lördagen den 26:e februari 2011

2006 Foradori Teroldego Rotaliano


Personliga, goda viner i måttlig prisklass runt 150 kr är kanske det som är svårast att hitta i monopolets sortiment. I dyrare prisklass svischar det förbi en hel del kul grejer inte minst i de exklusiva tillfälliga släppen, men längre ner känns utbudet betydligt mer middle-of-the-road. Ofta rör det sig om storproducenter kapabla att leverera det stora antal flaskor som krävs för en lansering på bred front. Då är det tur att beställningssortimentet finns. Vi tar som så många gånger förr rygg på Finare Vinare och korkar upp den här nyanlända italienaren.

2006 Foradori Rotaliano har en något blåtonad rubinröd färg. Doften bjuder på en skön, aningen bonnig sniff med tydliga fataromer. Frukten har en karaktär av körsbär och blandade skogsbär med blåbär i spetsen, och så lite blommigt parfymerade drag. Faten kickar in med tobak, lakrits och en gnutta fudge, ja rent av lite köttiga drag som sedemera övergår i mer klassisk stallighet. I munnen får man ett vin med gott om sval frukt, bra syror och ett skönt grepp av tydligt närvarande men ändå snälla tanniner. Munkänslan är frisk och fräsch med rödäppliga syror; vinet har bra lyft och inbjuder till en sipp efter en annan. Eftersmaken är kanske inte alldeles kassaskåpstät, men det är ändå bra längd på aromerna och innan showen är över har man både fått lite fatkryddor, vanilj, mineralkaraktär och lakritsinslag.

Mmm, det här landar på ett väldigt skönt sätt i kväll, samtliga runt bordet gav en rejäl tumme upp. Är det en typisk Teroldego? Katten vet, vi dricker för lite av den druvan och skall man vara ärlig kommer rätt många av aromerna från fat, men det spelar mindre roll. Ett riktigt gott vin med lite fyndkänsla för sina 159 kronor, vi beställer absolut fler flaskor. (90)

PS. I andra glaset häller vi sista flaskan 2000 Cantina Gemme Riserva Tre Nasi. Och frågan är om inte den här flaskan är den bästa hittills? Skön, ganska mörk serralungafrukt med en hel del kraft och fint integrerade försiktiga fataromer. Mitt i drickfönstret med viss mognad, men med facit i hand hade den här flaskan också kunnat ligga ett tag. Ett tydligt steg upp från Rotaliano, men så klart också ett helt annat vin. (92)

torsdagen den 24:e februari 2011

Onsdagspizza

Singapore-Ulrik är i stan några dagar och vi är en tapper trio som bestämmer oss för att ses över en hämtpizza och några glas vin.



Första vinet ut har en initialt något knuten doft med nyjästa körsbär med en liten hallonkant. Snart tillkommer mängder av tobak och nyklippta örter tillsammans med milda kryddor och grusiga mineraler. Det här känns som en urtypisk sangiovese från Toscana, men i ganska mörk och köttig skrud med läckra drag av blod och rått kött. Smaken har ett ordentligt tryck med en rent imponerande kärna av tät frukt och skyhöga nästan fräsande syror. Mmm, vilken härlig kraft, vinet skjuter ifrån ordentligt ut i en härligt lång och mineralisk eftersmak som även rymmer lite bitterljuva toner av körsbärskärnor, dock utan krockande mörkrost. Sitter som en smäck till pizzan. Månne en Chianti i absolut toppklass? Jaså inte, då måste det förstås vara en Brunello. (93-94+)

Facit: 2004 Il Poggione Brunello di Montalcino. En av mina bästa toscanaupplevelser på länge. Ruggigt bra köp under €30 ute i Europa. Fortfarande vansinnigt ung och lite oförlöst. Lagra...



