måndagen den 30:e april 2012

Dagens fynd - Cissy Houston



Hyllningarna har stått som spön i backen efter Whitney Houstons tragiska död. Med all rätt, men glöm inte bort hennes mamma Cissy. Hon kunde minsann hon också, vilket hon inte minst visade som medlem av Sweet Inspirations. Runt skarven av sextio- och sjuttiotalet gjorde hon en del fina inspelningar under eget namn på småbolag. Det var kärlek vid första öronkastet när jag hörde hennes tolkning av The Ronettes "Be My Baby" på en Lennart Persson-samling, men att hitta mer var inte så lätt om man inte ville lägga hiskeliga pengar på små återutgivningar med tveksamt ljud.

Men nu finns som bekant så gott som all musik bara en knapptryckning bort, och plötsligt kan en vanlig slösökning resultera i rena guldådern. Jag tillhör de dinosuarier som inte riktigt ännu vill dödförklara den fysiska skivan, men Spotify gör ett utmärkt jobb med att få mig på andra tankar i takt med att man lägger upp fler och fler underetiketter och gamla utgångna grejer.

Det här är kanske inte soul som gör att ni helt måste skriva om historieböckerna, men hon sjunger faktiskt ganska underbart och behandlar det stundtals lite slitna materialet (Goffin/King, Bacharach/David, Tim Hardin och Beatles!) på ett utsökt sätt. Kolla bland annat in den tillbakalutade originalversionen av "Midnight Train to Georgia" som Gladys Knight fick en listetta med några år senare, eller den dramatiska "Darling, Take Me Back". Skön musik att möta våren med, slänger upp en länk om någon är intresserad.

Spana in morsan

söndagen den 29:e april 2012

2005 Pride Mountain Vineyards Cabernet Sauvignon


Tänk att det redan har gått tre och ett halvt år sedan vi smaskade druvor hos Pride uppe på Spring Mountain. Den resan satte outplånliga spår, och det har knappt gått en dag utan att jag längtat tillbaka till norra Kalifornien. Men nu jädrar är det dags igen. Resa och boende är bokat, och hela familjen kommer att spendera en stor del av sommaren i San FranciscoDet känns som ett bra tillfälle att titta till Prides 2005 Cabernet Sauvignon igen, inköpt på plats.

Vi lägger upp för straffspark med rejäla bitar amerikansk entrecôte och potatisgratäng med gruyère. Det sitter så klart som en smäck; vinet är gott på det omedelbara reptilhjärnesätt maffig Napa Cab kan vara. För nog är det här rätt stadiga grejer med en massa kraft och rent av lite anis i den långa varma eftersmaken, även om det hela aldrig tippar över. Avtrycken från vinmakare Bob Foley känns kanske tydligare än de från bergsterroiren, och det blir alltmer uppenbart att jag egentligen föredrar mer återhållen old-school Napa Cab, men vinet är ytterst välgjort och balanserat. Gillar man cabernet är det svårt att värja sig när nosen lägger ut en tät matta av plommon och cassis tillsammans med tobak, mynta, jord och rostade fattoner, precis som det är svårt att förneka att den fylliga kroppen, de pulvriga tanninerna och de utmärkta syrorna gör ett bra jobb till köttet.

Gott och omedelbart tillfredsställande i en ändå ganska skön, solbelyst, hedonistiskt stil. Bra så. Bob Foley har sedan några årgångar lämnat över rodret i kvinnliga händer och vinmakaren heter numera Sally Johnson. Vad man kan läsa sig till så är vinerna nu en smula mer återhållna. Det är inte utan att man blir sugen på att prova.

Ett säkert vårtecken...



Dönnhoffs enkla nollnia verkar ticka på bra jämfört med första smakprovet för ett år sedan. Efter att en lite väl tydlig svavelton blåst bort får man en fin korg av päron, meloner, persikor och krabbspadsmineraler. Lätt på foten, sköna syror och en återhållen men ändå märkbar restsötma. Luverly.

