onsdag 27 november 2013

2012 Dr. Bürklin-Wolf Wachenheimer Riesling Trocken


November säger ni? Regn och rusk och ett mörker som sänker sig redan vid tretiden? Glöm det, här snackar vi solens första värmande strålar i april, fågelkvitter och höga klarblåa skyar. Vi har nämligen korkat upp Bürklin-Wolfs purunga 2012 Wachenheimer Riesling som inte är annat än svingod. Hur katten gör de det egentligen, tyskarna? Vilken sanslös renhet, vilken lekande lätthet, vilken friskhet. Smarrig doft av päron, persika, citrus, dragon och mineraler, och så en sval, rensande munkänsla med klingande syror och gnistrande mineralkaraktär som bara inbjuder till en klunk efter en annan. Det här verkar ha varit en klockren årgång i Pfalz, perfekt fruktmognad utan tyngd. Vinet är urskönt nu, och kommer sannolikt vara rent livsfarlig framåt vårkanten när den lilla nyjästa päronton som ändå finns där har försvunnit. Var katten lade jag solglasögonen?

PS. Moestue via BS. Ynka 146 spänn. Påfyllning, bitte.

lördag 23 november 2013

2005 Domaine la Barroche Fiancée



Ahh, 2008. Minns ni? Vinbloggosfären bestod av blott en handfull rosenkindade entusiaster som snällt köade till monopolets nyhetssläpp, Beaujolais var ett räligt skumbanandoftande vin man helt kunde strunta i, och minst en gång i veckan dök det upp en hyllningspost till Julien Barrot och hans Domaine la Barroche. O, quae mutatio rerum...

Nåja. Sedan dess har det tillkommit några fantastiska vinbloggar jag läser flera gånger i veckan, och svenska vinälskare har äntligen kunnat ta de första stegen ut på en fri marknad och faktiskt köpa de viner de själva vill från europeiska handlare. Men om Julien Barrot är det förhållandevis tyst. Dags att se vad som egentligen blev av de där första hyllade årgångarna med lite tid på rygg.

Fast årgång 2005 är så klart inte lastgammal ännu. De flesta viner är ännu väl unga, och klassiska grejer som Clos des Papes och Pégau tänker jag låta ligga ytterligare en tid. Mycket riktigt har 2005 Fiancée också en ganska ungdomlig uppsyn fortfarande, även om det börjar smyga sig in lite mognadstoner av fikon. Annars handlar det mest om moderna fatiga intryck med cassis och kirsch, tobak och kött, lakrits och choklad. Men också en massa violer och garrigue som sätter ursprunget i södra Rhônedalen även om stilen i övrigt är rätt internationell.

Den här stilen är i ärlighetens namn inte alls vad jag går igång på nuförtiden, men man måste ändå applådera ett snyggt hantverk när man stöter på det. Det här sitter ihop rätt bra, med syror på plats och en matta av chokladiga tanniner. Kan säkert ligga åtminstone fem år till. Vi har laddat upp med en massa fett och protein i form av rosastekta lammracks och gratin saint nectaire, och vinet gör såklart jobbet. Gott, men utan pulshöjning.

Julien Barrot har slopat den här cuvéen i och med årgång 2007, till förmån för sin Cuvée Signature som därmed fått bättre fruktmaterial. Säkert ett klokt beslut, i ärlighetens namn var väl kanske den här blandningen av grenache från gamla stockar och fatad syrah från unga lite av en krystad allians. Jag lär få återkomma till nollsjuorna som ligger till sig, men man borde kanske kolla till dem. Frågan är som vanligt om det egentligen lönar sig att lagra. Just den här årgången var nog bättre i sin sprittande ungdom. Det tyckte åtminstone Frankofilen årgång 2008, men vi kanske alla var bättre förr...

lördag 16 november 2013

2001 La Rioja Alta Rioja Gran Reserva 904


Det är november mina vänner, och som vanligt handlar det mest om att överleva. Borra ner huvudet, fälla upp kragen och söka så mycket tröst det går i tidlös elegans. Vad passar väl bättre än en av vinvärldens riktiga klassiker, La Rioja Altas Gran Reserva 904? Speciellt som det nu är nollettan på hyllorna, en årgång som sägs få gamla spanjorer att möjligen göra jämförelser med 1964, men annars är det nog få årgångar som kommer upp i samma klass. Åtminstone de senaste femtio åren.

