lördag 29 september 2012

2008 Château Poujeaux


På en fullmatad BYOB-sittning med massor av goda viner brukar det ändå vara enkelt att se vilket som är godast. Det är den flaska som tar slut snabbast. Ett annat sätt kan kanske vara att kika på ens källarsaldo. För 2008 Poujeaux är det på väg att slå i botten med en rasande fart, långt innan jag ens hade planerat att börja dricka på riktigt av vinet.

Det går ju inte att låta bli de här flaskorna! Nej, det är fortfarande inte den största eller bästa Bordeaux som någonsin sett dagens ljus, och det har väl i ärlighetens namn inte heller hänt så mycket under det år som gått sedan vi smakade första gången. Men det är bara så gott att korka upp och dricka. Här får man massor av klassiska bordeauxattribut med all cassis, jord och sköna fattoner man kan önska sig, och så en god, osöt, mineral- och salmiakstonad avslutning. Slurp. Resterande flaskor kommer inte att överleva länge, men jag kommer att njuta av varenda klunk.

onsdag 26 september 2012

Dunn Howell Mountain 1988-2008


Äntligen dags för höstens i mitt tycke på förhand mest upphetsande provning, med inte mindre än 11 årgångar av Dunn Vineyards fenomenala old-school cabernet från Howell Mountain. I sammanhanget är det på sin plats att ösa lite kärlek över Munskänkarnas Stockholmssektion som lyckas organisera en sådan här sittning. Att leta upp alla gamla årgångar och sedan låta ett gäng vingalningar få ta del av dem till rent självkostnadspris är precis vad den här organisationen skall ägna sig åt, istället för boxvintävlingar på mässor.

En fråga som ofta dyker upp är om Dunn har ändrat stil sedan börjat av 00-talet. Många tycker sig se mer lättillgängliga viner i en renare stil. Jag frågade Kristina Dunn om detta under besöket i somras och fick svaret att det har man absolut inte gjort, inte medvetet åtminstone. Däremot pekade hon på tre faktorer som kan tänkas spela in.

För det första har sonen Mike Dunn tagit ett allt större ansvar för vinmakningen, och de senaste årgångarna är minst lika mycket hans produkter som pappa Randys. Det första han krävde när han började arbeta heltid med vinerna år 2000 var att man rensade ut en del gamla brettiga fat och städade upp i källaren. För det andra införskaffade man en ny ballongpress 2004 som ger en mjukare extraktion, och slutligen beslutade man att byta fatleverantör 2006.


Och frågan är om inte allt det här har lyft vinerna ännu en nivå? Ikväll är det åtminstone i mitt tycke framför allt den unga flighten som imponerar, med årgångarna 2008-2004. Nollfyran (tidigare bloggad här) är visserligen lite av ett monster fortfarande med cassis i kubik och maffig koncentration, men syrorna är friska och balansen bär inga spår av den heta årgången. Nollfemman (tidigare bloggad här) är ett totalt charmtroll, öppen och tillgänglig med lätt läsbar doft, absolut den årgång av de här jag helst skulle öppna idag. Nollsexan (tidigare bloggad här) kändes däremot en smula knepig till en början med flightens kantigaste tanniner, men plockade upp mer elegans efter någon timme i glaset. Den kändes mycket mera tillgänglig i somras, men den flaskan hade sannolikt varit öppen längre.

Klarast skiner dock de yngsta vinerna. Sablar, vilka viner, vilken potential! Det här är förstås på tok för ungt för att dricka nu, men det är omöjligt att inte fascineras av den tättvävda nollsjuan med sina lager på lager av frukt uppbackad av klockrena syror. Och banne mig om nollåttan inte lägger i ännu en växel. Denna årgång förlorade man femtio procent av skörden i vårfrosten, men de druvor man lyckades bärga måste ha varit något alldeles extra. Det här är helt lysande grejer där klassen skiner igenom redan nu. Jag kommer att darra på manschetten när det är dags att korka upp om sådär tio, femton år...