Andra vinet har en helt annan profil med en vidöppen doft full av sötaktig frukt, rent av lite banantoner som dock blåser bort till stor del efter en stund. Jag får inre bilder av ett mörkt, glänsande sammetstyg medan vi prickar av körsbär, björnbär, aprikospuré, örter och svävande toner av menthol. Ej rejäl dos fat får också plats med kaffe, fudge, kåda och tobak, men även om eken känns tilltagen smälter den in på ett strålande sätt helheten. En härlig doft, men smaken är faktiskt ännu bättre vilket brukar vara ett säkert tecken på att man har något stort i glaset. Satan i gatan, vilken munkänsla! Den täta sammetskänslan fortsätter, men trots mängder av frukt känns vinet lätt på foten med klockrena syror och en ypperligt integrerad behaglig alkohol. Här finns inga hårda kanter, bara en massa smoooooth frukt och en ypperlig balans. Första intrycket är Australien, och efter en förvirrad sidoutflykt till Spanien är det där vi återigen landar. Shiraz, möjligen med lite cabernet i blenden. Och så här bra vin är det förstås bara ett fåtal producenter som kan göra. (95-96)

Facit: 1999 Torbreck RunRig. 97% Syrah och 3% Viognier som legat 30 månader i nya franska fat. Det här måste vara den bästa aussie jag någonsin druckit.




Sist ut
är 2003 Clos des Papes, som beter sig på samma sätt som senast med kirschiga hallon, jordgubbar, kött och noriark. En rejäl kärve garrigue får sällskap av lite medicinalörter, och så lätta slingor av lavendel. Fin munkänsla med bra syror och fräsch frukt trots ett litet torkat inslag. Lång, mineralisk och god, ett riktigt stiligt hantverk detta stekheta år. Gästerna ringar snabbt in ursprunget och vill ha vinet till en traditionalist. "Mognad men med krutet kvar" drar gissningarna till årgångarna runt millennieskiftet, samtidigt som den burgundiska munkänslan och svalheten väl borde utesluta 2003? Nope. (94)

Sämre kan man ha det en vanlig onsdagkväll.

lördagen den 19:e februari 2011

2006 Mount Eden Vineyards Cabernet Sauvignon Estate


Tycker man att Kalifornien känns en gnutta historielöst med ständigt uppdykande nya boutiquevinerier med cabbar i månghundradollarklassen kan man med fördel vända blicken mot Santa Cruz Mountains. Där, på 2000 fots höjd ett par coyote-ylanden från Ridges Montebelloanläggning, ligger Mount Eden Vineyards. Uppe på berget har man odlat druvor sedan 1860-talet, även om själva anläggningen byggdes 1945. På hemsidan kan man läsa om vinmakaren Jeffrey Pattersons filosofi och hur viktigt han tycker det är med terroir även om han själv väljer begreppet ecology. Det är svårt att ha så värst stora invändningar när han lägger ut texten om hur vinet i första hand görs i vingården snarare än i vineriet, och om vikten att lämna över friska jordar till sina efterträdare. Själva vinet sedan, ja det skall såklart vara en tydlig produkt av den enskilda årgången med sina speciella förutsättningar.

Vinmakandet bjuder inte på några konstigheter. Den skifferhaltiga jorden ger svalodlad, lågavkastande bergsfrukt som jäses med naturjäst i öppna ståltankar under manuell pigeage. Uppfostran sker under 22 månader i till hälften nya fat med varsamma omdragningar några gånger per år innan vinet slutligen buteljeras utan klarning eller filtrering. Nuffrorna för årgång 2006 lyder 32484 flaskor, 6 gram syra och måttliga 13,9% alkohol.

2006 Mount Eden CS Estate öppnar med ganska mörka, nästintill vilda dofter av cassis, körsbär, grillat kött, rök och skogiga drag av fuktig jord, undervegetation och barr. Bra höjd med friska drag av mynta och allehanda blommor med violer i spetsen, och så några snyggt integrerade powerackord från faten i form av salmiak och kaffe. Näsan tycks inte vilja lämna glaset...

Smaken bjuder på en tät frukt som till en början uppvisar sin soligaste sida med fin fruktsötma och en fyllig munkänsla, men som sedan övergår i en ganska sträng, stenhårt deffad och torr avslutning. Wow, vilken karaktär! Här finns inget slappt eller jolmigt, bara massor av hårt upprullad frukt tillsammans med friska, höga syror och finmaskiga men ända rätt ungkärva tanniner. Vinet skär som en laserkniv genom entrecôten. Eftersmaken är lång och intensiv, med fint integrerad alkohol, massor av salmiak och ett rent stenröse till mineralkaraktär.

