lördagen den 29:e januari 2011

2001 La Poderina Brunello di Montalcino


Lördagar är som gjorda för ett långkok. Sparka igång gjutjärnsgrytan framåt seneftermiddagen med vin, fond, lök och ett par rejäla bitar kalvlägg med märgben, och vips så har man några timmar senare en Osso Buco så mör att den kan ätas med sked. Vinet tycks också välja sig självt, nog måste det vara dags att kolla in en nollettbrunello?

2001 La Poderina har en riktigt stilig, något utvecklad rubinröd färg med fin lyster. Fint sammansatt doft som är med på noterna redan från 10 grader, men som fortsätter att veckla ut sig som ett mörkt sammetstyg i takt med att temperaturen stiger. I nosen får man mörka körsbär, katrinplommon och cola tillsammans med farinsocker och läder, och så friska drag av menthol och piptobak. Faten fyller på med vanilj, choklad och en massa bakkryddor som kanel och kardemumma. Mer animaliska inslag av stall eller kött tillkommer efter hand. Ingen tvekan om att vi befinner oss i Toscana...

Vi dricker djupa klunkar till kalven och får ett avrundat vin med mjuka, polymeriserade tanniner i en drygt medelfyllig kropp. Frukten känns fortfarande pigg, och de höga syrorna har spets. Eftersmaken bjuder på massor av surkörsbär, tobak och en bitter ton som av riktigt mörk choklad. Bra längd med lite mineralkaraktär.

En god Brunello som klart befinner sig i sitt drickfönster nu och säkert många år till, även om jag för egen del undrar om den verkligen kommer att bli så mycket bättre när frukten får mer drag av cola. Just det där mötet mellan surkörsbär och bitter choklad brukar inte landa så bra hos mig, men det här är så snyggt att det inte går att tycka illa om. Glada miner och tummen upp alltså, även om den trygga och ganska tillrättalagda stilen kanske inte heller uppmanar till panegyrik och kärlek. Schysst tjut hur som helst! (92)

fredagen den 28:e januari 2011

2008 Calera Pinot Noir


Det är något visst med viner gjorda av riktiga tjurskallar. Ni vet, sådana där vinmakare som alltid gått sin egen väg, ofta som pionjärer tvärs emot alla andra. Tjurig övertygelse tycks inte sällan resultera i bra saker, och om inte annat får man en bra historia. Josh Jensen förefaller vara en sådan vinmakare, när han med en envishet som hos en kalifornisk Thomas Wassberg fortsatte plantera pinot noir uppe på Mount Harlan trots att vetenskapsmännen vid UC Davis menade att druvan aldrig skulle fungera i San Benito County. För varmt och för långt från kusten löd domen. Men för Jensen tycks inte klimatet ha varit det viktigaste när han grundade sitt vineri, han var på jakt efter något annat. Efter att ha spenderat några skördar i Bourgogne i början av sjuttiotalet hos bland andra Romanée-Conti och Dujac var han övertygad om att det viktigaste för att lyckas med pinot noir och chardonnay var jordmånen. Alltså kalksten. Och den fanns i mängder där ute i obygden, långt från asfalterade vägar, telefon och elektricitet. På köpet fick han ett läge som tack vare höjden över havet på 2200 fot berörs av vindar från Stilla Havet och ändå visade sig vara rätt svalt.

När man läser amerikanska message boards figurerar vinerna från Calera ganska sällan, och det är lätt att få intrycket att vinerna är lite tråkiga, ja kanske rent av inte ens bra. Det finns alltid någon mer sexig producent vars maillista får mer uppmärksamhet. Vem vet, det kanske är befogat? Kanske vilar man på gamla lagrar och sin pionjärstatus? Läser man Robert Parker förefaller dock Caleras viner vara bättre än någonsin; det är 98 poäng hit och 97 poäng dit till de olika vingårdsnollsjuorna. Och den stundtals rätt svårflörtade Matt Kramer skräder inte orden i sin bok "New California Wine" (som för övrigt rekommenderas starkt om man är nyfiken på Kalifornien och vill ha en terroiristisk ingång och grundkurs): "Calera is one of California's most important wineries thanks to Jensen's purity of vision and the rigor of his grape-growing and winemaking. You cannot find such genuinely fine wines like these anywhere else. And isn't that what real wine greatness is all about?".

