söndag 30 juni 2013

2010 Château Montelena Cabernet Sauvignon


Vi har en riktig Napa-klassiker i glasen ikväll. Château Montelenas chardonnay var en av de kalifornier som spöade uppblåsta fransmän i den där legendariska provningen i Paris 1976. Kul att se att Teriffic Wines har börjat ta in vinerna till Sverige. Kvällens vin är en blandning från olika vingårdar i Calistoga i dalens norra ände, och skall inte förväxlas med Montelenas klassiska Cabernet Sauvignon Estate. Det här skall snarare ses som ett andravin, där man söker lite mjukare struktur och tidigare tillgänglighet. 91% cabernet sauvignon, 7% Merlot och 2% cabernet franc.

2010 Château Montelena CS Napa Valley öppnar med svartvinbärssaft och röda äpplen tillsammans med grön paprika och tobak. Fruktmognaden känns ganska återhållen i en lite gammeldags stil. Faten sitter redan ihop fint med helheten, och efter en tids luftning lyfter sig lite nyklippta örter och mint från glaset. Inte jättemärkvärdiga grejer, men det här är förstås fruktansvärt ungt.

I munnen bra syror och förvånansvärt välkammade, tillgängliga tanniner. Lite ungdomlig malolaktisk smörkola dröjer sig fortfarande kvar, men annars handlar det mest om samma saftiga svartvinbärsfrukt som i doften. Inte några mineraler att tala om, och eftersmaken är tyvärr lite åt det korta hållet, men samtidigt rätt välproportionerad utan hetta.

Jag hade i ärlighetens namn högre förväntningar på det här. Och då infinner sig som vanligt frågan om man skall skriva något eller inte. Nej, jag har inte erfarenhet av tjugo mogna årgångar av detta vin, men jag är återfallsförbrytare när det gäller att korka upp ung Napa. Just nu är vinet väldigt enkelspårigt och inte så jättekul med all svartvinbärssaft, men jag förstår också att det är vanvettigt ungt. Det lär plocka upp mer komplexitet med lite tid, och redan nu blir det pluspoäng för en lite gammeldags återhållen munkänsla. Sannolikt ett klart bättre vin om några år. Till syvende och sist är det dock den egna plånboken som styr.  För egen del lägger jag ned någon flaska men avstår från att beställa fler.

PS. Det svenska priset är för övrigt ruskigt bra i sammanhanget. I BS kan man också hitta Montelenas chardonnay och deras CS Estate.

lördag 29 juni 2013

2010 Jiménez-Landi Sotorrondero


Fler vidgade vyer! Det är alltid lika roligt när någon väcker ens nyfikenhet och får en att springa på lite nya bollar. Den som lyckades med konststycket den här gången var signaturen LeifS i den diskussionstråd som följde på Finare Vinares post om viner från Ribera del Duero. Ja, det är väl lika bra att lämna över ordet till LeifS själv:

Ett av många exempel på seriöst nytänkande i Spanien är vinet El Reventón från distriktet Méntrida utanför Madrid, gjort på 100% garnacha och odlat på 850 meters höjd (fler andra intressanta viner kommer f.ö. från denna tillverkare). Vinet är ingen oral ekplanka även om det nu lagrats på fransk ek, omärkligt. Syran är härligt apelsinlik, åtföljd av en mineralitet som är unik för detta område. Inte bara eftersmaken är lång och harmonisk, utan även lagringstiden. Framförallt är detta ett vin som rymmer en magi skapad av garnachan, en vandring i ett hemligt landskap som gör vinet till en följsam vän vid måltiden. Tilläggas kan att Jiménez-Landi jobbar ekologiskt, och inte är mer varumärkesdrivna än någon annan seriös vinodlare som vill överleva på sin passion; produktionen är på ca 1500 flaskor.

Visst blir man sugen på att smaka? Men vad är det här för grejer egentligen? Jag har faktiskt aldrig hört talas om vare sig producent eller appellation. Svaret finns förstås bara en googling bort. Det visar sig att hela operationen startades så sent som 2004, även om vingårdarna funnits i familjen Jimenez-Landis ägo ända sedan sextonhundratalet. Området Méntrida ligger några mil sydväst om Madrid, och det är här på mellan 580 och 850 meters höjd man odlar huvudsakligen garnacha/grenache tillsammans med lite syrah. Rankorna är gamla och odlingen är biodynamisk eller ekologisk. Den uttalade målsättningen är att göra viner med balans, finess, elegans, och mineralkaraktär. Receptet för detta känner man igen från många andra kvalitetsproducenter - minimal intervention, handskörd, naturjäst, uppfostran i fat modell större och så en pytteskvätt svavel. Inga konstigheter förstås, men samtidigt väldigt långt från den bling-bling och tvåhundraprocentiga nya ek som för många har blivit nidbilden av det Nya Spanien.