En rejält personlig, kompromisslös och vansinnigt ung old-school cali cab. Vill man ha mer solsken, värme och tillgänglighet skall man kanske leta någon annanstans, men jag som gärna suger i mig skriande ung Bordeaux kan inte låta bli att tjusas av sånt här. Nästa flaska får vänta några år. (92+)

PS. Vinet är inhandlat hos danska KKWine och kostar 275 DKK. På den sidan kan man bli sittande ett tag om man känner dragning till Kalifornien. Bra priser också.

söndagen den 13:e februari 2011

2009 Melville Syrah Estate Verna's


Som signatur P. konstaterade häromsistens; man behöver dem båda - käftsmällarna och lättviktarna. Det är nog det som gör vinvärlden så underbar. Skira bottilagrade traditionalister ena dagen och maffigare jänkare den andra. Fast på senare tiden tycks det vara käftsmällarna som lockar mig mer. Kanske har det med vintern att göra, eller så är det bara ytterligare en krök på den långa smakresan man förhoppningsvis aldrig blir färdig med. Efter att tidigare fått käftsmällsbehovet uppfyllt av företrädesvis viner från södra Rhônedalen börjar nu den i källaren så eftersatta vinkontinenten Australien locka en aning (allt är relativt), och det känns spännande att fortsätta utforska den amerikanska stillahavskusten.

Vi avslutar helgen med att prova den i BS ganska nyligen upplagda 2009 Melville Syrah Verna's som har en ung, ganska ljus, helt transparent blåröd färg. Doften bjuder på massor av stjälkig, örtig kryddighet samt breda gröna stråk av barr och undervegation, medan frukten drar åt det rödare hållet med körsbär, tranbär och blandade skogsbär. Den här årgången är något helt annat än den mörkare, köttigare och olivstinna nollåttan. Faktiskt påminner doften inte så lite om tidigare smakprov av firmans baspinot även om det efter en stund tittar fram lite druvtypiska drag av lufttorkad skinka och violer. Saftiga inslag av blodapelsin står på tur, och så lite lakrits och en gnutta ungdomlig smörkola även om här inte finns några direkt störande fat (Greg Brewer har som vanligt endast använt 8-12 år gamla franska fat till den här cuvéen). En fin om än väldigt ung sniff.

Smaken känns inte helt balanserad. Det spretar en del, med viss stjälkig bitterhet och en väl tydlig alkohol i förhållande till den ganska rödlätta frukten. Syrorna har apelsinkaraktär, men fräschheten dras ner av den varma eftersmaken. Tyvärr inte alls samma lustfyllda upplevelse som med nollåttan, åtminstone inte i nuläget. Säkert lär det hända bra saker efter en gnutta tid på rygg, men det blir ändå ett litet frågetecken för den här årgången av vinet. (87+?)

lördagen den 12:e februari 2011

2004 Elio Grasso Barolo "Ginestra Casa Maté"


Jag har inte riktigt kunnat släppa nollettan av det här vinet som vid de tillfällen vi provat gett ett något tungt och närmast senskördat intryck med inslag av russin. Kan det verkligen vara Grassos husstil? Galloni talar ju istället om "a unique, crisply articulated style that highlights balance and harmony over sheer power". Här får helt enkelt bli ett tidigt smakprov av nollfyran för att se hur terrängen ligger.

Det räcker med en snabb sniff för att inse att Grassos 2004 Ginestra Casa Maté har en helt annat fräschhet än det äldre syskonet. Visst är frukten ganska mörk med körsbär och rent av lite plommon, men det här är långt från russin. Vinet har en härlig parfym med en massa menthol, blommor och grusiga mineraler, medan faten fyller i med försiktiga drag av mandelmassa, lakrits och lite grillat kött. Tjära och lite volatila inslag av lösningmedel hör Piemonte till, och så pinje, tobak och ceder. En riktigt härlig och ursprungstypisk doft med fint infattade fat.

Smaken kombinerar kraft och mörker med en balanserad munkänsla av höga, friska syror och förvånansvärt snälla, nästintill silkiga tanniner. Ett tätt packat mittparti med massor av fortfarande ungkärnig körsbärsfrukt följs av en lång, mineralisk aningen bitterkärv eftersmak. Det smakar underbart till kvällens osso buco med karljohanrisotto, men på egen hand efter maten märks det hur ungt vinet är. Allt som allt ett barnarov som gav utdelning, men helst skall förstås vinet få åtminstone fyra-fem år på rygg. Och inte ett russin i sikte, skönt. (92-93+)

fredagen den 4:e februari 2011

2004 Château La Tour Carnet


Det finns Bordeaux för alla tillfällen. Gammeldags och moderna, asketiska och hedonistiska. Det finns fruktbomber och sådana där svartvinbären knappt får plats bland allt blod, järn och stall. Sådana som får jorden att flytta sig, sådana som mest framkallar en axelryckning och sådana som inbjuder till att lägga pannan i djupa veck. Jag älskar Bordeaux, så när man mest är sugen på en flaska gott tjut att dricka rakt upp och ner en vanlig fredagkväll, who ya gonna call? Varför inte Bernard Magrez?

