måndag 31 december 2012

Årets viner 2012


Vroom! Dags att köra in på upploppsrakan av 2012 och vidare in i 2013. Som vanligt är det några flaskor som syns extra tydligt i backspegeln medan dammet lägger sig över ännu ett vinår.

2008 Dunn Howell Mountain. Dunn verkar prenumerera på en plats på årslistan, men jag kan inte rå för att jag verkligen älskar de här vinerna. Sommarens besök på plats gjorde inte förälskelsen svalare. Det vimlade av goda viner i höstens stora vertikalprovning, men frågan är om inte nollåttan är den som skiner klarast så här i efterhand trots sin brutala ungdom. Jag kommer att darra på manschetten när det är dags att korka upp om sådär tio-femton år...

2010 Radio-Coteau Pinot Noir La Neblina. Redan doften gjorde mig i det närmaste förstummad, underbart komplex och lite undflyende. Slående elegans och kanske den godaste jänkarpinot jag har smakat.

2010 Anthill Farms Pinot Noir Campbell Ranch. Sprittande ung, viktlös och daggfrisk, ja rent av lite naturvinsprägel tyckte gänget runt bordet när vi hällde flaskan blint. Ännu en lysande företrädare för den svalare stil som blir allt vanligare i Kalifornien.

2008 Sylvain Cathiard Vosne-Romanée Aux Malconsorts. Fast Bourgogne är förstås alltid Bourgogne. Cathiards nollåtta bjöd på en komplex, elegant väv med underbara proportioner som gjorde att jag knappt registrerade att England precis satte 3-2 bakom Isaksson den där junikvällen.

2010 Jean Foillard Morgon Côte du Py. De svenska vinskribenternas reaktioner på vårens "naturvinssläpp" tillhör årets mer bisarra företeelser, och illustrerade med all önskvärd tydlighet hur långt bakom sina franska, engelska och amerikanska kollegor de befinner sig. Kan vi inte komma överens om att inför 2013 helt enkelt bara smaka vinet utan en massa förutfattade meningar? Det gäller förresten båda sidor av denna infekterade konflikt. Är det gott så är det gott, och goda var precis vad Foillards tior var. Vi sänkte dem i en rasande takt och lyckades precis rädda ett extra sexpack undan korkskruven. De lär knappast finnas kvar om ett år...

2009 Pégau Cuvée Réservée dundrade in och ställde châteauneufskåpet redan i januari. Klassisk purung Pégau av bästa snitt. Frågan är hur man följt upp med 2010? Kan knappt bärga mig...

2000 Philip Togni Cabernet Sauvignon. På pappret är det här en usel årgång, och det finns många som verkar avfärda vinerna helt. Bättre att smaka själv utan att sitta och ha en massa förutfattade meningar. Tognis nollnolla dök upp blint en ljummen majkväll och fick mig att spräcka en lång segersvit i den ädla sporten spot the claret. Plötsligt kändes ett besök hos den gamle på berget helt livsnödvändigt.

2006 Burlotto Barolo Monvigliero. Somliga viner är helt enkelt lite vackrare än andra. Gillar man den här stilen sitter minnet av Burlotto kvar länge. Bra nära definitionen av traditionell Barolo.

1992 Ridge Monte Bello visade ännu en gång att bäst Bordeaux kanske görs i Kalifornien, fast ofta med lite mer stoppning och längd. Grrreat Vin.

2010 Huët Vouvray Sec Le Mont. Att döma av listan tycks det ha varit ett rött år, men vi har druckit mängder av goda vita viner. Inte minst tysk riesling känns mer upphetsande än någonsin. Namn som Keller, Schäfer-Frölich, Dönnhoff, Christmann, Zilliken, Seehof och Emrich-Schönleber har alla goda argument för en listplacering, precis som en del bourgogner och jänkare. Men det är något med Huëts tior som dröjer sig kvar. Torr chenin blanc av yppersta världsklass med sanslös precision och svindlande potential.

Gott Nytt år alla därute!

fredag 28 december 2012

2010 Sandhi Pinot Noir Bien Nacido


Året närmar sig sitt slut, och som vanligt infinner sig en känsla av tillbakablickande och sammanfattning. För egen del är det nog sommarens långa semester i Kalifornien som påverkat året mest. Det känns ibland som jag inte riktigt landat ännu, och det har knappt gått en dag under hösten utan att jag längtat tillbaka.

De kaliforniska vinerna fortsatte också sin totala charmoffensiv mot mina smaklökar. Det är snudd på obegripligt att det fortfarande finns stackars vilseledda själar därute som tror att vinerna bara handlar om någon sorts klumpig, söteldig Nya Världen-soppa. Visst finns det många amerikanska skräpviner som uppfyller alla fördomar, men även om man aldrig haft ork eller nyfikenhet nog att lyfta nosen från Bourgogne, Bordeaux eller Norra Rhône finns det så mycket att gilla over there. Avståndet är inte så långt som en del tror.

