fredag 30 december 2011

Årets viner 2011



Dags igen för sammanfattning och avslut. Som vanligt när ett år övergår i ett nytt är det vissa glas som framträder tydligare än andra i backspegeln. Tio viner med skilda ursprung och stilar, men som allihop sammanfattar vinåret 2011.

2005 Dunn Howell Mountain. Till sist stod det helt klart: Mike och Randy Dunn går på vattnet. Tyvärr tycks Wine Advocates nye kalifornienskribent Antonio Galloni ha upptäckt samma sak, och ger vinerna en av de mest uppmärksammade hyllningarna i det senaste numret. Fast jag undrar om priserna kommer att påverkas speciellt mycket trots det? Sannolikt kommer man att fortsätta göra sina gammeldags bergsviner precis som man alltid gjort...

1994 Dunn Howell Mountain. Inte ens schlagerfinalen i rummet bredvid kunde dränka det här vinets klara röst. Underbar cabernetkaraktär, snudd på perfekt munkänsla, galna mineraler. Här landade jag i en toppbordeaux. Haken är bara att så här bra Bordeaux inte finns om det står 1994 på flaskan. Har jag sagt att jag älskar Dunn?

2006 Montevertine. För snart precis ett år sedan satt jag och stirrade på glaset med 2006 Montevertine och undrade hur i hela friden nollsjuan kunde hamna utanför förra årets lista. Hey, I may be dumb but I ain't stoopid. Vi har fortsatt att korka upp flaskor både av nollsex och nollsju under året, och det har varit vinst varje gång. Helt klart ett av årets viner, det är så här man skall göra sangiovese. Sanslös rödlätt elegans.

2009 Zilliken Rausch Kabinett. På den vita sidan har de tyska nollniorna gått fram som en ostoppbar njutningsarmé. Toppklass över hela linjen. Nej, det här är inte Zillikens dyraste eller ens "bästa" vin, men vilken kabinett det är. Ett vanvettigt vackert vin, helt oemotståndligt såväl nypoppat en ljus sommarkväll som i novembermörkret från en öppnad flaska som stått några dagar i kylskåp.

2009 Emrich Schönleber Halenberg GG. Och när vi snackar tyska nollnior går det förstås inte att komma runt Halenberg. Drick. Lyssna. Glädjs. Och skicka samtidigt lite bonuskärlek till urgoda lillebror Trocken.

2010 Marcel Lapierre Morgon
. Under en period i höstas krävdes snudd på omänsklig ansträngning för att lyckas korka upp något annat än Beaujolais. Riktig Beaujolais var årets ögonöppnare för mig, och klarast av de alla lyste bortgångne Marcel Lapierres Morgon Sans Soufre.

2007 Gaja Sorí San Lorenzo
. Gajalunchen i vintras led mot sitt slut, spottkopparna var fulla och alla proffsen troppade av med blicken på nästa deadline. Kvar i baren stod nördarna, fotandes och drickandes var sitt stort glas 2007 Sorí San Lorenzo. Hur kan man göra något annat när vinet är så sensuellt och oemotståndligt? Tur att man bara är amatör...

2007 Larkmead Vineyards Cabernet Sauvignon. Ruggigt lustfylld och skinande ren cabbe, faktiskt ännu bättre än jag vågade hoppas på. Just what the doctor ordered den där kvällen i oktober. Det brukar bli bra om man följer sin kompass.

2007 Château Troplong Mondot. Hmm, tre Napa cabs och ingen Bordeaux ännu på listan. Kanske dags för vårens mest politiska post? Nja, den Bordeaux som av någon anledning lyser klarast från året som gått är faktiskt huvudsakligen merlot. Det är en så härlig dekadent känsla att bara korka upp och dricka en för ung claret med jämna mellanrum. Och Troplong Mondot lirade riktigt skönt den där kvällen i höstas. Kan man få be om fler prissänkningar, monopolet?

