måndag 30 december 2013

Årets viner 2013


Snart är ännu ett år över mina vänner, och som vanligt inbjuder de här sista skälvande dagarna till både framtidsplaner, eftertanke och retrospektion. Det är helt enkelt dags att sammanfatta vinåret 2013 innan vi lägger det till handlingarna och kliver vidare mot nya upplevelser.

Det kryllar av listor så här års, och man kan förstås göra dem på många olika sätt. Det skulle vara lätt att slänga ihop en med flashiga etiketter som passerat under året. 1999 Clos Ste Hune, 2004 Astralis, 2008 Gaja Sperss, 2009 Cathiard aux Malconsorts, 2009 Guigal La Mouline, 2006 Sine Qua Non Raven Grenache, 1998 Scavino Rocche dell'Annunziata....

Det där är förstås allt annat än dåliga viner, och tanken är inte att på något vis förringa dem. Men samtidigt är det ju inte så det funkar. Åtminstone inte för mig. När dammet lagt sig och man blickar tillbaka är det som vanligt vissa viner som sticker ut. Viner som träffat så rätt, viner man gått och tänkt på långt efteråt, viner man bara längtar till att dricka igen.

Så här kommer den. Min egen högst subjektiva lista över årets viner.

1. Jag kanske borde byta namn på bloggen. Gudarna skall veta att det inte har saknats förslag, allt från the Yankophile via Stars and Stripes Forever till the Hillbilly. Kärleken till Kalifornien blev förstås knappast mindre av några veckors besök i samband med ett underbart bröllop under sommaren. För min smak finns det inget mer spännande än det Nya Kalifornien just nu, och Pax Mahles 2011 Wind Gap Pinot Noir Sonoma Coast träffar bara så rätt. Skall jag bara välja ett vin i år blir det något från Wind Gap. Är det det vin jag satt högst poäng på? Nej, men det är inte heller grejen. Som Mahle själv säger:

"Wind Gap is not about making the "perfect wine" it's about making honest, authentic and compelling wine from special vineyard sites."

Jag släpade faktiskt hem vinet från västkusten, bara för att upptäcka att Vinunic hade lagt upp det i restaurangsortimentet. Sällan har en privatimport känts lika nödvändig.
________________________

2. Någon timme efter att vi själva stått i den där branta sluttningen och fingrat på den skaljdursrika jordmånen frågar Sashi Moorman om vi vill smaka vinet från tank. Hans ögon strålar när vi får 2011 Domaine de la Côte Sta Rita Hills i glasen. Och det tar väl bara en sniff innan jag måste vända mig mot honom och skratta högt jag också. Herregud, kan man göra sådana här grejer i Sta Rita Hills? Jo, vingårdscuvéerna Bloom's Field och La Côte är större och bättre, men det här vinet var så öppet och förföriskt att man, faktiskt, måste skratta rakt ut. Åt livet och glädjen i att bara finnas till en förmiddag i ett industrighetto i Lompoc.
________________________

3. Jo, tian är nog "bättre" och kommer definitivt att klara sig bättre i källaren, men för att dra en kork och hinka i sig just nu är 2011 Pierre Gonon Saint-Jospeh helt oemotståndlig i sin elegans och sin respekt för druva och jordmån. En anonym kommentator tyckte vinet var tämligen enkelt med begränsad potential - "en sorts Amarone för bloggare fast tvärtom". Det är helt ok för mig. Det finns faktiskt inte så jäkla många viner kvar i den här traditionella stilen, och vi måste vara rädda om dem. Lämna dem till dem som älskar dem.
________________________

4. Det här var året som min vinlivslånga förälskelse i Bordeaux fick sig en törn. Se upp för en möjlig uppslitande skilsmässa i framtiden, även om jag redan nu kan förutse en del mercy fucks med stående favoriter. Under året blev det bara mer och mer uppenbart att den bästa Bordeauxen görs i Kalifornien...eller kanske av en amforatokig naturvinsnisse i Toscana? Nja, man skulle väl kanske knappast missta 2008 Castello dei Rampolla Sammarco för en claret. Men en av de mest intresseväckande cabbar vi druckit på ett tag var det.
________________________

5. Det är ju istället så här Bordeaux skall smaka. Fast Cathy Corison har kört sitt eget race i trettio år. Inte samma mineraler eller vilda känsla som vinerna från bergen; bara klassiskt och perfekt avvägt med underbar dalbottenfrukt och en härlig balans. Kändes kanske en gnutta äldre än den 2005 Corison Cabernet Sauvignon Kronos Vineyard det faktiskt var, men underbar stil här.
________________________

