lördagen den 27:e november 2010

2002 Domaine Chantal Lescure Nuits-Saint-Georges 1er Cru Les Vallerots



Har ni dem också i samlingen, de där vinerna ni knappt vet hur de smakar men som är inköpta utifrån en massa poäng? Jag minns så väl hur jag för mer än fem år sedan satt och bläddrade igenom senaste Gault Millau i huset i Saint-Romain och fastnade för guidens hyllning till Chantal Lescures viner, speciellt 2002 Les Vallerots. Färdplanen dagen efter sträckte sig egentligen mer norrut till Chambolle-Musigny och ända upp till Gevrey-Chambertin, men ett snabbt stopp skulle man väl hinna med. Sagt och gjort, vi stannade till (rue Thurot visade sig dessutom i stort sett vara en förlängning av R74) och hamnade i provningsrummet tillsammans med en trevlig ung dam som gärna hällde en massa nolltvåor (det gjorde alla producenter vid den här tiden). Och visst var nog vinerna goda, jag minns dem som lite ruffiga och mörka i stilen men mer än så är det inte. Däremot fick 2002 1er Cru les Vallerots följa med hem till Sverige. Med en prislapp under €25 var det inte mycket att snacka om och de där 94 poängen från Gault Millau satt kvar på näthinnan. Frågan är bara hur vinet smakar på hemmaplan med fem års damm på smaklökarna? Efter att ha släpat en sanslös mängd flyttkartonger och vin senaste veckan känns det som att vi är värda en flaska med affektionsvärde till rådjurssadeln nu när matsalen äntligen börjar bli beboelig.

Domaine Chantal Lescure har jag aldrig sett på Systembolaget. Överlag verkar producenten flyga under radarn hos både Wine Advocate och International Wine Cellar. Men Clive Coates har förstås varit där och spottat, med lite småljummet resultat -"have improved, though there is still room for improvement". Domänen grundades 1975 enligt Gault-Millau och hemsidan (1983 enligt Coates), och nuvarande ägare är sönerna till Mme Lescure, men med François Chavériat som förvaltare (François Chavenait om man läser Coates). Man arbetar efter organiska metoder och buteljererar efter månfasen. Les Vallerots ligger i sydligaste delen av Nuits-Saint-Georges, men det är bara den lägsta delen av vingården som klassas som 1er Cru. Jordmånen består av kalksten.

2002 Chantal Lescure Les Vallerots har en ganska mörk rubinröd färg med en liten uppklarning. Doften ger rödbetor, körsbär och tranbär tillsammans med mynta/polkagris, jord och lite sumpiga, köttiga inslag. Faten bidrar med ett litet moln av kakao, men känns fullständigt insjunkna i helheten. Efter en stund blir vissa mognadstoner av undervegetion och en antydan till tomatpuré och farinsocker allt tydligare även om helheten fortfarande känns ung. Det här är en rätt ruffig tolkning av pinot, skolbokstypisk Nuits.

Med ömmande muskler för vi kuporna till munnen och möts av en riktig god munfull. Här finns en fast kärna av frukt som balanseras upp av finfina syror och en tanninstruktur som tycks vara på god väg att smälta ned även om det fortfarande nafsar lite skönt. Vinet blir kanske aldrig Chambolle-silkigt, men bjuder ändå på en sömlös övergång från det täta mittpartiet ut i den långa, riktigt mineraliska eftersmaken. Rätt gott om kraft, trots en syrlig, sval om än något opolerad helhetskänsla. Kanske inte den mesta eleganta Bourgognen, men åh så god. Eller så är det bara glädjen över att äntligen ha en ugn som faktiskt gör vad man säger till den. (92)

lördagen den 20:e november 2010

2007 Gigondas: Santa Duc vs. Saint-Cosme


Det känns som en jämförelse som tigger om att göras. Två av appellationens mest uppskrivna producenter, i en av de mest uppskrivna årgångarna. Två gånger Cuvée Tradition; klart vi häller i parallella glas. Vinerna har fått samma uppladdning - en snabb vända i karaff följd av en stunds andhämtning i öppen flaska med en borthälld skvätt. Serveras åt det svala hållet. Jag är den enda som vet vilka viner som serveras, men har ingen aning om vad som hällts i vilket glas.

Glas nummer 1 har en snyggt samlad doft som tycks ha nya saker att erbjuda varje gång man återvänder med näsan. Här finns ett parfymerat inslag med klockrena lavendelslingor som snart breddar sig till en hel garriguekvist. Vidare milda, ljusa kryddor tillsammans med lakrits och lite grillat kött. Frukten spelar både i det svarta och röda registret med körsbär, hallon och jordgubbar. Diskussion uppstår om här också inte finns lite fatiga kaffearomer? Helt klart finns åtminstone närvaro av en tydlig dos smörkola, som å andra sidan möjligen kan skyllas på ganska nyligen avslutad malolaktisk jäsning. Allt som allt en riktigt fin, tilltalande doft som redan här får större delen av bordet att utnämna sin favorit.