söndagen den 22:e april 2012

2007 Walter Hansel Pinot Noir The North Slope Vineyard

















Nej, usch vad gnälligt det blev i förra posten. Det är mycket roligare när man kan hylla ett vin, som kvällens. Hansels 2009 PN North Slope befinner sig i en härlig fas just nu med en fantastisk drickbarhet. Det känns som hela rummet antar en varmröd färg när man sticker nosen i kupan. Här minglar jordgubbar, granatäpplen och röda körsbär med massor av undervegetation och lite nyklippta örter, samtidigt som faten lägger ut en underbar ton av bakkryddor och lite kakaopulver. Doften formligen kryllar av sensuell, köttig pinositet och smaken är lustfylld, öppen och snudd på krämig, men ändå ypperligt balanserad med milda, fräscha apelsinsyror och en total avsaknad av alkoholhetta. Eftersmaken glöder kvar en lång stund med lakrits och blodapelsiner. En härlig Cali pinot som sitter som en smäck till hemlagade hamburgare. (92-93)

PS. Ser på Vinunics hemsida att de senaste årgångarna endast ligger i restaurangsortimentet. Vafan?

fredagen den 20:e april 2012

2009 Delas Hermitage Domaine des Tourettes

 

Vinöst deprimerad - kan man vara det? Åtminstone känns det som att jag mest vill skära upp handlederna under de första timmarna tillsammans med Delas 2009 Domaine des Tourettes. Make till magplask utifrån förväntningar får man leta efter. Här finns till en början absolut ingenting som får mig att ticka. Den mörka frukten känns mest som en blurrig, anonym massa av cassis, plommon, björnbär och körsbär och faten lägger ut en tung matta av kaffe, choklad, bastubänk och vanilj. Var är garriguen, var är finessen, var är ursprungstypiciteten? Och framför allt - var finns den karaktär som både ett superläge och en på pappret sönderhyllad årgång bör ge? Blint hade jag landat i en visserligen ganska välgjord men i mitt tycke ändå ack så ospännande representant för det Nya Spanien. Med ett inköpspris runt sådär tio femton euro.

Vad katten är det med varma år egentligen? Man behöver inte ha varit intresserad av vin så värst länge för att kunna göra jämförelser med exempelvis 2000 i Piemonte, 2003 i Bordeaux, 2007 i Södra Rhône eller 2009 i Bourgogne. Jodå, det gjordes en hel del goda viner de där åren och jag har hyllat en del, men vi människor tycks vara obotliga suckers för kraft och sötfrukt. Så fort frukten blir riktigt mogen skall den hyllas sönder och samman. Well, let me break it to you - är det den här mörka solmogna karaktären man söker i nordrhônsk syrah så kan man kan sluta köpa vin därifrån och istället rikta in sig på välgjorda kalifornier från svalare lägen. Risken är bara överhängande att de vinerna uttrycker mer druvtypicitet och terroir än det här...

Man vet att något är fel när man bara sitter och letar ursäkter. Kanske kan det handla om någon tunnel, för mycket ungdom, en svag flaska utan någon uppenbar korkdefekt, för lite luft, ens egen otillräcklighet och bristande erfarenhet som provare, yada yada. Och nog händer en del bra saker med luft. Efter några timmar tittar lite blodigt kött fram bredvid kaffechokladen, och smaken plockar faktiskt upp både lite längd och en mineralitet som skvallrar om att druvorna kanske ändå inte vuxit på någon slätt mer lämpad för grönsaksodling. Syrorna är kanske inte direkt höga men ändå adekvata i förhållande till den småvarma helheten, medan de mjäkiga tanninerna knappt bjuder något motstånd alls. Samtidigt finns inga som helst tecken på knutenhet. Doften levererar faktiskt redan från början, den är bara så... tråkig.

Ok, vad är det som händer? Har jag fördruckit mig alldeles på defekta naturliga blomstervattensviner? Det här är inget dåligt vin, det är bara så fruktansvärt slätstruket i en anonym internationell stil. Parkers 98 pinnar känns helt världsfrånvända utifrån det här smakprovet, möjligen kan jag köpa Josh Reynolds 91 poäng utifrån samma bevekelsegrunder som gör att så gott som alla välgjorda spanjorer brukar få minst 90. Jag hoppas det här är en felbedömning av episka mått från min sida och att alla ovan nämnda invändningar stämmer. Parkers drickfönster slutar år 2066, och det vore skönt att skölja ned en extra stor portion humble pie med det här vinet på ålderdomshemmet. Men fan tro't. Vad säger ni andra som smakat?