Magrez är en mästare på att leverera i lägre prisklass (och sannolikt också i högre; tyvärr dricker jag för lite Pape Clément). Säkert ligger ett gediget källararbete bakom med all sköns moderna tekniker, vilket såklart sticker i ögonen på en del. När det gäller Magrez bryr jag mig faktiskt inte hur mycket omvänd osmos han möjligen har använt så länge resultatet blir som det blir. Det vill säga ofta semimodernt, med frukten i fokus och rätt mycket fat, men aldrig, aldrig med bortslarvat ursprung. Det smakar Bordeaux helt enkelt, om än med lite mer kraft och mindre grönhet än vad som kan vara fallet hos andra producenter speciellt i svåra årgångar.

2004 La Tour Carnet är inget undantag. Tät rubinröd färg med drag av oxblod. Doften är öppen från början, men ökar successivt i styrka under flera timmar. En tät matta av cassis och plommon får sällskap av lite småfrän fatbehandling med drag av grispiss, och så massor av tobak, ceder och fatkryddor. Överst i glaset hänger violpastiller tillsammans med lite mynta. Smaken är frisk trots rätt gott om frukt och fat, med en drygt medelfyllig kropp och en patenterad bordeauxbalans med fräscha syror. Tanninerna har smält ned en del men bjuder fortfarande på ett skönt grepp. Lång, salmiaktonad eftersmak med lite mineralklang och ett riktigt läskande helt torrt slut trots den generösa frukten. Slurp, så gott. Ruskigt fin valuta för de dryga 150 kr vinet kostade. (90)

torsdagen den 3:e februari 2011

2001 Rocche dei Manzoni Bricco Manzoni


Det blir ett tidigt smakprov av den här februarinyheten för att se om man skall handla på sig flera. Bricco Manzoni lanserades första gången 1976 och sägs ha varit den första Langhe Rosso som blandade nebbiolo och barbera. Här får man 80% av den förstnämnda och 20% av den senare. I linje med producentens profil har vinet självklart uppfostrats i barriquer, piccoli carati. Vi följer vinet över två kvällar.

2001 Bricco Manzoni (269 kr) har en rubinröd färg med ett litet brunstick och orangea skiftningar i kanten. Doften bjuder på viss utveckling med lite bränt socker, tomatpuré och en gnutta balsamico tillsammans med mörka körsbär, slånbär och jordgubbssylt med kort bäst-före datum. Nebbiolokomponenten skickar upp topptoner av blommor. Vinet har tuggat i sig eken på ett föredömligt sätt även om här fortfarande finns spår i form av lite kaffekola och gamla chokladpraliner. Tobak, barr, kåda och lite dammig grusväg rundar av.

I munnen får man ett vin med koncentration och en hel del kraft. Frukten kickar ifrån ganska ordentligt från ett fast mittparti och hänger sedan med en bra stund. Det känns som barberaandelen har givit syrorna lite extra spets, och tanninerna har fortfarande bett även om de känns ganska pulvriga, rent av lite känsla av svart té. Eftersmaken klingar kvar en ordentlig stund med fin mineralkaraktär tillsammans med både kärniga körsbär, tobak och mörk choklad. Jag kan inte låta bli att få lite toscanavibbar.

Det här är ett jättegott vin med viss mognad till fyndmässigt pris om man gillar stilen. För egen del uteblir de allra största ovationerna, och det får nog räcka med den flaska vi har kvar. Det där är inte alltid så lätt att förklara utan mer en känsla, men det beror sannerligen inte på vinet utan på mig. Väl värt att prova om man gillar Italien. (91)

tisdagen den 1:e februari 2011

Lunch med Gaia Gaja



Det bästa sättet att prova vin måste vara vid sittande bord och tillsammans med mat. Har man dessutom producenten närvarande blir det en extra dimension. Vinunic bjuder in till lunch med Gaia Gaja och lyckas uppfylla alla tre förutsättningar.