Jag har aldrig smakat något av Josh Jensens viner, men det är svårt att inte bli nyfiken. Fast ikväll handlar det inte om något av de mer kända vingårdsvinerna från de ursprungliga planteringarna; jag är inte ens säker på att några ingående druvor kommer från deras monopol-AVA Mount Harlan. Istället rör det sig om en instegscuvée från ett tiotal vingårdar utspridda över fyra Counties i Central Coast. Men man kan väl alltid få en känsla för stilen? Och det sägs ju ofta att man skall bedöma en producent efter lägstanivån snarare än utifrån prestigevinerna. Vinmakningen låter annars rätt seriös med handskörd, naturjäst och 50% oavstjälkad frukt. 14 dagars maceration med daglig pigeage följd av elva månaders uppfostran i gammal och ny (10%) ek.

2008 Calera PN har en ung, ljus, transparent granatröd färg med klara, orangeskiftande kanter. I doften finns mogna, saftiga hallon tillsammans med körsbär, granatäpple och blodapelsin. Lite mörka köttiga, jordiga drag mullrar till innan de gröna tonerna tar över. Var det någon som sa 50% whole clusters? Här får man inte bara blommornas parfym utan även deras stjälkar, dessutom lite örter och kryddor med kanel, ja till och med en gnutta grönt bananskal i hörnet. Fast det är inte alls någon obehaglig, snipig grönhet. Den lilla mängden nya fat rundar av med en knivsudd vanilj och lite rökiga, eneträliknande inslag utan kladdighet. Druvtypiskt så det förslår.

Smaken ger en typisk kalifornisk mogen fruktighet, men ändå i hyfsat återhållna tyglar. Nog finns viss rondör, men också svalhet och apelsinlika syror. Mitten är kanske en aning gles, och vinet saknar det djup som finns hos favoriter som Hansel, men det smakar ändå riktigt gott. Eftersmaken är något varm men balanserad, och klingar kvar en god stund med lite malolaktisk smörkola. Här känns det som något halvår på rygg bara kan vara av godo även om just det här vinet kanske inte är ämnat för långlagring på samma sätt som vingårdscuvéerna. Allt som allt en givande och tillfredställande cali pinot som klockar in på trygga (89-90+), och det är klart väl godkänt för priset under tvåhundringen.

lördagen den 22:e januari 2011

2006 Montevertine


Ett vin som nog i ärlighetens namn borde ha varit med på årslistan för några veckor sedan är 2007 Montevertine. Vi har druckit flera flaskor och varje gång suttit med samma leende på läpparna. Herregud, så här skall man ju göra sangiovese! Bort med all trist mejkad barriquechianti som mest av allt verkar vilja likna Bordeaux så mycket det går! När Carlo Merolli nyligen fick in nollsexan igen var vi förstås tvungna att beställa.

2006 Montevertine är något blyg i doften, och bör nog egentligen få ligga till sig lite men vad göra när man är nyfiken? Ur kuporna strömmar lätta, parfymerade drag av örter, tobak, violer och svart te på en rejält grusig mineralisk bakgrund. Frukten känns skir och rödtonad med några körsbär i mitten. I munnen får man ett slankt, lingonsyrligt vin med steniga mineraler - en rent burgundisk munkänsla där mittpartiet bjuder på en hårt upprullad matta av kärnig körsbärsfrukt. Tanninerna känns förrädiskt mjuka, men samtidigt råder ingen tvekan om att vinet är purungt. Riktigt lång, uppfriskande eftersmak med mineraler.

Men åh så fin den är! Samma höga nivå som nollsjuan, men kanske inte riktigt lika öppen och tillgänglig i nuläget utan mer ämnad för lite lagring. Fast mer än några år lär inte behövas, och då vete katten om inte nollsexan är det bättre vinet. Men varför välja? För 185 DKK = SEK är det här inget annat än ett riktigt kap. (92+)

fredagen den 21:e januari 2011

2006 Clarendon Hills Syrah Liandra


Med tanke på den sköna knock Roman Bratasiuks 2006 Onkaparinga Grenache bjöd på i höstas känns det logiskt att fortsätta utforska vinerna från Clarendon Hills. Hantverket i kvällens vin tycks ligga på samma nivå som i Onkaparingan. Handskörd i omgångar från en enskild, sandig vingård där de äldsta stockarna planterades redan 1906, följd av jäsning med vildjäst och sedan arton månaders uppfostran i 85% ny fransk ek. Tämligen småskalig produktion, bara drygt 850 lådor.