När det visar sig att Jimenez-Landi faktiskt har svensk importör, och att Vinunic dessutom lagt upp instegsvinet Sotorrondero i beställningssortiment känns saken klar. Klick, hämt och plopp. I nosen får man en inbjudande doft med rätt druvtypiska drag av söta hallon och körsbär. Vidare en hel matta av undervegetation. Inte direkt garrigue, men inte så långt ifrån heller. Det är örter, skog och kåda toppat med lite lakrits och någon blomkvist.

I munnen en tydlig varmjordskänsla utan att det går över styr. Visst finns lite värme i svansen, men allt hålls i ganska strama tyglar av klart godkända syror och lite skönt tanninsnörp. Ingen störig ek. Skapligt lång eftersmak som gifter sig finfint med det grillade på tallriken.

Det här är absolut inget stort vin, men gott och rent i en rätt klassisk sudiste-stil. Levererar ungefär som en god Côtes-du-Rhône Villages. Samtidigt är det här en stil hos spanska viner som jag har liten erfarenhet av och som ger mersmak. Det nya Nya gamla Spanien. Vore kul att prova producentens mer amibitiöst anlagda grejer. (89)

PS. Ligger i BS som sagt. 159 pix.

torsdag 27 juni 2013

2009 Edi Kante Sauvignon


Dags för vidgade vyer! Friulien är en så gott som vit fläck på vinkartan för mig. Men spenderar man lite tid i vinbloggosfären går det inte att undvika att frestas av Billigt Vins tålmodiga missionerande för regionen och dess viner. Klart man blir nyfiken och vill smaka. För bakgrund är det enklast att ta rygg på Ingvar och Jörgen här.

2009 Edi Kante Sauvignon är rejält blyg till en början och upplevs som stenhårt knuten. Här behövs lite tid för att vinet skall få morna sig. Fast även när det vaknat handlar det om ganska finstämda saker. Jag trodde man skulle få lite mer av typisk druvkaraktär och grönhet, men blint hade jag aldrig gissat sauvignon blanc. Snarare rätt elegant chardonnay, och precis som med en Bourgogne är det i kupor vinet verkligen kommer till sin rätt. Här får man friska citrustoner, gulfrukt, en liten örtkvist, ytterst försiktiga fattoner och massor av rökig mineralkaraktär. En fin sniff som väcker intresse och inte visar allt på en gång.

Smaken kommer med tydlig mineralkaraktär, fina syror och en rätt generös frukt. Här finns mer kraft än doften antyder. Och det är väl egentligen enda invändningen - slutklangen känns en smula baktung med en anistonad alkoholvärme. Återigen kommer räddningen med luftning då toner av citrus och grönt äpple får överhanden och det hela rättar till sig en smula.

Allt som allt ett gott och rätt elegant vin. Ett uppenbart skickligt hantverk där Carsos röda jordmån skiner igenom. Det här var enda flaskan, inköpt av ren nyfikenhet från Atomwine (169 DKK). Får nog bli lite mer Friulien i framtiden.

måndag 24 juni 2013

2011 Arnot-Roberts Trousseau Luchsinger Vineyard


Är det en rosé? Eller något orange? Nej, det är en trousseau från Kalifornien. Say what?

Det är synd att säga att trousseau är en stapelvara här hemma. Vi dricker tyvärr rätt lite vin från Jura som är druvans hemvist. Inte blir det några nämnvärda mängder portvin eller madeira heller, där man annars också kan stöta på den (fast under namnet bastardo). Och kombinationen Kalifornien och trousseau, ja den känns väl ungefär lika vanlig som en enhörning.

Bakom vinet finns den stekheta producenten Arnot-Roberts. Det här är det vin som kanske mest hjälpt till att flytta duon till fronten av den nya vågen av kaliforniska producenter som söker svalare uttryck. Första årgången slog ned som en bomb i vissa kretsar för några år sedan. Va, kan man göra sådana här grejer i Kalifornien?