Glas nummer två har en betydligt fränare doft, med mer av eneträ och mörker. Körsbären drar snarast åt kirschlikör, och kryddorna är mer "vilda" i sin framtoning med associationer åt curry. Blod, animalier och grillkol följer upp; helheten känns avgjort mer burdus och framfusig utan den elegans som kommer från glas nummer 1. Därmed inte sagt att det här vinet har en dålig doft, tvärtom. Ursprungstypiskt så det spricker med mängder av garrigue, och efter en stund tittar även några violer fram som kontrast till det mörka och djuriska.

I munnen är det glas nummer ett som framkallar ovationer runt bordet. Mmm, vilken härlig balans, så gott! Här finns onekligen en riktigt skön munkänsla med finfina syror och en stilig övergång mellan mitten och slutet, som dessutom behagar vara ovanligt långt med mängder av lakrits och svårartat salivframkallande mineralkaraktär. Glas nummer två känns rent oborstat i jämförelse, med mer ihålig (knuten?) mitt och tydligare hetta i en eftersmak som inte alls känns lika lång. Vasst och stickigt lyder omdömena runt bordet. Men visst finns här rätt gott om mineraler också, bara inte lika tydligt försöker jag argumentera för döva öron. Ettan tar slut i en rasande takt, och nog är det vinet betydligt mer givande att dricka idag.

Flaskorna avtäcks, och det visar sig att hela bordet utnämnt Saint-Cosme till det bättre vinet. Och det är bara att hålla med - i den här årgången vid denna tidpunkt tycks deras Cuvée Tradition ha avgjort bättre balans, mineralitet, elegans, stoppning och längd än Santa Ducs version. Men jag vill ändå slå ett slag för den senare. Vid sådana här jämförelser är det oundvikligt att endera vinet utnämns till Svarte Petter, och ett sådan epitet är det sista Santa Duc förtjänar. Mörkare, bullrigare, ruffigare och kirschigare javisst, men trots allt en riktigt lyckad årgång och väldigt ursprungstypiskt. Vänner av södra Rhônedalen bör absolut inte missa det här vinet som till skillnad från Saint-Cosme fortfarande finns att köpa på monopolet. Borde utvecklas på ett skönt sätt med lite mer lagring, vid sista påtitten före disken fanns betydligt mer av elegans än tidigare under kvällen. Och nog fanns de där mineralerna på plats...

2007 Château de Saint-Cosme Gigondas (92-93+)
2007 Domaine Santa Duc Gigondas (90-91+)

lördagen den 13:e november 2010

Fyra decennier Bordeaux



Vintresserad bjuder in till en trevlig provning med mat. På menyn står tre flighter som kommer att ge oss Bordeaux från de senaste fyra decennierna, och innan kvällen är slut dyker även en del bonusviner upp. Allt smakas så klart blint.



Flight 1 - nittiotalet

1995 Château Beau-Séjour Bécot

1999 Domaine de Chevalier

1998 Château Rauzan-Ségla

1994 Château Grand Puy Lacoste

1999 Château Gruaud Larose


Här stack 1999 Gruad Larose ut på ett positivt sätt med skönt grepp, stilig balans och en lång läcker eftersmak. Doften, som till en början rymde massor av brettiga aromer blev bara bättre och bättre under kvällen för att slutligen få en himmelsk sammansättning av järn, blyerts, tobak och svarta vinbär. Min och de flestas favorit i flighten, även om 1998 Rauzan-Ségla också överraskade positivt med Margauxtypisk parfym och en härligt mineralisk eftersmak. 1999 Domaine de Chevalier hade en generöst fatad framtoning med väl mycket nougat och fudge till en början, men även här öppnade vinet upp fint och skickade eken i baksätet efter bara någon kvart. Gott och aningen fjäskigt i fin Péssacstil. 1994 Grand Puy Lacoste var tydligt märkt av svåra årgångsbetingelser; visserligen en del pluspoäng för en snygg traditionell framtoning, men samtidigt fanns en tydlig grönhet med kärv munkänsla. Inte så höga charmpoäng kanske, men är man bara medveten om stilen så är det här ganska skönt att sitta och sippa på. Minst röster fick 1995 Beau-Séjour Bécot som visserligen hade en fin, utvecklad nos, men som vek ned sig i munnen med ett ganska enkelt slutomdöme till följd.



