fredagen den 25:e mars 2011

2001 Château Giscours


Det är svårt att inte bli sugen på Bordeaux när man läser det senaste specialnumret av Livets Goda där Andreas Larsson hyllar sin favoritregion över nästan 150 sidor. Ikväll vill jag ha claret i glaset, och korkskruven landar i 2001 Giscours. Mmm, vilken doft. Skolboksmässig Bordeaux med nyvässad blyertspenna, jord, cigarrlåda, kaffe, lite rökiga fatkryddor och så en nyriden sadel nedkörd bland svarta vinbären. Överst hänger ljusa slingor av blommor som anstår appellationen. Många verkar tycka att Bordeaux är tråkigt men för mig är det här själva definitionen av hur ett vin skall dofta. Rent pulshöjande läckert.

Smaken infriar inte riktigt alla löften från doften, men det smakar ändå riktigt gott. Visst, vill man leta fel finns det kanske en gnutta ihålig klang i mellanregistret, men samtidigt så mycket att tycka om. Balansen är som vanligt alldeles klockren med bra syror, en lätt men ändå ganska koncentrerad munkänsla och bra lyft ut i en lång god salmiakstonad, rikligt mineralbeströdd avslutning. Tanninerna har smält ned en hel del men bjuder fortfarande på lite kantig strävhet även om vinet absolut kommit in i drickfönstret. Slurp. Gammal kärlek rostar aldrig. (91-92).

lördagen den 19:e mars 2011

2008 La Pèira Les Obriers de La Pèira


Ny årgång från La Péira i BS. Purung doft som mår bra av lite luft. Efter någon timme till maten har vinet kommit loss ordentligt med hallon och nyjästa körsbär med en smula likörtycke. Vidare örter, lakrits, steniga mineraler och lite sköna inslag av blod och köttsaft. Precis som hos förra årgången finns en liten nötton jag gärna tillskriver cinsaultkomponenten. I munnen får man ett vin med stadig frukt och sydländsk generositet även om den här årgången inte riktigt har nollsjuans självsäkra, krämiga munkänsla. Helheten känns lite mer återhållen även om här finns tillräckligt med fruktsötma och tryck för att säkert skrämma bort en del älskare av slankare viner. Bra syror, och så en kryddig, örtig, lakritstonad eftersmak. Som vanligt med La Pèira får man ett helproffsigt intryck. Allt som allt ett riktigt skönt sydfranskt tjut som gjort för att dricka nu och den närmaste tiden. I nuläget fantastiskt mycket mer drickbart är det eldiga pimära flaggskeppet La Péira som provades förra helgen. Skönt att se viner som faktiskt kan sjunka i pris, för 159 kr är det här inte mycket att gnälla över. Jag beställer några fler. (89-90)

PS. I andra glaset - en okynnesöppnad 2007 Bosquet des Papes. Mon dieu, vilken doft. Precis allt man vill ha i sin Châteauneuf med galna mängder garrigue, exotiska kryddor, tång, stenar och så den renaste frukt man kan tänka sig. Klockren balans för ett så ungt vin med bra syror, välmaskerad alkohol och så massor av lakrits och salta mineraler. Bästa flaskan hittills, hur tusan skall jag kunna spara resten? (92)

fredagen den 18:e mars 2011

2009 Emrich-Schönleber Monzinger Halenberg Riesling trocken


Det finns hopp om livet! Kvällarna blir allt ljusare, solens strålar börjar ha lite värme i sig, och i glasen har vi en riesling som smakar så gott att man blir alldeles fnittrig. Emrich-Schönlebers 2009 Halenberg Trocken är visserligen purung med lite pärontoner, men det här är långt från Piggelin. Snarare bjuds man på en redan nu ganska komplex doft där päronen får sällskap av vita persikor, smultron, Bassett's svarta vingummin, Earl Grey-té, några örtkvistar och underbara blomtoner. På djupet: köttiga, krabbspadsliknande mineraler galore.

Smaken bjuder på en enastående balansgång mellan lätthet och tyngd. Här finns gott om kraft och frukten har lite semitropiska toner från den goda årgången, samtidigt som vinet dansar fram över smaklökarna understött av de friska syrorna som tar täten in i en lång, svårartat mineralisk, fortfarande aningen grapebitter eftersmak med skön balans mellan fruktsötma, torr munkänsla och välavvägt restsocker (7,5 g/L).

Snorgott redan nu speciellt till mat. När riesling är på det här humöret infinner sig som vanligt känslan att man nog inte behöver andra druvor; det här vill jag dricka om och om igen. (92+)

söndagen den 13:e mars 2011

1994 Dunn Vineyards Howell Mountain


Blindprovning måste vara bland det roligaste man kan ägna sig åt. Ett gäng maskerade flaskor där ingen har en aning om vad som skall komma eller ens vem som tagit med sig flaskan. Vi låter varje vin få sin egen stund i rampljuset innan någon får gå och hämta nästa. Lägg så till lite god mat och ost och en samling goda vänner, så har man allt man behöver en lördagkväll. Stämningen är som vanligt hög och prestigelös, ett och annat gissningsmässigt magplask hör till.

Vi har bara kommit till det tredje röda vinet, men det står ända klart att här finns något extra i glaset. Nosen fylls av tobak av alla de slag tillsammans med en gnutta grön paprika, blod och lakrits inramat av en stilig, helt integrerad ton av rostade fat. Fin, generös frukt med cassis och plommon talar om ett aningen varmare år, och även om vinet är långt från fullmoget finns ändå vissa tidiga spår av utveckling med läder varför det känns rimligt att dra till med en årgång som 2000. För visst är vi väl i Bordeaux?

