måndag 30 juli 2012

2010 Foxglove Chardonnay Central Coast


Herregud så många goda, billiga viner det finns i världen. Bob och Jim Varner gör chardonnay från Santa Cruz Mountains som verkar flyga lite under radarn, men som av allt att döma är i absolut världsklass. Måste försöka få tag på någon av deras vingårdscuvéer. Ikväll nöjer vi oss dock med ett av deras négociantviner, gjort på inköpta druvor.

2010 Foxglove Chardonnay är silvrigt blekgul. Näsan möts av friska citrustoner, apelsinblom, skaldjursmineraler och en liten tropisk touch av ananas. Blockerad malolaktisk jäsning och uppfostran i rostfritt stål garanterar fräschheten. Syrorna har skön spets samtidigt som det finns en liten angenäm fetma från upprepad batônnage. Avslutningen är klingande ren med fin längd. Sitter som en smäck till kvällens linguine med vitlök, salladslök, grädde, jätteräkor och en skvätt Foxglove. Ja, det här nosar rent av på outstanding för nästan inga pengar alls. $12 (89)

söndag 29 juli 2012

Bergspredikan #2 - Dunn Vineyards

Återigen går det brant uppför på slingriga vägar. Med total avsaknad av skyltar till vineriet är en detaljerad mailad vägbeskrivning nödvändig för att hitta rätt.

 I guess we're not in Disneyland anymore...

Utsikt från ägorna...

Den nyaste lotten, planterad 2000. Rankorna till vänster är petite sirah som Mike Dunn använder till sin egen etikett Retro Cellars...

Hunden Roscoe håller koll på cabernetdruvorna i den magra vulkaniska jordmånen. Årgång 2012 ser lovande ut hittills, med förväntad veraison inom några veckor...

De temperaturkontrollerade jäskaren är helt enkelt placerade utomhus utanför källardörren. När det är dags för skörd rullar man ut pressen.

Källaren är utgrävd rakt in i berget...

 ...och avslutas med något hämtat ur Indiana Jones and the Temple of Doom...

 Sannolika stordåd på gång. Först väntar 30 månader i franska fat...

 ...sedan buteljering och lackning....

 Real wine made by real people...


Vi talar lite om vilka årgångar Kristina Dunn själv helst dricker för närvarande. Kanske lite förvånande blir svaret deras enklare Napa Valley-cuvée från 2004. Vips springer hon ned och hämtar en extra flaska till provningen så vi får smaka själva. Från början gjordes denna cuvée av inköpt frukt nedifrån dalbotten, bland annat från välkände odlaren Beckstoffer. Numera kommer i runda slängar 85% från de egna 28 hektaren uppe på Howell Mountain. Vinet får en kort vända i karaff och öppnar upp tämligen omgående. Mmm, det är inte svårt att förstå vad Kristina menar. Det här befinner sig i en ljuvlig fas just nu - köttig frukt med fin fatkrydda och lite menthol och örter. Årgången var varm och frukten är rätt stadig men samtidigt helt utan tyngande inslag. Balansen är utmärkt och längden fenomenal. Vi får med oss den nyöppnade flaskan som gåva och den smakar minst lika bra efter någon timmes bilkö söderut via Bay Bridge...

Men 2004 Howell Mountain är förstås snäppet större. Söta körsbär, cassis, tobak, skog och kött. Vinet öppnades igår och kanske kan man ana lite begynnande oxidation i doften, men det är inget som märks i smaken som är helt underbar. Lång, balanserad, rejäla spänstiga tanniner och en underbar längd. Urgott.

2005 var en betydligt svalare årgång, även om frukten fortfarande är härligt tät med samma läckra skogiga drag jag börjar förvänta mig hos de här lågavkastade bergsvinerna. Doften rymmer fortfarande lite bakkryddor från faten, och så läder, menthol och lakrits. Återigen blir det en rejäl åktur i munnen. Oj det här vinet är långt, långt, långt. Balansen är felfri, de finmaskiga tanninerna jobbar på ett urskönt sätt tillsammans med syrorna, och så en rejäl mineraldos i svansen.

