstupa för Alain Chabanons underbara 2007 Campredon, och med tanke på all optimism som omger årgången gissar jag att det är fler än jag som går och längtar efter nollnian som anländer vilken dag som helst om den inte redan gjort det. Men glöm för allt i världen inte bort nollåttan! Vi korkar upp till timjanglazerad fläskfilé och kan bara konstatera att man ännu en gång sitter med ett vin som levererar väldigt mycket karaktär och njutning för lite pengar. Precis som hos nollsjuan är det den knappa hälften Syrah som skriker med högst röst, men hos den här årgången är druvkaraktären mer klassisk och leder tveklöst associationerna till norra Rhônedalen med aromer av mörka skogsbär, svarta oliver, blod, kött och massor av garrigue som speglar fläskköttets kryddning på ett lysande sätt. En snygg kryddighet med lätt orientalisk touch dyker också upp tillsammans med både viol och lavendel. Gott sniff!

Smaken är slank och sval men inte grön eller gles. Vinet känns tillgängligt och öppet, men har samtidigt en liten och angenäm kärvhet från den svalare årgången. Tanninerna är lite tuffare än hos nollsjuan även om det inte är några problem att dricka redan nu; det är snarast alldeles för lätt att sänka en flaska. Riktigt bra syror, mer än godkänd längd, finfina mineraler i svansen och en klockren småbonnig sudiste-känsla med örter och tapenade - det kan inte bli annat än ett stort leende och två tummar upp. Sköna grejer. (90)

torsdagen den 2:e september 2010

2009 Bordeaux med Tryffelsvinen

Tryffelsvinen bjuder in till provning av en ansenlig mängd nollniobordeaux i stilig omgivning på Nordiska Muséet. Här skall spottas fatprover från ett trettiotal producenter, som dessutom haft vänligheten att ta med sig ett vin från en yngre årgång som referens. Det blir såklart många nollsjuor på borden, men också en del överraskningar från äldre årgångar.

Det är inte lätt att prova sådana här foster som ännu inte ens kommit i flaska. Doften handlar mest om olika variationer av purung, nyjäst frukt tillsammans med varierande halter rostade fat. Man får istället fokusera på saker som munkänsla, struktur och balans och med allt blåare tänder försöka kisa in i framtiden. För nog handlar det om potential snarare än omedelbar njutning även om somliga fatprover faktiskt är rätt svårspottade redan nu.

2009 är rediga grejer! Så sammanfattar man enklast dagens intryck. Årgången lever upp till all hype som redan omgivit den. Så gott som samtliga de här fatproverna har en generös yppig fruktighet parad med lysande struktur med mogna, klassiga tanniner och fräscha syror som tillsammans borde innebära ett långt liv och en synnerligen vacker ålderdom. Men trots den generösa frukten upplevde jag inte de här smakproven som något annat än Bordeaux. Det var en del snack om höga alkoholnivåer och nya världen-frukt när primeurkampanjen härjade som värst i våras, men dessa viner tycks rätt klassiska, om än charmiga och generösa. Och alkoholen slår inte igenom i ett enda fall.

Den andra slutsatsen är att nollsju inte är en årgång att springa benen av sig för. Vinerna är glesa och ganska gröna, tydligt märkta av svåra förhållanden. Visst finns såklart en hel del producenter som gjort det mesta möjliga av årgången och fått fram goda viner, men till vilka priser? Och så var man där igen. Det går knappt att prata Bordeaux nuförtiden utan att komma in på priser. Själv gick jag runt under eftermiddagen och provade vinerna i lugn och ro utan att tänka för mycket på vad de kostar, men när man väl blivit sugen på att handla kastas man tillbaka in i den bistra verkligheten. Prisläget kan inte beskrivas som annat än perverst. Ja, jag vet att vi lever i en marknadsekonomi och att slotten uppenbarligen kan ta dessa priser och ändå sälja vinerna till statusjägare världen över, men ändå. Perverst. Det är bara att konstatera att många favoriter redan passerat smärtgränsen, och att jag sannolikt lär köpa mindre Bordeaux i framtiden. Skall man tro allt man läser på diverse utländska forum är det många vinälskare som nu överger Bordeaux helt och hållet. Man får anta att slottsägarna sänder en stilla bön om avsaknad av finanskriser i framtiden. Skulle de penningstinna etikettsdrickarna försvinna kanske man kommer att finna att kartan ritats om under tiden och att många nytillkomna vindrickare föredrar helt andra regioner...
________________________________

Med ett åttiotal viner provade under några timmar går det förstås inte att skriva om allihop. Bara att föra över noteringarna känns överväldigande tråkigt, och det finns garanterat ingen människa som orkar läsa eländet. Här kommer istället ett destillat i form av några av dagens utropstecken. De viner som på något sätt överraskade mest positivt, antingen med skyhög kvalitet eller bara helt enkelt över mina förväntningar.



