lördag 29 oktober 2011

2004 Château Carbonnieux



Nja, det här var väl inte så kul? 2004 Carbonnieux har visserligen en ganska fin doft med tobak, jord, stallbacke och svinstia där den blyga frukten ligger i ett begynnande mognadskors mellan svarta vinbär, plommon och jordgubbar, men smaken är inget vidare. Kärv och asketisk med lite gröna, kartiga drag. Visserligen rätt bra syror, och ett avslut med massor av salmiak där tanninerna fortfarande pockar på lite lagring, men var katten är frukten? Här sitter jag och önskar mig modernare, slampigare drag med mer drag under galoscherna. Dålig flaska eller knepig fas, vem vet? Jag hade hoppats på mer efter tidigare smakprov. Någon annan som provat nyligen? (85-86)

torsdag 27 oktober 2011

2009 Domaine Lacroix-Vanel Fine Amor



Okej, de dåliga nyheterna först. Jean-Pierre Vanels 2009 Fine Amor är tyvärr ett kliv ned från de senaste årens versioner. De goda nyheterna är att det är ett gott och skönt vin att dricka ändå trots lite besvärliga årgångsbetingelser. För det känns onekligen som att man haft vissa problem att parera solens strålar detta år.

Fast till skillnad från Finare Vinare har jag inte några större problem med doften som visserligen bjuder på en ganska mörk körsbärig grenachefrukt av det där chokladiga slaget som gärna väcker lite misstankar om fat, trots att det är helt felaktigt i det här fallet. Vi sniffar vidare och finner mörka drag av grillat kött, lakrits och salmiak och så lite vitpeppar och en knivsudd volatilitet. Massor av garrigue spikar det sydfranska ursprunget, och i blenden tittar också lite röda bioäpplen fram i mörkret. Doften känns levande och ändrar karaktär flera gånger under kvällen men mynnar ut i en fin vinös upplevelse utan så värst mycket godispåse.

Nej, mina invändningar gäller främst smaken. Syrorna känns lite trubbiga och precis när man hoppas att vinet skall ta fart och skjuta ifrån bjuds man istället på en något slapp och aningen kort avslutning. Här saknas helt enkelt lite lyft, djup och fräschör, samtidigt som tanninerna lägger ut en rejäl matta och känns ganska grova (en gnutta värmespretiga?). Det här låter som en riktig sågning, men så är det inte. Fortfarande ett gott sydfranskt tjut, men det är bara att konstatera att Vanel har skämt bort oss...

Vi håller temperaturen runt dryga sexton grader för att locka fram så mycket fräschör som möjligt, och det är som att vinet finner fotfäste och fokus. Med rätt temperatur och lite tid så landar det här trots alla småpetiga invändningar i ett gott glas, perfekt att dricka på egen hand framför några avsnitt av Sopranos... (88)

PS Ännu fler intryck här.

lördag 22 oktober 2011

2007 Larkmead Vineyards Cabernet Sauvignon


Man skall följa sin inre Jack Sparrow-kompass, som pekar mot det man är mest sugen på. Senaste tiden har kompassen företrädesvis riktat sig mot slankare, lättare saker (det är ingen slump att åtta av de tolv senaste posterna rör pinot noir eller gamay). Men plötsligt kan kompassen ändra riktning, och då gäller det att hänga med. Det är det som gör vinvärlden till en så underbar plats att utforska. Vore det inte till exempel helt perfekt med en riktigt stadig Napa Cab ikväll? Jovisst.

Larkmead Vineyards har anor sedan slutet av 1800-talet och följaktligen har man en del rankor som är nästan 120 år gamla i den historiska vingården belägen på dalbotten mellan St. Helena och Calistoga. Ja, man har funnits här så länge att själva adressen - Larkmead Lane - är uppkallad efter vineriet. De senaste 63 åren har egendomen ägts av familjen Solari. Precis som på så många andra håll sägs man ha förbättrat kvaliteten avsevärt de senaste 10-15 åren genom hårt arbete. Ibland undrar man om de någonsin har funnits så många goda viner, i så många olika stilar, från så många olika håll som nu? Vinmakare sedan 1999 är skotten Andy Smith, som även gjort sig ett namn med pinot noir under etiketten DuMol. Kvällens vin är gjort på 95% Cabernet Sauvignon, 4% Merlot och 1% Cabernet Franc. 18 månader i till dryga hälften ny ek. 14,5% tjong.