Jag sitter länge och funderar på om jag föredrar nollfemman eller nollsexan, men kommer fram till att den senare nog vinner med en noslängd. Fast det känns futtigt att jämföra på den här höga nivån. Här handlar det mer om rena körsbär än cassis, och ännu mer av blommig parfym med violer, även om de skogiga örtiga dragen känns igen från de andra vinerna. Det här är uppenbart ungt, men väldigt komplext redan nu. Tanninerna sandpapprar hela munnen, syrorna är fläckfria och den mineraliska, salmiaktonade eftersmaken kör cymbaltricket. Mmm, så gott.

Sammantaget är det här helt fenomenala viner gjorda i en svalare men koncentrerad och strukturerad stil som passar mig precis. Absolut världsklass.


 Vår förtjusande värdinna Kristina Dunn. Thank you so much for having us!

lördag 28 juli 2012

Tomales Bay Oyster Company


Fördelen med att stanna lite längre på ett ställe är att man hinner gå en smula utanför allfartsvägarna. För många besökare handlar San Francisco mycket om cable cars, Fisherman's Wharf, Chinatown, Golden Gate och Alcatraz. Allt det där har förstås sin plats, men det finns ju så sjukt mycket annat att upptäcka i den här underbara delen av världen.

Ta Tomales Bay till exempel. Här finns det fler kossor och sälar än människor, och turisthorderna lyser med sin frånvaro. Bukten skjuter in från Stilla Havet ungefär fem mil norr om San Franciso, och har länge varit hovleverantör av ostron till restauranger runt om the Bay Area.


Hos Tomales Bay Oyster Company är receptet enkelt. De står för en sagolik utsikt precis nere vid vattnet, ett gäng picnic-bord med tillhörande grillar och en möjlighet att köpa sprattlande färska mollusker till vrakpris. Själv tar man med sig dryck samt vad man önskar grilla i övrigt. Har man brustit i planeringen går det att köpa både knivar, grillkol, is, citrusfrukter och pepparsåser på plats. En härlig utflykt som varmt rekommenderas.

Ingen direkt trängsel runt borden denna fredag, men läser man Yelp verkar stället börja bli lite för populärt för sitt eget bästa hos San Franciscoborna vissa helger. Man förstår varför.

 
When in Rome...

...men frågan är om inte öl är godare i solgasset, åtminstone till grillade ostron. Japp, med tabasco (!)


Dagens skörd. Det kändes som det sprattlade i magen på vägen hem längs Highway 1... 


Visa större karta

2009 Jelly Roll Syrah


Småskaliga grejer i glasen ikväll, bara 200 lådor gjorda. Mannen bakom Jelly Roll är Jim Knight som spenderade en stor del av ungdomen som en riktig Deadhead. Han följde bandet på vägarna och såg ungefär sextio Grateful Dead-konserter per år samtidigt som han på pappret var inskriven vid universitet.

Som bekant trillade dock bandets ledfigur Jerry Garcia av pinn 1995 och livskrisen var ett faktum för Jim. Han var tvungen att skaffa sig ett jobb. Eftersom föräldrarna drev en vinhandel i Los Angeles blev branschvalet enkelt. 2001 var det dags att börja göra vin under egen etikett. Till hjälp har han Sashi Moorman som också är vinmakare hos bland andra Sandhi som vi drack häromveckan.

