lördag 30 juni 2012

2011 Terras Gauda Rías Baixas O Rosal


Så här års har det har nästan blivit tradition med bilder av immiga flaskor albariño på bloggen. Någon spaniensemester blir det inte i år, men albariñokicken är lätt ordnad ändå. Förra årets favorit dök upp i ny årgång i junisläppet och har legat och väntat i kylskåpet på ett kort uppehåll i regnskurarna.

I glasen landar ett faktiskt alldeles bedårande vin, galet blommigt och knökfullt med meloner, krusbär, citrusfrukter och saltstänkt skaldjursmineralitet. Kan man tänka sig en blandning av två tredjedelar riesling och en tredjedel riktigt bra muscadet så hamnar man nog ungefär här. Munkänslan är kristallklar och rensande, fortfarande aningen spritsig med finfina syror, friska gröna äpplen och en snudd på oljig citruston. I eftersmaken dundrar Atlanten in.

Vi blir precis lika trollbundna som vi blivit i de varma spanska kvällarna de senaste somrarna. Att vi sedan snabbt får omgruppera från balkongen när regnet återigen börjar smattra gör ingenting, slutsatsen blir den vanliga. Vi dricker för lite albariño. Det här är bara så gott, en av sommarens skönaste apéritifer.

fredag 29 juni 2012

2004 Pio Cesare Barbaresco



Alltså, det här är väl inte så pjåkigt egentligen? Vinet är gott att dricka, det är utan tvivel välbalanserat och bjuder både på såväl en del längd som en del typiska blommiga grusmineraliska ursprungsmarkörer. Visserligen finns en ganska iögonenfallande fatbehandling med mintchoklad, kryddor och tobak, men det hela blir aldrig för kladdigt eller sötsliskigt. Samtidigt går det inte att skaka av sig känslan av att det är en smula strömlinjeformat och tråkigt med sin välkammade, tillrättalagda stil. Dessutom kändes vinet piggare och mer livfullt för några år sedan, eller åtminstone var jag betydligt mer positiv då. Frukten börjar blurra till sig och har faktiskt en gnutta drag av cola bland körsbären. Det här var sista flaskan och om vinet fanns kvar på hyllorna till inköpspris (389 pix) skulle jag inte köpa fler. Men det är lätt att bli förförd och vi dricker utan knot. 

söndag 24 juni 2012

Blandade småhopp

Amarone må vara många vingalningars ohotade hackkyckling, men klassisk vanilj- och dilldoftande Rioja brukar inte heller utlösa några stående ovationer direkt. Fast det kan ju vara rätt gott med sådana här traditionella grejer, åtminstone någon gång ibland. Jo, 2001 Viña Ardanza Reserva Especial bjuder på lite vanilj och dill, men det är inte så det stör och plommonen, jordgubbarna, violerna och inslagen av örter och undervegetation är riktigt fina.

Smaken är snäll och vänlig med avrundade tanniner, typisk syrlighet och en del fattoner. Skall man komma med anmärkningar så känns dock frukten en smula intorkad efter alla år i fat. Jo, jag vet att att det här sägs kunna lagras snudd på hur länge som helst men vi har druckit vinet varje sommar de senaste åren och för min smak hade vinet klart bättre spänst för två år sedan. Hur som helst en rätt kul tillfällig nyhet, mognad från toppårgång för under tvåhundralappen.


Tokhajpade 2009 i Norra Rhônedalen innebär numera ett något försiktigt närmande från min sida. Jaboulets 2009 Thalabert öppnar i vad som alltmer känns som väldigt årgångstypisk stil med rätt varmblodig, lite diffus mörkfrukt. Det är björnbär/hallon/blåbär/körsbär presenterade på en rejäl skiva ny ek med kaffe, lakrits, bastubänk och scorched earth. Det är inte mycket som ropar norra Rhône, men efter flera timmars luftning dyker lite svarta oliver upp tillsammans med en rätt fin garrigueton.

Smaken är tät, maffig och primär. Rent tekniskt är det en oantastlig uppvisning i balans med fina syror och stiligt skulpterade tanniner, men det känns en smula strömlinjeformat och för mig är det här ingen årgång att dricka ung. Fullmatade grejer med uppenbar potential, jag hoppas lagring kan locka fram mer nerv och terroirkänsla.


 
I samma fullmatade, lätt internationella stil rör sig 2007 Las Flors de la Pèira. Här väller en stor doft fram med kirschiga körsbär och fikon, grillat kött och garrigue, och så en hel del fat med lakrits, kåda och vaniljkola.

Vroom, vinet trycker ifrån ordentligt med chokladdoppad frukt, rätt stöddiga tanniner och en hel del eld i baken. Jag mumlar fram några invändningar om både fat och hetta, men det går inte att komma ifrån att det är ruskigt snyggt gjort i den här stilen. Bordet har sin bedömning klar ganska omgående - svingott. Flaskan tar slut i ett nafs, grillen går varm och plötsligt tittar även solen fram. Inget finlir, inte så mycket att grubbla över.