En ingång till det moderna Kalifornien kan vara de producenter som samlats under paraplyorganisationen In  Pursuit of Balance. Skapare är Jasmine Hirsch tillsammans med sommelieren Rajat Parr, vars egna Sandhi Wines förstås ansluter sig till organisationens övergripande filosofi och strävan efter ett svalare, mer terroirdrivet uttryck.


Sandhi Wines 2010 Pinot Noir Bien Nacido charmade oss redan i somras där på balkongen i backen ovanför Castro. Härom veckan dök den upp igen i ett helblint sammanhang och sparkade röven så hårt på Groffiers 2010 Les Amoreuses att jag fortfarande inte fattar vad som hände. Visst, vinerna är inte direkt jämförbara eftersom stilen ändå är så pass olika, men det var liksom ingen tvekan om vilken flaska bordet helst ville dricka av de två just den kvällen.

Ikväll dricks vinet för tredje gången när vi sträcker ut med en flaska på hemmaplan. Det finns ingen anledning att nagga tidigare positiva intryck i kanten. Den väldigt uppenbara stjälkigheten från i somras har sjunkit in en del, men nog finns fortfarande en hel del kryddiga, skogiga drag över en sval men tät matta av hallon och mörka körsbär. Faten tassar försiktigt i bakgrunden utan att bråka alls. I munnen - harmoni, friskhet, sval täthet, mineralisk längd, stjälkig kryddighet och en ruskig drickbarhet. Kärlek om man så vill. Kalifornien är i mina ögon det mest spännande och dynamiska vinområdet just nu och jag tycks inte kunna få nog av sådana här grejer.

PS. Sandhi Wines importeras numera av Vinopia som sitter på en riktigt skön Kalifornienportfölj.

lördag 22 december 2012

Tablas Creek vs Janasse

Lite expressbloggande i julstöket...


2006 Tablas Creek Esprit de Beaucastel är oerhört knuten. Det känns faktiskt som rent slöseri att korka upp just nu, möjligen är det mourvèdrekomponenten som ställer till det. Vinet får vila i kylskåp över natt och kommer ut som en helt annan varelse kvällen efter. Då är doften är oerhört rhônelik, blint är jag övertygad om att jag hade hamnat i Châteauneuf-du-Pape. Frukten är blåtonad med hallon, lakrits och kirschiga körsbär tillsammans med kött, örter och en liten touch av fat. Smaken är tät och generös, utan vassa kanter även om tanninerna fortfarande lägger ut en sträv matta. Gott.


I andra glaset landar Janasses 2007 Les Garrigues, ofta utmålad som väldens kanske bästa Côtes-du-Rhône. Sitter ni på några flaskor är det inte fel att prova en snart; det här har utvecklats i rätt riktning från det raketbränsle vinet var som ungt. Visst handlar det fortfarande om en en seriös utmanare till julglöggen, men vinet är betydligt mer harmoniskt nu med några år på rygg. Nosen är kirschig, köttig och kryddig med fina örttoner och lite grillkol. Smaken är bred som en ladugårdvägg, och elegans är knappast det första man kommer att tänka på, men det är gott och inga problem att ta ett glas till. Att sedan hela bordet föredrar kaliforniern är en annan femma...

lördag 15 december 2012

2001 Delas Hermitage Marquise de la Tourette


À point. Delas 2001 Hermitage Marquise de la Tourette är perfekt som den är just nu. Öppen och god med fina mognadstoner, klart inne i optimalt drickfönster. Doften är rödfruktig med lite drag av apelsin, och så tjära, chark, lakrits och lite tobak och blommor. Silkig och harmonisk munkänsla med helt nedsmälta tanniner, och en fin utväxling i svansen där frukt, syror och mineraler jobbar fram en ordentlig längd. Klart bästa flaskan hittills. För min smak behöver det inte hända mer än så här mognadsmässigt. Drick nu och njut.

söndag 9 december 2012

2009 Ridge Cabernet Sauvignon Estate


Det är mycket kärlek nu, men jag måste faktiskt kärleksbomba lite på Ridges 2009 Cabernet Sauvignon Estate. Här får man handskördad, naturjäst-jäst, försiktigt svavlad Monte Bello-frukt för inte många pengar. Hantverket är det samma som hos flagskeppet. Det här handlar inte i första hand om ett nedklassat andravin utan om ett vin från vingårdslotter som ger en mer tillgänglig och lite mer snabbmognande stil.

