torsdag 29 oktober 2015

2004 Argiolas Turriga


Flaska från förr som legat till sig. Jag skyller helt och hållet på den här panegyriken att jag köpte den.

Jäklar, vilket vin indeed. Hur man kan få grenache att smaka så här väsenskild från tolkningarna från Rhône, Kalifornien, Australien och Spanien är inte illa. Ja, bara att få till den här galna överextraktionen är en bedrift. Vinet är mörkt som natten, med rejäla doser mörk choklad och en dammig, uttorkande struktur av polerade ekspån. Jag har väldigt lite erfarenhet av sardisk grenache, eller cannonau som den heter här, men det är ändå väldigt svårt att hitta något som liknar terroir i det här glaset. Det är mörkt, maffigt, ekigt och till en början tvärstängt. Den där ekkyssen visste var den tog. Rena dödskyssen. Hittar det här någonsin någon drickbar transparens?

Fanken vet, men samtidigt finns det något omissskännligt italienskt bland denna mörkrost och tobak. Blint hade jag alla gånger gissat Italien, och det beror inte på syrorna som faktiskt är ganska avrundade. Grenache ger ju sällan någon spets, speciellt inte om den hanteras på det här tondöva sättet. Men helheten, den känns "italiensk". Och det är en komplimang till vinmakaren, även om jag inser att det är en italiensk stil väldigt få av oss söker idag. Det här handlar snarare om Sucklings Italien, om Wine Spectator och Wine Advocate, om poäng och om ny ek.

För det finns ju gott om viner som var så här. Så täta och maffiga att man kan ställa en kniv i glaset. Fullt blås åt alla håll, genomluftade och klara i barriquerna när de släpps, väldigt imponerade från start. Drickfönstret måste väl bara sträcka sig fyrtio-femtio år framåt med all den här kraften?

Nej, hörni. Jag brukar inte posta sågningar. Och rent objektivt är det här så klart inte ett dåligt vin. Det handlar om stil, som alltid. Man dricker stil, inte poäng. Nu är pendeln i rörelse igen, och har väl varit i några år. Och traditionalisterna står kvar där de alltid stått. I framtiden kommer vi i ännu högre utsträckning att undra vad som egentligen hände runt millennieskiftet. Mot nya upptäckter istället.

PS. Etiketten däremot, jag gillar den. Finns något kargt, gammaltestamentligt över den. Rost och järn och blod. Gudsfruktan.

lördag 17 oktober 2015

2002 Château Clerc Milon


Det är väl ungefär så här man vill ha sin Bordeaux? Slank och i drickfönstret, en klockren matspelare? 2002 Clerc Milon bjuder på en så klassisk doft att man kan skriva noteringar i sömnen. Ni vet, blyerts och cigarrlåda och hela konkarongen. Men det är en fin doft, rätt komplex faktiskt, där cassisfrukten har fått ett litet angenämt drag av mognadssötma. Och tanninerna har till stor del smält undan i den slanka, torra smaken. Visst finns ett litet årgångstypiskt, ogint grönt drag, men det saknas verkligen inte frukt. Den lilla ekbeskan är heller inget stort problem till lite protein och fett. Funkar att dricka nu, men lär hålla länge till. Sanslös lagringspotential i de här grejerna. Gott gammeldags vin.

PS. Var tvungen att kolla tillbaka på förra gången vi drack vinet, för mer än åtta år sedan när både jag och vinbloggosfären var mer naiva och rosenkindade. Nu är det främst på Instagram diskussionen förs, bloggosfären känns stendöd. Men det tar ungefär lika lång tid att skriva en sådan här kort post, och till skillnad från Instagram är det lätt att gå tillbaka och se vad man tyckte om vinerna. Jag gillar det här formatet, för egen del.

fredag 16 oktober 2015

2013 Gérard Boulay Sancerre Clos de Beaujeu


Sablar, vilket vin. Så rent, så slankt, så gott. Sanslösa mängder sten - ren terroir på flaska om ni frågar mig - och så citrusfrukter, ringande syror, och en rejäl längd. En liten ton av Basset's svarta vingummin skvallrar om druvsort, men på det hela taget är det här så långt man kan komma från den närmast parodiska tolkning av sauvignon blanc de flesta andra ägnar sig åt. Det här är mycket bättre, ja bland de godaste sauvvies jag druckit. Åtminstone sedan vi drack hans Mont Damnés i våras. Vilken hantverkare.

