söndag 26 april 2015

2013 Franz Strohmeier Trauben, Liebe und Zeit Weiss 6


När både Vinosapien och Finare Vinare rasslar igång rejält blir man förstås nyfiken. Franz Strohmeiers Trauben, Liebe und Zeit Weiss 6 har en gulvit färg med en hel del slöjighet, och är till en början vid källartemperatur mest galet ungt. Här bjuds man mest på nyskuren citrus av olika slag; det känns som hälften vin, hälften citronlemonad. Men de här grejerna skall förstås få både lite liebe och zeit (trumvirvel)... Lite väntan och en försiktig karaffering senare kan man börja försöka förstå det här vinet.

Inte för att det är knepigt på något sätt, snarare tvärtom med skyhög klunkfaktor, men det är ett vin som gärna inbjuder till lite kontemplation. Det här är nämligen ett litet under av renhet och minimalism, ja det går nog faktiskt inte att göra renare grejer än så här. Det är slankt, uppiggande och friskt med en liten, liten blommighet och en bikarbonatliknande mineralton. Precision och avskalad elegans. Och väldigt gott.

lördag 18 april 2015

2007 Fontodi Vigna del Sorbo

G

Vi lagar melanzane alla parmigiana. Eller kanske man skall säga eggplant parmesan? Jo, jag vet att stora delar av Italien anser att det är just deras rätt, men för mig har den alltid känts mer New York-italiensk än italiensk. Speciellt som vi sneglar på Mario Batalis recept, och kanske speciellt som vi begår den sannolika dödssynden att stapla secondosecondo. Det vankas nämligen en bit utskuren ryggbiff till gratängen. Jag kan höra ända hit hur det kokar nere i södra Italien...

Men vad gör väl lite förbannelser slungade av syditalienska matronor? Fugget about it! Det är gott ju. Mozzarella, tomatsås, parmesan och rejält maillardiserat kött, medium rare på insidan. Och så lite jazz i högtalarna. Jag kan nästan se Brooklyn Bridge därborta. Till det här behövs förstås ett italienskt tjut med internationell accent. Vad sägs om lite cabernet sauvignon inblandad i sangiovesen? Lägg till två jäkla år i franska småfrallor, och en massa poäng hos amerikanska vinjournalister. Femton procent tjong får man på köpet.

Jag hör hur det låter. Det här är ju inte alls vad jag söker i min Chianti nu för tiden. Det borde inte funka, men det gör det faktiskt. Som en humla lyfter Fontodis 2007 Vigna del Sorbo, och det redan från början även om vinet blir ännu bättre efter några timmars luftning. Jag var lite rädd för en knepig mellanfas där frukten krypit undan och faten lagt ett tätt lock på vinet, men det här går definitivt att dricka nu.

Snarare infinner sig frågan om det verkligen blir bättre på sikt? Årgången var som bekant varm, och är det något som stör så är det alkoholen. De femton procenten har en liten men märkbar brännande tyngd, mer nu än för några år sedan, och så börjar frukten få en liten torkad balsamisk karaktär. Det finns en njutning i det här omedelbara, snygga bygget som man inte vill skall förloras med en åldrad balans.

Annars är det inte mycket att klaga på. Faten sitter där de skall, med tobak och ljusa kryddor men utan klet, däremot lite begynnande drag av stall och kött. Körsbären har fortfarande lyster, och tonerna av grus, thé och örter har fritt spelrum. Munkänslan är tät och lyxig, med friska syror och tanniner lika välkammade som en ung Frank Sinatra nyss utkliven från frisören i Hoboken.

Det här är och har alltid varit en Chianti mest lämpad för en rejäl köttbit. Erbjuder man den matchningen funkar det klockrent. Gott.

PS. Tidigare bloggad här och här.

söndag 12 april 2015

2004 Domaine William Fèvre Chablis Grand Cru Bougros


Jag har ägnat mig åt lite källarrensning de senaste veckorna. Eller rensning och rensning, det har mest handlat om att dricka lite äldre flaskor. Titta till dem helt enkelt. Det är så vansinnigt lätt att fastna i de senaste inköpen hela tiden, nyss landade viner som poppas direkt av nyfikenhet och upptäckarlusta. Man glömmer bort grejerna som ligger till sig.

Av någon anledning har det mest blivit vitt - lite Alsace, lite torra och halvtorra tyskar, lite muscadet, lite Kalifornien - men också lite Piemonte, Bordeaux och (såklart) Châteauneuf-du-Pape, av vilka förrådet aldrig tycks sina. För det mesta har det visat sig att vinerna gott kan ligga lite längre. I något fall har det känts som att man borde ha druckit upp för några år sedan, dessutom finns det viner där jag rent stilmässigt har gått vidare till något annat. Och så finns det viner som landar helt perfekt...

Som kvällens 2004 Chablis Grand Cru Bougros från Domaine Fèvre. Redan utseendet i glaset är salivframkallande - blekt gyllene med silvriga reflexer, helt utan tecken på premox eller ålderskrämpor. Blint är jag övertygad om att jag hade gissat på ett mycket yngre vin. En liten arrakston skvallrar möjligen om åldern, men annars handlar det bara om renhet, elegans och en helt bedårande, nästan krämig citronsorbetfrukt. Faten är perfekt inarbetade, och den grönhet som plågar en del nollfyror gör sig mest påmind i form av en liten försiktig örtkvist. Vad som dock inte saknas är mineraler, med både krossad sten och skaldjur. Lång, salivframkallande eftersmak med en liten knorr av grapefrukt.

Cellartracker börjar en del tala om att vinet är för gammalt. Hos den här flaskan märks dock inget sådant, hade säkert kunnat ligga i åtminstone fem år till. Vi dricker vinet till smörstekt torskrygg, ärter och israelisk färskpotatis, ett lite tveksamt inköp. Det smakar fantastiskt.

torsdag 9 april 2015

2013 Pierre Gonon Saint-Joseph


Plopp! Här dras korken på volley, direkt efter att vinet landat. Jo, det är klart att det är galet ungt, men vissa viner vill man smaka direkt när det kommer en ny årgång. Gonons 2013 Saint-Joseph är ett sådant vin. Enligt rapporterna var 2013 ett svårt år med uselt väder vid blomning, och sedan fortsatt elände under första delen av sommaren. Skörden blev minimal (vilket tyvärr innebär att det knappt kom några flaskor till Sverige), men den lilla frukt man fick räddades av varmare och torrare väder i september.

Fast med vinet i glaset är svår årgång knappast det första man tänker på. Snarare hamnar den här volleyn med sträckt vrist rakt upp i krysset om man gillar stilen. Vinet är öppet och tillgängligt med bara en kort vända i karaff, och bjuder på rena skolboksexemplet av primär, ung syrahdoft med lagerblad, skogsbär, vitpeppar, och kött. Som vanligt är en stor del av frukten oavstjälkad vilket ger kryddiga, skogiga drag, och så lite blommig parfym på toppen. Underbart.

Smaken är slank och frisk med en urläcker taktil känsla hos de finmaskiga men greppiga tanninerna. Helhetsintrycket är svalt även om frukten har en hel del stoppning, och avslutningen är lång med gröna oliver och en nästan salt, stenig mineralkänsla.

Det är mycket tänkbart att det här skall bråka med tunnlar i framtiden, och visst handlar det om ett purungt vin som lär bli ännu bättre med lite mognad. Men ändå. Så. Jäkla. Gott.