söndagen den 31:e oktober 2010

2000 Château d'Angludet



Älgstek, gräddig trattkantarellsås, potatis och sockerärter. Vi plockar fram en Bordeaux med några år på nacken. 2000 Château d'Angludet ser rätt ung ut i sin rubinröda skrud utan nämnvärt brunstick. Doften är ganska komplex och av den sort jag gärna skulle stänka bakom öronen; kanske inte så urtypisk Margaux som mer allmän vänstra stranden-känsla, men visst finns lite antytt blommiga inslag över de svarta och röda vinbären. Vidare lagerblad, nysågat körsbärsträd, fuktig matjord och ädel piptobak tillsammans med kafferost. En skön, tilltalade doft med viss utveckling som lovar lite mer än vinet levererar i munnen.

Smaken är slank och syrlig där tanninerna fortfarande har visst bett även om de slipats ned en hel del. Vinet skär som en kniv genom den gräddiga såsen, men känns samtidigt en smula fruktklent. Det ekar lite ihåligt i mitten även om vinet samlar ihop sig inför avslutningen och faktiskt klingar kvar en ordentlig stund med tobak och lite mineralkaraktär. Kan säkert utvecklas många år till, men frågan är om frukten någonsin kommer tillbaka? Det är fortfarande ett gott glas - Bordeaux med viss mognad är som bekant straffspark på mig - men lite paradoxalt så kändes nolltvåan en gnutta mer fullmatad och komplett senast vi drack den. (89)

PS. Faktum är att frukten till viss del kommer tillbaka redan senare under kvällen. Vinet fortsätter att utvecklas fint i glaset och fyller ut runt midjan en smula, sista glaset är godast. Det blir en pinne till. Allt talar för att vinet kommer att hänga med länge ännu. Knappast stor Bordeaux, men rätt gott ändå...

fredagen den 29:e oktober 2010

2008 Melville Syrah Estate Verna's


Walking in a La-La wonderland... Nej, det är förstås korkat att öppna en syrah när man fortfarande går omkring med ett nyfrälst leende på läpparna efter gårdagens väckelsemöte med Guigal. Fenomenet känns igen från post-Paviedepressionen förra hösten. Men vore inte livet rätt tråkigt om man bara drack snudd på hundrapoängare? Man behöver mer sansade upplevelser för att verkligen uppskatta de där riktiga topparna. Och förresten så har vi faktiskt 95 Parkerpoäng i glasen, vilket ungefär motsvarar 2006 Château d'Ampuis...

2008 Melville Syrah Verna's har en ungdomlig blåröd färg. Doften är stor och öppen med druvtypiska inslag av björnbär, körsbär, violer, lufttorkad skinka och svarta oliver innan faten kickar in med lakrits, kryddor och kaffe. Men här finns ingen störande ek, allt sitter ihop i en visserligen generös och yppig men ändå snyggt samlad doft. Med lite luft tillkommer tydligare örtiga drag med inslag av barr och tobak.

Smaken bjuder på ordentliga doser kalifornisk frukt med sedvanlig renhet, och nog finns en röndör och generositet från de nästan femton procenten även om jag tycker att den svala Santa Barbera-terroiren också slår igenom rätt tydligt. Det finns en avsvalkande känsla, som en bris från Stilla Havet. Balans skulle man också kunna kalla det i mindre pretentiösa ordalag; syrorna har en citruston som spelar rätt skönt mot fruktsötman. Eftersmaken är lång och mineralisk med inslag av tapenade.

Jag tycker mycket om vinet, och det sitter som en smäck till kvällens rejäla köttbit med karamelliserad stekyta. Att jämföra med gårdagens nordrhônare blir väl mycket äpplen och päron; det här är något annat. Gott och tillgängligt, fantastiskt bra för ett vin som brukar kosta runt $20-25. Det här vill jag dricka igen. (91)

PS. K å andra sidan avskydde vinet med hjärtlig innerlighet från det första blinda smakprovet till den öppna påfyllningen till maten. Fuleldigt och olivskadat blev omdömet, och Parkers skyhöga betyg bemöttes med ett hånskratt. Det här är verkligen inte hennes vin; jag får väl dricka de andra flaskorna själv...

PPS. Mer kött på benen hos Mina Vinare som också smakat.