2009 Friedrich Becker Spätburgunder "Sankt Paul" GG. Hela hösten har på många sätt tillhört Becker. Det tycks finnas en fin röd tråd och en tydlig avsändare hos vinerna; har man en gång fattat tycke för stilen känner man sig hemma. Vi har redan jobbat oss igenom en låda av den oemotståndliga basversionen i årgång 2009, men juvelen i kronan under året är 2009 Sankt Paul. Åtminstone tills man får smaka Tafelwein igen...

En liten extra varm retrospektiv tanke skickas också till den maffiga men goda Nya Världen-syrah vi druckit under året. Viner som på många sätt är rena antitesen till tolvprocentig Beaujolais. Som tur är behöver inte alla viner vara gjorda i samma stil, och jag har uppenbarligen en svag punkt för sådana här grejer också. Om de är välgjorda. Respekt till Clarendon Hills, Copain, Alban, Tensley och Torbreck.

Gott Nytt år alllihop! Mot nya upplevelser...

torsdag 29 december 2011

2009 Spätburgunder "Sankt Paul" GG



Hösten har på många sätt tillhört Becker. Vi har i olika sammanhang redan jobbat oss igenom en låda av den oemotståndliga basversionen i årgång 2009, och det känns logiskt att avsluta 2011 med ett första smakprov av en av de tyngre kanonerna.

Det tycks finnas en fin röd tråd och en tydlig avsändare hos Beckers viner. Har man en gång fattat tycke för stilen känner man sig som hemma om man kliver upp eller ned i hierarkin. Man får vad man betalar för helt enkelt. Sankt Paul GG ger välbekanta vibbar från andra smakprov, bara att det här är djupare och mer komplext. Ganska mycket mer komplext också, rackarns vilken fin doft. Massor av rödlätta körsbär, jordgubbar, rönnbär och vinbär, men också en hel korg av blodapelsiner med lite lakritsströssel på toppen. Vidare skogsglänta och örter, och så både kött och maritima mineraler. Lite nya fat får också plats i bilden till skillnad från hos basversionen. Men glöm allt vad hårdrostat heter - här handlar det mest om lite extra kryddor, sandelträ och en knivsudd kaffe. Skyhög pinositet.

Smaken bjuder på generös frukt från det varma året i en härligt balanserad munkänsla med riktigt saftiga apelsinsyror. Vinet sitter ihop fint redan nu på ett ytterst drickvänligt sätt utan vassa kanter. I den silkiga, långa eftersmaken ryms såväl blodapelsin som en liten aniston. En urskön pinot noir, som vanligt med Becker. (94)

tisdag 27 december 2011

2008 Tensley Syrah Colson Canyon Vineyard



Det är alltid roligt att bli positivt överraskad. Senast vi drack en flaska 2008 Tensley Colson Canyon var i februari, och jag fattade absolut ingenting. Vinet upplevdes som fullständigt splittrat med alkohol, syror och frukt i ett oskönt sammelsurium, helt utan harmoni eller klass. Det blev aldrig någon post, men jag kunde inte för mitt liv begripa hur både Robert Parker och James Laube för en gångs skull kunde vara så överens om riktig storhet med 96 resp 95 pinnar. Hade vi egentligen smakat samma vin? Det finns rätt många noteringar på Cellartracker från användare som verkar haft en upplevelse liknande min.

Förväntningarna är alltså rätt beskedliga när kvällens flaska korkas upp. Men det räcker faktiskt med en sniff för att inse att det här glaset från den här flaskan den här kvällen i de sista skälvande ögonblicken av 2011 kommer att träffa på ett helt annat sätt än i februari. God dayum, vilken juice. Doften är stor och maffig redan från början, med slösande druvtypiska drag av svarta oliver, peppar, violer och välhängt kött på en bakgrund av hallon, björnbär och svarta vinbär. Det finns lite fat i bakgrunden också med lakrits och milda bakkryddor som kardemumma och kanel, och så en barrig, kådig örtkant. Fascinating stuff...