Det är många vinintresserade som trängs på restaurang PA & Co den här dagen och det blir ett rejält mingel och många hälsningar innan alla funnit sina platser vid borden. Under tiden sippar vi på ett glas Louis Roederer Brut som idag tycks mer stålig och torr än senast jag drack den. Fin citrusfräschet, lite jästighet och bra mineralkaraktär, riktigt gott helt enkelt. Det här måste vara ett av monopolets säkraste köp när det gäller non-vintage champagne? (91)

Gaia Gaja inleder med kort historik kring domänen medan förrätten serveras, en (tyvärr aningen för salt) skaldjurssoppa. I glasen bjuds 2009 Gaja Langhe Rossj-Bass (439 kr, släpptes i november) som har en något återhållen men fin doft av gulfrukt, citrus och lite smått sur-lie liknande unknad. Faten känns ganska finkänsligt hanterade med lite rök och en knivsudd vanilj. Efter hand tillkommer mer gröna inslag av örter tillsammans med anis/lakrits. Smaken känns ganska återhållen och välbalanserad med godkända syror och fint integrerade fat, men breddar sig i avslutningen med en tydlig värmekyss av alkohol. Fin längd. Gott, men champagnen var nästan bättre till soppan. (90-91)

Här går det undan, det är många viner som skall hinna provas denna lunch. Gaia Gaja berättar om familjens verksamhet i Bolgheri samtidigt som fyra röda viner hälls. 2008 Ca' Marcanda Promis (259 kr, kom i december) har en tät, ung varmjordspräglad doft av plommontonad mörkfrukt och massor av fat: fudge, lakrits, chokladpraliner och kryddor. Tät och ung i munnen med polerade tanniner och en gnutta tobakstonad örtighet. (90-91)

Mer Bordeauxlik är 2007 Ca' Marcanda Magari (359 kr, lanserades i morse) med sina typiska inslag av ceder och tobak tillsammans med plommon, cassis och en liten jordton. Även här får man i nuläget rätt mycket av dyra, kaffetonade fat i internationell stil. Rätt bra syror och fin kryddig längd, men också lite varm i svansen. Gott hur som helst (91-92).

Min favorit i den här trion är dock 2008 Sito Moresco (299 kr, lanserades i december). Doften känns till en början en smula knuten, men öppnar upp fint med hallonpastiller, körsbär, plommon och lite dammigt grusdamm. Trots en egentligen rätt ohemul blandning med ungefär en tredjedel vardera av Nebbiolo, Cabernet Sauvignon och Merlot skiner det piemontesiska ursprunget igenom med fina övertoner av violer och ett litet stick av nagellack. Lång, fin eftersmak med bra syror. Traditionellt, nej knappast men säkert alldeles lysande till en grillad köttbit. (92)

I en bourgognekupa vid sidan av hälls 2005 Barolo Dagromis (459 kr) som släpptes i morse och som enligt uppgift försvann på tre röda sekunder från Regeringsgatan. Här får man en helproffsig, ursprungstypisk doft med ett redan nu tillgängligt, smått genomluftat intryck. Stor, läcker doft av körsbär och nypon tillsammans med lite diskreta volatila inslag av nagellack. Lakrits och topptoner av violer fyller på. Smaken bjuder på tät frukt med lite torkade inslag, bra syror och rätt polerade tanniner som dock har en liten, årgångstypisk grön nyans även om de är rysligt snygga. Smask, det här gör inte ett dugg ont att dricka redan nu och är min favorit till maten. En riktigt trevlig nollfemma. (92-93)


Här smakade det bra med lite mat...

Tjoff - drick upp eller häll ut, här kommer mera vin. En ny kvartett uppenbarar sig i händerna på personalen. Först ut är 2006 Gaja Barbaresco (1250 kr, RS) som dock i mitt tycke känns nästan helt stängd. Doften vill inte riktigt komma loss men bjuder ändå på chokladdoppade körsbär, tobak, ceder, Anton Bergs chokladpraliner och en liten tjärpastill. Smaken har fina konturer av snygga syror och höga finmaskiga tanniner; absolut ett snyggt bygge men för att få valuta för pengarna bör man nog låta vinet ligga till sig. (93+?)