6. Det måste ha varit krabban. Eller, förresten, jag vet ju att Hüets grejer ligger på den här nivån. 2010 Clos du Bourg Sec handlade bara om kraft, precision och renhet. Toppklass, inte bara i grenen torr chenin blanc.
________________________

7. Det skall bli så roligt att om tjugo år få bjuda på 09 och 10 i parallella glas. Fast vänta nu, då är jag ju nästan pensionär. Och hur i helskotta skall jag kunna spara vinerna när de är så goda redan nu? Nåja, förra året var det nollnian och nu 2010 Domaine du Pégau Cuvée Réservée. Två i mitt tycke snudd på perfekta uttryck av Châteauneuf-du-Pape. Två årgångar som folk kommer att jämföra över de kommande decennierna. Jag är glad att ha utgångspunkter för dem båda.
_________________________

8.  1990 Dunn Howell Mountain Cabernet Sauvignon. Gubben på berget igen. 'Nuff said.
_________________________

9. Lite bubbel måste man ju ha med. Och jag älskar när de kommer så här, lite från sidan, som ett gomrensande mellanspel. 2002 Taittinger Comtes de Champagne bjöd på mineral och balans på hög nivå, i föredömlig chardonnaystil. Tack igen Ulrik!
_________________________

10. Fast när det gäller chardonnay, eller vitt över huvud taget är det frågan om något skakat min värld i år som den  2010 Ganevat Les Grands Teppes Vieilles Vignes som dök upp blint på en middag i januari. Javisst, det är osvavlat, och javisst, det är fullständigt magiskt. Total renhet helt utan oxidation.

Gott nytt år allihop!

PS.
årets öl - ja, bortsett från underbara upplevelser som purfärsk Green Flash West Coast IPA från fat efter en cykeltur i Ojai så går det inte att bortse från Ballast Point Sculpin IPA via monopolets tillfälliga släpp i oktober. Gangsta shit från San Diego!

årets drink måste vara den islay scotch - ginger - yuzu - honey vi drack i baren på Michael Voltaggios ink i LA i somras. En strålande god början på en allmänt galen kväll som inte slutade förrän frampå småtimmarna i marijuanaröken på ett tak i West Hollywood med utsikt över hela downtown. Yours truly rökte förstås ingenting men de övriga gästerna tillhörde det vackra folket...

torsdag 26 december 2013

2 x 2010 Södra Rhône


Vi gör en turné hos respektive föräldrar under julhelgen. Farmor och farfar är stadiga kunder hos Bristly, varför det inte är förvånande att vinerna från Saint Jean du Barroux dyker upp i glasen. I det andra har vi samma årgång, samma region men en annan appellation.

2010 Saint Jean du Barroux ter sig klart mörkare, med lite sötare frukt och mer av skogsbär och skogsglänta snarare än garrigue. Lite kött och lakrits fyller på innan det är dags för en tät och skogig munkänsla. Det mullrar på rätt bra, men helheten känns fortfarande en smula knuten. Trots att frukten är fullpackad och det sannolikt finns en hel del procent är helheten sval i en sydländsk stil. Bra syror! Ett riktigt gediget hantverk med god potential för framtiden.

Fast det går inte att komma ifrån att 2010 Bosquet des Papes är snäppet bättre. Här har vi en tia som är rena charmtrollet redan nu. Visst finns den årgångstypiska strukturen och syrorna, men doften är rent ljuvlig och helheten inbjudande. Rena, traditionella grejer med jordgubbar, kirsch, grenachekola, tång, kött och garrigue. Så här skall en Châteauneuf dofta! Smaken smeksam med en fin kärna av frukt och tanniner, eftersmaken god med friska syror och en gnutta angenäm värme. Bosquet des Papes övertygar som vanligt, riktigt god nu och säkert ännu bättre om fem. Älskar den här producenten.

fredag 20 december 2013

2004 La Rioja Alta Rioja Viña Ardanza Reserva


Kors i taket! Eller skall man kanske säga Viva España? Två spanska viner på en månad. Med tanke på hur konsumtionen sett ut de senaste åren måste man tala om ett trendbrott.

Återigen är det anrika, traditionella La Rioja Alta som lockar. Nollettan av det här vinet ansågs vara en så lysande årgång att den fick beteckningen Reserva Especial, vilket bara har hänt tre gånger. Vi har druckit det vinet flera gånger med god behållning. Men nu är det nollfyrorna på hyllorna, ett inte så pjåkigt år det heller.

Jämfört med producentens Gran Reserva 904 får Viña Ardanza Reserva lite mindre tid i amerikanska ekfat, vilket jag tycker märks till det bättre. Här finns betydligt mindre av dill och volatilitet, även man så klart hittar en hel del vanilj, chokladpraliner och kafferost. Annars vore det väl ingen klassisk Rioja? Men frukten har fin stuns med plommon och mosade röda bär, och så lite jord, kött och violetta blommor på toppen. Rätt snygg parfym får man säga, och så lite sköna lädertoner som skvallrar om att vinet trots allt snart har tio år på nacken.