Här får man fin druvtypicitet och skönt blås i doften. 2009 Jelly Roll Syrah riktigt kryllar av svarta oliver, köttig mörkfrukt, violer och kådiga, örtiga drag. I smaken är reglagen rejält uppdragna både i diskant och bas. Frukten är kristallklar och slösaktigt fyllig, och de 13,9 procenten alkohol ger viss värme samtidigt som syrorna har fin spets. Man skulle kunna tro att det kunde skorra en smula, men hela ekipaget sitter ihop utan distorsion. Här är det fullt ställ utan uppenbara spår av störande ek, det är bara att hänga med på trippen. Vinet har en skönt tillbakalutad stil, som gjort för att korkas upp och drickas - ikväll med bara lite bröd och ost som sparringpartner. Det är rock'n'roll helt enkelt, dessutom till vrakpris med tanke på vad som bjuds. Far out, dude. $22 (91)

PS. Namnet då? Låter inte Jelly Roll som något misstänkt syltigt typiskt amerikanskt hopkok? Alls inte - namnet är en hyllning till jazzpianisten Jelly Roll Morton.

fredag 27 juli 2012

Bergspredikan #1 - Philip Togni Vineyards

Efter otaliga slingrande branta stigningar, en anonym grind av hönsnät och ett nummerlås öppnar sig paradiset på Spring Mountain...

Bedövande vackert...

Lysande bergsvin in the making...


  Just idag buteljeras årgång 2010. Lisa Togni övervakar processen.


Många flaskor som skall hitta ut till slutkunderna. Biblioteksårgångarna ligger längst bak.


Provningsdags.

2008 Tanbark Hill är jättegod, kryddig och skogig med fin mörkfrukt. Den når däremot inte riktigt upp till den nollnia vi drack häromveckan. 2009 var faktiskt en så bra årgång att man övervägde om man överhuvudtaget skulle göra någon Tanbark Hill, men Philip Togni ville kunna fortsätta erbjuda denna cuvée till en bråkdel av priset av förstavinet. Redan slutsålt på vineriet. Divine var för sent ute enligt Birgitta Togni och kommer inte att få hem 2009 till Sverige, däremot sägs Ole Bergman i Danmark ha säkrat en rejäl mängd.

2009 Estate är ett vin som får en att snegla på armbandsuret för att se om det stannat. Bråddjup doft med underbar komplexitet, köttig bergsfrukt, blommor och tobak. Lysande balans, rent knastriga mineraler och en sanslös längd. Wow. Och tänk hur bra det kommer att bli om tio år. Det här vill man ha, finns dessutom i BS via Divine.

Den söta 2006 Ca' Togni är en helt unik varelse, gjord på bordsdruvan Black Hamburgh och plockad vid hela 35 Brix. Sprängfylld med björnbär med massor av rosor på toppen. Simmig och ruskigt lång, men i ärlighetens namn saknar jag lite balanserade syra.

Eftersom 2010 Estate tappas på flaska under vårt besök blir 2010 Tanbark Hill vårt enda fatprov. Ungt förstås, men ruskigt lovande med tobak, blommor och skinande ren mörkfrukt. Tanninerna masserar kinderna på ett skönt sätt medan eftersmaken klingar ut en bra stund. Trots ungdomen känns vinet vidöppet och charmigt, och är av allt att döma en värdig uppföljare till nollnian. Kommer sannolikt att stänga ned en kort stund när det väl hamnar i flaska inom kort enligt Birgitta Togni.

Dags för lunch...

PS. Den bästa texten om Togni hittar man fortfarande här.

torsdag 26 juli 2012

2009 Napa vs Sonoma

Det här är inte tänkt som någon shoot-out utan det råkar bara slumpa sig så att vi har Napa mot Sonoma i glasen ikväll.

Först ut är forne Beringer-vinmakaren Ed Sbragia och hans egna 2009 Dry Creek Cab Sauvignon Andolsen Vineyard. Det här är rätt mörka grejer med massor av lakrits, läder, kåda, tobak, menthol och violer över svarta vinbär och körsbär. Fin mintig, örtig höjd här! Smaken rullar ut en skön heltäckningsmatta av frukt samtidigt som syrorna är förvånansvärt friska och saftiga. Jag trodde Dry Creek Valley var ett riktigt varmt och torrt ställe, men här finns inga balansproblem alls, bara hyfsat uppskruvad volym. Lång, god efterglöd utan brännande hetta. Skönt steak wine, bravo! $35 (91-92)