Det här är ett riktigt Spinal Tap-vin med reglagen uppvridna till elva. Frukten är gigantisk, men känns ändå sval utan syltighet eller russinkänsla. Syrorna är rent brutala men sitter ändå fint ihop med resten av bygget (och är helt naturliga så vitt jag förstår). Alkoholen klockar in på 15 procent enligt etiketten men väsnas inte mer än hos en genomsnittslig Côtes-du-Rhône. Allt kokar helt enkelt ned till den klassiska flodhästen i ballerinadräkt. Eller balans om man så vill. Eftersmaken är ruggigt lång med en slösande stråle av frukt och, faktiskt, mineralkaraktär.

Jag kan förstå att detta inte är allas tekopp, men samtidigt är det bara att inse att jag har en svag punkt för sådant här. Också. (94)

PS. KKWine, 240 DKK. Fanns också tills nyligen i BS via Muram International à 436 spänn.

2002 Clos Fourtet



När Vintresserad hällde fyra decennier Bordeaux för ett drygt år sedan överraskade 2002 Clos Fourtet positivt i den unga flighten.

Och nog finns här mycket att gilla i doften. Inte minst sköna mognadstoner av lagerblad, buljong och en försiktig dos stall tillsammans med cassis och plommon. Och så jord förstås, och rostade fattoner med kaffe, mintchoklad och tobak. Allt nedhällt i en medelfyllig kropp med halvt nedsmälta tanniner, fina syror och en skön mineralknorr i svansen. Samma ovationer som senast alltså? Nja, jag upplevde vinet som längre och djupare den gången, och så finns en liten fatbitterhet i smaken som drar ned drickglädjen. Som att man varit lite för generös med eken samtidigt som årgången givit en frukt som egentligen krävt lite varsammare handlag. Gott, men utan guldstjärna. (88-89)

2007 Fontodi Vigna del Sorbo



Äh, vad katten. Jag skulle ju inte köpa mer vin i år, och barriquelagrad sangiovese har de senaste åren åkt långt ned på listan över vad som får mig att ticka. Men när man läser sådana här hyllningar blir man onekligen rätt sugen att smaka själv. En provflaska får följa med hem trots allt.

Vi korkar upp utan krusiduller och möter upp vinet med lammfiol och potatisgratäng. Nej men se goddag, vidöppet var det här med en stor och druvtypisk doft av thé, grusjord, tobak, örter och en massa frukt där körsbären skriker högst med hallon och svarta vinbär i andrastämman. Kören tycks dessutom ha stärkt sig med lite likör före uppträdandet. Frukten har en ganska framfusig, småvarm och generös prägel som ger klart moderna vibbar, speciellt när de fint infattade fatens kryddor, kaffe och lakrits kickar in. Men inget fel i det egentligen, det här sitter ihop på ett skönt sätt utan att svaja det minsta när det gäller balans eller fräschör.

Smaken bjuder en ung och fullmatad men ändå redan nu helt begriplig upplevelse där den generösa frukten får sällskap av typiska småsura toskanasyror och ett smatterband av ursnyggt extraherade medhårstanniner. Det här är vinmakande på riktigt hög nivå, med en smått lyxig munkänsla. Allt avslutas med en lång eftersmak där mineralerna har fritt spelrum.

Det är bara att buga sig för ett riktigt snyggt hantverk. Vinet är helt enkelt riktigt gott i en direkt tillgänglig, snudd på hedonistisk stil. Det får bli några fler flaskor. (92)

fredag 23 december 2011

2007 Domaine de la Janasse Les Garrigues



"By the way
, the 2007 Cotes du Rhone Les Garrigues is absolutely out of this world at present, should anyone still have some"
skriver Robert Parker i senaste numret av Wine Advocate.

Ok Uncle Bob, vi tar dig på orden och korkar upp en flaska. Med tanke på tidigare upplevelser borde det här vinet också vara ett utmärkt glöggsubstitut precis som 2003 Pégau. Och man får faktiskt erkänna att det har hänt en del bra saker. Vinet har lugnat ned sig betydligt och känns inte alls lika spretigt och eldigt, även om det fortfarande handlar om grenache direkt från godisdisken med väldigt hög fruktmognad. Den stora doften rymmer massor av chokladdoppade körsbär, grenachekola, romrussin och likörpraliner, men också en del kött, kryddor, lavendel, örter och en knivsudd vanilj. Smaken känns betydligt mer balanserad än tidigare med klart mindre upplevelse av alkoholen även om det fortfarande handlar om raketbränsle med en ordentlig värmekyss i svansen. Och det går inte att komma ifrån att frukten rör sig farligt nära russingränsen, även om här också finns en del uppstagande struktur och syror som effektivt håller vinet från jolmighetsdiket.