Familjen Luchsinger är odlare i appellationen Clear Lake norr om Napa och Sonoma, och säljer druvor till flera storproducenter. De bestämde sig för att plantera lite bastardo tillsammans med andra portvinsdruvor i förhoppning om att någon skulle vilja göra fortifierat vin på dem. Så var inte fallet, och historien kunde ha slutat där. Men för några år sedan satt barndomsvännerna Duncan Arnot Meyers och Nathan Lee Roberts och letade sig fördärvade efter kaliforniska odlingar med trousseau. De älskade uttrycket druvan får i Jura och ville göra en egen tolkning. Efter mycket letande hittade man fram till familjen Luchsinger och resten är nutida vinhistoria som pågår i skrivande stund.

Den där enhörningen håller nämligen på att bli en häst. Numera finns sticklingar från Luchsinger vineyard planterade på andra håll. Wells Guthrie på Copain har fått några och producerar nu en trousseau från Russian River Valley. Stolpman Vineyards annonserade bara härom veckan att man i samarbete med Rajat Parr planterat druvan i Santa Barbara. Och uppe i Oregon har Eyrie Vineyards gjort de första större nyplanteringarna på tjugotre år. Ni kan gissa vilken druva.

Fortfarande handlar det bara om totalt något dussin hektar. Det är möjligt och kanske sannolikt att  jänkartrousseau aldrig blir en stor produkt. Cabernet sauvignon och pinot noir behöver knappast se sig oroligt över axlarna. Men det lär bli en spännande resa.


2011 Arnot-Roberts Trousseau Luchsinger Vineyard är en ljus och helt transparent uppenbarelse med inslag av tegel och orange. Doften skickar upp parfymerade slingor av blommor och förför med en alldeles bedårande rödfrukt med inslag av jordgubbar, rönnbär, äpple och blodapelsin. Vidare lite örter, rökiga mineraler och en mild kryddighet, nä nu måste man bara smaka.

I munnen landar ett slankt och svalt vin som sträcker ut på ett härligt sätt. Syrorna är förstås friska, men här finns också förvånansvärt mycket stoppning. Munkänslan är allt annat än gles trots det lättfotade anslaget och de endast 12,3 procenten. Med tanke på doft och utseende är den rejäla ryggraden av finkalibriga druvtanniner nästan överraskande. Eftersmaken klingar ut i en frisk röd båge med en liten angenäm bitterhet som kontrast till alla blommor och jordgubbar.

Det här är inget annat än svingott, något av det perfekta sommarvinet. Lysande tillsammans med en klassisk caesarsallad med grillad kyckling, och rent livsfarligt på egen hand i solen. Kalifornien. Sicka grejer som händer.

måndag 17 juni 2013

2011 Georges Descombes Morgon


Amen, lägg av nu. Hur gott är inte det här? Kanske inte stort, men vilket slurp det är. Hallon och körsbär, stenigt grusdamm, och så en skön grön blomsterkvist. I munnen lättfotat och saftigt men allt annat än slätstruket. Härlig friskhet och en sällsam förmåga att få handen att sträcka sig efter glaset så fort man ställt ned det. Bara en klunk till...

Det kommer kanske en dag när jag tröttnat på Beaujolais. Men för stunden är jag en dreglande bojo-junkie som inte kan få nog av sådana här grejer. Den här gången står den pigga oberoende vinhandlaren Caviste för fixen.

söndag 16 juni 2013

Middag chez Nettare e Gioia

Vi kvistar över till casa Wennerstrand för en middag. Massor av mat, massor av vin, massor av filmer och Nintendo för barnen. Här följer lite korta noteringar...


 2009 Spreitzer Hattenheimer Wissenbrunnen begrep jag inte riktigt. Fin näsa med stenar, citrus och päron, men svansen var honungssöt och rätt tung med hög extraktion. En del mineraler, men jag vill ha mer stuns och spänst i min riesling. Kändes väldigt tung och varmårspräglad med många gissningar i Pfalz...


1999 Trimbach Clos Ste Hune öppnade med mognadstoner av härsket smör, späntved och gamla gympadojjor över petroleum och citrus. Wow, nu snackar vi old school. Smaken var gammaltestamentligt torr och sträng. Sådana här viner görs knappt längre. Att döma av den allmänna muggigheten gick gissningarna direkt till Trimbach från slutet av nittiotalet. Ett fint hack i sängstolpen, men ärligt talat, skall det vara så här muggigt? Dags för genererationsskifte?


Då gav 2009 Radio-Coteau Chardonnay Savoy ett betydligt mer energifyllt och upplyftande intryck. Fanken, det här är ju svinbra. Klockrent avvägda fat, sköna kryddor, fin citruston och god gulfrukt. Balansen fanns där ända upp till rumstemperatur med goda syror och skön svalhet under den generösa frukten. Underbart gott.