Vi smakar - mmm, rackarns vilket vin! Ypperliga syror och ett underbart grepp från en fast ryggrad av försiktigt uppmjukade men ändå närvarande tanniner. Den där mogna höga fukten ger bra kraft samtidigt som munkänslan ändå är slank, vinet är helt enkelt perfekt balanserat i min smak. Den ruskigt långa salmiaktonade eftersmaken formligen kryllar av mineraler. Smack, så gott. Och visst måste det vara Bordeaux, säkert från ett riktigt bra läge med tanke på mineraliteten och den allmänna kvaliteten. Ungt, men ändå i början av drickfönstret, det här bör vara en nollnolla eller möjligen en nolltrea. Det känns som en god idé att börja rabbla 1855 års klassificering när Anders, som känner igen sitt vin, släpper bomben. Det är en nittiofyra. Say what? Men, men, men då måste vi ju vara på Premier Cru nivå, och finns det överhuvudtaget en så här ungdomlig och bra nittiofyra från Bordeaux? Nej, det gör kanske inte det, vi har nämligen en jänkare i glaset. Och då måste det rimligen röra sig om ett bergsvin med tanke på struktur och mineralitet. Howell Mountain? Japp. Randy Dunn, I love you... (96)

PS. Övriga viner här.

fredagen den 11:e mars 2011

2007 Alysian Pinot Noir Russian River Selection


Om man närmar sig begreppen Pinot Noir och California tar det inte så värst lång stund innan namnet Gary Farrell dyker upp. Han var en (av flera) pionjärer som såg potentialen för att odla Pinot i svala Russian River Valley i Sonoma vid slutet av sjuttiotalet och gjorde under många år viner under egen etikett. 2004 sålde han av hela klabbet inklusive namnrättigheterna till storföretaget Allied Domecq. Som den vingalning han tycks vara tog det förstås inte lång tid innan han startat om på nytt, och nya småskaliga etiketten "Alysian" såg dagens ljus i och med årgång 2007. Ambitionen sägs vara den samma som den alltid varit: lagringsdugliga viner med elegans och struktur snarare än ren kraft och extraktion. Med sin långa bakgrund har han förstås en massa kontakter, och druvorna till den här samlingscuvéen är hämtade från vingårdar såsom Rochioli, Allen och Floodgate. Efter handskörd och noggrann triage fick vinet genomgå 3-5 dagars cold soak före jäsning och sedemera uppfostran under tio månader i 45% nya franska fat. Årgången gav 14,2% alkohol och 6,7 gram syra.

2007 Alysian RR Selection har en ganska ljus granatröd färg med något vattniga kanter. Doften har dock fin färgmättnad. Till en början känns den visserligen väldigt ljus och rödlätt med rabarber och vinbär, men den fläskar snart på sig och antar mörkare drag av körsbär, vildhallon och kött. Fin pinotkrydda med tydliga drag av örter och undervegetation redan nu, och så en välavvägd dos vanilj och lakrits från faten. I munnen får man ett vin som visserligen rymmer en hel del kalifornisk sötfrukt, men ingen kladdig eller brännande alkoholkänsla. Visst, det är ingen risk att man misstar vinet för en Bourgogne, men det finns fräschhet i aromerna av granatäpple och blodapelsin och de citruslika syrorna ger bra lyft. Jag gillar verkligen sådan här ganska fullmatad, aningen varmare tolkning av pinot. God, lång eftersmak med finmaskiga snälla tanniner och nya besök av kryddburken. En druvtypisk och charmig cali pinot som säkert kan ligga till sig några år. Gillar man Hansels viner är man på hemmaplan. (91)

PS. 246 DKK hos danska KKWine.

söndagen den 6:e mars 2011

2004 Terredora Taurasi Fatica Contadina


Taurasi tycks inte ha samma dragningkraft som billig Bourgogne. Det finns fortfarande gott om flaskor kvar av Terredoras olika aglianicotolkningar trots ganska begränsade mängder i släppet i tisdags. Skönt att kunna prova själv i lugn och ro och ändå hinna fylla på med fler flaskor om så önskas.

2004 Fatica Contadina har en ganska tät, något mörk rubinröd färg med en liten bruntingering i kanten. Vinet har hunnit få några timmar i karaff innan vi sänker näsorna i kuporna och möts av en massa färsk piptobak uppbackad av kryddor och rökelse. Överst svävar ett litet volatilt inslag av nagellack tillsammans med några blommor. Frukten drar mest åt mörka körsbär med lite torkade inslag medan faten fyller på med lakrits och smått stalliga toner, rent av lite ceder. Doften är småruffig snarare än elegant, men samtidigt intresseväckande och personlig.

Vinet sparkar ifrån ordentligt i munnen, med massor av ungdomlig frukt, bra syror och en släng av sydländsk värme i svansen. Nog märks det att vinet är väldigt ungt, men med en rejäl luftning kan man ana framtiden där frukten blir mera rödlätt samtidigt som de egentligen ganska råbarkade tanninerna snällt lägger sig till rätta under frukttäcket. Eftersmaken har bra längd med choklad och ombjudningar av tobak och torkad frukt. En liten ungdomlig bitterhet sitter finfint till maten.

Aglianicodruvan fortsätter att framkalla stora leenden hos mig. Jag som inte har något emot lite kärvhet och motstånd tycker det här är riktigt gott redan nu, men egentligen handlar det förstås om ett klockrent lagringsprojekt. 229 spänn är ett riktigt bra pris, och sådär framåt 2015 kommer man säkert att fråga sig varför man i hela fridens namn inte köpte ännu fler flaskor.
(91-92+)