Smaken är klassisk - slank och syrlig men absolut inte tunn eller ihålig. Liten känsla av torkad frukt och balsamiska toner, men ändå med fin spänst och saftighet. Tanninerna smeker som ett lågsiffrigt sandpapper, och eftersmaken  hänger kvar en skaplig stund. Det finns en tidlös elegans hos de här vinerna från La Rioja Alta man måste applådera. Som jag tidigare sagt, sånt här vill man absolut dricka ibland.

lördag 7 december 2013

2010 Radio-Coteau Pinot Noir La Neblina


"Now is the best time in a generation to drink California wine."

Orden är saxade ut förordet till Jon Bonnés smått fantastiska bok "The New California Wine" som kom nu i november och som har agerat kvällslektyr den senaste tiden. Köp boken! Ni kommer att ha behållning av den oavsett om ni som jag blivit handlöst förälskade i Kaliforniens viner de senaste åren, eller om ni lever kvar i en förstockad villfarelse om vad Kaliforniska viner egentligen handlar om.

Jon Bonné kan nämligen skriva. Han bjuder på en fin exposé över delstatens historia, från pionjärerna till allt som gick snett i jakten på Big Flavor. Och förstås en översikt över alla nya, spännande producenter som kommit fram de senaste åren i den Nya Vågen.

Det här är som alla bra vinböcker en bok man blir törstig av. Vi korkar upp 2010 Radio-Coteau La Neblina. Precis som förra gången är det här alldeles underbart. Kristallklar rödfrukt, skogiga undertoner, ljusa kryddiga fattoner och den där underbara undflyende känslan av klockren pinosity. I munnen slankhet, bra syror, härlig längd, underbar balans. Ja, det här är inget annat än svingott. Älskar de här grejerna från Eric Sussman.

söndag 1 december 2013

Sjuttiotalet

"Wanted! Young man single and free!
Experience in love preferred, but will accept a young trainee..."

Hej och välkomna till tolvstegsprogrammet. Jag heter Frankofilen och är en svårartad listnörd. Lyckligtvis är jag inte ensam. Ta till exempel Niklas som plötsligt levererade en personlig Spotify-lista med nittiotalshits härom veckan. Jag älskar sånt, och självklart utbröt en vild diskussion per mail där både jag själv och Finare Vinare visade tillräcklig åsiktsinkontinens för att sätta ihop kompletterande listor. Snart väcktes frågan om man inte borde göra samma sak med sjuttio- eller åttiotalet?

Det var väl ungefär då sjukdomen slog till med full kraft. Jag försökte nämligen göra en spellista över sjuttiotalet. Ha, det går ju inte! Decenniet var ju så inihelvete mycket bättre än nittiotalet på alla vis. Ta bara alla singer-songwriters, hela den sköna West Coast-scenen, för att inte tala om England och New York. Och då har vi inte ens snuddat vid övriga Europa eller vid soulmusiken som upplevde en verklig guldålder.

Ja, ni förstår själva. Jag var snart uppe i över ett dygns speltid. Screw that. Men om man begränsar sig lite då? Varför inte en lista med bara sjuttiotalssoul, all killer, no filler? Det är ju trots allt den musik jag kanske lyssnat mest på de senaste femton, tjugo åren. 

"I'm a real tough act to follow..."

Så här är den. Den landade på knappa fem timmar, och då har jag nog glömt en hel del samtidigt som jag medvetet låtit bli en del grejer som känns sönderspelade. Det är dessutom mycket som fortfarande inte finns på Spotify. Jag hade till exempel gärna haft med Johnny Bristols "I Sho' Like Groovin' With You" (1976) eller Tom Brocks "Naked As The Day I Was Born" (1974). Men men. 

Flera av de här låtarna hör förstås stilmässigt mer hemma i sextiotalet, men är de släppta mellan första januari 1970 och sista december 1979 så platsar de, även om jag fubbade lite och slängde in en nutida remix bara för att den gör mig glad. Ni märker vilken låt. Men det är med viss nödvändighet det blir en smula spretigt, från det slickaste slicka till low-fi-soul som Jack Hammers "Swim" (1971). Och det går såklart inte att komma runt discon. Det finns några sådan låtar utspridda på hela spellistan, men även ett längre parti sista timmen i slutet, när vulkanutbrottet Millie Jackson klingat ut och det börjar regna technicolor-stråkar över Phyllis Hyman...

Så, om någon är intresserad - varsågoda.