2006 Sine Qua Non Raven Grenache tangerade verkligen gränsen för vad jag pallar vad gäller fruktmognad och fat, men landade på precis på rätt sida till entrecôten och den ankflottstekta potatisen. Massiv frukt med violer, korv, tjära och gummi där faten var snudd på aggressiva med terpentin och rök. Det här måste vara en Cali-syrah? Jodå, men bara åtta procent och resten grenache. Vad katten. Smaken var maffig och fullmatad med en del anisvärme, men ändå smooth och balanserad på ett närmast paradoxalt sätt. Totalt hantverk i den här stilen. Jäkligt gott, tack för den.


2011 Arnot-Roberts North Coast Syrah var lite av motsatsen med sin svala frukt och munkänsla. Jag tog med den här för att jag ville att bordet skulle få smaka, och flaskan gick åt i ett rasande nafs nästan innan vi hade diskuterat vinet. Gott, bojo-frukt, bra syror var vad som hördes även om somliga ville ha lite mer frukt och kraft med facit i hand. Hänvisar till min förra post för övrigt.


2008 Mount Eden Estate Pinot Noir var i mitt tycke alldeles à point just nu med fin kryddighet, god körsbärsfrukt och drag av kött, jord, undervegetation och äpplen, men kanske var jag lite jävig eftersom det här också var mitt vin? Någon tyckte sig finna en liten störande dillton, medan damerna runt bordet gav extra tummar upp. Verkar utvecklas i skön takt med härlig balans. Håller nog ett tag till, men varför vänta?


Sean Thackreys galna kitchen sink blend Pleiades Old Vines XVIII var så gott som slut innan vi började gissa blint. Snacka om drickbarhet! Bärig och örtig med lite lakrits, rent försvinnande goda helknasiga grejer utan tillstymmelse till alkoholhetta. Alla gillade. Lika bra som XXII förra sommaren.


Giacomo Fennocchios 2006 Bussia Riserva ställde skåpet i gamla världen igen. Så här skall nebbiolo smaka! Eterisk doft med menthol, kösbär, grus och örter över en välbalanserad, slank munkänsla med underbar syror och goda druvtanniner. Precis lika bra som förra gången, vilket vin.

För övrigt noterades en 1990 Fontalloro med bra vitalitet även om frukt/fat-kombinationen drog en del åt julmust. Efter någon halvtimme i glasen vek vinet dock ner sig med nyponsoppa och järnfilsspån. Personligen vill jag ha min sangiovese lite yngre. Drick upp nu om ni sitter på några flaskor.

PS. Så här i efterhand ser jag vilken slagsida mot Kalifornien det blev. Inte mig emot, det finns nog inga viner jag hellre jagar just nu. Bokningarna inför sommarens resa är så gott som klara, om några veckor drar vi iväg mot the West Coast...

Kul att se alla musikjournalister snubbla över sig själva för att hitta discoreferenser i Daft Punks senaste när det egentligen handlar om fet West Coast från skarven runt '79-80 där hälften av studiomusikerna är medlemmar i Toto. Här är en skön Daft Punk-singel från 1981...

lördag 8 juni 2013

2007 Remelluri Reserva


Jag vet att man kanske inte kan tro det om man läser den här bloggen, men det händer faktiskt att jag blir sugen på spanskt vin. Idag var en sådan dag. Möjligen triggades det hela av att jag såg den här juninyheten på hyllan när jag egentligen bara skulle köpa några öl. Att kvällens meny skulle bjuda på en rejäl entrecôte med grillade grönsaker och en klick béarnaise kan också ha spelat in, precis som minnena av nollfemman.

Ett spontanköp senare är det dags att njuta av maten och vinet. Och att försöka dra några slutsatser:

1. Det här känns som en modern, fyllig Rioja, med ganska maffig, ren frukt lagrad i övervägande fransk ek. Inte så mycket av dill och oxidation med andra ord.

2. Har man svår ekallergi är det nog inte värt att ens prova det här vinet. För nu snackar vi rostade fat. Kaffe, choklad, kryddor, tobak, fudge och kåda. Det blir aldrig en smetig Bounty Bar av det hela, men som sagt. Jäkligt. Mycket. Trä. Med en extra planka ovanpå. Men det var jag å andra sidan inställd på, och det är en rätt god planka.