Clos du Val 2009 Napa Valley Cab Sauvignon är ett helt annat djur. Det här vinet brukar dyka upp på Systemet men jag har aldrig köpt det tidigare. Vinet är oerhört snällt mot frankofila smaklökar och tjusar större delen av bordet (som mest är vana att dricka Bordeaux) trots sin billigare prislapp. Stilen får betecknas som ganska gammeldags med massor av jord och grön paprika tillsammans med svarta vinbär och tobak. Här får man lite bitterljuva tanniner som dock är en barnlek att avväpna om man som jag gillar ung Bordeaux. Allt som allt en lite tillbakablickande Napa Cab som är väldigt god att bara dricka även om den kanske saknar lite djup. $25 (89)

tisdag 24 juli 2012

2010 Copain Pinot Noir Tous Ensemble


Wells Guthrie tycks sträva efter svalare och svalare uttryck. Hans 2010 Pinot Noir Tous Ensemble från Anderson Valley är en riktigt fin liten uppvisning i svalodlad, återhållen elegans. Färgen är ljust granatröd och helt transparent. Doften bjuder på rödlätta hallon och rönnbär, rökelse och milda exotiska kryddor inramade av en liten örkvist. Smaken är daggfrisk och oerhört lätt på foten med försiktig extraktion, friska syror, smeksamma tanniner och ett skönt lyft i den svala, kryddiga, citrustonade eftersmaken. Vi känner oss lite solbakade efter några dagar i trettiofemgradig värme i husbåt på Lake Shasta, och det här landar perfekt på kvällskvisten. Som en amerikansk spätburgunder. $29 (90-91)

fredag 20 juli 2012

Middag på RN74


Vi tar ut en rak kurs ner mot downtown för lite avspänd fine dining på tu man hand på RN74. Här kan man (såklart) dricka bourgogne tills man stupar, men eftersom vi nu ändå är på bortaplan känns det logiskt att dricka inhemskt. Vi har siktena inställda på huvudsommelieren Rajat Parrs egna etikett Sandhi, men möts tyvärr bara av röda stämplingar i vinlistan. Allt är slutsålt förutom en halvpanna av chardonnayen. Det är förstås inte svårt att hitta lämpliga ersättare, men jag kan inte låta bli att nämna för sommelieren att det vore roligt att prova något från Sandhi.  

-Oh, ok, hold on. Jag skall se om jag inte kan hitta en kvarglömd flaska längst ned i lagret.

Några minuter senare dyker han upp igen med svettig panna och en flaska 2009 Pinot Noir Evening Land Tempest i handen. Will this do? You bet...


Först ett halvdussin East Coast Oysters...

 ... följda av herb-roasted marrow bones, grilled della fattoria bread, bacon marmalade. Lusten att slicka tallrikarna blev just övermäktig...

 Roasted breast of Liberty Farm duck, glazed crepinette, vegetables garbure, chanterelle mushrooms...


I stora bourgognekupor landar ett vin med fint sug i doften och ett härligt djup i den rätt mörka körsbär- och hallontonade frukten. Det här känns oavstjälkat, med massor av örtiga, kryddiga, kådiga, skogiga drag. Faten kan inte vara nya mer än till sådär 30-40% och vinet öppnar upp fint efter någon halvtimme i karaff. Smaken är sval med höga, snudd på vitvinsfräscha syror samtidigt som den rena frukten fyller ut på ett skönt sätt. Egentligen talar förstås den stjälkiga kryddigheten och de tilltagna men finmaskiga tanninerna för att man skall lagra det här, men det är otroligt läckert att dricka nu också. Eftersmaken är välbalanserad (13,5%) och mineralisk med ett skönt häng, ja det är helt enkelt urgott i en svalare men ändå uppenbart kalifornisk stil. Bravo! $110 (93+)

Hit kommer vi gärna tillbaka, både för menyn och för vinlistans skull.

torsdag 19 juli 2012

2 x Calera

Tjurskalllen Josh Jensen och hans pionjärarbete uppe på Mount Harlan har vi snackat om förut. Vi har druckit massor av hans instegspinot som dykt upp i ordentliga mängder i nyhetssläpp de senaste åren. Ikväll håller vi i en middag och passar på att hälla några av hans vingårdsviner.