2007 Larkmead Cabernet Sauvignon
har en öppen doft som redan vid uppkorkandet vid sval källartemperatur tar ut en fin höjd med massor av menthol och violetta blommor. Efter en stund i karaff står aromerna som en kvast ur glaset och det är bara att låta sig översköljas av cassis och mörka körsbär, hallon och lakrits, tobak och örter, grillat kött och kryddor. Och så en underström av jordighet, skogig undervegetation och rent av lite stenar. Parker tycks ha en faiblesse för att likna vinet vid Pauillac's finest och har nämnt både Mouton och Pontet Cantet, medan Tanzer talar om Graves. Jag nöjer mig med att konstatera att det här är en ruggigt lustfylld och intresseväckande doft av skinande ren cabernet sauvignon med solsken i blick, som redan nu börjar bjuda på viss komplexitet.

Vinet kliver in i munnen och ställer skåpet ordentligt med en fyllig kropp och en riktigt tät kärna. 2007 var en varm årgång med hög fruktmognad, men här finns ingen slapp sur-maturité, bara fint definierad frukt balanserad av friska syror. Vi låter vinet komma upp i svensk inomhustemperatur utan att finna någon vass eldighet, och trots att frukten har en typisk kalifornisk sötmogenhet är avslutningen torr, lång och balanserad med fina proportioner, tydlig mineralitet och ett skönt grepp från de mogna tanninerna.

Jag hade en del förväntningar på det här vinet, som faktiskt uppfylls med råge. Gillar man cabernet sauvignon och Bordeaux gör man ett misstag om man inte kollar in vad Kalifornien har att erbjuda. Det här är rent ut sagt svingott, och precis vad jag ville ha ikväll. Just what the doctor ordered, så kan det gå om man följer sin kompass. (94)

PS. Svensk importör saknas så vitt jag vet, men kolla in danska KKWine. Just nu är det nollåttan som finns i lager.

fredag 21 oktober 2011

2009 Friedrich Becker Spätburgunder



Alltså, det går ju inte att låta bli de här flaskorna. Beckers urläckra och billiga instegspinot är på många sätt höstens vin här hemma. Vilket fantastiskt lekfullt vin det här är, och vilka underbara proportioner. Massor av elegans, klockrena syror och kalkstensmineraler parade med en rätt sötmogen frukt, sköna skogiga drag och massor av pinotkrydda. Ja, det här är helt enkelt en ruskigt fin och ruskigt klunkbar pinottripp för 139 spänn. Lyckligtvis har monopolet fortsatt att fylla på flaskor på hyllorna, för jag måste köpa fler. Gott, sa räven. (90)

söndag 16 oktober 2011

2010 Domaine Alain Chabanon Campredon



Vi slänger ihop en söndagmiddag på helstekt fläskfilé med rosmarinsås, och så ugnsbakade rotfrukter med örter och olivolja. Köttet och örterna tycks ropa efter ett sydfranskt tjut med massor av garrigue. Enter nya årgången av Alain Chabanons Campredon...

Vinet är verkligen purungt och har lite jästiga nyjästa drag direkt efter uppkorkandet. Doftens rikliga drag av garrigue speglar maten perfekt. De sextio procenten syrah sjunger högst och klarast i nuläget med massor av svarta oliver och mörka körsbär, men efter en stund tittar rödare drag av hallon och rent av lite jordgubbar fram. Mmm, vi fortsätter att nosa och kan bocka av både kött, kryddor och lite rökelse tillsammans med en massa florala övertoner. Vinet samlar ihop sig på ett strålande sätt och får ett härligt fokus efter någon knapp timme.

Smaken bjuder på ett fint tryck i den unga frukten samtidigt som de friska syrorna och avsaknandet av alkoholvärme ger ett svalt och välbalanserat intryck. De finmaskiga, mogna tanninerna har ett skönt grepp samtidigt som de inte utgör något större drickhinder ens i denna unga fas. Avslutningen är torr och kryddig med massor av svarta oliver och örter.

