Le Francophile

2009 Domaine du Pégaü Cuvée Réservée

2012-01-28T22:22:00.008+01:00

Det var väl kanske inte så oväntat, men Pégau kliver in och ställer skåpet rejält bland den lilla grupp av nollnior från Châteauneuf-du-Pape vi hittills smakat. Det här är riktigt sköna grejer, med precis så typisk Pégauprofil som man hade hoppats. Domänen är helt enkelt ett ursäkert kort - en av mina favoriter alla kategorier - som presterar ungefär lika bra i alla årgångar. Redan vid uppkorkandet vid svala elva grader inser man att det bara är att spänna fast sig i fåtöljen och åka iväg på den sedvanliga panoramaturen över Vaucluse.

Ur glaset lyfter sig en mix av blod, kött och hela orientens kryddor tillsammans med tobak, lavendel, violer och en massa provençalska örter. Frukten minner mest om nymosade skogshallon, men här finns lite mörkare drag av körsbär, plommon och fikon också, precis som man börjar förvänta sig av årgången. Och så är det förstås ingen riktig Pégau utan en liten kyss av brettanomyces. Somliga skyr svampen som pesten, men jag tycker den ger lite extra komplexitet när det håller sig på de här nivåerna. Det här kan redan nu i januari vara en av årets dofter - härligt komplex trots all ungdom.

I munnen får vi ett kassaskåpstätt vin med en skön struktur. Precis som de andra nollniorna vi smakat är det väldigt öppet och tillgängligt i nuläget med massor av frukt som skyler tanninerna, men därunder känner man ett rejält grepp som gjort för lagring. Balansen är oantastlig med fina syror och en fullständigt dold alkohol. Svansen har en lite ungdomlig oavstjälkad känsla som säkert försvinner med några år på rygg, men det är svårt att ha invändningar när man stöter på så här fin längd och mineralitet. Allt som allt en klassisk purung Pégau av bästa snitt med massor av ursprungskänsla. Borde utvecklas till något riktigt extra med lagring. Drick närmaste tiden eller vänta sådär åtta tio år. (95+)

PS. Det blev visst Pégau på fler håll ikväll.

2004 Domaine Pinson Chablis Grand Cru Les Clos

2012-01-28T20:18:00.001+01:00

Vi lagar förrätt Rotsunda style - jordärtskockssoppa toppad med fnas av ankconfit och brunoise av morot. I glasen en Les Clos som borde ha klivit upp på någon sorts tidig mognadsplatå.

Domaine Pinson är uppenbarligen rätt glada i ek, så det är kanske inte så konstigt att det känns som att vinet mer hör hemma i Côte de Beaune än i Chablis. Doften är ganska finlemmad med viss utveckling där faten lägger ut en försiktig tassematta av arrak, butterscotch och hasselnötter under den gula frukten. Efter en stund blir en ton av flintrök allt mer uppenbar, och så en liten grön kant som påminner om undervegetation men som i ärlighetens namn mer drar åt rotfrukter och som jag gissar är ganska årgångstypisk.

Smaken är slank och rejält frisk med både citron och lime tillsammans med lite äpplighet. Eken bråkar inte det minsta utan ger mest lite stöd för frukten som i ärlighetens namn känns en smula bräcklig. Kanske befinner vi oss i en mellanfas trots allt? Avslutningen är klart godkänd när det gäller längd och mineralisk känsla. Jag tycker kanske inte riktigt att vinet levererar som man kan kräva av appellationens bästa Grand Cru, men gott är det. (90-91)

2004 Produttori del Barbaresco Barbaresco

2012-01-27T22:03:00.000+01:00

Bästa flaskan hittills får man säga, och ändå finns bara de första antydningarna av tertiära aromer. Vinet kommer att hänga med många år, men bjuder på en underbart ren och rödlätt drickupplevelse redan nu. Massor av nypon och körsbär i doften tillsammans med menthol, lite volatilitet, blommor, grus och örter. Munkänslan är slank och finlemmad med fin spets och fokus. Tanninerna ger fortfarande ett rejält finmaskigt grepp men tycks vara på god väg att smälta, och de invändningsfria syrorna skjuter på i eftersmaken. En välproportionerad och härligt traditionell Barbaresco från det där inte-så-pjåkiga-kollektivet. (90-91)

2007 Fontodi Vigna del Sorbo

2012-01-20T22:56:00.002+01:00

Det skrivs väldigt lite om beroende på svenska vinbloggar. Kanske är det först när ens fix uteblir som man inser hur beroende man är? De senaste dagarna har varit en enda lång kall kalkonorgie med hjärtklappning och kallsvettningar. Det gick så långt att jag till och med var över hos grannen och frågade om han hade något hemma. Hade jag inte kunnat smyga åt mig lite på jobbet så vete katten hur det hade gått. Sällan har det väl känts så skönt att komma hem en fredagkväll och kunna konstatera att kranen står på.

Måtte vår internetuppkoppling aldrig gå sönder igen.