2010 Mount Harlan Chardonnay landar i glasen till en förrätt på grillade jätteräkor, mango, vårlök, gurka, koriander, lime och glasnudlar, med köttet från några rejäla ben från Dungeness Crab inslängt bara för att det är så gott. Här får vi en stenig, gulfruktig chardonnay, med skönt avvägd fatrosting. Det finns lite snudd på sur lie-liknande drag som gifter sig utmärkt med skaldjuren, och frukten plockar upp inslagen av solmogen mango perfekt. Smaken är slank och stenig, och ger mången vit Bourgogne en tuff brottningsmacth för pengarna, men samtidigt finns lite solsken i svansen som tydligt håller ursprunget kvar i Kalifornien. En riktigt god och svalt balanserad chardonnay som framkallar stora leenden runt bordet. $27 (90-91)

2009 Pinot Noir Ryan's Vineyard får tampas med stora bitar grillad New York Strip Loin och en gratäng på aubergine, vitlök, tomatsås, mozzarella och jänkarparmesan. Kanske hade en rejäl Napa Cab varit ännu bättre, men här finns tillräckligt av både frukt och syror för att stå upp mot både köttet och gratängen. Det här är en uppenbart oavstjälkad rackare, med massor av skogiga, kådiga, kryddiga drag över den mörka frukten. Skön struktur i munnen med bra syror och lite mineraler. Det här är uppenbart gjort för lagring och känns alldeles för ungt och handlar mest om potential. Men det gör inte alls ont redan nu... $37 (91+)

onsdag 18 juli 2012

Good Night California


Vi ses imorrn...

2 x Napa Cab

Vinbloggens minsta beståndsdel måste vara den enkla smaknoteringen skriven för det egna minnet. Som ni märker är det ungefär nu vi går in in bulletinläge...



2008 Merryvale Starmont är en välgjord Napa Cab med fin drickbarhet. Doften bjuder på mörk, lite köttig cabernetfrukt med en del fatklang i form av tobak, lakrits och kafferost. Fina syror, inget nämnvärt bråk, hygglig längd. Landar väldigt bra både hos K och våra jet-laggade gäster, men är kanske en smula enkel om man skall vara ärlig. Jag har bara druckit Merryvale en gång tidigare, paradoxalt nog är slutklangen lite mer positiv här än den var när jag drack förstavinet. Handlar kanske mest om förväntningar utifrån pris. $20 (88)



2008 Ramey har mycket mer komplexitet och djup. Trots en högre volym är vinet mer elegant med violer och en mer lyxig fatton med mer kryddor. Frukten är både mer intensiv och finare utmejslad med körsbär och cassis, och så tobak, mint, blod och massor av jord. I munnen ställer sig de sandiga, vattenkammade tanninerna på rad. Det här är uppenbart gjort i en rätt strukturerad stil som gjord för lagring. Jag saknar lite av den nerv och mineralkaraktär man kan finna hos viner som vuxit på bergslägen istället för nere på dalbotten, men det går inte att komma ifrån att det är ett ruskigt välgjort vin. Klockrent till en stor steak. I min värld är Galloni lite väl generös med 95 poäng, men gott är det. $45, finns också i BS à 499 pix via Divine. (91-92)

tisdag 17 juli 2012

XXII Sean Thackrey Pleiades Old Vines


Vi har helknasiga grejer i glasen ikväll. Sean Thackrey är en ytterst respekterad vinmakare (med examen i konsthistoria) som i över tjugo års tid gjort högt eftertraktade, småskaliga viner av inköpta druvor på sin gård i Bolinas strax norr om Golden Gate-bron. Han verkar gå helt egna vägar och har massor av tankar kring vin. Kolla gärna in hans hemsida, där man bland annat kan ta del av hans filosofi i en intervju. Där hittar man också The Thackrey Library - An Archaeology of Pleasures, där Thackrey samlat massor av texter kring vin från antikens Grekland och Rom och framåt (själv sägs han kunna läsa fem språk). 

