söndagen den 27:e november 2011

2009 Arianna Occhipinti Il Frappato



Vi vill ha mera Arianna Occhipinti. 2009 Il Frappato är alldeles bedårande, som en teoretisk blandning mellan gamay, pinot noir och några droppar syrah. Den röda solmogna bärfrukten skiner tillsammans med kanderade apelsinskal, en gnutta animaliska inslag, lakrits och en stor bukett blommor. Snart får blommorna sällskap av friska nyklippta örter medan grusiga mineraltoner fyller på med några basackord. Det är en ren fröjd att sitta med näsan i glaset.

En kompis var för några år sedan på högstadieeåterträff i rurala Östergötland där det bjöds på whisky som enligt de ej utflyttade gamla klasskamraterna var så god att "de knuller i mun". Det här ger associationer åt liknande håll. Vi faller pladask för vinets lekfulla, silkiga, flörtiga, lätta munkänsla -förförisk och uppiggande på samma gång. Däremot förmår det inte att stå upp mot kvällens gräddiga renskav proppad med trattisar som hade behövt lite stadigare grejer. Men på egen hand - wow. Det är så slankt och fokuserat i aromerna att man kommer på sig själv med att fånle efter varje klunk. Eftersmakens sötmogna frukt och mineraler hinner inte klinga ut innan man vill sträcka sig efter en sipp till. Slurp. (90-91)

fredagen den 25:e november 2011

2008 Château Larrivet Haut-Brion



Biff. Béa. Bordeaux. Tre saker man understundom behöver.

Och 2008 Larrivet Haut-Brion går förstås inte bort sig med lite fett och kött på tallriken, utan bjuder på en fin uppvisning i tidig tillgänglighet och modern ursprungstypicitet. Visst är frukten lite fluffig och munkänslan ganska rund och snäll med polerade tanniner, men samtidigt känns det svårt att landa någon annanstans än i Graves med tanke på jordigheten och den där runda plommon- och cassistonade frukten. Om man tycker doften hamnar mitt emellan högra och vänstra stranden är man som bekant ofta i Pessac-Léognan. Barriquerna gör vad de gör bäst i Bordeaux och fyller på med kaffe, kryddor, tobak och lite grispiss, men samtidigt finns också en hel del blåvioletta blommor och en frisk känsla av nyregnad skogsglänta. Klorofyll, trä och jord, och så en skön mineralisk snärt i svansen som driver på längden lite extra. Inte så mycket att fundera över, bara gott att dricka. Jag blir glad av sådana här saker. (90-91)

PS. Apropå saker man blir glad av. Ju äldre man blir desto viktigare känns det att ta vara på sådant. Livet är för kort för att bry sig om vad andra tycker. Och här har vi ett riktigt lyckopiller. Det finns en sådan befriande glädje och positiv energi i att se och höra de här gubbarna köra sin grej som om de senaste tjugofem åren aldrig hade hänt. (Kanske spelar alla underbara svepande motljusbilder längs Pacific Coast Highway också in, vi måste verkligen tillbaka till Kalifornien snart.) Med tanke på rådande musikklimat är väl egentligen West Coast-AOR bland det mest radikala man kan ägna sig åt... Rock on, gubbs!


onsdagen den 23:e november 2011

2008 Domaine Rivaton Vieilles Vignes



Hehe, vilket skönt bonnatjut. Eller på ren franska: Mohohoho, vilket skönt bonnatjut.

Blod, skogsbär, garrigue, ollonskott, kött, äpplen, kompost, blommor, lakrits och lite allmän merde. Allt samlat i en sval men ändå sydländsk kropp, med fina syror och skönt nafsande tanniner. Alls ingen kioskvältare och inte heller överdrivet lång eftersmak, men välbalanserat, drickvänligt och karaktärsfullt. Klart bättre intryck än senaste flaskan i somras. Gott. (89)

måndagen den 21:e november 2011

2010 Arianna Occhipinti SP68



Hon är het, Arianna Occhipinti. Det surras om hennes viner på båda sidor av Atlanten, och jag är väl ungefär sist på den här bollen i den svenska vinbloggosfären. Alla tycks vilja ha en del av henne. Det är något visst med unga vinmakare med indiestjärneutstrålning som vet precis hur de vill ha det. Jämför till exempel när hajpen var som störst kring Julien Barrot för några år sedan.