Och en riktigt skön cabernet är det, gjord i en otvetydigt generös cali style men samtidigt med en sådan friskhet att den inte borde skrämma bort någon Bordeauxälskare. Åtminstone inte de som fortfarande köper claret från den här sidan millenieskiftet. Nosen lägger ut en frisk matta av blommor, ljus tobak och nyklippta örter över grusjord och cassis, och så lite kött, kryddor och lakrits. I munnen landar ett vin med saftiga friska syror, tillgängliga medhårstanniner och en fin kärna av frukt. Eftersmaken är lång och skönt mineralisk.

Det här är ungefär lika gott som den fenomenala nollåttan, ja kanske till och med lite mer charmigt och omedelbart medan nollåttan visade mer av kraft och lagringskrav. Visst märks det att vinet är ungt, och det finns en liten kolasötma från de till endast femton procent nya faten som säkert kan störa en del, men jag har svårt att komma med invändningar. Riktigt god skit.

PS. I sammanhanget är det på sin plats att också strössla lite kärlek över importören Vinunic, som fått hit en rejäl dos flaskor till så gott som samma pris som hade man haft K&L runt knuten...

fredag 7 december 2012

2008 Burlotto Barolo Acclivi


Men åh, vad den är vacker! Ja, det finns ingen bättre beskrivning av Burlottos 2008 Barolo Acclivi. Den är totalt burgundisk med en slående elegans trots ungdomen. Efter någon timmes luft strömmar rena skolboksexemplet av traditionell barolo ur kuporna, med körsbär, hallon, rosor, thé, grusväg, lakrits och en liten örtkvist. Smaken fyller på med syror, mineraler, ursnygga tanniner och en rejäl längd trots den friska slanka munkänslan. Som om någon tagit summan av druva, jordmån och årgång och med varsammast möjliga hand hällt ned den i glaset.

PS. Snudd på lika bra som 2006 Monvigliero. Finare Vinare gillade här. Inköpt hos Atomwine.

onsdag 5 december 2012

2009 Monsanto Chianti Classico Riserva


Brrr. Efter att resan hem från jobbet plötsligt tagit fem gånger så lång tid som vanligt är det skönt att skaka av sig snön, dra på sig en varm tröja och öppna något värmande till maten.

För Monsantos 2009 Chianti Classico Riserva är faktiskt rätt värmande, i en mörk och robust stil som nästan får tankarna att ta några snedskär åt södra Rhônedalen. Inte så att här finns någon uppenbar hetta eller alkoholsötma, men massor av mörka körsbär, svarta vinbär och hallonpastiller tillsammans med lakrits, kryddor och örter. Ja, mer än så från växtriket faktiskt, lite toner av bark och undervegetation tittar också fram tillsammans med svart té. Och massor av krossad sten. En lite ruffig men fin doft.

Smaken bjuder lite ung kärvhet, men är ändå rätt väluppfostrad med tämligen välkammade tanniner och ganska avrundade syror under frukttäcket. Kanterna har sannolikt slipats ned en smula av den varma årgången, men inget fel i det! Det här är lättbegripligt och gott redan nu utan att på något sätt vara utslätat. Kan förstås lagras en smula, men drickes gärna igen i närtid precis som den är just nu med lite luft.

söndag 2 december 2012

2004 Mastroberardino Taurasi Radici


Aglianico, säger ni? Fanken, det här är ju ursköna grejer, helt klart gjorda på en av världens stora druvor. Här finns aromatik, komplexitet, längd ... fast vänta lite nu. Ha! Mig lurar ni inte. Aglianico må plocka fram guldfisken i mig, men några veckor kan jag i alla fall hålla en tanke i huvudet. Den här gången dras korken med en hel del förväntningar...

Som faktiskt infrias med råge. Sablar, vilket urgott vin! Doften är inget annat än helt underbar med eteriska toner av rosor, menthol och en gnutta trälim parade med jordiga mineraltoner och en tät, mörk körsbärsfrukt. Det märks att det här vinet ser lite mer ny ek än Riservan, men det handlar om läckra fattoner av tobak, lakrits och en massa kryddor snarare än slibbig vanilj och choklad. Här blir man gärna sittande med näsan i kupan.

Smaken bjuder upp med sköna syror och en massa balanserade hästkrafter under huven. Tanninerna nafsar fortfarande skönt, men har förvandlats till ett finkornigt pulver under de tre och ett halvt år som gått sedan jag smakade senast. Vad som däremot inte har ändrat sig är längden. Avslutningen är riktig, riktigt lång med massor av mineraler.

Återigen är det bara att applådera, det här är så mycket kärlek. Bravissimo, Mastroberardino! Ni börjar segla upp som av mina absoluta favoritproducenter.