Flight 2 - åldringarna

1985 Château Léoville Poyferré

1989 Château Léoville Barton

1988 Château Boyd Cantenac

1985 Château Latour

1970 Château Pontet Canet


Här fick glas fyra flest röster, även om det första glaset hängde med rätt bra också. Men med mer luft blev det tydligt att fyran var något extra. Doften var en smula murrig precis i början men vecklade sedan ut sig till en klassisk parfym av kaffe, jord, rostbiff, tobak och cassis. Smaken bjöd på en hel del kraft och mörker, mogen munkänsla men samtidigt med ett skönt grepp. Fina mineraler. Många av oss gissade på Pauillac, och nog var det så alltid. Som bordeauxälskare går det inte att komma förbi att det är något extra med att få smaka de stora elefanterna. Tusen tack för upplevelsen av 1985 Latour. Glas ett då? Jo, nästan lika bra, med lite mer förföriskt sug i frukten, och läckra mognadstoner av undervegetation och kött. Slank och utmognad i munnen, men fortfarande med gott om liv kvar. Med kännedom om Vintresserads faiblesse för Saint-Julien låg det nära till hands att gissa på något sådant. Rätt svar visade sig vara 1985 Léoville-Poyferré. 1989 Léoville Barton fick en del gissningar på högra stranden med sin ganska generösa doft med choklad och jord. Smaken hade fortfarande ett ordentligt grepp från de chokladiga tanninerna. Känslan var att man gott kan lagra vidare en tid, vinet utvecklade sig fint i öppen flaska. 1988 Boyd Cantenac var den åttiotalist jag tyckte minst om. Alls ingen otäck claret att njuta till en söndagsstek, men det fanns en något störande medicinalton i den utvecklade doften och i munnen var frukten både lite bräcklig och en smula uttorkad. Borde kanske ha druckits lite tidigare, vilket man får säga om 1970 Pontet Canet också. Doften var - som så ofta hos så här mogna viner - fascinerande med massor av kaffe, tjära och båtvarv, men i munnen dog snabbt den lillalilla fruktrest som fanns kvar och vinet upplevdes snart enbart som syrligt och tunt. Den här flaskan var från tiden då slottet ägdes av négociantfamiljen Cruze, de viner man nuförtiden producerar sedan Tesserons tagit över 1975 är förstås något helt annat...



Flight 3 - ungdomarna

2000 Pavillon Rouge du Château Margaux

2003 Domaine de Chevalier

2002 Château Pontet Canet

2002 Clos Fourtet
2001 Léoville Poyferré


Det här blev en härlig flight. Min favorit var den unga men ändå tillgängliga 2001 Léoville Poyferré med sin fina doft av cassis, violer, snygga fat och begynnande stallighet/grispiss, men det var 2002 Clos Fourtet som överraskade mest positivt med facit i hand. Här fanns inga spår av den kalla årgången, vinet var helt ogrönt i en någorlunda modern, yppig stil. Läcker doft med cassis, tobak och jord tillsammans med ursnygga kaffetonade fat, stall och lite köttiga inslag. Mineraler, lakrits och kakaopulver i den långa eftersmaken, ja rent av snudd på lyxig munkänsla. Helt enkelt en av de bästa nolltvåor jag smakat, även om 2002 Pontet Canet också var riktigt god precis som förra gången. Den här kvällen upplevde jag inte några gröna stjälkar eller blomblad, men det är klart; vi hade ju inte 2009 Pontet Canet med sin frukt i det andra glaset. 2000 Pavillon Rouge gav ytterligare bränsle till diskussionen om andraviner; skall man köpa dem eller inte? Vinet var otvetydigt gott och av god kvalitet med klassiska drag, fin struktur och stilig mineralisk balans, men sett till rådande pris skall man förstås kräva mer. Mest kontroversiellt var 2003 Domaine de Chevalier. Själv upplevde jag vinet som direkt osnyggt, med mängder av slibbig sötaktig ek i både doft och smak, samt en rätt rund men lite ihålig frukt och vassa tanniner i svansen. Men det fanns de som var betydligt mer positiva. Besvikelse när flaskan avtäcktes, för det här är ett slott jag brukar gilla. Bör kanske lagras längre, men 2003 tycks inte riktigt vara min årgång...