Som vanligt är det där inte värt speciellt mycket i det långa loppet om inte vinerna levererar. Jag kan inte låta bli att ta på mig strängaste granskarblicken när vi korkar upp hennes 2010 SP68. Ungefär tio sekunder senare är det snarare dags att knäppa upp en skjortknapp och bara hänge sig åt njutningen som finns i glaset. Fniss, vilket vin. Doften är lekfull, skiftande och parfymerad med massor av blommor, ljusa kryddor och nymosade skogsbär. En dutt volatila limtoner fläktar förbi, och så kryddgrönt och rent av lite bark. Efter en stund kommer lite rått kött och skingrar alla tvivel - det här är ju en nära släkting till Marcel Lapierres Morgon.

Smaken är slank med en frisk, lekfull munkänsla där de sötmogna skogsbären tvinnar långa slingor runt syrorna. Så mycket tanniner står inte att finna, däremot en till maten angenäm liten kärvhet. Avslutningen rymmer både salmiak och lite foxy drag, och har en klang som uppmanar till en klunk till.

Jag skall inte uttala mig för mycket om huruvida det här är ursprungstypiskt för Sicilien med tanke på hur lite vin vi dricker därifrån, men det går inte att komma ifrån att vinet kanske först och främst har en tydlig "naturvinsprägel". Det finns en röd tråd som nog i ärlighetens namn handlar mest om filosofi och framställningsmetoder. Och skall man spela djävulens advokat måste man nog erkänna att dessa viner har en tämligen lättigenkännlig stil som numera blivit ganska internationell med representanter i flera länder. Precis som exempelvis fatad cabernet. Inget fel i det; vinvärlden mår bäst om flera stilar tillåts blomma. Och det går ju fortfarande sisådär ett par tusen fatade caberneter på varje sådant här vin.

Hur som helst levererar Occhipinti på ett härligt sätt. Det är bara så gott att dricka. För egen del tycks jag inte kunna få nog av sånt här just nu. (90)

PS. Privatimport från Wine Trade (179 kr). Bor man nära Köpenhamn styr man med fördel kosan mot Cibi e Vini.

torsdagen den 17:e november 2011

2007 Cascina Cucco Barolo Vigna Cucco



Nej, nu måste jag nog regna lite på Cascina Cucco-paraden. Husstilen har väl i ärlighetens namn alltid varit lite småfjäskig, men det blir allt mer uppenbart att varma 2007 inte är en årgång som spelar producenten i händerna enligt min smak. Stilen blir tydlig redan i doften med likörkörsbär, plommon och svarta vinbär, och så choklad, kola, grillat kött och en massa tobak och ceder på det. Det är väl egentligen mest en del volatila drag och en med tiden rätt tydlig blommig parfym som absolut pekar mot Piemonte, de andra komponenterna går att hitta på många håll i Italien.

Smaken är maffig och mörk med en fullmatad kropp och en massa kraft som vill imponera. Men det finns också extraherad bitterhet och en värme i svansen som får eftersmaken att verka lite längre än den nog i själva verket är. Kanske handlar det mycket om en lagringsfråga eller en dålig dag både för mig och vinet. På plussidan måste nämnas en fin dos mineraler som skvallrar om ett riktigt bra växtläge, men helhetsintrycket är rätt grovkornigt. Elegans finns inte på kartan.

Njaaaaa nämensåatt... Vinet liknar förstås standard-Cerratin väldigt mycket, och skulle vid en direkt jämförelse kanske upplevas som "bättre", men den här gången blir det tydligare frågetecken för stilen och årgången. Det är långt från dåligt, men heller inte riktigt vad jag vill ha i en barolo. Och tänk för guds skull inte på sådana saker som tryffelrisotto eller vitello tonnato. Det här används bäst till en rejäl köttbit. Grillvin... (89?)

söndagen den 13:e november 2011

2004 Mastroberardino Taurasi Radici Riserva



Ok folks
, don't try this at home.
Eller förresten, gör gärna det, men glöm för guds skull inte bort att spara några flaskor också. Mastroberardinos 2004 Taurasi Radici Riserva förtjänar åtminstone sådär ytterligare fyra fem år på rygg för att kunna visa hela sin potential, men som alla bra viner smakar det förstås inte illa så här ungt heller.