2004 Barbaresco (1495 kr, BS) däremot är fullständigt vidöppen. Härlig doft, stor och expressiv med körsbär, skinande ren hallonfrukt, lite nypon, sandelträ, ceder och grusiga mineraler. Fin nebbioloparfym på toppen tillsammans med lite nagellack. I munnen får man ett så gott som sömlöst vin med kassaskåpssäker mitt och polerade, rysligt snygga tanniner som dock tar munnen i ett formidabelt järngrepp efter man svalt. Mmm, så fin, men här behövs bestämt ännu lite tämjning i källaren. (95)

2004 Sperss (1395 kr, RS) har en mörkare, ruffigare personlighet. Körsbär och hallon, men också lite rökiga fat, kött och lakrits tillsammans med ceder och tobak. Smaken är lång och mineralisk med mängder av mörk nebbafrukt. Riktigt hög klass, men idag föredrar jag Barbarescon med en noslängd. (95)

2004 Darmagi (1595 kr, BS) har en tät, rödsvart färg, glittrande som en skogstjärn men är tyvärr helt stängd. Knuten doft där man mest får ung mörkfrukt tillsammans med massor av råa, svindyra fat. Maffig och tät i munnen, ger ett helproffsigt men rätt opersonligt intryck och går knappast att bedöma i nuläget. Lagring ett absolut måste. Den som sparar får se. (93-94?)



Tillsammans med en osttallrik dyker sista flighten upp. Men osten får ursäkta, de här vinerna trollbinder på egen hand.

2007 Sorì San Lorenzo (2695 kr, släpps 15 mars) har en öppen, tillgänglig doft. Åh, herregud vilken doft sedan. Eteriska, parfymerade topptoner följs av renaste hallon och körsbär tillsammans med ljusa fatinslag av sandelträ, ceder och milda kryddor. Tankarna går närmast till burgundisk Grand Cru. I munnen får man ett vin med en ursnygg munkänsla. Ahh, vilken lätthet, vilken koncentration! Renaste frukt, strålande syror och tanniner av ädlaste kvalitet, som vore de spunna av silkesmaskar. Gaia Gaja menar att det finns risk för att vinet stänger ner inom kort, men just nu har det en förförisk, sensuell "kom och drick mig"-karaktär som påminner om Guigals 2006 La Mouline, det är smått omöjligt att slita sig från glaset. Eftersmaken tycks aldrig vilja ta slut. Magnifikt. (97+)

2004 Sorì San Lorenzo (2495 kr, slutsålt) går inte heller av för hackor. Kanske inte i samma omedelbara föreförelsefas som nollsjuan, men här finns allt på plats. Doften är rent nosfyllande med lite mer tydlig fatrost, men ändå samma rena hallon- och körsbärstonade frukt. Lakrits, kryddor, ceder och lite volatilt nagellack. Det känns fånigt att sitta och leta associationer, det här är på många sätt en komplett doft om än ung. Smaken går lite mer på kraft än nollsjuan, och tanninerna skjuter ifrån på ett mer bestämt sätt, men det är ett underbart grepp och silkesmaskarna tycks ha varit här också; det är urskönt att känna vinet i munnen. Sanslös längd, strålande balans och en massa mineraler. Det här skall förstås lagras, men det gör inte ont idag heller, inte alls ont. Kanske dagens bästa glas, men för konsumtion nu väljer jag nollsjuan. (98+)

Sist ut är 2001 Sorì San Lorenzo (ca 1995 kr, referensprov) som bjuder på en smula utveckling med läder även om vinet fortfarande känns väldigt ungt. Den smått explosiva doften formligen skriker Piemonte med tjära och menthol, och så lite rosparfym tillsammans med tobak och ceder från faten. Smaken är i absolut toppklass; lång och sömlös med pulvriga men fortfarande tydligt närvarande tanniner. Ursnygg balans och en fantastisk eftersmak. Den här årgången känns en gnutta mer rustik än de två föregående, och är kanske något snäpp under men det är fortfarande absolut världsklass. När man sitter med ett sådant här vin känns diskussionen kring modernister kontra traditionalister rätt fånig. Det är det som finns i glaset som är det viktiga, och när resultatet blir så här bra och ursprungstroget får man gärna använda hur mycket barriquer man vill. (96)

Puh, vilken lunch. Grazie mille till restaurangen, gänget på Vinunic och inte minst till Gaia Gaja.



PS. För transparensens skull: Vinunic stod för provningen, alltså gratis ätande och spottande (även om jag i ärlighetens namn spottade rätt lite San Lorenzo).