2006 Liandra Syrah har en varm rubinröd färg med en tätare kärna. Vinet känns till en början en smula knutet och mår bra av några timmar i karaff. Här får man en tät och fin doft där björnbär, vildhallon och persika får sällskap av lakrits, grillat kött och buljong samtidigt som parfymerade inslag av violer och ängsblommor ger höjd. Eken känns integrerad redan nu och även om den är klart närvarande lyfter den helheten snarare än att kleta ned den. Precis som det skall vara. Vi fortsätter att sniffa och finner påfallande mycket örter som av nyklippt timjan, men också tobak och en komplex kryddighet med både kanel och ingefära. Doften bara fortsätter att förbättras under hela kvällen och för att slutligen bli smått oemotståndlig.

Smaken bjuder på en ordentlig dos tät syrahfrukt. Men här finns inget tungt eller slappt; vinet har en tydlig svalodlad nya världenkaraktär trots den generösa frukten som dessutom backas upp av friska syror utan artificiell citronkänsla. Nog får man både rondör, värme och tillräcklig kraft för att stå upp mot den mest smakrika kötträtt, men det är bara att applådera hantverket. Tanninerna är välordnade som ett sammetstyg och eftersmaken ringer kvar en lång stund med lite mineralgnister i fruktfloden. Smooth, mate...

Det här seriöst goda grejer i fullmatad men balanserad stil. "Typically côte-rôtie in its expression" tycker Bratasiuk, och även om jag tror att jag inte skulle landa i Frankrike i en blindprovning förstår jag vad han menar. Snyggt parfymerad, örtig och druvtypisk syrahkaraktär, men med nya världens generositet. Man kan inte låta bli att undra hur flagskeppet Astralis beter sig. (93-94)

lördagen den 15:e januari 2011

2001 Château La Nerthe


Lagringspotential är en faktor som ofta hyllas, och som till och med ger extrapoäng hos många. Och visst, nog är det så att huvuddelen av de bästa vinerna vinner på lagring, men handen på hjärtat - hur kul är det egentligen med viner som kräver tjugo år för att komma någorlunda i mål? Jag undrar fortfarande när jag i hela friden skall våga öppna det fåtal mer seriösa nollfemmor från Bordeaux som jag köpt. Sannolikt kommer de orangea pensionskuverten att sprättas med ett helt annat intresse när tanninerna väl har smält i de flaskorna...

Det finns många anledningar att älska vinerna från Châteauneuf-du-Pape; en av dem är hur ruggigt fina de blir efter bara några år på rygg. Även de mest seriöst anlagda vinerna bjuder inte sällan på en otroligt färdig och harmonisk upplevelse runt tioårsdagen även om de förstås ofta klarar längre lagring än så. Nu hör väl La Nerthes bascuvée kanske inte till regionens absoluta toppar, men nollettan är ändå inget undantag från regeln. Vinet befinner sig i en riktigt skön drickfas. Det första som möter nosen efter att korken dragits och vinet snabbt vänt i karaff för att avlägsna fällning är en rejäl kärve garrigue som snart får sällskap av eneträ och lite kåda. Frukten ger en mörkröd känsla med både körsbär, hallon och jordgubbar, där de 26 procenten syrah känns ovanligt tydliga. En liten rostad fatprägel sitter väl infattad i helheten, och över hela klabbet svävar lite undflyende mognadstoner med soja. Kanske inte den mest traditionella nosen, men en riktigt skön sniff hur som helst.

I munnen får man ett väldigt harmoniskt och drickfärdigt vin med mjuka kanter, bra syror och en lång kryddig, örtig avslutning. Frukten börjar få torkade inslag och har en fin sydfransk generös värme samtidigt som balansen är ypperlig utan tyngd eller hetta. Bra utväxling på de 246 kronor vinet betingade hösten 2005. (91)

PS. I andra glaset häller vi ännu en flaska av Jadots 1997 Morey-Saint-Denis. Det tycks föga förvånande finnas viss flaskvariation, men kvällens smakprov var om möjligt ännu bättre än det i höstas. Samma småruffiga uppenbarelse med ganska mörk pinotfrukt och ett halvt skeppsvarv i doften, men riktigt fin, vital spänstig frukt bland mognadstecknen. Lite mer tryck och längd än senast, men fortfarande samma fina slanka munkänsla. Vinet ligger numera i BS, en lagenafemtiolapp dyrare än när det släpptes. Det är fortfarande utan tvekan väldigt mycket mogen Bourgogne för pengarna om flaskan är så här bra. Här måste det nog bli påfyllning. (92)