Direkt efter uppkorkandet är det nästan skrattretande hur mycket vinet liknar den nyligen omsmakade Bressans 2006 Pinot Nero. Samma aningen torkade körsbärsfrukt, samma tydliga drag av tobak och örter, samma botti-medierade drag av läder och balsamico, och samma mintighet. Till och med munkänslan känns välbekant med spetsiga syror och en matta av tanniner med finmaskigt hår på bröstet. Det är väldigt italienskt, och väldigt traditionellt. Men med luft plockar vinet upp en del extra komplexitet. Nu tittar en massa grusiga mineraler fram, det tillkommer en gnutta volatila drag av lim, och så blommar en klockren rosig parfym ut på toppen. Plötsligt befinner vi oss i Piemonte istället. Snart lurar en del mörkare, köttiga drag i djupet av glasen som tillsammans med lite inslag av bränd jord med varsam hand styr kosan ned till Kampanien.

De där syrorna har laserprecision, och den sanslöst koncentrerade smaken har ett underbart hetsigt driv framåt, vidare. Här finns ordentlig spets och fokus, munkänslan är som en solstråle genom ett förstoringsglas. När vinet mognar ut och lossar på knutarna kommer man att få en riktig surroundupplevelse i 3D, men redan nu kan man njuta av en smal och vansinnigt lång eftersmak med massor av torkade frukter, tobak och mineraler.

Det här måste vara den bästa årgången av Radici Riserva jag har smakat. Fascinerande saker. (93++)

lördagen den 12:e november 2011

Jazz



Jag gillar musik nästan lika mycket som jag gillar vin. Och så gillar jag att göra spellistor, eller blandband eller bland-CD. Det är ju egentligen samma sak, bara produkter av olika teknikåldrar. Jag har givit bort många blandband genom åren, men mest gör jag dem för mig själv. Det är skönt med en sammanhållen stämning i högtalarna, och att slippa byta skiva hela tiden. Den röda tråden kan sedan röra sig om så diversa saker som obskyr sextiotalssoul, tre decennier Serge Gainsbourg eller de mest pårökta låtarna från Laurel Canyon under tidigt sjuttiotal.

Men nu är det ju löjligt lätt att dela med sig av sina blandband, så jag tänkte att varför inte. Listan är ju redan gjord. It's my blog and I cry if I want to, och allt det där. Så varsågoda:

klicketiklick

Och gillade man inte det här kan man tryggt bara hoppa över detta inlägg. Snart skrivs här om vin igen...



PS. Vad finner man i spellistan då? Av någon anledning har det snurrat ovanligt mycket jazz här hemma den senaste tiden. Det har det i och för sig alltid gjort, men det är något med novembermörkret som kräver sin dos av skönhet och tidlös elegans. För även om jag älskar stenhård bebop och ofta har förundrats över John Coltranes förmåga att under sista delen av sin karriär ta sitt instrument, sig själv och lyssnaren till randen av hela vår existens så har jag alltid varit svag för balladerna. Här finns tiden för eftertanke och återhämtning. Och så är jag en sucker för standards. The Great American Songbook. Tin Pan Alley. Cole Porter, Hoagy Carmichael och bröderna Gershwin. Men även lite senare namn som Rodgers & Hart, Sammy Cahn, Jule Styne och inte minst Sinatras hovkompositör Jimmy Van Heusen. Som Jan Gradvall skrev i häftet till sin Standards-antologi för några år sedan: "De här låtarna är inte bättre än nya för att de är gamla. De är bättre för att de är bättre".

Här finns inga obskyra hippa saker avsedda att imponera, bara en blandning gjord för mig själv. Gillar man jazz har man garanterat redan hört merparten. Namnen är välkända, det är Miles, Getz, Chet, Cannonball, Art Pepper, Mingus, den smått underskattade Dexter Gordon. Knarkare och hetsporrar snudd på hela bunten. Och så förstås en del Coltrane, han behärskade ju sånt här intill fulländningen. Också, som allt annat. Har man musiken på i bakgrunden funkar den utmärkt som en stämningsfull kuliss, jag själv låter den gärna stå på medan man gör annat. Men avfärda inte det här på grund av stämningen. Lyssnar man noggrant finns massor att upptäcka. Och så finns här en massa historier. Om missbruk, sorger, depressioner, kärlek. Men det känner ni redan till. Och har ni ännu inte hittat till den här musiken men gillar vad ni hör så lär ni upptäcka dem vad det lider...