Nya årgångar från Guigal



Vinunic med VD Claes Lindkvist i spetsen bjuder in till en provning av blandat smått och gott med huvudinriktning på nya årgångar från Guigal som släpps inom kort. Vi hinner knappt hälsa innan vi sitter bekvämt vid ett bord med första vinet i glaset.

2009 Guigal Côtes-du-Rhône Blanc är blekt silvrig. Vinet är en salig blandning på 55% Viognier, 20% Rousanne, 10% Marsanne, och fem procent vardera av Clairette, Bourboulenc och Grenache Blanc. I nosen får man en ung, nyjäst doft med päron, mango, melon och citrusolja. Efter en stund tittar lite sköna sydfranska inslag av anis och örter fram. Smaken är sval med för druvsammansättning riktigt skapliga syror i tidigt skördad stil. Visst grepp från skaliga tanniner men samtidigt ganska gles utan riktig längd. Fräscht och välgjort, men de här vita rhôneblandningarna begriper jag mig inte riktigt på. 115 kr/BS. (85)

2006 Guigal Hermitage Blanc har en helt annan lyster med sin mässingstonade färg. I nosen får man fetare gulfrukt än hos föregående vin, med mer tydlig fatprägel av vanilj och kryddor. Frukten har visst tropiskt tycke utöver päron. Smaken är kryddig och rund, med rätt fet munkänsla och låga syror; jag saknar en del lyft och fräschhet och faten är inte speciellt snygga med sina inslag av hasselnötter och vanilj. Lite fadd känsla. Ännu en gång blir det tydligt att det här inte riktigt är min sorts vita vin. 395 kr/BS. (88-89)



Så över till röda, och nu snackar vi min sorts viner. Fast de första nollfemmorna tycks rätt knutna just nu...

2005 Guigal Saint-Joseph har en blyg, försiktig doft där man mest får garrigue och lite violer. Frukten känns helt knuten till en början, samtidigt som här finns spår av viss utveckling med bonniga inslag. Smaken är betydligt bättre - slank och syrlig med ljusa bär, mjuka tanniner och en skön munkänsla. Fin pepprig längd. Inte alls dumt, här handlar det nog bara om att vänta en smula. 199 kr/BS (90)

2005 Guigal Côte Brune et Blonde har en tätare, rubinröd färg. Doften är aningen knuten, men framför allt ung med en massa italienska körsbär och fatig bittermandel toppad med en smula volatilitet. Lakrits och vitpeppar följer efter, och så lite parfymerade inslag av violer. Här finns inte mycket av syrahtypiska inslag i nuläget. Smaken har en skön munkänsla med mineraler och och bra syror, fin stuns i frukten även om den känns en smula knuten. Vinet känns förrädiskt mjukt i anslaget, men när man svalt tar de årgångstypiska tanninerna kinderna i ett rejält snörpigt grepp. Återigen ett vin man bör vänta en smula på. 439 kr. (92+)

2006 Château d'Ampuis är alldeles underbar! Ingen tunnel här inte, bara slösande ren, pepprig syrahfrukt som drar åt björnbär och körsbär. Parfymerade övertoner med garrigue, och en otroligt snyggt integrerad fatbehandling. Slank, tillgänglig, rent av fantastisk munkänsla med en massa underliggande kraft. Det här är faktiskt oemotståndligt redan nu med klockren drickbarhet. Riktigt lång eftersmak med slösande mängder mineral. Snorgod! Det är väl egentligen bara när nästa trio hamnar i glasen som man kan hitta en del svagheter. Då märks en lite grön, örtig ton tydligare liksom en (relativ) gleshet, men det här är trots allt absolut toppklass. 995 kr. (95)
_________________________

Och så är det dags för en av de mest upphetsande flighter jag druckit. Visst vore ens vinvärld lite enklare om de här dyrgriparna inte var fullt så bra som alla skyhöga poäng antyder? Om man kunde avfärda vinerna som översminkade och vulgära efter hela 42 månader i ny ek? Men faktum är att det här är syrah på absolut högsta nivå, en ny måttstock för mig. Och det finns elegans så det räcker och blir över; fataromerna är så vansinnigt snyggt inbakade i helheten att man undrar hur Guigal bär sig åt. Alla tre vinerna är alldeles underbara redan nu, det ligger nog en del i det där påståendet att stora viner smakar gott under hela deras livslängd. Vilket man föredrar är mest en fråga om personlig smak. Däremot inte sagt att det inte finns skillnader...