Att utse dagens glas är inte svårt trots en radda viner av yppersta världsklass. Till skillnad från fatproverna kan man nämligen dricka 2000 Château Montrose nu, och vinet imponerar på ett rent gåshudsframkallande sätt. Sagolik, vidöppen doft med elegant blommighet över en tät väv det inte är så enkelt att dra enskilda trådar ur. En komplex, samlad och harmonisk doft jag kan sniffa på hela dagen - fantastisk, jordig bordeauxparfym om än ännu inte med så långt gången mognad. I munnen får man ett mästarprov i grenarna balans och klass. Åh, vilken munkänsla, vilken viktlös tyngd, vilken längd, vilka sammetstanniner. "Den är perfekt" hörs T mumla med andakt i rösten. Massor av kraft men ändå så läskande och lätt på foten innan allt avslutas med en av de längsta eftersmaker jag stött på. Mineralerna slår gnistor kring smaklökarna samtidigt som munnen lämnas i ett tillstånd av innerlig lycka och en ren, fräsch känsla som inbjuder till en bit mat och en klunk till. Stor, magnifik Bordeaux, en av de bästa jag någonsin druckit. För dricka är vad man måste göra, det här är omöjligt att spotta. Och förlåt mig, men jag var tvungen att slinka förbi bordet en gång till före hemgång. Jodå, det gick bra att få påfyllning... (97-98)

(Fast 2009 Montrose går förstås inte heller av för hackor. Vinet formligen exploderar i munnen i ett svalt moln av tät, lyxig mörkfrukt samtidigt som helheten är förunderligt balanserad med silkiga taninner och ett fräscht lyft av syrorna, massor av mineraler och lakrits i eftersmaken. Jag älskar att känna det här vinet i munnen, en så gott som perfekt purung Bordeaux. Vem vet, kan mycket väl överglänsa nollnollan med lagring. (96++))
_________________________

Dagens bästa nollsjua då? Helt klart 2007 Château Haut Bailly med sin tillgängliga nos av salmiak, grispiss, blommor, cassis och kommuntypisk jordighet. Fin och fräsch i munnen, med en tät och stabil mitt och ett långt, välbalanserat, mineraliskt slut. Inget glest eller grönt här inte, bara läskande charm. (91).

(Nollnian förstås större i alla avseenden, tätare, längre, maffigare men samtidigt så fin elegans. Allt tycks finnas på plats för riktiga stordåd. (95++))



Dagens bästa nollsexa? Jo, 2006 Château Léoville Poyferré. Visserligen inte i överväldigande konkurrens, men jag gissar att det här vinet inte skulle ha några problem att hävda sig i en stor tungviktsmatch. Rackarns, så fin! Rent förförisk, öppen doft med massor av småslampig Saint-Julien-frukt med jordgubbar och crème de cassis, tillsammans med lakrits och jordtoner. Klassisk struktur i munnen med mogna tanniner och en ypperlig mineralkaraktär i den långa eftersmaken. Ungt, men det här gör inte ett dugg ont att smaka nu. (93-94)

(Men återigen är det syskonflaskan som verkligen får klockorna att stanna. 2009 Léoville Poyferré har en tät, tät doft som får hjärnan att skicka blåvioletta associationer. Lyxig frukt med lakrits och violer på toppen, maffigt och primärt i munnen men ändå med den där sköna sensuella Saint-Julien-känslan. Tät, urlång, mineralisk. Bara att vänta. Bravo! (96++))



Dagens bästa Pauillac? Château Pontet-Canet är en stor favorit, som man väl snart får säga adjö till av rent ekonomiska skäl. Tryffelsvinet vill ha 1464 kr flaskan (+ moms) för nollnian om man köper en låda om 12, och även om man kan hitta bättre priser på annat håll börjar det svida rejält. Men gott är det. Nollnian har en snyggt samlad doft med mörkfrukt, mynta och stensöta, och så skogiga aromer av färsk svamp. Smaken bjuder på massor av ihoprullad kraft, men samtidigt en så oantastlig mineralisk balans att man måste le. Vilken underbar svalhet bredvid all frukt, vilka ursnygga tanniner! Helt lysande, sannolikt ett av slottets bästa viner någonsin. (96++)