Det här är på många sätt ett imponerande och rejält fullmatat vin, men personligen tycker jag fruktmognaden har gått för långt. Inte riktigt min stil, och det är svårt att hitta någon riktig drickglädje även om trenden känns positiv. Lite ytterligare lagring är nog bara av godo även om det sannolikt inte är en långliggare.

torsdag 22 december 2011

2003 Domaine du Pégau Cuvée Réservée



Alla tycks stressa
som galningar så här dan före dan före dopparedan. Och vi är väl egentligen inga undantag, men vi försöker ändå hitta lite lugn i stormen med julklappsinslagning i granens sken. Lite julmusik är förstås inte fel heller. I år precis som vanligt ger Frank Sinatras inspelning på Capitol Records från 1957 precis lagom doser elegans och sentimentalitet. Och så vill man gärna ha något i glasen också, men glögg går ju inte att dricka. Port kanske? Nja, det är rätt ont om mogna portviner i samlingen. Den perfekta lösningen heter 2003 Domaine du Pégau.

Vi har druckit några flaskor av det här vinet de senaste åren, men den senaste posten var i bloggens skakiga början för fyra och ett halvt år sedan. Jag trodde den här nolltrean skulle bjuda på snabbmognande drickfärdighet och visa sig från sin bästa sida vid en hederlig pop'n'pour, men efter uppkorkandet står det klart att här behövs en hel del luft. Det tar åtminstone en timme innan doften öppnat upp helt. Då är å andra sidan aromerna snudd på smärtsamma i sin intensitet med torkade mörka körsbär, vildhallon och björnbär tillsammans med blod, rostbiff, en massa blåvioletta blommor, örter och alla kryddor man kan tänka sig. Just den här flaskan känns väldigt ren och nästan helt utan de tydliga drag av brettanomyces som på många sätt hör ihop med Pégau, men efter en stund kan man ana lite stall i bakgrunden. Det finns lite portlika drag också och det är ingen tvekan om att året var varmt, men samtidigt lyser russinen med sin frånvaro vilket alltid är ett plus. Skall man jämföra med tidigare så är doften betydligt mer sammansmält och elegant, även om här ändå inte finns mer än begynnande mognadstoner.

I munnen får vi en tät matta av kirschig mörkfrukt som lyckas med konststycket att inte kännas för tung. Munkänslan är fortfarande lite rustik och kantig även om de aningen torra tanninerna börjat smälta undan, men här finns ingen uttalad hetta eller klumpighet, och apelsinsyrorna känns fullt tillräckliga. Skön drickbarhet helt enkelt, även om man gärna sippar snarare än klunkar i sig. Avslutet är långt med mineraler och torkad mörkfrukt.

Det här är riktigt gott nu, men jag tror ändå på att spara resterande flaskor några år. Här finns stoppning så det räcker och blir över, och det borde gå att locka fram ännu fler mognadstoner samtidigt som tanninerna kammar sig ytterligare. Hur som helst skönt sällskap till lite bjällerklang. Lite port, lite sydländsk sol, och lite av glöggens sötfrukt och kryddor samtidigt som det handlar om riktigt vin.