2006 Guigal La Mouline har den mest förföriska doften, och är kanske det vin som vid kvällens slut är min absoluta favorit. Flightens ljus om man så vill, eller den feminina sidan att jämföra med La Landonnes mörker och maskulinitet. Rent förförisk doft, öppen och parfymerad med blommor och röd syrahfrukt, peppar och lite chark. Faten är fantastiskt snyggt invävda i helheten redan nu med mjölkchoklad och kaffe. Smaken är vidunderligt ren och ypperligt balanserad. Så mycket kraft och koncentration men ändå sådan lätthet! Massor av mineral, och en snudd på oändligt lång eftersmak. Oh. My. God. (98-99+)



2006 La Landonne är motsatsen, Yang till La Moulines Yin, mörkt och maffigt. Här handlar det om uteslutande syrah utan blommiga viogniertoner. Vinet är flightens mest "gröna", med massor av örter, pinjekåda och tobak. Frukten drar mer åt björnbär och körsbär, och faten är visserligen lika snyggt integrerade som hos de andra vinerna men tycks ge mörkare drag av choklad och kaffe. Återigen samma klockrena, viktlösa, välbalanserade munkänsla. Herregud vilket vin, vilken syrah! Mineraler står som spön i backen, och eftersmaken tycks aldrig ta slut. (97-99+)



2006 La Turque hamnar lite mittemellan, och känns till en början som det svagaste kortet men är samtidigt det vin som växer mest i glaset. Här har frukten lite inslag av persika, och det finns också smått volatila, limmiga inslag från faten. Lakrits, kåda och salmiak. Smaken har samma elegans och slankhet som de andra vinerna i flighten och samtidigt samma paradoxala kraft och tyngd. Kanske det mest knutna vinet i munnen, men ändå en fullständig njutning redan nu. Bra tryck, imponerande balans, ursnygga tanniner. Sagolikt. (97-98+)

Det blir fånigt att stapla superlativer, och det känns ännu fånigare att hålla på med poäng när det gäller viner av den här kalibern. Visst är de fortfarande vansinnigt unga, men det här är ungefär så bra det blir. Kanske vore det på sin plats med hundra pinnar, åtminstone till den alldeles bedårande, förföriska La Mouline. 2195 kronor är förstås vansinnigt mycket pengar för en flaska jäst druvjuice, och själv kommer jag inte att köa på måndag. Men tycker man sig ha tillräckligt god ekonomi så får man åtminstone syrah så god den rimligen kan vara. Vi andra sneglar på kontosaldot och de 132 flaskorna Château d'Ampuis. Man kommer en bra bit mot himlen där också medan man drömmer om La La La....

söndagen den 24:e oktober 2010

2005 Domaine Jean Fournier Marsannay Les Longeroies


Marsannay goes Le Sud! Domain Jean Fourniers 2005 Marsannay Les Longeroies har en oväntat fullmatad mörkfruktig doft med körsbär och hallon, som tillsammans med en massa kryddiga, örtiga inslag skickar min hjärna en bra bit söderut. Vinet är gjort i en otvetydigt oavstjälkad stil, där faten bidrar med ytterligare mörka toner av kaffe och choklad. Vidare rått kött, en drös mineraltoner och lite sumpig unknad som av våt lera. Mer rödaktiga inslag av lingon och tranbär efter hand.

Smaken återställer dock ursprunget till Bourgogne. Så här slank, syrlig munkänsla ger inte grenache från södern hur välgjord den än är. Syrorna är höga och munkänslan smått senig trots all mörkfrukt. Bra lyft och en lång, kryddig, kalkigt mineralisk eftersmak i torr stil. Vinet känns fortfarande bra ungt trots att tanninerna har förvandlats till pulver. Den här flaskan är rent uppseendeväckande bra ikväll, men vinet bör kunna utvecklas i flera år till. Varför har inte all 169-kronorsbourgogne den här utväxlingen? Och varför köpte jag inte fler flaskor i decembersläppet 2007? (91)

PS. Det verkar som att vinet till och med reades ut något år senare...