fredag 9 oktober 2015

2005 Tablas Creek Esprit de Beaucastel


Dags för återseende av den här gamla favoriten. Öppen från start, men lägger i ytterligare en växel i glasen. Fin och komplex doft där grannen säkert inte är den enda som skulle landa i södra Frankrike. Härligt spel mellan rött och mörkt, med körsbär, hallon, röda bioäpplen, blommor, örter, tobak och undervegetation i första ledet. Kött, vilt, blod och en gnutta brett i andrastämman. Mourvèdrekomponenten är tydlig.

Vinet är smakrikt och fylligt så klart, men här finns syror och en fräschör som mången Châteuaneuf skulle kunna döda för. Inte minst i jämförelse med den nollnia från moderskeppet Beaucastel som provades för någon vecka sedan. Där kändes det som någon hällt i en sexa Jägermeister i glaset. Alls inget sådant här, bara balans och en fin stenighet från kalkstenen. Lång och rätt elegant eftersmak. Har fortfarande struktur för att brotta ner en grillad köttbit utan problem, men dricks alldeles utmärkt just nu. Gott vin, skön fas.

söndag 4 oktober 2015

2013 Le Coste Bianchetto


Efter gårdagens debacle kring den folkkära druvan gascon vågar jag knappt knysta, men jag sticker ändå ut hakan och påstår att procanico är en lokal subtyp av trebbiano, också känd som cognacsdruvan ugni blanc. Här kommer procanicon tillsammans med lite malvasia och moscato i en lätt orange skrud efter en liten tids skalkontakt.

Den kombinationen fungerar alldeles utmärkt. 2013 Bianchetto bjuder på övertoner av apelsinblom, lite öljäst, aprikos och en slank, lätt munkänsla med smaskiga syror, fin mineralkaraktär och ett salivframkallande, torrt slut med en antydan av tanninstruktur. Ruggigt läskande, och väldigt gott på ett omedelbart vis. Ja, det här är faktiskt smått underbart. I love it.

lördag 3 oktober 2015

2012 Les Cailloux du Paradis Racines


Jag älskar den här tiden på året. I bästa fall är det brittsommar med strålande sol och hög klar luft, så att man tryggt kan förtränga den grådaskiga jämmerdal som är november. Tids nog är det dags att borra ner huvudet under filten, men inte när det bjuds dagar som idag. Ljuvliga.

Älskar också alla säsongens råvaror. Den färska krabban är som bäst, och i ostdisken dyker Mont d'Or upp som en kär gammal vän. För att inte tala om färskt älgkött. Eller kantareller.

De där sistnämnda får bli basen för kvällens gryta. I glasen hamnar en ny bekantskap från far och son Courtois i mellersta Loiredalen. Det finns förstås en historia här, hur pappa Claude från början gjorde vin i Provence men fick ägorna förstörda av en brand. Som vanligt har Bertrand Celce varit här och spårat, förslagsvis läser ni hans som vanligt ypperliga post.

Man kan bara konstatera att det här är icke-interventionella grejer. Ekologiskt förstås, ingen ny ek, och väldigt försiktigt svavlat. Och så ett sammelsurium av druvsorter som till exempel cabernet franc, côt, pinot noir, gamay, gascon, cabernet sauvignon...

Fast när man dricker 2012 Racines känns det som cabernet franc sitter i förarsätet. Ni vet hur det är, hjärnan försöker hela tiden inordna saker och likna dem vid grejer man redan känner till. Här är det den lilla tonen av paprika och gräs som gör det, men backar man en smula inser man att frukten inte är så typiskt cabbig. Mer skogsbärig, med såväl svala rödblå slingor som en liten angenäm sötma.

Smaken är slank, svalt bärig och livsfarligt tillgänglig med välkammade tanniner som inte bjuder mycket motstånd. Möjligen är klunkbarheten förrädisk, det här sägs nämligen kunna lagras även om det är svårt att begripa hur det skall gå till. Jag lär dricka upp sista flaskan närmaste året. Gott vin.