Campredon är en stående favorit här hemma, och den nya årgången lär inte göra någon besviken. Det här är helt enkelt ett svingott sydfranskt bonnatjut. Blir nog än bättre över något år men sitter som en smäck redan idag. (91+)

PS. Fördelen med att ha en öppen vindagbok på nätet är att man enkelt kan gå tillbaka och se vad man tyckte. Nackdelen är att man inser vilken fantasilös jäkel man är. Nollåttan dracks till i stort sett samma mat som idag. Nåja, ett skönt fläskfilévin är det... och nollsjuan mådde visst inte heller dåligt tillsammans med örtiga rotsaker i ugn ;-)

PPS. Fler som hunnit smaka. Fast jag får betydligt mer sydliga vibbar än Côte-Rôtie, mer som en Vacqueyras med hög syrahhalt. Men vi kan nog hur som helst enas om att vinet är ett bra exempel på vad Languedoc förmår nuförtiden...

lördag 15 oktober 2011

2007 Domaine Heresztyn Gevrey-Chambertin 1er Cru Les Corbeaux



Det är bara att applådera Domaine Heresztyn för den varsamma hand med vilken man tycks ha vinifierat och uppfostrat sin 2007 Gevrey-Chambertin Les Corbeaux. Här finns faktiskt ingenting som hindrar njutning; varken jobbig överextraktion eller aggressiv mörk fatbehandling. Bara elegans och transparens i en medelrostad kostym med kryddor och sandelträ. Fin rödtonad frukt med lite Gevreytypiska mörkare drag av jord, och så både smått sumpiga mineraler och en urläcker blommig parfym högst upp i glaset som kontrast. Smaken är slank och elegant med skönt häng i aromerna. Ikväll låter vi de finmaskiga sammetslika tanninerna massera en rådjursstek med kantareller, men det smakar lika bra i ensamt majestät efteråt. Det är kanske svårt att tala om brakfynd när prislappen ligger på en femhundring, men vinet levererar helt ok för priset och är riktigt gott att bara dricka precis som det är just nu. (92)

fredag 14 oktober 2011

2009 Jean Foillard Morgon Côte du Py



Jean Foillards 2009 Côte du Py är fortfarande en smula knuten och lär nog bli ännu bättre på något års sikt, men det är ändå fullständigt omöjligt att inte sträcka sig efter en ny klunk gång efter annan. Som en korsning mellan en god Bourgogne och en rödfruktig rhônare lockar doften med både en bukett blommor och en korg av körsbär, hallon och vinbär. Snart dyker det också upp lakrits, milda kryddor och en snudd på tobakstonad barkig örtighet som till viss del möjligen kan tänkas härstamma från de begagnade faten. Den grusiga mineraliteten skyller jag dock på granitjordarna. Det här är en riktigt skön, intresseväckande och urfransk sniff...

I munnen: balans. Nollniobeaujolais har fått en del skit från somliga som tyckt att vinerna varit för atypiska och fruktdrivna, men när man smakar är det svårt att känna annat än njutning. Visst, någon slank och spenslig upplevelse får man knappast, och alkoholhalten sägs ligga åtminstone en halv procent över de på etiketten uppgivna 13,5 procenten, men varför stirra på sådant? Allt sitter ju på plats i en munkänsla som på en och samma gång är både flörtig och fruktansvärt harmonisk med klockren klunkabilitet. Här finns både lyft och lätthet i den sötmogna frukten, och det är svårt att komma med invändningar mot eftersmakens steniga mineralgnistor. Gottigottgott. (91+)

PS. För ännu en gång i ordningen har jag hamnat i en period av Serge Gainsbourg-lyssnande. Visst, somliga av texterna är rent skämskuddeskrävande i sin flåsiga priapism, men rackarns vad mycket bra musik karln har gjort.

fredag 7 oktober 2011

2009 Brunel Les Cailloux



Vi ger oss på lite avancerat barnarov ikväll. 2009 Les Cailloux är förstås riktigt ungt, men som vanligt har makarna Brunel packat vinet med så många läckra ursprungsmarkörer att det är riktigt givande att ta tempen på första flaskan i lådan redan nu. Bland de nykrossade körsbären, hallonen och vinbären skjuter det upp så fina och höga aromer av garrigue, viol och lavendel att det är som att stå vid ett solbelyst fält i Provence. Rackarns, vilken klockren örtig blommighet. Vidare massor av lakrits, köttsaft, rökelse och allsköns kryddor innan det hela avrundas med vad som givit vinet dess namn: solvarma stenar. Det är ingen tvekan om varifrån det här kommer, en härlig sniff för oss som gillar Châteauneuf-du-Pape.