torsdagen den 21:e oktober 2010

2007 Montervertine



Herregud, så här kan man också göra sangiovese! Världen behöver knappast ännu en hyllning till 2007 Montervertine (allt är i ärlighetens namn redan sagt här och här), men ni vet hur det är med somliga viner. De där som lyckas träffa så rätt en vanlig kulen torsdagskväll att man bara vill lyfta händerna i ett stort yes! I en tid när min kärlek till Toscana svalnat betänkligt efter en rad krockar mellan surkörsbär och ambitiöst hårdrostade chokladbittra fat är det här precis vad som behövs; ren Viagra för smaklökarna. Doften är ljuvlig, sensuellt parfymerad av rosor och violer tillsammans med ljusa toner av smultron, rönnbär, rödbetor och kärniga körsbär. Tobak och té fyller på. Smaken är slank och syrlig, burgundisk om man så vill. Lätt munkänsla med snälla tanniner där bara lite ungdomligt kärniga, stjälkiga toner bjuder motstånd. Trots all lätthet saknas dock inte intensitet i aromerna, vinet klingar ut på ett strålande sätt i den långa transbärstonade eftersmaken. Sköna mineraltoner. Det är vansinnigt ungt, men också vansinnigt gott. Och allt för under två hundra spänn. Leve Kalmarunionen 2.0! (92)

tisdagen den 19:e oktober 2010

Möte med Manu Muga



Vi är en handfull provare som nappat på inbjudan från Terrific Wines att under några trevliga eftermiddagstimmar smaka igenom Mugas sortiment vid en sittande provning tillsammans med ägaren själv. På programmet står såväl de senaste årgångarna av det moderna flaggskeppet Torre Muga som en vertikal ned till sjuttiotalet av traditionellt anlagda Prado Enea Gran Reserva.

Just den där motsättningen - det nya mot det gamla - tycks alltid vara närvarande när det talas om spanska viner. Det går knappt att läsa en artikel om landets vinproduktion utan att ordet "Nya" finns med på ett eller annat hörn, och som ett talande exempel är dagens provning döpt till "Det nya Rioja". Debatten har stundtals varit hätsk där den ena sidan menat att Spanien äntligen är på väg att realisera sin potential och att vinerna aldrig varit bättre, medan motståndarna klagat över likriktning med en massa identiska uppumpade viner som gjorda för att håva in höga poäng till en början.

Hos Muga har man valt en i mitt tycke ganska tilltalande medelväg; modernisering under ansvar kan man kanske kalla det. Samtidigt som man vill värna om bodegans historia (grundad 1932 av Manuels farfar) finns här en ständig strävan efter att öka kvaliteten, varför man 1989 påbörjade ett försiktigt utvecklingsarbete. Många av metoderna såsom grönskörd och noggrann selektion känns både okontroversiella och bekanta från de flesta ambitiösa producenter, medan ett eget tunnbinderi inte är lika vanligt (även om jag stött på det tidigare). Men eftersom man följer den traditionella linjen med att vinifiera uteslutande i ek har man valt detta för maximal kontroll. Och så har man förstås Torre Muga som ett helmodernt alternativ sedan 1991. Tradition och nytänkande sida vid sida, inte så dumt kanske...



Så dags för lite vin. Vi börjar med vitt.

2009 Muga Blanco görs på 90% Viura och 10% Malvasia. Fatjäst och sedan tre månader i ek på fällningen med regelbunden bâtonnage. Man har medvetet lagt om stilen sedan några år till förmån för mer fräschör, och väntar man sig något jolmigt får man tänka om. Rätt frisk nos med päron, gulfrukt och en liten diskret vaniljton. Smaken uppvisar inte de syraproblem Viura ofta sägs dras med, utan friskar upp riktigt bra med mer päron, citrus och lite grönäpplighet. Rätt enkelt och kanske inte så väldigt minnesvärt, men funkar säkert utmärkt till en firre. 95 kr/BS. (84)

2009 Muga Rosado har en ganska blek laxrosa färg. Doften är lite blyg med ljusa bärtoner, jord och en (reduktiv?) unknad som får några av oss att fingra på det röda korkkortet, men den visar sig dock blåsa bort efter hand. Rätt fräsch i munnen med bra syror, viss matvänlig bitterhet och en liten mineralisk knorr. Mer fransk än spansk i stilen nästan ursäktar sig Manuel Muga, och visst kan man hålla med om det. Inte alls så dum. 60% Garnacha, 30% Viura och 10% Tempranillo. 85 kr/BS. (86)