PS. Mrutt, så gnälligt. Låt oss fokusera på något bra istället. Jag har redan twittrat om den, men John Stewarts California Bloodlines från 1969 är urskön tämligen bortglömd americana. Det perfekta soundtracket till en lat lördagsförmiddag även 43 år senare.

länk

Och har man inte Spotify finns det smakprov på Youtube. Man slutar aldrig att förvånas över alla privata bilder folk lägger ut på nätet, men här blev det väl ganska bra ändå?

söndagen den 8:e april 2012

2005 Château Puygueraud



Stabil. Det är enklaste sättet att sammanfatta 2005 Puygueraud. Sådana här arbetshästar är man glad över att ha i källaren, en riktigt god och billig Bordeaux som levererar utan att aspirera på världsherravälde. Färgen har fått en vacker, varm rubinröd ton och i doften börjar lite försiktiga mognadstoner dyka upp. Här får man en urtypisk högra stranden-nos med plommon och fruktkaka tillsammans med jord, järnfilsspån och goda, köttiga fataromer med kaffe, cigarrlåda och choklad. En snygg blåviolett blommighet ger extra lyft.

Smaken packar en hel del nollfemmefrukt, men är samtidigt klockrent balanserad med pigga syror och en skönt torrt slut. De där ettriga tanninerna som var så framträdande förra gången för snart tre år sedan finns fortfarande kvar till viss del, men har antagit en ytterst finkalibrig, pulvrig form. Den mineraliska, salmiaksalta eftersmaken hänger kvar så länge att man hinner fråga sig varför man inte köpte ännu fler flaskor à 190 spänn. Gott nu utan tillstymmelse till tunnel, men kan gärna ligga till sig ytterligare några år också. Sade jag stabil? (90)

fredagen den 6:e april 2012

2007 Domaine la Barroche Pure



Det har varit smärtsamt att läsa alla rapporter om underpresterande, dåliga eller rent odrickbara flaskor av 2007 Pure. Att något inte verkar stå helt rätt till har varit uppenbart, och många har misstänkt efterjäsning. Så här säger Julien Barrot själv, förmedlat av Harry Karis i en
tråd på eBob i februari 2011:

"Concerning Pure 07, all is coming from a single foudre. 1/3 was unfiltered and the rest filtered. It seems that some bottles which were not filtered had a bit of activity due to the fermentation of some tenth grams of residuel sugar. I tasted a bottle beginning of the week and did an analyse on it. On the analyse, there’s no VA at all ( 0,51 ). On tasting the wine when just open had too much C02 so I shacked the bottle and put in a decanter. There was for me no bad taste at all. There’s fruit, spice and chocolate. I think that the CO2 will disappear within one year from now and that the wine will be okay. What is sure is that 2/3 of the pure 2007 are not fermenting at all. "

Jaha. Då är det väl bara att hålla tummarna, lagra svalt och hoppas att man fått rätt flaskor. Men om man nu skulle ha ett gäng redan defekta flaskor 2007 Pure i samlingen lär de väl knappast bli bättre med tiden. Äh, vad katten. Korkskruv fram. Plopp.



Ok, vill ni ha de dåliga eller goda nyheterna först?

På plussidan är det skönt att konstatera att det inte finns minsta tveksamhet kring den här flaskans välmående. Doften är sagolikt ren och full av markörer för foudresuppfostrad gammelgrenache. Det kryllar av mörka hallon, kirschiga körsbär, blodigt kött, sjögräs, lavendel och en garrigueton skuren med laserprecision. De gamla grenachestockarna kryddar dessutom hela härligheten med en massa choklad, och så lakrits och lite sköna citrustoner. Mitt i myllret lyckas dessutom lite mineralkaraktär göra sig hörd, som solvarma stenar. Doften är vidöppen redan från början, men når orkanstyrka efter några timmar i öppen flaska och parfymen är fantastisk.

På minussidan måste man tyvärr konstatera att den här sköna frukten från mer än hundraåriga stockar verkar ha proppat i sig en grabbnäve ryssfemmor. Det är inte lätt att gömma så här många procent, och svansen känns ganska tung och varm så till den grad att middagsgästerna faktiskt frågar hur starkt vinet är. Det här är inget att dricka stora klunkar av, men behandlar man det som ett portvin och häller ett litet glas till ost så funkar det.