Smaken bjuder på ganska höga syror för appellationen, och helhetsintrycket är rätt svalt utan hetta även om frukten får lite kirschiga drag mot slutet. Tanninerna är finmaskigt pulvriga och alls inte speciellt aggressiva även om de stramar upp en del bakefter. Allt mynnar ut i en fin, lång och kryddig eftersmak med en aningens bitterkärv, ungdomlig twist.

Det här är sannolikt ett av de viner jag bloggat mest om i olika årgångar, och det är bara att konstatera att herr och fru Brunel har gjort det igen. Ursprungstypiskt och balanserat med en fantastisk aromatik och en förförisk tillgänglighet redan nu. För min smak är det här ett av södra Rhônedalens allra säkraste köp. (92+)

söndag 2 oktober 2011

2006 Bressan Pinot Nero



Nollfyran av Bressans Pinot Nero var en riktigt härlig upplevelse för några veckor sedan. Tyvärr tog vinet slut innan vi hann beställa påfyllning, men nu finns nollsexorna tillgängliga i BS. Det är väl lika bra att smaka direkt.

2006 Bressan Pinot Nero har en stor doft direkt ur flaska. Precis som hos nollfyran är inte urtydlig druvkaraktär det första man kommer att tänka på, utan snarare ett väldigt italienskt hantverk. Fast den här årgången känns betydligt mörkare än nollfyran, med snudd på nya världen-täthet i frukten med massor av körsbär i både färsk, torkad och likörindränkt form tillsammans med några svarta vinbär. Vidare en generös dos piptobak och örter, samma mintiga drag som hos nollfyran och så läder, lakrits, balsamico och en gnutta undervegetation. Om nollfyran drog åt Montevertine-hållet så påminner det här mer om en aglianico från Mastroberardino. Fast mest gissar jag att vinet är väldigt mycket Fulvio Bressan.

Vi smakar och möts av en tät, snudd på massiv fruktkärna, en del finmaskiga tanniner och en skön mineralkaraktär. Smaken drivs framåt av de där rent målsökande, skyhöga syrorna som känns så välbekanta från nollfyran. Avslutningen innehåller massor av tobak och torkad frukt tillsammans med lite ungdomlig körsbärskärnighet. Det här är så italienskt det bara går, och gillar man stilen lär man inte bli besviken på den nya årgången även om nollfyran i mitt tycke hade en mer tilltalande, ljusare elegans över sig. Gott redan nu, men kanske ännu mer ett bra lagringsprojekt över de närmaste 3-5 åren. (92+)

lördag 1 oktober 2011

2007 Château Troplong Mondot



Envisa rykten har en längre tid gjort gällande att monopolet förköpt sig alldeles på nollsjuorna från Bordeaux, och att depån svämmat över av på tok för högt prissatta flaskor. Att man nu rear ut dem med rejäla prissänkningar känns logiskt. Vinerna blir förstås inte bättre bara för att priserna går ned, men det finns en del flaskor som känns mer aptitliga nu när prislappen ligger mer i linje med världsmarknadspriset. Och svårare årgångar som 2007 brukar ge en del viner som lämpar sig extra väl för tidig konsumtion.

Vi är sugna på en rejäl köttbit ikväll och sätter korkskruven i en Troplong Mondot som har en fin rubinröd färg med hög lyster. Härlig doft för oss som gillar Bordeaux med ganska generösa doser plommon-, hallon- och cassistonad frukt utan några som helst drag av grönhet, däremot finfina övertoner av blommor. Faten fyller ut konturerna på ett snyggt och lyxigt sätt med medelrostade drag av choklad, lakrits och kryddor. Vidare dyr tobak, fuktig jord och cederträ. Inte många fel här inte, doften är på ett strålande givmilt humör i en ganska modern stil.

Smaken bekräftar doftens fina intryck. Vinet kan säkert lagras uppåt tio år ytterligare, men är en stilstudie i tidig drickbarhet. Skön och ytterst välbalanserad munkänsla med finfina syror, bra täthet i frukten, och ett härligt grepp från ett sammetstyg av medhårstanniner. Eftersmaken klingar ut en ordentlig stund med massor av salmiak och mineralkaraktär.

Det här är ruskigt gott, en stor njutning att bara korka upp och dricka redan nu. En riktigt lyckad Saint-Émilion trots årgångens rykte. (93)