3. Bland all den där eken finns ändå en hel del annat att hitta. Som en riktigt snygg höjd av blommig violparfym. Dessutom lite jord och en polerad och ren mörkblå frukt. Nästan lite mineraler i svansen, samt lite smaskiga drag av kött. Eller vänta, det kanske var faten igen.

4. Smaken sitter som en smäck till en bit grillat kött. Massor av frukt, men samtidigt med klart godkända syror och lite masserande tanniner. En rätt fluffig munkänsla på det hela taget, med en liten känsla av alkoholvärme i svansen även om vinet klockar in på beskedliga 13,5% enligt etiketten.

5. Gillar man stilen levererar det här väldigt mycket vin för bara 149 spänn.

6. Och inte känns det som man måste vänta heller. Jag tror inte det här blir bättre med mognad. Fast glöm för den delen inte att lufta. Vinet öppnar upp sig och lägger in ett par extra växlar med två timmar i karaff.

PS. Juninyhet som sagt, och en massa flaskor kvar. Bra pris också, är det månne den tragiska spanska krisen som spelar in? Tror jag köper några flaskor till, det här kommer att landa som en smäck hos mina föräldrar som aldrig har bangat för lite ek ;-)
_________________________________________

PPS. Harkel. Ursäkta. Det vara bara en sak till jag sitter och funderar på med sista skvätten av det här visserligen utmärkta vinet i glaset. Det är möjligt att det säger mest om min egen inskränkthet och bristande erfarenhet men jag kan inte riktigt låta bli. Det handlar egentligen om den här diskussionen hos Punkarn.

För det går inte att komma ifrån att det här vinet trots allt är rätt mycket main stream. Helproffsigt och snyggt, javisst, men hade jag hamnat i Rioja blint? Jo, kanske, åtminstone möjligen i Spanien. Men det hade jag nog tagit mer på faten än på några terroirmarkörer.

Finns det ingen ung välutbildad vinmakare som ärver en plätt lysande mark i Rioja Alta eller Alavesa och helt enkelt tänker att va fan; jag struntar i alla de där faten och satsar på tank eller åtminstone neutral ek? Ren tempranillo, ren terroir, det moderna Spanien utan en massa smink. Det vinet vill jag verkligen smaka.

torsdag 6 juni 2013

2012 Keller Riesling von der Fels


Sommar på flaska! Jo, Kellers 2012 von der Fels är förstås alldeles purung med lite nyjästa päronaromer, och jo, den kommer att bli ännu bättre med lite ytterligare tid i flaska, men vad spelar det för roll? Den är alldeles ljuvlig redan nu också. Daggfrisk, kristallklar och viktlös med massor av citrus och drösvis av kalkstensmineraler. En klockren årgång av det här vinet, en årgång som dessutom pimpats upp med några extra fat från lägena Abtserde och Morstein. Det här vill man dricka igen och igen...

söndag 2 juni 2013

2011 Julien Sunier Morgon


Jamen så här skall Beaujolais smaka! Hallon- och körsbärsfrukt, kryddor och rökelse, örter och stjälkiga blommor, stenar och kött. Det finns lite naturvinsprägel om uttrycket ursäktas, men allt handlar om renhet utan tillstymmelse till brett, oxidation eller hönsskit. Smaken är sådan som brukar får engelskspråkiga skribenter att hala fram adjektiv som sappy och crunchy. Den är bedrägligt lätt på foten, men med god längd. Syrorna sitter där de skall, och de snälla tanninerna ger ett skönt motstånd. Det är omöjligt att inte vilja ta en klunk till så fort man satt ner glaset.

Julien Sunier är ett nytt namn med bara tre årgångar under bältet, men han har erfarenhet från såväl Kalifornien och Nya Zeeland som från négocianterna Potel och Mommessin. Han gör uppenbarligen allt rätt, även om receptet inte verkar skilja sig nämnvärt från andra producenter av kvalitets-bojo. Det handlar som vanligt om att låta vingården tala. Gamla rankor, naturlig jäst, neutrala bourgognefat, och så en liten skvätt svavel. Denna Morgon kommer från två lägen - Corcelette och Oeillat. Jag har provat vinet vid två tidigare tillfällen med samma förtjusande resultat, och när vi nu sträcker ut med en hel flaska på hemmaplan är det ingen tvekan alls. Riktigt god skit som borde tilltala alla älskare av namn som Foillard, Lapierre, Balagny och Descombes.

PS. Inhandlad hos Roberson. 190 spänn.