Vinet är märkt
av årgången i en full throttle-stil jag i ärlighetens namn tycker mindre och mindre om. Men vet ni, jag har en gnagande känsla av att det här kommer att landa på ett mer drickvänligt sätt med lite lagring.
Det här är fjärde gången jag dricker vinet, och det är trots allt det mest harmoniska smakprovet hittills. Syrorna är faktiskt ganska helgjutna, strukturen urskön och avslutningen känns torr trots alkoholen och den mogna frukten. När nu den här flaskan visade sig vara felfri får de övriga tre ligga till sig några år.

söndagen den 1:e april 2012

2010 Jean Foillard Morgon Cuvée Corcelette


Naturvinssläppet! Nej, förlåt. Jag förstår om ni precis som jag vid det här laget ryser i kroppen bara av att läsa det där ordet. Vi kan väl bara konstatera att proffsens omdömen nu är ute, och att knivarna var precis så vässade som man hade på känn. Undantaget är Livets Godas Anders Melldén som utnämner Foillards 2010 Côte du Py till ett av släppets tolv toppviner, samma vin som Kronstam för övrigt dömer ut som defekt.

Reaktionerna har förstås inte låtit vänta på sig, och under helgen har diskussionens vågor gått höga bland annat här och här. Hoppa gärna in och bidra om ni har några funderingar. Här tänkte jag däremot ägna mig åt lite mer handfast drickande. Det är dags att smaka Foillards 2010 Cuvée Corcelette.

Doften är tät, eldigt fruktmullig och mycket god i välgjord designad stil. Oj hoppsan, det där var visst veckans vin(n)are enligt Kronstam. Sydafrikansk mullighet, eldighet och designad stil är ungefär så långt man kan komma från Foillard. Kanske var det där skon klämde? Här får man istället högst personliga grejer med massor av karaktär i en slank och perfekt balanserad stil. Nosen öppnar upp med hallon, jordgubbar, körsbär och vinbär, tillsammans med ljusa milda kryddor, blodigt kött, lakrits och lite stjälkig örtighet. Allt är skinande rent helt utan tecken på oxidation eller andra defekter.

Dags att smaka. Mmm, vinet sköljer in med en ganska utåtriktad men ändå sval frukt med fin rondör och fruktsötma trots att munkänslan är ganska slank. De uppstagande syrorna föser varsamt ut aromerna i eftersmakens mingel av lakrits, skogsbär och en gnutta grusiga mineraler. Skall man jämföra med systern Côte du Py är det här lite mer rättframt och kanske en nyans mörkare, med mindre mineraler och struktur. I mitt tycke finns kanske också en gnutta mindre djup, men det är petitesser. Det smakar ändå så fantastiskt gott att man kommer på sig själv med att famla efter glaset så snart man sväljt. (91-92)

De gustibus non est disputandum och allt det där, men jag har oerhört svårt att begripa hur någon vinälskande person kan totalsåga tiorna från Foillard. Man behöver förstås inte falla pladask för stilen, men att döma ut dem som defekta? Och ur ett internationellt perspektiv är det förstås märkligt hur den svenska vinankdammen avfärdar en producent som anses vara en av appellationens allra bästa. Åtminstone om man frågar Wine Advocate, Bettane/Desseauve, Wine Spectator, La Revue du Vin de France, Stephen Tanzer's International Wine Cellar, Jancis Robinson mfl mfl.

Det är inte svårt att misstänka att det handlar om ett annat, mer nyvaket korståg mot hela naturvinsvågen i sig. Kronstams spalt i lördags är väl egentligen ganska talande? "Skulle du vilja köpa ett vin som påstår sig vara bättre än alla andra och kostar därefter, men där det inte finns någon garanti för hur det framställts?... Däremot vänder jag mig starkt mot att det inte finns någon som helst certifiering eller ens tillstymmelse till kontroll när det gäller naturvinerna. Fritt fram för fusk, med andra ord.

Man kan undra vilket fusk han egentligen föreställer sig och vilka garantier han saknar jämfört med andra viner? Det är ju samma INAO-regler som gäller för både Jean Foillard och den av Kronstam evigt omfamnade stornégocianten Georges Duboeuf om de skall sätta appellation Morgon på etiketten. Förresten är det kanske klokast att tala tyst om fusk när massproducenten Duboeuf är med i bilden...

Samtidigt utgör denna extrema polarisering förstås ett gyllene tillfälle för vinintresserade svenskar att själva ta ställning i frågan. Är man nyfiken efter alla skriverier som varit i helgen är det busenkelt att köpa en flaska 2010 Côte du Py på släppet imorgon, hälla upp i ett vettigt glas vid sådär 16 grader, smaka själv och sedan bedöma trovärdigheten i etablissemangets lustmord. Nej, jag står inte heller ut med delar av naturvinsrörelsens holier-than-thou-floskler, men jag gillar goda, karaktärsfulla viner. Att dricka vin iförd ideologiska glasögon blir sällan bra. Gör inte om samma misstag.