Toppvinerna brukar snudda på tresiffriga betyg hos Parker, görs i försvinnande små mängder och är därför såklart både svåra att få tag på och kostar därefter. Men ofta gör Thackrey också en årgångslös köksbänksblandning på en herrans massa druvor. Målsättningen med denna cuvée framgår tydligt av etiketten: "to be delicicious, delight the jaded, irritate the Wine Police and generally go well with anything red wine goes well with". Ok, vi tar honom på orden och slänger upp några grillade hamburgare i andra hörnan.


Som namnet antyder är Pleiades XXII den tjugoandra versionen av vinet och tappades på flaska så sent som nu i juni. Druvsammansättningen utgörs av sangiovese, viognier, pinot noir, syrah och mourvèdre to name but a few. I glasen landar ett ljust, granatrött helt transparent vin med en klar kant. Doften bjuder på massor av röda körsbär, hallon, jordgubbar och vinbär. Det här vinet är urkul - avgjort europeiskt i stilen men inte helt lätt att ringa in. Hos en nörd som undertecknad får det synapserna att skjuta vilt åt alla håll. Lite Bourgogne, nej vänta Beaujolais, nej Rhône, nämen nu är det ju en riktigt rödfruktig Toscanare, eller vänta, de där maraschinokörsbären är förstås en Nerello, nej jag menar...

Jag har ingen aning hur Thackrey har uppfostrat vinet, men jag finner inga uppenbara tecken på ny ek. Däremot en del blommor, lakrits och en örtighet som bara tilltar i styrka efter några timmar i karaff. För några ögonblick känns vinet som en karbonkopia av Occhipintis 2010 SP68, men sedan skjuter synpaserna vidare.

Smaken är slank och välproportionerad med tyngdpunkten på syror och svalhet. Det här vore urkul att hälla blint till någon riktigt inrökt eurocentriker som avfärdat USA i villfarelsen att alla viner är svulstiga och eldiga. Munkänslan är saftig och fin utan bråkiga tanniner, däremot med en liten angenäm ungdomlig kärvhet. Eftersmaken har mer än godkänd längd och är nästan lite spritsig med salmiak och en gnutta mineralkänsla. Kul och gott med skyhög drickbarhet. $24 (89)

måndag 16 juli 2012

3 x Pinot Noir


2010 Morgan PN Twelve Clones är en blandning från flera lägen i svalare Santa Lucia Highlands, även om 56%  av cuvéen kommer från firmans egen Double L Vineyard. Här får man klassisk druvkaraktär och skön höjd i doften med fin körsbärsfrukt, lite cola, örter, lakrits och en försiktig fatkryddighet. I munnen är vinet harmoniskt och gott med fin balans, friska syror och en juicy munkänsla helt utan bråk eller hetta. Ja, det här levererar helt enkelt väldigt skönt för det blygsamma priset och ökar nyfikenheten på vad producenten förmår i övrigt. 13,9% alkohol, 6,0 gram syra per liter och försiktiga 10 månader i fat. $26. (90-91)


Välbekanta Melvilles 2010 PN Estate Verna's känns däremot lite mer endimensionell. Frukten skriker lite högre av hallonsylt och körsbär, och här finns inte lika många nyanser. Efter ett dygn i öppen flaska är dock kryddorna och örterna tydligare och doften har blivit mer intresseväckande. Smaken bjuder på riktigt spetsiga syror. Första kvällen känns vinet paradoxalt nog en smula ihåligt i mitten trots all frukt, men midjan fyller faktiskt ut en smula över natt och vinet landar en smula. Det här får betecknas som ruskigt mycket pinot för i runda slängar 150 spänn, även om det inte är någon tvekan att Morgan tar hem segern på mer komplexitet och charm. $20 (88+)