söndagen den 9:e januari 2011

2005 Antonin Guyon Gevrey-Chambertin La Justice


Vi går vidare med en Bourgogne till rådjuret. Guyons 2005 La Justice fick rätt mycket kärlek när den släpptes i september 2007, men av någon anledning har vi inte smakat förrän nu. Det här är goda grejer! Doften bjuder på en ganska mörk, köttig pinotdoft med inslag av vildhallon, körsbär och rödbetor tillsammans med lite småunkna, smått insjöliknande mineraliska drag. Tydlig Gevrey-jordighet och så fina lakritstoner från faten. Lite mentol och tobak fyller på, och nog finns en del mossa och undervegetation som väntar på att komma loss? I munnen får man ett i grunden slankt och syrligt vin, som dock har ganska bra stoppning från den fina årgången. Visst, mitten är kanske inte helt kassaskåpstät (och det är den väl i ärlighetens namn sällan i byviner), men aromerna hänger med fint ut i eftersmaken och klingar kvar en bra stund med mineraler och en liten ton av fatlakrits. De höga syrorna rensar gommen på ett lysande sätt mellan tuggorna av rött rådjur och gräddig kantarellsås. Skön tillgänglighet och drickbarhet redan nu samtidigt som här finns uppsida. En riktigt trevlig flaska som beter sig precis som man önskar att all Bourgogne under trehundra spänn gjorde. (90-91)

N.V. Pierre Péters Blanc de Blancs Brut Cuvée de Réserve


Många som blir bitna av vinlusen tycks redan från start snöa in på prestigecuvéer från champagne så till den milda grad att de i stort sett aldrig kommer vidare från sina Krug, Cristal och Comtes de Champagne. Själv startade jag i andra ändan och anser mig själv vara en typisk rödvinsmänniska - skall jag korka upp en flaska att bara dricka rakt upp och ner för att det är gott blir det i mer än nio fall av tio något rött. Alltså har jag rätt dålig koll på monopolets sortiment av bubbel. Dessutom är det väl få regioner där priset spelar så stor roll som i Champagne? Man får helt enkelt vad man betalar för, och medan knappa två hundringar kan ge ordentligt mineralisk rieslinglycka så skall man gärna upp över femhundringen för att vinet under bubblorna skall vara av riktigt bra kvalitet.

Pierre Péters NV Blanc des Blancs Cuvée de Réserve hör med sina 265 spänn till de billigare champagnerna i ordinarie sortimentet. Doften är ganska enkel men inte alls oäven med unga inslag av gröna och gula äpplen, citrus, jäst och lite nougat. Frisk och fräsch i munnen med höga syror, citrus, antydningar av mineral och en liten aptitretande skalbeska. Stort, nej knappast, men det gör helt klart jobbet som välkomstglas. (88)

PS. När det gäller det här vinet tycks det vara en osedvanligt god idé att köpa magumflaskan som får tre extra år på jästfällningen.

lördagen den 8:e januari 2011

2007 Spinifex Esprit


Jag är inte mycket för nyårslöften, men inser att det fanns ett halvt sådant i årbästalistan över 2010. Nåja, om det nu skall bli lite mer Australien i år så är det väl lika bra att börja direkt. Det känns tryggt att ta rygg på Punkarn, och en aussie tillverkad av fransmän på söderns druvor känns väl som en bra inkörsport? 36% Shiraz, 26% Grenache, 25% Mataro/Mourvèdre, 7% Carignan och 6% Cinsault hade knappast gjort bort sig i Languedoc...

2007 Spinifex Esprit öppnar med slösande rena fruktaromer av hallonpastiller, blåbär, björnbär och de i mitt tycke för aussieshiraz så typiska inslagen av aprikoser. Vidare lite örtiga tobakstoner och en smula kött tillsammans med parfymerade topptoner av viol. Massor av anis och fatlakrits, och så lite valnötter som jag gärna skyller på cinsaultkomponenten. Inte så värst mycket funk utan ganska rent och snyggt, men absolut med personlighet. Inte alls dumt att sniffa på.

I munnen får man ett vin med riktigt höga citrussyror parade med en rejäl dos solskensfrukt. Vi dricker vinet till en krämig gryta vilket möjligen får tanninerna att kännas mjukare än vad de är, men här tycks inte finnas några direkt hårda kanter som hindrar drickbarhet. Vissa ungdomligt kärniga toner i svansen är väl det enda som bjuder motstånd, annars tycks vinet vara som gjort för att konsumeras nu. Lång, fint balanserad eftersmak utan hetta men väl med en knivsudd mineralkaraktär. Jag får lite vibbar av helproffsiga languedocare som tex 2007 Les Obriers de la Pèira. Gott och välgjort. (90-91)