Trots att nollettan har ett drygt decennium på nacken är det uppenbart att här finns en fin uppsida, och med lite luftning framträder fina toner av mint och kryddor över en rätt mjuk, rödaktig plommonfrukt. Läder och jord fyller på tillsammans med balsamiska toner och lite blommor på toppen. Och så en del ek. Det vore förstås inte en traditionell Rioja utan den och vem är jag att komma med invändningar; man måste ändå beundra sådana här producenter som kör sin stil år ut och år in. Men jävligt mycket ek är det, av vanillinstinn amerikansk sort. Kola, fudge, chokladpraliner, kaffe, tobak och mängder av dill. Vi dricker en rejält fatad Bordeaux i andra glaset men man hajar ändå nästan till varje gång man återvänder och möts av Riojans vaniljsöta dillångor. Fast det funkar på något vis. Det finns en elegans trots trävirkets alla overdubs, och det går inte att komma ifrån att det doftar väldigt mycket Spanien.

Och smaken är faktiskt ännu bättre än doften. Slank och lite syrlig, men med en fin kärna av frukt som borgar för ett långt liv. Riktiga Rioja-aficionados skulle så klart inte drömma om att öppna den här flaskan på tio år ännu, men vi otåliga möts av mjuka men ändå höga syror, ett skönt grepp från finmaskiga tanniner under polymerisering, och en lång avvägd eftersmak. En allt igenom rätt vänlig och klassisk munkänsla, fortfarande ungdomlig men med fin harmoni. Det här kan vara den bästa årgång jag har smakat av det här vinet, och med luftning blir all den där eken klart mindre märkbar. Sånt här vill man definitivt dricka ibland.

söndag 3 november 2013

2012 Dirty & Rowdy Mourvèdre Santa Barbara Highlands



Vi har ett riktigt hipstervin i glasen. Dirty and Rowdy har på kort tid blivit en av de mer omtalade producenterna i den nya kaliforniska vågen. Som så ofta handlar det tyvärr om riktigt små volymer, och vinerna är ruskigt svåra att få tag på. Kvällens vin sålde slut redan halv nio på morgonen när det släpptes i början av juni. Jag fick sälja en njure i Los Angeles i somras för att få tag på en flaska. Bakom projektet finns två mat- och vinbloggare och deras fruar. Det finns förstås en historia här...

Man kan säga att allt började 2009. Hardy Wallace bodde i Atlanta och jobbade med marknadsföring på Kodak, som hade brottats med ekonomiska svårigheter i flera år. Nu meddelade chefen att han tyvärr var tvungen att avskeda Hardy. För många skulle ett sådant besked innebära en djup livskris. Hardy själv har i efterhand sagt att det var den bästa dagen i hans liv.

Uppsägelsen blev en möjlighet till nystart. Hardy sålde huset i Atlanta och flyttade till Kalifornien. Äntligen kunde han helhjärtat ägna sig åt vad som varit hans egentliga passion i flera år, nämligen vin. Efter att ha arbetat och knutit kontakter hos producenter som SaliniaFailla och Corison var det dags att pröva de egna vingarna och försöka göra eget vin tillsammans med vännen Matt Richardson. Hardy hade i flera år skrivit vinbloggen Dirty South Wine, medan Matt drev matbloggen Rowdy Food. Dirty and Rowdy Family Winery var fött.


Hur startar man egentligen ett eget vineri i Kalifornien? Ja, ser man till en del av de nykomlingar som dök upp för sådär tio år sedan verkar receptet enkelt. Man sätter bara sprätt på en ansenlig del av sina miljoner, köper en prima markplätt, låter en inredningsarkitekt leva ut alla sina våta drömmar i ens nybyggda vineri, anställer konsulter som exempelvis David Abreu och Michel Rolland, sätter prislappen på några hundra dollar flaskan för den första årgången, och sedan är det bara att luta sig tillbaka och se poängen trilla in. Fråga bara Cliff Lede. Eller Mark Nelson på Ovid. Eller Tom Futo.

Men för vanliga dödliga utan en massa miljoner i ryggen då? Ja, då får man be vänner om hjälp, i detta fall bland andra Pax Mahle från Wind Gap Wines. Och man får ta vad som finns tillgängligt i form av inköpta druvor. De första årgångarna har Dirty and Rowdy gjort två viner - en vit skalmacererad Sémillon och en röd Mourvèdre. Ingen av druvorna stod högst på Hardys lista, men man gillade de resultat man fick och kände förtroende för odlarna. Nu har man utökat portföljen med Mourvèdre från fler lägen i delstaten, och dessutom lite Petite Sirah, Chardonnay och en sprillans ny tappning av Pinot Blanc pétillant naturel...