2006 Muga Reserva har legat två år i ungefär hälften vardera amerikanska och franska ekfat. Ung blåröd färg. Nosen öppnar med vanilj, fudge och smått limmiga fattoner på en matta av mörkfrukt: macererade körsbär och björnbär. Lite pinjekåda tittar fram efter hand. Smaken är fruktig och framåt i avgjort modern skrud. Rätt snygga finmaskiga tanniner, bra syror och en skapligt lång eftersmak med lakrits/salmiak och kaffetoner. Den senaste årgången jag smakat av det här vinet var nollettan som nog var något strå vassare. Man gör också en Selección Especial, nollfemman i somras var riktigt läcker. 149 kr/BS. (88-89)



Så dags för ett av dagens huvudnummer - en vertikal av Prado Enea Gran Reserva, döpt efter stenhusbyggnaden på platsen för firmans grundande i Haro. Här snackar vi traditionell uppfostran under tre år i ekfat följt av tre och ett halvt år i flaska innan vinet släpps ut på marknaden; nollettan är den aktuella årgången. Men även här har man varsamt förändrat vinet under årens gång. De äldsta årgångarna innehåller till exempel 10% gröna druvor (Viura) vilket man numera frångått.

2001 Prado Enea har en stilig rubinröd färg. I nosen fläktar lite dill förbi för första och enda gången idag, tillsammans med plommon och körsbär uppbackade av vanilj, kåda och kakao från faten. Efter hand tittar fler och fler kryddor fram tillsammans med lätta, parfymerade inslag av viol. Smaken är harmonisk och ganska mjuk även om här fortfarande finns ungdomliga drag med finmaskiga, nafsande tanniner. Klockrena syror, en fin och tät mitt och en riktigt lång, läcker eftersmak med fatlakrits och mineraler. Det här är riktigt gott, ja faktiskt dagens bästa glas i mitt tycke. En stiligt uppdaterad traditionell Rioja. Cirka 400 flaskor svischade förbi i augustisläppet. Monopolet vägrade i vanlig ordning ta in fler trots att importören hade gott om flaskor och efterfrågan var stor, men vi som missade vinet kan glädja oss åt en lansering i BS inom kort till samma pris. 349 kr. (92-93)

1995 Prado Enea har en brunare nyans, med en liten tegelkant. Även doften skvallrar om mer mognad med tydliga lädertoner och en antydan till undervegetation och svamp. Frukten drar åt plommon och lätt degenererade jordgubbar, men här finns tyvärr också ett litet störande inslag där jag inte helt kan skaka av mig korkmisstanken. Smaken bjuder på nedslipade tanniner i en mjuk och bärig kropp med samma fina syror som i nollettan. Däremot känns frukten lite stum utan samma täthet som hos nollettan. Ser man till utvecklingsgrad känns det här vinet riktigt tilltalande vid den här åldern, men frågan är om flaskan är helt koscher.

1981 Prado Enea är ännu mer brunröd, rent av tegelfärgad rakt igenom. Här finns ordentlig mognad med komplexa drag av undervegetation, farinsocker, läder och kakao. Inte så mycket frukt kvar annat än några utgångna jordgubbar. Slank och syrlig i munnen, i medelfyllig stil. Skön att dricka, och frukten sprattlar till en sista gång, men visst känns det att vinet har passerat toppen. En charmig åldring. (90-91)

1978 Prado Enea är vertikalens äldsta vin, och bjuder som sig bör på den mest utvecklade doften. Här får man läder, undervegetation och kanel, men också lite murriga, träiga toner som för tankarna åt någon gammal portugis. Precis som åttioettan är vinet aningen fruktklent i min smak, men med samma syrliga, slanka, helt utmognade munkänsla utan vassa kanter. Fascinerande. (88-89)



Bang - och där bytte vi helt spår. I glasen kommer de två senaste årgångarna av Torre Muga, och vilken skillnad. Båda vinerna är blåsvarta och nästan helt opaka, som svarta hål står de där bredvid gamlingarna. Nu snackar vi moderna grejer, med längre macerationstid och enbart franska barriquer med medvetet hårdare rostning.