Fullmatat och internationellt kan man knappast beskylla 2005 Bosquet des Papes för att vara. Den här doften känns ungefär så traditionell den kan bli med ljusröd frukt och massvis av lavendel, garrigue, kryddor, varma stenar och salta drag av tång. Smaken är ganska slank som den alltid har varit hos det här vinet, men känns absolut inte tunn eller ihålig. 2005 var verkligen en urskön årgång i regionen. Kanske inte ett vin som får klockorna att stanna, men gott och harmoniskt och på väg att landa på den optimala drickplatån även om doften faktiskt kändes en smula knuten fortfarande. Kan nog öppna upp ännu mer om något år.

torsdag 21 juni 2012

2007 Domaine la Barroche Terroir


Det är uppenbarligen dags för lite kiss and make up. Förra gången var vi inte alls kompisar, men nu har det hänt en massa bra grejer. Julien Barrots 2007 Terroir har fått en helt annan harmoni med några år på rygg, och visar nu inga av de godistoner och alkoholsötma som präglade förra smakprovet för snart tre år sedan. Istället får vi ett redan från början vidöppet vin med ypperlig druv- och ursprungskaraktär. Det här är ren, flödande nollsjuegrenache på det sätt man vill ha den. Doften myllrar av körsbär och vildhallon, kryddor och lakrits och en garrigueton som tar ut en underbar höjd. Smaken är visserligen maffig och stadig med all den generositet årgången påbjuder, men tycks balansera på ett nålsöga och landar i en rakt igenom harmonisk upplevelse som till och med hinner med lite mineralgnister innan allt klingat ut. Helt enkelt en riktigt god och generös grenachedominerad châteauneuf med rätt uppenbara terroirdrag, no pun intended. På många sätt ett i nuläget klart godare glas än flaggskeppet  Pure från samma årgång....

lördag 16 juni 2012

Payback Time

Okej, vi börjar med tacklistan. Stort tack till gravitationen. Två tummar upp till alla tillverkare av vinkylar för att ni gör så tunga grejer. Fett med respekt till alla flyttfirmor som vill ha så mycket betalt för att bära vinkylen uppför fem trappor att vanligt folk börjar fundera att vafan, jag kånkar väl upp skiten själv då tillsammans med en kompis. Man kan ju istället köpa god Bourgogne för de där tusenlapparna och dricka som lön för mödan. Och slutligen två tummar upp till både Antonio Meucci och Alexander Graham Bell. Tack vare er kunde jag med ett telefonsamtal bli inbjuden att glida in på ett bananskal och njuta frukterna av andras slit.


Först ut har vi en arketypisk vit Bourgogne med stenig gulfrukt, citrus, äpplen och skaldjursmineraler. Smaken är slank och stålig men sträcker ut på ett förträffligt sätt med precis lagom tyngd och skönt infattade fattoner. Henri Boillots 2009 Puligny-Montrachet levererar på ett riktigt övertygande sätt, precis som man önskar att all vit Bourgogne gjorde i den här prisklassen. Vill gärna ha några flaskor av den här. (Ser också att 2010 finns på hyllorna nu, på pappret borde den vara minst lika bra. Någon som smakat?)


Till maten får vi ett till utseendet rent bländande vackert vin i glasen. Vilken lyster och vilken transparens! Färgerna drar sig från brunaktig tegel i kanterna in mot en mer rödaktig kärna. Doften bjuder på nypon, järnfilsspån och massvis med mognadstoner - farinsocker, målarlåda, ett halvt båtsvarv. I munnen svischar syrorna till ordentligt och tanninerna har fortfarande hår på bröstet. Med den här munkänslan landar gissningarna snart på något riktigt moget från Piemonte, säg sextiotal eller tidigt sjuttiotal. Det är inget fel på mineralerna i eftersmaken, men trots en hel del ovationer runt bordet känns frukten en smula klen och uttorkad i min smak. Vinet är absolut gott och levande, men jag föredrar lite mer ungdomlig spänst. Facit: 1967 Fratelli Barale Barolo.


2002 Dominus är mitt bidrag. Bordet ringar snabbt in vinet som en typisk Napa Cab. Jag hade hoppats att det åtminstone skulle bli lite velande åt Bordeauxhållet, men som den här flaskan beter sig med sin flödande, varma cassis- och blåbärsfrukt är det svårt att landa någon annanstans än i Kalifornien. Fatens bidrag av vanilj och kafferost får lite småslängar även om det inte är något jag själv störs över. Snart hörs invändningar om klena syror och lite eld i baken, och visst känns munkänslan ganska bred och stöddig med lite hetta. Kanske beror på det på placeringen efter den syrligt slanka sextiosjuan, men jag har full förståelse för kritiken. Jag hade högre förväntningar på vinet och minns det som klart bättre förra gången. Det är absolut gott men känns samtidigt lite anonymt och lyfter inte riktigt ikväll.