fredagen den 11:e november 2011

2009 Emrich-Schönleber Halenberg Großes Gewächs



Men åh.
Åh. Emrich-Schönlebers 2009 Halenberg GG lämnar oss nästan stumma. Visst, det går att börja nysta i den komplexa, snudd på felfria rieslingdoften med persikor, päron, fänkål och massor av blommor, men det är liksom inte poängen. Här handlar det mer om att hålla i sig, njuta av resan och fundera på alla frågor vinet ställer. Hur kan så mycket plats och tid rymmas i ett litet glas? Hur kan munkänslan vara så krämig men ändå så daggfrisk? Hur kan det finnas så mycket kraft utan tillstymmelse till tyngd? Hur kan vinet tala med så hög röst men ändå vara nästan undfallande i sin elegans? Hur skall man kunna reducera så här komplexa drag av jord och hav till ett så futtigt begrepp som mineralkaraktär? Hur mycket vackrare är inte tillvaron när sådana här saker kan skapas av människa och natur i symbios? Och hur rent psykedeliskt bra skall det här inte bli med lite ytterligare tid på rygg?

För vinet är ändå uppenbart ungt. Inte så mycket gröna pärontoner, men en liten känsla av knutenhet trots den magnifika stora doften, och så en liten men alls inte störande ungdomlig skalbeska. Det sagt finns det ingenting som hindrar det här från att redan nu vara ett av de godaste vita viner vi någonsin smakat. Drick. Lyssna. Glädjs.

onsdagen den 9:e november 2011

2009 Calera Pinot Noir



Fler novembernyheter!
Förra årgången av Caleras instegspinot smakade utmärkt redan i vintras, men samlade sedan ihop sig ytterligare och imponerade rejält i ett blint sammanhang i Falsterbo i somras. Jag tror alla runt bordet föll för charmtrollet. Nu har nollniorna landat i en generös lansering om hela 4200 flaskor. Det finns massor av flaskor kvar, alltså perfekt läge för att testa en i lugn och ro innan man bestämmer sig.

I glasen får vi ett vin med stilig, helt transparent ljus granatröd färg med klara kanter. Nytt för den här årgången är att all frukt avstjälkats, och mycket riktigt finns här inte heller lika många gröna toner, bara lite friska örter i bakgrunden. Annars rör det sig om samma seriösa hantverk som tidigare med handskörd och jäsning med naturjäst i små öppna fat följd av uppfostran i till nittio procent gammal ek. Frukten har en skinande ren pastillkvalitet med drag av körsbär, hallon, vinbär och blodapelsin. Det finns fortfarande lite malolaktiska drag av smörkola kvar, men inte så uttalade fattoner förutom lite sandelträ och lakrits. Däremot dyker en del svårfångade men ack så läckra småsnuskiga toner upp efter hand; inget fel på pinositeten här inte. Lite jord och ingefära skall också med innan vi kan sammanfatta helheten som en riktigt härlig och smått förförisk doft, fortfarande ung men vansinnigt fin att sniffa på.

Smaken är välbalanserad med bra lyft i slutet där vinet skjuter ifrån på ett fint sätt i den lakrits- och körsbärstonade eftersmaken. Sötfrukt under ansvar skulle man kunna kalla det, för nog märks den kaliforniska solen men här finns ingen klumpig hetta, bara en behaglig värme. De polerade tanninerna ger ett skönt grepp och de fina apelsinsyrorna matchar generositeten hos frukten perfekt.

Det här övertygar på ett riktigt fint sätt ikväll, och känns faktiskt ännu bättre än nollåttan med större koncentration och djup, utan att för den delen upplevas som varmare eller klumpigare. "May very well be the single finest value in American Pinot Noir" skriver Galloni, och det är bara att hålla med. Vinet lär dessutom bli helt livsfarligt när den där smörkolan sjunkit in en smula och komplexiteten ökat ytterligare... (90+)

måndagen den 7:e november 2011

2009 Diatom Chardonnay Huber



Gillar man att
bjuda sina vänner på getthefuckouttahere-ögonblick är Greg Brewers småskaliga Diatomviner infernaliskt lämpade att hälla i blindprovningar. Det är sällan gissningarna landar på kalifornisk chardonnay. Själv hade jag nybörjatur med 2007 Huber (även om andra runt bordet snurrade runt i Chablis), men sedan dess har det burit av till pinot gris från Alsace (2007 Clos Pepe) respektive iberisk albariño (2010 Hana Shinobu). Och hakorna brukar fortsätta sin väg mot bordsskivan när någon tittat lite närmare på etiketten. Sade du sexton procent alkohol? Getthefuckouttahere...