Och så kommer vi till Radio-Coteaus 2010 PN La Neblina från svala Sonoma Coast. Ja, vad skall man egentligen säga? Direkt efter uppkorkandet är jag i det närmaste förstummad. Att jämföra all amerikansk pinot med Bourgogne är en barnsjukdom jag hoppas jag lämnat bakom mig, men det här måste ändå vara den mest burgundiska jänkare jag har smakat. Det är definitivt en av de godaste. Doften är sagolik - komplex och lite undflyende med massor av pinosity och  je ne sais quoi. Det finns rödlätt frukt, kryddor, blommor, undervegetation, mineraler, kött och snusk. Blint är jag övertygad om att jag hade landat i Côte d'Or, säg ett riktigt bra läge i Chambolle eller Vosne. Det smakar underbart - slankt, rödfruktigt, mineraliskt, långt och perfekt balanserat. Elegansen är slående. Wow! Sköna fyrverkerier här. Radio-Coteau är en sån där producent man stöter på hela tiden på amerikanska message boards, och vinerna tycks inte vara helt okontroversiella med sin slanka svala stil. I min värld är det här 100% kärlek. $50 (93-94)

PS. Alla vinerna har faktiskt svensk importör. Divine sitter på Melville, medan Morgan och Radio Coteau återfinns hos Vinpoia.

fredag 13 juli 2012

2009 Philip Togni Cabernet Sauvignon Tanbark Hill


Philip Togni får anses vara en levande legend. I ungefär trettio år har han gjort sina gammeldags viner högt uppe på Spring Mountain, efter att dessförinnan varit vinmakare åt andra i flera decennier. För två månader sedan hällde Anders en blind nollnolla som jag inte har kunnat släppa sedan dess. På pappret är det en svag årgång, men vinet var ett av de godaste jag druckit på länge. Perfekt balanserat, knökfullt med mineraler och så Bordeauxlikt att jag utan att blinka spräckte en lång vinstrad i den ädla sporten Spot the Claret. Helt klart min sorts cabbe.

Om några veckor besöker vi familjen Togni uppe på berget, men det går inte att låta bli att redan nu plocka upp en flaska av senaste årgången av andravinet Tanbark Hill när vi svänger förbi K&L Wines. Mmm, det finns visst lite av Togni-magin här också. Doften är rent ljuvlig, köttig och kryddig med fint djup i den mörka körsbärstonade bergsfrukten där lite skogiga, örtiga drag sätter pricken över i. Smaken bjuder visslande höga, snudd på italienska syror och en skön struktur med sandpappriga tanniner. Munkänslan handlar mer om spets än bredd, och kanske är det den smala midjan som mest skvallrar om att vi har ett andravin i glasen. För det är då rakt inget fel på vare sig längd eller mineralkaraktär i svansen. Måste dricka mer Togni i framtiden. $39 (92)

torsdag 12 juli 2012

2009 Stonestreet Cabernet Sauvignon Monument Ridge


Det var inte förrän för några år sedan som jag begrep hur många strängar Jess Jackson hade på sin lyra. Det är förstås svårt att komma runt storetiketten Kendall-Jackson, men mannen låg även bakom många andra mer småskaliga projekt. Ett exempel är Stonestreet med sina bergsviner från Alexander Valley i Sonoma där första smakprovet för tre år sedan gav klar mersmak. Den här gången ger vi oss i kast med ett av vingårdsvinerna.

2009 Monument Ridge förstärker de goda intrycken från förra mötet med Stonestreet. Det här är väldigt tillgängligt och fullt begripligt redan nu. Doften öppnar upp snabbt med cassis, en massa jord och friska fläktar av mint och färska tobaksblad. I smaken finns en tilltalande svalhet i den rika frukten, tämligen friska syror, välkammade tanniner och ett skönt mineralglitter när den magra vulkaniska jordmånen slår igenom i eftersmaken. Oerhört välbalanserat och riktigt, riktigt gott. $40 (92-93)

onsdag 11 juli 2012

Good Morning California


Frukostutsikt från balkongen nu på morgonen klockan åtta, Pacific Standard Time...