God Jul allihop!

måndag 19 december 2011

2009 Domaine Charvin Châteauneuf-du-Pape



Gillar man ärketraditionell Châteauneuf-du-Pape skall man inte missa Domaine Charvin. Vi kan inte låta bli att ta tempen på en nyss hemkommen nollnia. Skulle man ha svårartad ekallergi kan man vara lugn, här handlar det bara om cementtankar med fint genomslag av terroir. Det första som slår en är hur galet mycket garrigue här finns - rena myllret av örter och lavendel, men också andra sköna nyanser av grönt med enbär och stjälkar. Jag kommer faktiskt att tänka på örtkvasten man brukar hitta hos Mas de Boislauzon. Kanske är det det närliggande ursprunget i appellationens norra sektor som skiner igenom. Vi nystar vidare i den unga doften och hittar massor av nymosade hallon, jordgubbar och kirschiga körsbär, men också en liten äppelton. Allt avslutas med en eriksgata av traditionella inslag av tång, asiatiska kryddor, blodigt kött, mineraler och lakrits/anis. Underbart.

I munnen kliver vinet in med en fyllig kropp med en massa kirschig, uppenbart solmogen frukt, samtidigt som man nästan vill ta en paus när man svalt för att applådera balansen. Här finns inget tungt eller alkoholkletigt, utan all frukt och alla procenten för sig med en härlig sydfransk grace och elegans. Vinet lär sannolikt mogna ut till en burgundisk, silkig châteauneuf så småningom, men i nuläget finns ett skönt nafsande grepp av unga, finmaskiga tanniner. I den långa eftersmaken sköljer våg efter våg av anis, kirschiga körsbär och järniga mineraler (Boislauzon igen). Riktigt läckra grejer om man gillar traditionalister. (93-94+)

fredag 16 december 2011

Kvidevitt

Man går på BYOB. En massa trevliga viner och ett gäng ännu trevligare människor. Lite eftersnack via mail. Jo, gåsen var bäst. Och Barolo är gott och cali syrah går ju inte att begripa och så var det visst både lite alkohol och lite nya fat i något vin också. Joråsåatt. Man släpper det. Och märker ett par veckor senare att så gott som alla runt bordet fortsatt kvittra som ett gäng småfåglar om den där kvällen på Twitter. Och inte bara om den utan även om andra roliga saker. Man tar en djup klunk spätburgunder och kliver som sista person in i 2010-talet. Och inser att det är dags att säga adjö till ytterligare några timmar av ens liv...

2008 Friedrich Becker Spätburgunder Kalkgestein



Efter ett antal flaskor av Beckers 2009 Spätburgunder under hösten följda av lite sköna rapporter på plats är man förstås sugen på att utforska vinerna högre upp i hierarkin i Beckers pyramid. På slaktbänken hamnar en flaska 2008 Kalkgestein som är en selektion av druvor från de mest kalkrika lägena.

Satan i gatan, vilken doft! Öppen, förförisk och omedelbar strömmar den ur kuporna och höjer pulsen varje gång näsan återvänder. Redan nu finns viss utveckling med en massa jordig höstskog tillsammans med örter och en försiktig dos fatrost. Frukten drar sig åt det mörkare hållet - mer Côte de Nuits än Côte de Beaune - med körsbär och blandade skogsbär, men också lite övermogna jordgubbar. Vi hade kunnat stanna där och jag hade varit mer än nöjd, men vinet har ett hemligt vapen i beredskap. När en småsnuskig ton av tryffel dyker upp är det svårt att hålla tillbaka ett vällustigt stön.

Det skall såklart mycket till för att smaken skall kunna leva upp till en sådan doftmässig fullträff i lustcentrum. Och det gör den kanske i ärlighetens namn inte heller, men det som bjuds är gott så det räcker. Här får man välbekanta flashbacks från basnollnian med samma drag av lakrits och citrussyror, men det finns lite mer djup och tanninerna är lite fastare även om de inte bjuder på så värst mycket motstånd. Svansen känns visserligen en smula gles, men de saftiga aromerna av blodapelsin och körsbär klingar ändå kvar en bra stund. Återigen en härlig spätburgunder signerad Becker. Lusten att dra korken ur en av de dyrare nollniorna blev just snudd på övermäktig. (91)

PS. €25 direkt från producenten, men det finns också några flaskor kvar på bolis à 349 pix.