Vinerna är på många sätt paradoxala i sin blandning mellan riktigt mogen frukt och samtidig maximal fräschhet. Saker som bâtonnage eller nya fat finns inte på kartan, däremot blockerad malolaktisk jäsning och en strävan efter ett så naket uttryck av jorden som möjligt. Sedan förra året har dessutom Greg Brewer tagit sin snudd på livslånga japanska vurm ett kliv ytterligare. Sin filosofi beskriver han bäst själv:

"Vineyards selected for the diatom project are sought out for their ability to serve as voices for place. Through the small and specific sites chosen, there will be a journey through solitude, tranquility and the transitory nature of life. The challenge is to subtract all extraneous elements to arrive at the utmost level of simplicity, serenity and refinement."
Jag vet inte om det beror på att det här faktiskt är första gången jag provar ett Diatomvin öppet, men 2009 Huber känns väldigt druvtypiskt. Och sanslöst rent. Frukten har lite svårfångade tropiska drag utan att för en sekund köra i fruktcocktaildiket, och så en stilig toppning av blommig parfym och lite hasselnötter, hur nu de hittat hit utan vare sig fat eller autolys. Allt sitter ihop på ett ytterst finlemmat sätt; doften är elegant i ordets rätta bemärkelse med fin precision. En bris av hav och skaldjur får fart på spottkörtlarna innan vi ens har smakat.
Väl i munnen översköljs smaklökarna av de där jodhaltiga mineralerna - det är våta stenar, krabbspad och ostronskal om vartannat. Frukten fortsätter sin skinande rena dans, och syrorna har en frisk spetsighet. Massor av citrustoner höjer fräschören än mer. Allt samlar ihop sig för en riktigt fin och fräsch avslutning, och det känns nästan som att svära i kyrkan men jag måste bara resa handen och fråga: "Snälla Greg, kunde du inte ha skördat lite tidigare?"

För även om det här är ett konststycke i renhet och transparens så finns de där, de sexton procenten. Att helt trolla bort dem i ett så här naket vin är nog som att gömma en elefant i ett vardagsrum. Det är inte så att vinet har någon brännande hetta, men avslutningen präglas mer av tyngd än lätthet, med ett slutackord som snarast manar till återhållsamhet när man helst vill ha ett kvillrande crescendo som inbjuder till en klunk till. Hade man fått ett glas blint på en provning - ja, ni vet. Fuckouttahere. Men flaskan talar sitt tydliga språk. Mer än hälften kvar långt efter att krabbskalen åkt i soptunnan. (91-92)

lördagen den 5:e november 2011

2004 Roagna Barolo La Rocca e La Pira



Vi tar tempen på
ett av inköpen från släppet i veckan. Roagnas 2004 La Rocca e La Pira är som hämtat från instruktionsboken med sina barolotypiska drag av körsbär, slånbär, rosor, tjära och grusiga mineraler. Som väntat rör det sig om riktigt traditionella doningar med klassisk botti-karaktär där tjäran snart leder över i ett helt båthus där burkarna med lösningsmedel står på glänt. Lite förvånande finns en hel del mognadstoner redan nu med undervegetation, färsk svamp och begynnande farinsocker. Här får man faktiskt rejäl utväxling trots att jag nog trodde att vinet skulle befinna sig i en knuten, lagringskrävande fas och mest ville ha en utgångspunkt för framtiden. En enastående doft.

Den där genomluftade, något utvecklade känslan fortsätter i munnen, där tanninerna känns förvånansvärt medgörliga och finmaskigt pulvriga. Nog för att de inte har några som helst problem med att stå upp till kvällens osso buco med risotto, men så mycket bråk handlar det inte om. Bråk är förresten det sista man tänker på när man dricker vinet; smaken är harmonisk och slankt syrlig trots en del kraft i den rödmörka frukten. Lång fin avslutning med tobak, svart té, torkad frukt och mineralgnister.