Lyfter gör däremot Freidrich Beckers 2009 Pinot Noir Tafelwein. Här får man massvis med rätt mörk och solmogen pinotfrukt tillsammans med mineraler, citrus och lite örtiga, skogiga inslag. En massa fat slåss också om utrymmet, men de är pålagda med ytterst varsam hand och bidrar mest med lite lakrits och en komplex kryddighet. Tysk pinot kommer upp som förslag tämligen omgående, och det tar inte lång stund innan vi landar hos Becker. Det är roligt hur hustypiska deras viner är; har man smakat den billiga spätburgundern vet man vad som väntar även om varje steg i kvalitetstrappan fyller på med mer komplexitet, djup och längd. Det är svårt att inte göra jämförelser ur minnet med den underbara 2009 Sankt Paul. Skall man vara ärlig handlar det kanske mer om en stilskillnad än en uppenbar kvalitetsskillnad, även om det här vinet är dubbelt så dyrt. Sankt Paul känns lite rödare och slankare, medan Tafelwein är fläskigare och maffigare, med mer tryck men också en gnutta värme i eftersmaken. Redigt gott hur som helst.

Men frågan är om inte nästa glas är snudd på ännu bättre? Eller kanske inte, det är svårt att lyckas hitta någon Svarte Petter när man har Sylvain Cathiards Aux Malconsorts i ena handen och Beckers Tafelwein i den andra. Låt oss istället konstatera att båda vinerna är lysande goda i var sin stil. Om det var lätt att landa i Tyskland med Becker är det lika lätt att hamna i Bourgogne här. Ja, med den här fina blommigheten och kalkstensmineralerna är det väl egentligen bara två byar som är aktuella - Chambolle-Musigny eller Vosne-Romanée? Men en Chambolle borde väl ha rödare frukt? Den här doften fångar oss ordentligt och vi sitter nästan stumma medan England gör 3-2. Ah, strunt samma, låt oss istället nysta upp den här komplexa väven av blommor, stenar och frukt. Vinet är elegant i ordets rätta bemärkelse, finstämt intensivt med underbara proportioner på aromerna i den slanka men långa smaken. Underbar Bourgogne.

Stort tack att jag fick vara med. Skall ni någonsin släpa ned den där vinkylen igen tänker jag ge ett handtag.

PS. Bakgrundsstoryn här.

lördag 9 juni 2012

2006 Clarendon Hills Grenache Onkaparinga


Jag är sugen på något gott och maffigt. Det känns tryggt att ta rygg på mästerhedonisten Punkarn, som inte tycks klara sig längre än några månader utan att korka upp något från Clarendon Hills.

Med tidigare positiva upplevelser av det här vinet i hyfsat färskt minne är förstås förväntningarna ganska höga, men Roman Bratasiuk levererar ännu en gång. Och som han levererar! Doften har ett härligt sug med massor av körsbär och hallonsylt, lakrits, tobak och örter. Både blommor och kött, och så fint infattande, aningen rökiga fattoner med mjölkchoklad och lite kola. Det här är faktiskt helt underbart med sin flödande rena grenachefrukt och sin täta men ändå välbalanserade smak. Jag har inga problem alls med hetta eller tyngd; hela bygget är så vansinnigt stiligt ihopsnickrat med sköna syror och en sömlös övergång till den långa, nästan krämiga eftersmaken. Som en målsökande missil rakt in i njutningscentrum. Måste köpa fler sådana här aussies.

söndag 3 juni 2012

2010 Domaine de la Pépière Muscadet


Muscadet + ostron = sant. På egen hand är Marc Olliviers 2010 Muscadet inte jättemärkvärdig. Visst, doften är ganska fin men kanske en smula enkel med vattenmelon, äpplen, bubbelgum och en liten strimma grönt. Jag tycker nollnian var bättre. Men det är när vinet får tampas med ett dussin nyöppnade mollusker från Utah Beach som det verkligen kommer till sin rätt. Plötsligt kliver dragen av atlantsälta fram på allvar, och i munnen väntar en himmelsk matchning. Sköna syror, citrusfriskhet, knastriga mineraler. Och vips tittar solen fram för en kort stund efter några dagars hällregn och permafrost. Så enkelt det kan vara... (86-87)

PS. Privatimport via Vinik. Typ hundra spänn. Det är nog 2011 som gäller nu.

fredag 1 juni 2012

2004 Giacosa Fratelli Barbaresco Basarin


Vi rotar fram en gammal bekanting. När Giacosa Fratellis 2004 Barbaresco Basarin släpptes blev det ett av de mest omskrivna i den på den tiden ganska nymornade och rosenkindade svenska vinbloggosfären. Dags att se vad som hänt med nästan fyra år på rygg?

Jo, bara bra saker. Frågan är om vinet någonsin smakat bättre? Och har det inte petat i en växel till och fyllt ut en smula både på bredden och längden? Det finns lite begynnande mognadstoner, men absolut ingen trötthet, snarare tvärtom. Här fortsätter att hända bra saker även flera timmar efter uppkorkandet och helhetsintrycket fortfarande ganska ungt. Och jäkligt harmoniskt med en välproportionerad kropp, fina syror, en lång, god eftersmak och tanniner som slipats ned till ett skönt greppigt damm. I den vidöppna doften hänger körsbär och jordgubbssylt, grusdamm, menthol, mängder av blommor och fina fattoner av kakao, kryddor och tobak. Gott att dricka nu, men ingen som helst brådska. (91-92)