Nollfemman är till en början min favorit, med lite mer renhet och öppenhet jämfört med grannglaset. Mörk, likörtonad frukt väller fram tillsammans med mjölkchoklad, tobak och lakrits. Violer på toppen. Smaken är tät och maffig i ung, potent och primär skrud med bra tjong, men också bra balans med fina syror utan hetta. Rätt sötfruktig i stilen. 499 kr/BS. (92-93+)

Nollsexan känns till en början mer sluten, och bär också mer osnygga spår av den rostade eken med lite brända popcorninslag. Men redan efter någon kvart öppnar sig vinet mer och doften blir mer harmonisk med samma heltäckningsmatta av mörkfrukt som hos storebror. Kaffe, kåda och fatkryddor fyller på. Smaken är en rätt brutal snyting med rejäla tanniner som tar gommen i fast grepp, men helhetsintrycket är lite svalare med lite friskare syror och en torrare, mindre fruktsöt känsla jämfört med grannglaset. Kör om nollfemman med en noslängd på upploppet även om det blir samma poäng, men helst skall man nog förstås inte dricka de här vinerna på ännu en stund. Manuel Muga själv är dock rätt tydlig med att han anser nollsexan vara en av de bästa årgångarna man gjort av vinet. 499 kr. (92-93+)

Puh, vilken kontrast. För egen del är det ingen tvekan om att jag föredrar Prado Enea, som formligen skriker ut sitt ursprung medan Torre Muga känns betydligt mer anonym och internationell. Blint hade jag nog kunnat landa i Ribera del Duero... eller praktiskt taget var som helst i det Nya Spanien... eller det Nya Argentina... eller kanske Australien? Men jag har å andra sidan inte så stor erfarenhet av modern Rioja. Och kanske skall man inte göra så stor sak av det? Att Torre Muga är ett mycket välgjort vin med fin balans är inte mycket att bråka om, och Manuel Muga är väldigt tydlig med att vinerna egentligen är tillverkade för olika marknader. Vilken stil man föredrar är väl egentligen mest en smaksak så länge som de båda tillåts existera bredvid varandra? Det torde finnas gott om plats för både det Nya och det Gamla Spanien.

PS. Några bilder blev tyvärr inte tagna, varför jag helt fräckt har stulit dessa från Mugas hemsida.

måndagen den 18:e oktober 2010

2000 Cantine Gemma Barolo Riserva Tre Nasi


Tycker man att vinbloggosfären är för konformistisk (och handen på hjärtat, det ÄR den ju en smula) så får man sannolikt fullständigt raptus när man ser den senaste tidens våg av Carlo Merolli-viner. Det verkar vara många som omfamnat Merollis Kalmarunion version 2.0 där 1 DKK = 1 SEK = 1 NOK. Givetvis har det landat en DHL-fraktad låda här hemma också.

Cantine Gemma tycks i första hand förse snabbköpsmarknaden med billigare viner på négociantbasis, men här handlar det om egna odlingar i Serralunga. 6000 st flaskor tappade 2005.

2000 Riserva Tre Nasi känns ganska stängd till en början och behöver en ordentlig vända i karaff för att börja sjunga, och smakar följaktligen bättre efter maten. Då får man å andra sidan en stilig, helt transparent brunröd uppenbarelse i kuporna och en tilltalande väldoft i näsan. Skulle man ge bort en flaska barolo till någon som aldrig smakat en sådan är det svårt att tänka sig ett bättre val för under 300 kronor. Här får man en läcker upplevelse som känns rätt drickfärdig med viss utveckling; dessutom ursprungstypisk så det förslår med smått volatila inslag av trälim, övertoner av rosor, menthol och tjära och en mörk serralungafrukt med plommon och en hel del kraft i munnen trots en slank, syrlig kropp. Munkänslan är ganska mjuk med sandiga, nedslipade tanniner. Precis som hos de andra nollnollor jag smakat senaste åren finns lite torkade drag i frukten och en ganska snabbmognande stil med farinsocker, nypon och läder, och så mer mörker med lakrits, choklad och en knivsudd vanilj som får mig att undra om det inte finns lite nyare ek med i spelet ändå. De grusiga mineraltonerna skyller jag på jordmånen. Skall man anmärka på något har kanske vinet har inte riktigt samma lyft och renhet som en del nollettor och nollfyror, men allt som allt en riktigt givande och god Barolo. 290 DKK = 290 SEK. (91-92)