Jag brukar gilla Roagna och det här är inget undantag. Skön symbios mellan terroir och tradition, och skönt med en barolo av den här kalibern som man faktiskt kan börja tulla på redan nu med behållning. Det ligger alldeles för många masochistiska piemontesiska lagringsprojekt i källaren... (93)

fredagen den 4:e november 2011

2008 Forman Château La Grande Roche



Här har vi ett vin
som går i rätt riktning. Visserligen är ungdomen fortfarande påtaglig, men den snudd på råhet i aromerna som fanns i somras börjar sätta sig till förmån för ett mer helgjutet intryck. Faten, som visserligen aldrig upplevdes som för aggressiva, börjar sjunka i i helheten på ett övertygande sätt samtidigt som frukten har den där typiska kaliforniska skinande sötmognaden utan att trilla i syltdiket. Menthol och viol är det som först lyfter ur glaset innan cassis, plommon och körsbär blandas med kryddor, fuktig jord, tobak och skogiga drag med lite paprikatycke. Faten fyller på med grillat kött och kryddor utöver kaffe och kakao.

Smaken är fyllig och välbalanserad med bra syror och en kontrollerad värmekyss i svansen. Trots den ganska stora kroppen finns en gnutta gleshet speciellt i mitten, och det är väl ungefär det som skiljer kvällens glas från Formans förstavin. Å andra sidan rör vi oss förstås på en helt annan prisnivå, och även om det här inte är riktigt lika fullmatat finns ändå en snygg och mer än godkänt lång eftersmak med salmiak. Gott och drickvänligt där mer komplexitet lär komma med kortare lagring. 188 DKK hos Bergman Vin. (90+)

PS. Appropå sköna grejer från Kalifornien så gissar jag att ni också sitter och funderar på vad ni skall korka upp för gott den 17:e november? Tänkte väl det, Gene Clarks födelsedag borde vara allmän helgdag. Tänk att han skulle ha fyllt 67 om inte kroppen lagt av efter många års missbruk för tjugo år sedan. En sorgligt underskattad artist som aldrig fått det erkännande hans låtskrivarförmåga eller nakna, själfulla röst förtjänade. En vacker man....



PPS. ...eller samma låt i Byrdsversion. Borde givetvis ha varit med på återföreningsalbumet 1973, men Roger McGuinn vågade väl inte (?). Lyckligtvis finns ju Roadmaster utgivet i Europa...



...och vill man ut på en riktig Space Cowboy California-trip så kollar man förstås in det vid den tiden totalt missförstådda No Other, som inte sålde ett smack och som med sin inspelningsbudget höll på att försätta skivbolaget Asylum i konkurs. Kostar som en halv bag-in-box, räcker livet ut. Fast här är frågan om inte less is more, det är framför allt återutgivningens demoversioner jag återkommer till.


PPPS ...och om någon undrade var Teenage Fanclub fick inspiration ifrån ;-)

torsdagen den 3:e november 2011

2010 Marcel Lapierre Morgon Sans Soufre



Ibland krävs det
flera smakprov innan man inser hur bra något egentligen är. Eller så handlar det bara om dagsform eller flaskvariation. I vilket fall som helst är den här flaskan av Marcel Lapierres osvavlade 2010 Morgon så rackarns god att vi bara sitter och ler vid middagsbordet. Och det direkt från flaska - inga konstigheter, bara rätt temperatur och så plopp. Doften som bjuds är oupphörligt fascinerande och mångfacetterad. Rödfrukt förstås, men också blommor, kryddor, rått kött, grusiga mineraler, mossa, undervegetation, bark, en liten citruston av apelsin... här kan man hålla på nästan hur länge som helst, och varje gång man sänker näsan i kupan tycks det dyka upp nya saker.

Smaken: à point. Här finns inget av förra smakprovets ungdomliga kartighet eller smala midja, bara skinande ren sötmogen rödfrukt, klockrena syror och en underbar lekfull uppiggande lätthet. Vinet ligger perfekt i munnen där alla delar bildar en strålande helhet i den här viktklassen. Vad som dock känns igen från senast är den rikliga mineraliteten som gör eftersmaken så läcker. En ren njutning att dricka. (92)

PS. Jag försökte beställa påfyllning, men vinet togs bort ur BS häromdagen. Lyckligtvis meddelar importören att det inte beror på att vinet är slutsålt, utan på att monopolet bestämt sig för att lansera det i ett kommande släpp. 600 flaskor sägs dyka upp på hyllorna framåt april 2012...