Efter dessa ungdomar stiger förstås förväntningarna rejält till andra flighten när 1999, 1997, 1994, 1993, 1989 och 1988 landar i glasen. Tyvärr uteblir fyrverkerierna en smula, även om vinerna är nog så goda ändå. Det första man slås av hos 99:an är den tydliga och omisskännliga doften av brettanomyces. Den där källarrengöringen gjorde kanske sitt till ändå. För en del provare blir alldeles för mycket funk och plåster, vilket jag kan förstå även om jag själv inte stördes. 1999 var annars en skruttig och kall årgång som krävde en del selektion för att göra bra viner (Dunn dumpade 30% av skörden), och utifrån de premisserna tycker jag man har gjort ett fint jobb. Vinet är varken för snipigt eller tunnt, utan bara drickbart och gott. Fast nog är 1997 maffigare och med mer stoppning. Dessutom  med en mycket tydligare fatprägel med kafferost. Det här kan nog egentligen ligga ett tag till - tanninerna nafsar fortfarande rejält även om balansen i övrigt är utmärkt med typiskt friska syror.

Med förra årets smakprov i färskt minne är förväntningarna skyhöga på nittiofyran. Tyvärr blir det en no-show för vinet. En del provare ropar kork, vilket jag i ärlighetens namn inte kunde finna i mitt glas (som kan ha kommit från den andra flaskan). Men något fel var det - doften var ganska ok men smaken tunn, snipig och vingklippt. Synd. Istället är det nittiotrean som i mitt tycke tar hem striden om flightens bästa vin. Underbar tobakstonad doft med skogiga drag och en delikat kryddighet, samt en urskön munkänsla där tanninerna kammat sig en hel del men fortfarande har en gnutta bett.


Provningens åldringar tar sig in på scenen för egen maskin utan rullator, men skall nog drickas nu. Både 1989 och 1988 var svåra årgångar vilket märks i form av mindre stoppning och i åttionians fall i form av lite snipiga syror. Samtidigt är det här viner man gärna skulle dricka till en söndagsstek, och 1989 får åtminstone en stark röst som kvällens bästa vin från en välkänd pinotskalle.


Sammanfattningsvis en oerhört givande vertikal från en av mina absoluta favoritproducenter. De här traditionella, koncentrerade, mineraliska vinerna från naturligt lågavkastande rankor i mager vulkanisk jord är underbara.

PS. Vinerna var införskaffade hos KK Wine, dit man med fördel vänder sig när ens California cravings blir för starka. Nollsjuan ligger också sedan förste juni i BS till bra pris, tack Wine List.

lördag 22 september 2012

2009 Ojai Syrah Santa Barbara County


Suget efter goda jänkare är inte direkt mindre efter sommarens kaliforniensemester. Dags att kolla vad monopolet har att erbjuda i den vägen. Hmm... Sållar man bort ett par dussin zinfandel och gör en vid båge runt flaskorna med Elvis, KISS, Rolling Stones eller Slayer på etiketten blev det visst inte så mycket kvar.

Men se där - nya årgången av Ojais instegssyrah dök visst upp i augustisläppet när vi var borta. Adam Tolmach är ju vinmakaren som för några år sedan inte längre stod ut med att dricka sina egna viner. Det skall bli intressant att se vad han håller på med nuförtiden efter kursändringen. Jag hugger en flaska och korkar upp på halvvolley.

2009 Ojai Santa Barbara Syrah tar direkt ut en fin höjd i glaset med parfymerade aromer av violer och lite barrskog. Frukten rör sig i krysset mellan körsbär och björnbär, och så tapenade, lakrits och en massa kryddor som förefaller komma från faten trots att bara tio procent var nya. Doften är oerhört druvtypisk men utan risk att förväxlas med norra Rhônedalen.

 I munnen får man typiska höga Santa Barbara-syror tillsammans med rejäla doser sval frukt och massor av svarta oliver i eftersmaken. Det är smakrikt och generöst utan att för den skull vara det minsta eldigt eller svulstigt. Visst kan man önska mer av djup och komplexitet, men det här är ändå rätt imponerande för ett instegsvin i dryga $20-klassen. Gott. (90)

söndag 16 september 2012

2010 Domaine de la Janasse Terre d'Argile


Nej, nu är det dags att smaka nya årgången av Janasses Terre d'Argile. Jag brukar gilla det här vinet, och förväntningarna är kanske ovanligt uppskruvade när det handlar om en så hajpad årgång som 2010. Som vanligt handlar det till syvende og sidst om huruvida man gillar stilen.