lördagen den 9:e oktober 2010

2004 Domaine la Barroche Pure


Hej då vinet. Vi korkar upp sista flaskan kanske lite tidigare än vi tänkt, men några korkskador och bortskänkta flaskor på vägen har tunnat ut förrådet. Den som fortsätter lagra får gärna återkomma med facit om några år, å andra sidan har jag svårt att se vinet leverera mer njutning än vi redan fått ut. 2004 Pure är kanske i ärlighetens namn det svagaste kortet bland de fyra årgångar jag smakat, men det har inte hindrat den från att vara riktigt god. Så även i kväll. I nosen får man en öppen och tillgänglig doft av likörmarinerade körsbär, gammal jordgubbsssylt, lakrits, fikon, slösande mängder garrigue och chokladiga drag av gammelgrenache. Kryddor, kött och tång följer efter, en komplex och tilltalande doft med fin ursprungskänsla. I munnen får man ett förföriskt vin med smått slampig frukt parad med godkända syror och ett långt, varmt slut med de för det här vinet så typiska inslagen av blodapelsin. Jag kan förstå om de kirschiga körsbären och värmen i svansen sticks en smula om man vill ha svalare saker, men för min del flimrar samma bildspel från Vaucluse på den inre biografen som vid tidigare smakprov. Funkar bra till kvällens milda gryta med långkokt lammbog, morötter och trattisar, men godare på egen hand efter maten. I min mun känns vinet rätt färdigt utan så mycket uppsida, men vem vet... (92-93)

lördagen den 2:e oktober 2010

2006 Clarendon Hills Grenache Onkaparinga


Fler vidgade vyer! Det är väl synd att säga att australiensiska viner är en stapelvara i det frankofila hemmet, men senast vi drack Mitolo stod det klart att vi behöver fylla på med några fler aussies som omväxling. Kvällens vin kanske kan vara något? Inte ens jag har lyckats undvika att notera alla hyllningar till den egensinnige autodidakten Roman Bratasiuks viner, och grenache är trots allt en av mina favoritdruvor. När sedan två ordentliga rekommendationer från Niklas och Vinpunkarn trillar in under samma vecka känns saken klar - det här måste smakas.

Onkaparinga är en av flera vingårdsgrenacher från Clarendon Hills. Här handlar det om lågavkastande vildjästjäst grenache från högt belägna odlingar av bush vines planterade redan 1928. Skall man nu slänga sig med det i mitt tycke inte helt lyckade begreppet "naturligt vin" är väl det här en kandidat så god som någon?

2006 Clarendon Hills Onkaparinga Grenache har hunnit få dryga fyra timmar i karaff när maten kommer på bordet, vilket har gjort den initialt något knutna doften gott. När man sänker ner näsan i kupan möts man av en uppercut rakt in i lustcentrum. Så här öppen och förförisk grenache har jag rätt svårt att värja mig mot, vilket södra rhônedalens nollsjuor vittnat om gång efter annan. Doften är stor och druvtypisk med massor av smått kirschiga körsbär, hallonsylt och lakrits/anis. Ingen direkt garrigue, men visst finns ett örtigt, tobakstonat inslag, och så choklad och en fin kryddighet med kanel. På toppen har Bratasiuk strött ett knippe violer. Riktigt läcker sniff!

I munnen får man ett vin med både fruktmognad och -sötma, där helhetsintrycket ändå präglas av viss svalhet och fin balans. Nog finns lite generös värme i svansen, men inget som bränns och jag har provat många nollsjuor från södra rhônedalen med mer hetta och alkoholsötma. Bra syror, skönt grepp och en riktigt lång, läcker anis- och chokladtonad eftersmak. Me like...

Jag ser att Jay Miller delar ut 92 poäng till det här vinet, vilket förstås är ruggigt lågt för priset om man befinner sig i ett vinuniversum där Penfolds 2006 Koonunga Hill anses vara värt 91 pinnar. Nu tycks ju inte jag och Miller alltid befinna oss i samma universum, och jag har ingen aning om hur denna årgång står sig mot tidigare, men nöjer mig med att konstatera att det här är gott så det räcker och blir över. Rent ut sagt svingott på ett förföriskt, direkt tilltalande vis; hedonistiskt om man så vill. Glorious Grenache! (93-94)