fredag 9 december 2011

2009 Ridge Lytton Springs



Äh, vi korkar upp ännu en nysläppt Ridge mest för att se var vi har den. Förra veckans 2008 Cabernet Sauvignon Estate gav mersmak. Fast 2009 Lytton Springs är förstås ett helt annat djur med sin sammansättning av huvudsakligen Zinfandel tillsammans med Petite Sirah och Carignan(e), och med sin växtplats i den varmare Dry Creek Valley i Sonoma. Det här är mycket mer av en kalifornisk fruktbomb, med mindre av struktur, syror och sval frukt och med en yppigare, mer bombastisk munkänsla. Och så är det konstigt hur man upplever ek. När det gäller cabernet sauvignon tål jag rätt mycket trä, men i den här blenden med sin sötare frukt pockar de amerikanska faten på mer lagring för att låta de rätt söta dragen av kola och vanilj - rent av en gnutta dill - sätta sig en smula. Men fortfarande tycker jag inte rostningsgraden i sig är problemet, bara vinets ungdom.

Annars kör förstås inte Paul Draper & Company i diket en sån här årgång. Det där med fruktbomb är ett relativt begrepp om man jämför med skräckexempel som Turley, men det finns en något syltig karaktär i den flödande hallon-, körsbär- och björnbärsfrukten. Bredvid tittar både jord, sötlakrits och kött fram, och redan efter en kort stund i karaff lyfter sig en ganska underbar patenterad Draper Perfume med massor av menthol, blommor och örter, men också lite volatilitet. Smaken är välbalanserad i den här yppiga stilen, med fullt tillräckliga syror och en liten väldoserad värmekyss i den peppriga eftersmaken. It's a zin, after all, med allt vad det innebär. Lite ungdomligt kärva tanniner stagar upp hela ekipaget.

Det här smakar inte alls illa nu, men behöver åtminstone något till några år på rygg för att komma samman ordentligt. Det är kanske svårt att se var Galloni hittade hela 95 pinnar, men en skön representant för den soligare delen av Kalifornien är det. (91+)

onsdag 7 december 2011

2010 Domaine de la Pépière Cuvée Granit



Marc Ollivier är en av mina absoluta favoritproducenter i Muscadet de Sèvre-et-Maine. Hans vita viner är allihop smått underbara, precis så personliga och mineraliska som man önskar att all Muscadet var. Dags att smaka vad han förmår på den röda sidan. 2009 Cuvée Granit är inget stort vin på något sätt, och gillar man inte lättviktare skall man nog inte ens prova. Men det finns något här som gör att jag återkommer för en sipp efter annan. Det är rätt gott att dricka helt enkelt. Kanske är det den rena, friska cabernetfrukten det handlar om med sina drag av vinbär och grön paprika? Jag gillar ju både cabernet franc och sauvignon, speciellt om den förra inte är för gräsig. Eller så är det kanske de subtila inslagen av undervegetation som fångar intresset, eller den lätta mineraliska anstrykningen från granitjordarna? Smaken är ett par snäpp under medelfyllig med en lätt munkänsla gränsande åt det glesa, och även om eftersmaken i ärlighetens namn är åt det korta hållet finns här ett fräscht lyft från syrorna. Lite nafsande tanniner får också plats bland rödfrukten. Som sagt - inte stort för fem öre, men heller inte helt dumt att sippa på en vanlig onsdagkväll. Det finns något. (86)

lördag 3 december 2011

2008 Ridge Cabernet Sauvignon Estate



Det är alltid
roligt med diskussion i bloggosfären. Ridge har numera en speciell plats i våra hjärtan, så det är klart att det inhandlades några flaskor av de nya årgångarna häromdagen. Finare Vinare var som vanligt snabba med korkskruvshanden och smakade 2008 Cabernet Sauvignon Estate redan på släppdagen och kvällen efter, med en stor bränd träplanka i nyllet som tack. Ouch. Det låter illavarslande, speciellt som jag funderat på om man inte skulle köpa fler flaskor. Här behövs uppföljning för att se om även de egna smaklökarna får brännskador.