Som referensvin häller Mélanie Tesseron årgång 2002. Jag har länge funderat på att öppna en flaska, så tack för titten. Ganska utvecklad doft med rostbiff och tobak under cassisen, och så lite årgångstypiska drag av stjälkar och blomblad. Balanserad och slank i munnen med fina mineraler och bra längd, men samtidigt lite kantig fortfarande. En jättefin och typisk nolltvåa, men jag låter nog mina flaskor ligga lite till. (91)



Dagens bästa högra stranden? 2009 Château Angélus kniper förstaplatsen med en hårsmån, men det blir jämnare än man kunnat tro på pappret. Angélus charmar med sin opulenta, charmiga stil där frukten har visst likörtycke och drar mot macererade körsbär, och struktur och längd är förstås av yppersta världsklass (95-96++) men 2009 Château Gazin bjuder oväntat hårdnackat motstånd till en bråkdel av priset. Det här är en underbar Pomerol med riktigt lyxiga fat och en kärna av plommon, fudge och lakrits. Sanslöst fin munkänsla med sammetstanniner och den där paradoxala svala generösa fruktigheten alla dessa nollnior uppvisar i mer eller mindre uttalad form. Lång, mineralisk avslutning. En riktigt glad överraskning, även om nollettan redan visat vad slottet förmår. (94++)



Dagens total make-over står 2009 Château Cantemerle för. Det här slottet betecknar jag som ganska klassiskt i en tämligen slank stil som i svårare år kan bli nästan väl mager. Ofta bra men aldrig stort, en perfekt bruksbordeaux i rimlig prisklass. Det är svårt att inte gapa av förvåning när näsborrarna möts av en modern, sötfruktig doft med björnbär. Fortfarande balanserad men det här känns som ett så totalt stilskifte att det inte bara kan förklaras av årgången. Vi måste fråga, och jodå. Representanten bakom bordet meddelar glatt att man medvetet ändrat skördeuttag och källarmetoder på jakt efter en mer modern, tillgänglig och frukttät stil. Det blir intressant att se hur kommande årgångar faller ut. Parker tycks i alla fall göra vågen redan nu... (90-92?++)



Dagens bästa budget? Ja, budget är förstås fel ord men i dessa sammanhang så...
Utöver Gazin så var det flera favoriter i rimlig (nåja...) prisklass som skickade upp mungiporna. Och det är väl mer sannolikt att man kommer över några av dessa slott än 2009 Angélus. Ta 2009 Château Giscours till exempel, som måste vara bland det bästa man gjort på slottet. Primär förstås, men med ovanligt mycket förförisk kraft och närvaro i munnen samtidigt som man inte tullat för mycket på elegansen. Klockren struktur med mogna tanniner, bra lyft, mineraler. (92-93++). 2009 Haut Bages Libéral bjuder på fin fatkrydda och en god, utfyllande mittsmak med finfin Pauillac-känsla. Till rätt pris så... (91-92++) Även 2009 Clerc Milon imponerar med sina läskande syror och sitt långa mineraliska slut. Visserligen en smula kantig med några av dagens tuffaste tanniner, men borde bli riktigt fin med lagring. (92-93++) Jag tyckte Clerc Milon var bättre än d'Armailhac (som dock inte var dålig) som hälldes vid samma bord, vid närmare eftertanke har nog så varit fallet senaste åren. Möjligen kan Smith Haut Lafitte fortfarande kännas som ett relativt budgetalternativ. Nollnian var slottstypiskt framåt i öppen, mörkfruktig stil med björnbär, körsbär och crème de cassis tillsammans med aningen frän fatbehandling med ammoniak och bonniga aromer. Rätt modern i stilen, men med struktur och balans. Trots lite sötare framtoning i frukten blir det inte tjockt eller tungt. Jag gillar verkligen det här slottet. (94++)

Puh. Tack till Tryffelsvinen och alla producenter för en härlig bordeauxprovning. Om inte annat så är det skön upplevelse att få ett sådant här tvärsnitt av årgången serverad.