lördag 15 november 2014

2008 Tenuta San Leonardo Villa Gresti


"Blind tasting is to wine as strip poker is to love"
- Kermit Lynch

Jag går munskänskarnas trebetygskurs denna usla höst. Som en begåvad människa (tillika trebetygare och kär vän) en gång sade: "du måste spotta dig igenom en ofantlig mängd skit för att klara provet". Ändå så sitter jag där, tisdag efter tisdag.

Allt provas helblint förstås. Ruskigt kul är det också. Men jag kan inte låta bli att undra hur provningsformen får en att möta vinet? Det är väldigt lätt att bli övermaga kritisk och leta fel när man bara sitter och dissekerar vinerna. Är det inte för mycket ek här, eller sötma, eller alkohol? Å andra sidan är det desto mer glädjande när man hittar nåt man gillar.

Som i tidags. I ett hav av odrickbart plonk (2011 Poujeaux - jag gråter, 2010 Breton Les Perrières - bitch please, 2010 Rust en Vrede - fuck off, 2008 Wynn Coonawarra - vadihelvete, 2011 Montelena CS - årtiondets magplask, 2012 Casa Lapostolle Cuvée Alexandre - draåthelvete,  2009 Un Jour Cahors - dieselolja) stack det här vinet ut. Och det i en flight med en kiwi som 2004 Stonyridge (lysande!) och en klassisk fransos som 1988 Mouton Rotschild (jättegod, men lite i utförsbacke). Blint var jag helt övertygad om att vi hade en klassisk Bordeaux med lite mognad i glasen. Sådana bollar måste man förstås springa på på hemmaplan.

I lugn och ro med etiketten i inom väl synhåll känns 2008 Villa Gresti på något sätt väldigt mycket svalare än den gjorde i tisdags. Hur kunde jag landa i Bordeaux? Å andra sidan pekar inte de här dragen av tobak, lakrits och plommon åt något annat håll. Möjligen finns lite mer av friska örter än vad som vore möjligt i Bordeaux. Här finns en viss utveckling samtidigt som vinet mår bra av någon timme i karaff.

I tisdags skrev jag klockrena syror, god frukt och en bra längd. Jag satt faktiskt och grunnade på kommuner på högra stranden. Allt det där stämmer, men ikväll är det uppenbart att vinets nordliga, italienska läge talar högst. Munkänslan är spetsig med italienska syror, och så de där örterna igen.

Kvällens upplevelse motsvarar väl kanske inte riktigt den blinda häromdagen med en premier grand cru classé i fjärde glaset, men ett riktigt gott vin är det. Som gjort för grytor eller en köttbit med en krämig potatisgratäng. Jag köper några till. Prova, vet jag. Kanske handlar också en av dina bästa bordeauxupplevelser under tvåhundringen om något så bespottat som italiensk fucking merlot?