Det här är mörka och maffiga grejer gjorda i en semi-modern stil som kanske inte tilltalar alla. Fruktvolymen hade nog inte skämts för sig i Australien, men som vanligt lyckas vinet kränga sig kvar på precis rätt sida om linjen för min smak. Och frågan är om inte det här dessutom kan vara den bästa årgången jag smakat? Frukt och volym är inget nytt, men syrorna känns mer daggfriska än vanligt och jag tycker värmeaggregatet i eftersmaken känns ovanligt nedskruvat trots ordentlig intensitet i både doft och smak.

Skall man anmärka på något så är vinet förstås fortfarande vansinnigt ungt med primära hallon- och körsbärsaromer. Samtidigt finns massor av ursprungsmarkörer i form av kryddor, örter och lavendel, och så lite mörka ackord av enbär, lakrits och grillkol. En oerhört lovande årgång som borde kunna landa i något alldeles extra med bara något till några år på rygg. Janasse har som vanligt gjort en Côtes-du-Rhône Villages som tävlar i samma klass som en del andra producenters Châteauneuf-du-Pape. Ruskigt mycket vin för pengarna, om man gillar stilen.

PS. Kom i augustisläppet, massor av flaskor kvar. Vilket för övrigt fram till nyligen även gällde för den hos Parker potentiella hundrapoängaren 2010 Chaupin. Det verkar som de senaste årens rhônevurm har lagt sig hos svenska vingalningar.

fredag 14 september 2012

2010 Vivier Pinot Noir Willamette Valley


Kul att importören Bristly sätter ned fötterna på amerikansk mark igen efter avvecklade (?) Fort Ross. Mer sånt! Da West Coast känns som en av de allra mest spännande och dynamiska regionerna i vinvärlden just nu, och det finns massvis av goda grejer som gärna kunde få svensk distribution.

En som tjusats av dynamiken och nybyggarandan på västkusten är fransmannen Stéphane Vivier från Bourgogne. Redan som tonåring började han arbeta i vingårdarna hos en granne i Pommard, och efter enologiexamen i Dijon och lite praktik runt om i världen blev han handplockad av självaste Aubert de Villaine till att bli vinmakare på dennes projekt i Napa Valley, Hyde de Villaine.

Fröet till vinerna under egen etikett såddes på restaurang. Stéphane och hustrun Dana satt och muttrade över bristen på goda viner i en stil de gillade i lägre prisklass. Visst måste det gå att göra något bättre? Sagt och gjort, plötsligt hade man utan egentlig ekonomisk uppbackning lyckats köpa in frukt från lägen både i Sonoma och Oregon, och Vivier Wines var fött. 2010 är andra årgången.

2010 Vivier PN är ett skönt sniffevin - en rödlätt, parfymerad rackare med massor av jordgubbar, hallon och rabarber tillsammans med grusdamm och lite örtgrön blommighet. Fin intresseväckande doft med hög druvtypicitet. Smaken är lättfotad och smeksam med återhållen fatbehandling, friska syror och en god avslutning. Visserligen saknas kanske en gnutta längd och djup, men här finns lekfullhet och dansant lätthet. Det här vill man gärna sänka en flaska till av inom kort, här blir det lite påfyllning. (90)

Metro granskar vinpriser på krogen

I dagens nummer av gratistidningen Metro finns en granskning av restaurangers påslag på vinpriserna. Resultatet kommer inte som en överraskning för den som någonsin beställt in en flaska på krogen. Man tjänar grymma pengar på gäster som vill dricka vin till maten, och påslag på 400% är inte ovanligt.