Direkt efter uppkorkandet kan vi konstatera att doften redan vid källartemperatur snabbt vecklar ut en urläcker, frisk mintig örtighet som snart får sällskap av ljus tobak. Men nog finns här också en hel del fat, som till en början känns rätt nypålagda och ligger lite utanpå. Vinet får vakna till i öppen flaska med ett glas borthällt. När vi återvänder efter några timmar möts vi av en urläcker, expressiv doft. Överst i glaset hänger massor av färsk tobak, mynta och andra örter tillsammans med ett fång blommor. Rent av lite spearmint. Under ligger skinande ren frukt som mest drar åt körsbär och crème de cassis, och längst ner glimrar en försiktig mineralåder tillsammans med lite grillat kött. Och så finns en del ek också. Fast jag tycker att faten under de där timmarnas försiktiga luftning har krypit in rätt skönt under täcket av frukt och örter. Och några brända, hårdrostade drag har vi väldigt svårt att finna. Visst finns här rostning, men i mitt tycke handlar det om ljusare toner av kaffe och kanel där den största invändningen är att fatbehandlingen känns rätt söt med kola och lite vanilj. Som det gärna blir med amerikansk ek.

Nä hörni, nu är det dags att smaka. Zzzing, vilka underbara syror. Och vilken skön, sval frukt. Här får man ett tätt och fint mittparti, som dock känns en smula knutet och upprullat fortfarande, följt av en saftig och fin eftersmak som hänger kvar en bra stund med både lakrits och en del mineraler. Tanninerna stagar upp ordentligt, men de är sanslöst snygga och finmaskiga redan nu. Som ettans sandpapper, om än i dubbla lager. Här finns inget grovt eller chokladigt, bara en fast och fin sval bergskaraktär. Med en del ek.

Summa summarum: det här en riktigt god cabernet som smakar utmärkt redan nu till en köttbit, men som förstås kommer att bli ännu bättre i framtiden. Vi har tidigare bara smakat nollfyran och nollfemman, men dem upplevde jag inte alls vara på den här nivån. Med tanke på beståndsdelarna borde det här vinet segla genom det närmaste decenniet och bjuda på skön njutning åtminstone till andra sidan 2020. Hur mycket man störs av eken är väl som vanligt en fråga om tycke och smak (och ekallergi), men visst kommer vinet att bli ännu bättre när faten sjunkit in mera. Två tummar upp. (91-92+)

PS. Gillar man sådana här svalare bergsviner från Santa Cruz Mountains bör man inte missa Mount Eden Vineyards några coyoteylanden bort i bergen. Ungefär samma hantverk med minimal intervention, samma svala känsla, och galet mycket mineraler. Nu snackar vi riktigt lagringskrävande grejer. Dessutom använder man franska fat, vilket i mitt tycke alltid är en fördel.

fredag 2 december 2011

2009 Domaine Saint Préfert Châteauneuf-du-Pape



Fullständigt krigsskadad efter en bakjoursvecka orkar jag inte med så mycket mer än att sjunka ihop på fredagkvällen med en bit mat och ett glas vin. Gärna något säkert kort. Inga konstigheter. Lammkotletter, sade du? Plopp.

Doften av den unga 2009 Saint Préfert är faktiskt ganska underbar. Hallon i kubik, vinbär och kirschiga körsbär tillsammans med en massa kryddor, örter, lavendel och så en rejäl dos blod och kött. Fin höjd och tillgänglighet redan, här låter man gärna nosen vila en stund i en glaset. Så här skall södra Rhône dofta.

Smaken lever däremot inte alls upp till doften, åtminstone inte till en början. Vinet känns snopet kort i rocken och rent av glest och enkelt. Men med luft sträcker eftersmaken ut en smula samtidigt som mittpartiet plockar upp lite mer självförtroende. Det här lär aldrig bli någon block buster, men det är gott att dricka i en ganska slank stil trots den rätt varma årgången. Syrorna har en tilltalande apelsinkaraktär och alkoholen sjunker fint in i helheten och gör sig mest påmind i form av lite anisvärme i slutet. Gott, men utan stående ovationer. (90)