Om valet av druvor var lite slumpmässigt så finns det en sak som Dirty and Rowdy aldrig tvekat en millimeter om. Stilen. Det har hela tiden handlat om att göra precis sådana viner man själv vill dricka. När det handlar om rött är den främsta förebilden Beaujolais från Marcel Lapierre. Alltså premierar man lätthet och syra, vilket innebär tidig skörd och en icke-interventionell framställning som man i Europa mest ser hos producenter i naturvinsfacket. Och alltså sitter vi här med en ljusröd Mourvèdre som klockar in på 11,6% alkohol. Bandol it ain't...


Nej, det är nog ingen som skulle gissa Bandol om man fick 2012 Santa Barbarbara Highlands Mourvèdre blint. Fast knappast heller Kalifornien. Den här syrliga röda frukten hör hemma i gamla världen med jordbuggar, körsbär, lingon och rönnbär. Det finns försiktiga drag av jord, och så citrustoner och lite stjälkig kryddighet med kanel.

Smaken är knappt medelfyllig och frisk, tart skulle nog en jänkare säga, med en minimal stramhet från de mesiga tanninerna. Fin renhet i frukten, men också lite ungdomliga kartiga drag och en gnutta grönhet i de spetsiga syrorna. Riktigt rensande eftersmak med blodapelsin och stjälkkryddor. Vinet är slankt, svalt och lättdrucket, helt enkelt gott i en välbekant stil. Det är inte svårt att dra paralleller till såväl naturlig Beaujolais som något från Arianna Occhipinti, eller kanske till valfritt glas på en hipp vinbar i Paris.


För är det något som sticker ut i det här vinet så är det just stilen. Förvisso en mycket sympatisk sådan, men trots allt en medveten stil. Det finns en likriktning hos många viner i naturvinsvågen, precis som det finns hos parkeriserade tungviktare med nedvattnad tokmogen frukt och uppfostran i tvåhundra procent ny ek. Båda stilarna är väl ungefär lika lätta att känna igen. För min personliga del skulle jag önska att den kaliforniska terroiren, det vill säga solskenet, fått lysa igenom en aning mer i det här vinet. Det är sympatiskt och gott som det är, men jag hade gärna sett en gnutta högre fruktmognad.

PS. Jag förstår att ni är oroade, men jag har faktiskt bägge njurarna kvar. Vinet är inköpt i den ypperliga butiken domaineLA på Melrose Avenue i Los Angeles. Här blev det blev ett alldeles för kort besök, men vilket jäkla utbud! Det känns som varje flaska är vald av ren kärlek, både från gamla och nya världen. Ett givet stopp nästa gång man har vägarna förbi Hollywood.

PPS. Lånade några bilder från producentens hemsida.

fredag 1 november 2013

2010 Saint Jean du Barroux L'Argile


För den som hängt med i vinbloggosfären några år klingar säkert Saint Jean du Barroux bekant. De skånska kollegorna på Billigt Vin utvecklade en djup förälskelse till vinerna, och bjöd till och med in ägaren Philippe Gimel till Sverige. Följer man länken finns massor att läsa om denna till synes väldigt passionerade producent.

På den tiden saknades svensk importör; blev man intresserad fick man helt enkelt vända sig till Danmark. Men nu så. Härom veckan lade Bristly upp ett knippe viner i BS. Vi korkar upp ett tidigt smakprov.

Vad är det här för grejer då? Jo, som den informativa baksidestexten säger handlar det om rätt ambitiös Grenache/Syrah/Carignan/Cinsault från lågavkastande rankor i lerig jord. Efter tolv dagars maceration skedde uppfostran i tank helt utan kontakt med ny ek, vilket säkert kan glädja somliga. Mig till exempel.


Fast även om här inte finns en massa ek skall man inte vänta sig ett vidöppet och flörtigt vin. 2010 l'Argile beter sig som de flesta andra tior från södra Rhônedalen. Här finns koncentration parad med höga syror, men det krävs en hel del luft för att vinet skall komma loss. Skall man dricka nu rekommenderas en rejäl stund i karaff.

Då reser sig en sval och lite skogig doft av kött, kryddor, garrigue och lakrits. Frukten rör sig i det mörka spektrat med körsbär, hallon och cassis, och så lite blommig parfym på toppen. Smaken packar en tät kärna av frukt där helhetskänslan är en smula stram och oförlöst, men där svalheten och renheten imponerar. Fin balans mellan koncentration, syror och finmaskiga druvtanniner. Av etikettens 15% alkohol märks inte mycket. En god sydfransos som gärna kan ligga till sig en smula. (91)