Bonusflight

2007 Almaviva

2005 Bond Matriarch

2005 Château Villhardy


Efter osten plockade generöse R fram en bonusflight, fortfarande blint så klart. 2007 Almaviva visade rätt tydligt att vi inte var i Kansas, förlåt Bordeaux längre. Ung massiv syltig frukt med blåbär och björnbär tillsammans med en fortfarande ganska rå och sannolikt svindyr fatbehandling med kryddor, kåda och kaffe. Smaken hade en rätt sval känsla bland all frukt, och vinet var utan tvivel både ambitiöst och ganska välgjort, men för egen del tyckte jag här saknades en del djup och lite je ne sais quoi. Personligen tyckte jag vinet inte riktigt berörde, men det fanns många andra som gillade. När etiketten kom fram var det bara att konstatera att Chile och jag fortsätter att ha en ganska ljummen relation... 2005 Bond Matriarch å andra sidan var het kärlek vid första ögonkastet. Sablar, vilket vin! Sanlöst läcker doft med allt man vill ha i sin cabbe: tobak och mynta, svinsnygga kaffetonade, köttiga fat, mineraler och den renaste frukt man kan tänka sig med drag av körsbär och svarta vinbär. Klockren balans, härligt djup och längd, fullständigt omöjligt att spotta. Helt klart en av kvällens stora upplevelser, så här skall man göra andravin! Man vågar knappt tänka på hur bra Bonds olika vingårdsviner måste vara... 2005 Château Villhardy tog gissningarna tillbaka till Bordeaux. Ganska modern skrud med hög fruktmognad och mycket fat, men ändå med rätt bra svalhet i smaken och fin balans. Snygga, polerade tanniner. Jag hade aldrig ens hört talas om producenten som visade sig vara en garagiste.

Stort tack för ett klockrent arrangemang och ett lysande värdskap. Och inte minst tack till alla deltagare. Det är sådana här kvällar som gör det här intresset så roligt...

PS. Fler åsikter här från organisatören själv.

söndagen den 7:e november 2010

2007 Brunel Les Cailloux


Hur gott är inte det här då? Les Cailloux Tradition tillhör en väl tilltagen handfull av mina absoluta favoritviner i Châteauneuf-du-Pape; sådana jag helst vill köpa i varje årgång. Fortfarande skapligt billigt, och samtidigt så ofta mitt i prick för min smak. Givetvis sviker inte Brunel i en årgång som 2007. Vinet har en strålande doft, proppfull med ursprungsmarkörer. Här trängs tång, solvarma stenar och lavendel tillsammans med slösande mängder örter och en komplex kryddighet med vitpeppar. Frukten är skinande ren med ett urläckert spel mellan rött och svart - körsbär, björnbär, hallon, jordgubbar och lakrits med något fikon mitt i fruktkorgen. Inslag av grillat och rått kött sätter fart på spottkörtlarna. Väl i munnen möts man av finfina apelsinsyror, ett skönt grepp och en bra, sval balans trots en rejäl skopa nollsjuefrukt. Vinet är ordentligt fullmatat, men uppvisar inga vassa kanter efter en försiktig långluftning i flaska, och munkänslan är läckert krämig. Lite behaglig värme i svansen men ingen brännande alkohol, däremot massvis med salt mineralkaraktär. Förstås galet ungt, men stor njutning redan nu. Kärlek. (92-93+)

onsdagen den 3:e november 2010

2008 Ridge Geyserville


Även om Ridges zinfandelviner har osedvanlig lagringsduglighet är de inte direkt otäcka som unga. Vi ger den nysläppta nollåttan en tur i karaffen mest för det är kul.

2008 Geyserville bär fortfarande ordentliga spår av sin uppfostran i lufttorkad amerikansk ek (20% ny). Nougat, vanilj och kryddor ger till en början ett aningen sötkladdigt intryck, men efter hand sjunker det hela tillbaka en smula till förmån för tobak och mynta. Lite smått volatila drag dansar hela tiden på toppen tillsammans med den där patenterade Draperparfymen som väntar på att blomma ut ordentligt. Frukten ligger som vanligt någonstans i korset mellan björnbärssylt och Spinettakörsbär, och lär säkert få en ljusare, rödlätt nyans med lagring. En skön och direkt om än purung doft som mår bra av en tid i karaffen.

Smaken bjuder på mängder av frukt tillsammans med citrussyror med en höjd och spets jag aldrig tror jag stött på hos en zinfandel tidigare. Samtidigt finns lite kärva drag jag inte minns från den fullständigt knäckande nollsjuan; vinet känns helt enkelt lite kantigare och har inte samma sömlösa täthet eller samma turbo under huven. Men trots utebliven gnistrande hyperspace är inte det här dåligt på något sätt, tvärtom. Bara en lite annan personlighet. Skön balans, fin saftighet och utmärkt lång, mineralisk, lakritstonad eftersmak med både lite sötfrukt och värme. Gott redan nu, men kommer att skänka mycket njutning på sikt. Vi låter resterande flaskor ligga åtminstone några år. (90-91+)

PS. Precis som tidigare så får vi svenskar en annan cuvée. Återigen saknas de två procenten Mataro/Mourvèdre som skall finnas i blenden enligt amerikanska etiketter, Ridges egen hemsida samt importören Vinunics presentation. Varför gör man en exportversion av Geyserville? Det går inte att låta bli att undra hur vinet smakar jämfört med originalet.