lördag 27 september 2014

More mellow shit: West Coast


Spotify har den senaste tiden har utökat utbudet med en del gamla grejer jag verkligen har saknat. Dane Donohue! Gilles Rivard! Hal Bradbury! Renée Geyers första version av "Be There In The Morning" från 1976! Perfekta tillägg till min West Coast-lista. Det är väl lika bra att jag lägger ut den innan sommaren dör helt.

Som ni vet är West Coast mycket av en state of mind. Här finns låtar från Kanada, Australien, Frankrike och Hawaii, även om det mesta förstås är riktigt feta studioburgare från Los Angeles. Allesammans präglas de av samma soliga melodikänsla, inte sällan parad med en utsökt känsla av vemod. Här finns några väl valda nutida slamkrypare, men det mesta kommer från de gyllene åren i skarven av sjuttio- och åttiotal. Och det finns fler Toto-musiker på de här låtarna än ni egentligen vill veta...


Det här är slick, smooth och förvånansvärt svängigt. Proffsigt ut i fingerspetsarna. Djävulens musik på riktigt om man så vill. Har ni inte stött på de här grejerna tidigare kan ni ställa er i kö bakom mitt tjugoåriga jag och undra var i helvete punken tog vägen? Lyssna igen säger jag. I glasen häller ni givetvis en riktigt skön Cali Pinot...

klickklick: West Coast

fredag 26 september 2014

2006 Château D'Arlay Vin Jaune


sotolon, compund (3-hydroxy-4,5-dimethyl-2(5H)-furanone) that is an an important component of the spice fenugreek and is found in a wide range of products from botyrized wines to roasted tobacco. It is responsible for the hazelnut and particularly spicy "curry" aromas found notably in Vin Jaune from Jura... (The Oxford Companion to Wine, Robinson et al. Oxford Press 2006.)

Måttfullhet är inte en av mina största dygder. Från att ha skytt oxiderade viner som pesten tycks jag nu inte kunna få nog av dem. Jag vill bara ha mer av aldehyder och sotolon. I kylskåpsdörren trängs ketchupen med öppnade halvflaskor sherry, och på trebetygskursen i veckan dök Château d'Arlays traditionella 2008 Chardonnay à la Reine upp. Defekt! hördes runt bordet. Själv tyckte jag vinet var ett av kvällens bästa, även om jag ville ha ännu mer av nötighet och kryddor.

Senaste tiden har just ovan nämnda Château d'Arlay bidragit till aldehydkickarna. Deras 2006 Vin Jaune öppnades i mitten av månaden, men visar så klart inga som helst tecken på att vika ner sig på länge. Årgången beskrivs av Wink Lorch (som med sin Jurabok har skrivit en av de allra bästa vinböcker jag har läst) som lite knepig, där de gula vinerna lämpar sig för tidig konsumtion. Visst, det handlar inte om samma kraft som hos Tissots gula nollsjuor från Les Bruyères eller En Spois som vi också druckit de senaste månaderna, men här saknas varken intensitet eller komplexitet.

Snarare tvärtom. Doften bjuder på ett myller av aromer där det nästan känns löjligt att plocka ut enstaka doftslingor. Nötterna är där såklart, precis som äpplena, och en försiktig kryddighet även om fransmännens "curry" som bekant inte är samma sak som den indiska technicolorvarianten. Vidare jord och lite fänkål, och en liten fatkänsla med en knivsudd vaniljsås till äpplena. Hjärnan gör sina vanliga snedskär åt både sherry och madeira, samtidigt som munkänslan har en annan svalhet och slankhet än dessa viner. Fina syror, och en riktigt lång, nötig och ytterst läcker salivframkallande eftersmak. Enklast är att helt enkelt skära upp en bit lagrad comté och låta vinet följa sina naturliga instinkter. Som hand i handske.

lördag 20 september 2014

2005 Bosquet des Papes A la Gloire de mon Grand-Père


Det är internationella grenachedagen mina vänner, så det är väl lika bra att rota fram en châteauneuf? I glasen hamnar ett vin vi fullkomligt älskade vid första mötet i Paris 2008. Vid närmare påtitt på hemmaplan  ett halvår senare var känslan lite mer ljummen, medan en obloggad flaska i oktober 2009 sken som solen själv. Dags att se vad som hänt med några år på rygg.

2005 A la Gloire de mon Grand Père har en alldeles strålande doft. Det här är gammelgrenache i sitt esse med lätt anstrykna röda frukter, fikon, choklad och kirsch. Viss utveckling men trots allt inte så vanvettigt mycket mognadsstoner. Däremot en hel del terroir i form av örter, solvarma stenar och en väl tilltagen mineralitet. Extremt tydligt ursprung här.

Schablonbilden av nollfemmorna är ju att de har en rätt påtaglig struktur, och visst finns lite nafsande tanniner kvar, men det överskuggande problemet är bristen på syror. Det här faller helt enkelt lite platt. Alkoholen har sjunkit in en del och det är trots allt väldigt gott, men utvecklingen pekar i en riktning mot mer av kirsch och fikon samtidigt som de där syrorna väl aldrig lär bli högre. Det är svårt att undvika att sortera in vinet bland de övriga châteauneufer som inte riktigt kunnat leva upp till alla ungdomens löften. Jag tror bestämt jag föredrar min grenache riktigt ung...

fredag 5 september 2014

2010 Domaine Macle Côtes du Jura


Man får nog säga att Domaine Macle är en av de allra, allra bästa producenterna i Jura. Speciellt om man snackar Vin Jaune. Jag har aldrig smakat deras Château-Chalon, men det är svårt att inte känna snålvattnet forsa när man läser alla beskrivningar om precision och elegans. Får återkomma till den.

För nu handlar det om deras enklare Côtes du Jura. Laurent Macle (vinbonde i sjunde generationen) ändrar tydligen druvsammansättningen ibland, men vanligen rör det sig om chardonnay uppblandad med cirka femton procent savagnin. Ekologiskt odlade druvor förstås, och en traditionell uppfostran sous voile. Upplägget är inte helt olikt Tissots smarriga Arbois Sélection som blev lite av sommarens soundtrack här hemma.

Fast frågan är om inte det här är ett strå vassare? Doften bjuder på gula äpplen, kanderade citrusfrukter, svamp, nötter, blommor och sköna drag av fino-jäst. Tänka sig, för bara något halvår sedan hade minsta oxidationston direkt renderat ett rött kort. Nu tycks jag inte kunna få nog av sånt här.

Det här är helt enkelt rasande aptitretande, med en knastertorr och nötig avslutning understödd av klockrena syror och krossad sten. Det är fruktansvärt gott på egen hand, och hade säkert inte gjort bort sig till en kycklingrätt. Ikväll dricker vi vinet till en förrätt bestående av generösa mängder smörstekta och lätt gräddstuvade kantareller på lite rostat bröd. En av årets bästa hittills...

PS. Gör gärna ett virtuellt besök på domänen här, via en av de skönaste bloggarna där ute...