Vad som däremot är intressant är kommentarerna från restaurangägare och sommelierer. "Vi måste ta en titt på detta" säger chefssommelier Sören Polonius efter att Metro konstaterat att Grill har bland de högsta påslagen. "Det skall självklart inte vara så höga påslag... Gästerna skall inte behöva betala ett så högt pris".

Ha! Så här har det ju sett ut så länge jag kan minnas, och det är dessutom mer eller mindre satt i system av väldigt många restauranger. Sverige är helt enkelt ett av de vinfientligaste landen i västvärlden när det handlar om restaurang, även om undantag finns. Dessutom tycker jag Metro hamnar lite snett när man bara fokuserar på procent. Riche utmålas som en restaurang med mindre påslag. Och visst, 2007 Dunn Howell Mountain ligger bara 150% över priset på Systembolaget. Å andra sidan handlar det om 1200 spänn för att dra en kork och tillhandahålla glas.

Jag är kanske för pessimistisk, men jag tror inte Metros artikel ändrar på ett dyft. Men det är förstås bra att ämnet lyfts upp och diskuteras. Och lösningen är ju så enkel. Om det kan bära sig att slänga på 300 spänn på en femtiokronorsflaska finns det ingen anledning att lägga på mer på en tusenkronors. Fasta påslag skulle få folk att dricka bättre viner, som gör maten större rättvisa. Som det är nu dricker jag hellre öl.

PS. Hela listan, som det heter.

söndag 9 september 2012

BYOB 8/9






Kvällens vin var utan tvekan 1992 Ridge Monte Bello med sin svala och bordeauxlika men ändå täta fruktkärna. Tätt följt av den sprittande unga, ofliltrerade, slanka Anthill Farms 2010 Campbell Ranch PN. En home run för Kalifornien, som så många gånger förut....

fredag 7 september 2012

2007 Château Troplong Mondot


Det är svårt med höga förväntningar, och efter 2007 Troplong Mondots fina uppvisning senast känns det som att besvikelsen ligger i luften. Men vinet gör faktiskt om samma trick som sist. Efter ett enkelt plopp och någon timme i öppen flaska i väntan på att entrecôten skall bli rumstempererad och färdigsvettad i het grillpanna väntar ett helproffsigt arbete på att få fylla sinnena. Plommon, cassis, violer, jord och en massa goda fat hänger över en drygt medelfyllig kropp med fina syror och skön längd. Det börjar krypa in en smått stallig ton från faten även om helheten fortfarande känns ung. Smaken känns kanske en aning mer ihålig och kärv än senast, men det är inget fel på längden som även har lite genomslag av mineralkaraktär. Återigen slås man över över hur gott det här är att bara korka upp och dricka. Knappast old school, men riktigt bra. (92)

tisdag 4 september 2012

2010 Domaine de l'Ecu Expression de Gneiss


Det var inte mycket som lockade i septembersläppet. Men ambitiös muscadet kan vara trevlig, och efter ett imponerande första smakprov för några år sedan är jag nyfiken på Guy Bossard och hans Domaine de l'Ecu.  Vi korkar upp en flaska 2010 Expression de Gneiss på halvvolley.

I glasen hamnar ett bleksilvrigt vin. I doften ryms citrusfrukter, hö, örter, blommor, lite lakrits och massor med stendamm. Så mycket oxidationstoner eller bokna gula äpplen hittar jag inte, men visst finns lite chenin blanc-tycke som påpekades här. Första intrycket är lite blygt och tillbakadraget, men efter tre timmar i öppen flaska har doften en helt annan intensitet och bredd. Även vita viner kan behöva luft...

Smaken är slank och stenig, med både lite mineralsälta och grapebitterhet i svansen. Syrorna är kanske inte laserskarpa, men fräschören finns där även om längden till en början är rätt måttlig. Men även här lägger vinet i en extra växel med luft. Sammantaget landar det hela i nuläget i betyget klart godkänt med en gnagande känsla av att vinet inte spelar upp hela registret och att här finns mer att hämta efter något år på rygg. Vi lägger undan nån flaska. (87-88+)

PS. 139 spänn, flaskor finns kvar.

PPS. Läs gärna Chris Kissacks fina profil av producenten här.