PS. Vinet då? Jo, det är det inga problem att klara sig utan en tid. Men ikväll blev det en ny påtitt av Fontodis 2007 Vigna del Sorbo. Samma sköna, rätt välmejkade upplevelse som senast med chokladdoppade körsbär, violer, cassis, tobak och té. Balansen är fullständigt klockren i en generös, smått hedonistisk skrud och ursprunget är snudd på övertydligt, men visst katten känns det att året var rätt varmt, inte minst i de aningen volatila övertonerna? Riktigt gott hur som helst, kanske allra mest lämpat för en rejäl bistecca fiorentina snarare än elegantare rätter. Sånt här vill man ha lite av i källaren, dags att fylla på. (92-93)

2009 Le Vieux Donjon

2012-01-15T20:51:00.003+01:00

Vi fortsätter att i maklig takt förgripa oss på unga nollnior från Châteauneuf-du-Pape. Och Vieux Donjon är precis som jag vill ha dem, det vill säga traditionell. Urklassisk doft med hallon, garrigue, blod, välhängt kött och de där orientaliska kryddorna jag tycker är så typiska för producenten. Den varma årgången fyller i med lite mörkare drag av kirsch och plommon, och så massor av lakrits.

Smaken är välbalanserad med sköna greppiga tanniner, bra syror och ganska återhållen alkoholkänsla, bara en gnutta kirschig värme bland lakritsen och de småbittra örterna i avslutningen. Det här måste vara en av de mer tillgängliga unga årgångar jag provat av Donjon, betydligt mer givande än till exempel nollsjuan vid samma tidpunkt. Skall man ägna sig åt jämförelser så har vinet inte riktigt lika öppen och explosiv aromatik som Les Cailloux, och här saknas kanske en liten dimension jämfört med Charvin, men en riktigt god nollnia är det. Ett lyckat barnarov, även om alla bitar förefaller sitta på plats för en god utveckling i källaren också. På återseende efter 2015-16. (91-92+)

2010 Emrich-Schönleber Monzinger Frühlingsplätzchen trocken

2012-01-13T19:37:00.002+01:00

Våren är här! Ja, jag vet att det är minusgrader utomhus, att isfläckarna på gatorna är livsfarliga, och att jag nyss höll på att förfrysa öronen på väg hem i beckmörkret, men med lilla vårplätten i glasen kan man nästan höra fåglars sång och känna solens värmande strålar.

Här får man en ung men ljuvlig rieslingnos, redan nu påtagligt komplex med blommor, en massa citrusfrukter, päron, grönt äpple, persika, lite ungdomlig bikarbonat, krabbspadsmineraler och en grön, kryddig kvist av dragon. Zzzing! Smaken är en riktig rensare med knivskarpa, skyhöga syror, allehanda citrustoner och en slösande skaldjursmineralitet som får smaklökarna att ställa sig i givakt. Allt utfört med en tydlig känsla av plats och en kristallklar tysk precision som nästan är brutal i sin exakthet.

Att döma av det här första smakprovet verkar Emrich Schönleber ha fått till riktigt sköna grejer även 2010, denna extrema årgång som nästan inte liknar någon annan med helt galna syror och den lägsta avkastningen i mannaminne. Klockren apéritif. (91-92+)

PS. Belvini.de - €16,90. Prisvärt är bara förnamnet ;-)

2004 Cascina Cucco Barolo Cerrati

2012-01-09T21:29:00.001+01:00

Dags att kicka igång den nya bloggsäsongen, den sjätte i ordningen. Det är väl ungefär här alla TV-serier på allvar spårar ur och blir asdåliga, så vi får se om vi orkar med varandra säsongen ut...

Vi mjukstartar med en lägeskontroll av den här favoriten. Det är snart två år sedan vi senast sågs, men visst känner man igen sig. Fin, öppen doft med precis lagom fjäskiga drag av chokladpraliner och lite nötter, men också skinande ren småmörk serralungafrukt med körsbär och plommon. En rad ursprungmarkörer ställer snällt upp sig på rad och det är bara att bocka av menthol, rosor, nagellack, grusmineral och pinjeörter samtidigt som man kan konstatera att det här doftar fantastiskt.

Smaken bjuder på en skön, smått paradoxal munkänsla där slankhet och kraft tycks gå hand i hand. Frukten mullrar till lite över de fortfarande tydligt närvarande tanninerna, men annars handlar det mest om fina syror och den transparens man börjat vänja sig vid hos nollfyrorna med en fin mineralknorr i eftersmaken. Skall man vara ärlig har kanske inte så väldigt mycket hänt i mognadsväg sedan senaste smakprovet, men vinet fortsätter att vara ruskigt gott på ett omedelbart tillfredsställande sätt. Helt enkelt galet mycket Barolo för pengarna. Skönt att vi är vänner igen Cascina Cucco, efter den lite tveksamma nollsjueupplevelsen senast. (92)

Årets viner 2011

2011-12-30T12:27:00.002+01:00

Dags igen för sammanfattning och avslut. Som vanligt när ett år övergår i ett nytt är det vissa glas som framträder tydligare än andra i backspegeln. Tio viner med skilda ursprung och stilar, men som allihop sammanfattar vinåret 2011.

2005 Dunn Howell Mountain. Till sist stod det helt klart: Mike och Randy Dunn går på vattnet. Tyvärr tycks Wine Advocates nye kalifornienskribent Antonio Galloni ha upptäckt samma sak, och ger vinerna en av de mest uppmärksammade hyllningarna i det senaste numret. Fast jag undrar om priserna kommer att påverkas speciellt mycket trots det? Sannolikt kommer man att fortsätta göra sina gammeldags bergsviner precis som man alltid gjort...

1994 Dunn Howell Mountain. Inte ens schlagerfinalen i rummet bredvid kunde dränka det här vinets klara röst. Underbar cabernetkaraktär, snudd på perfekt munkänsla, galna mineraler. Här landade jag i en toppbordeaux. Haken är bara att så här bra Bordeaux inte finns om det står 1994 på flaskan. Har jag sagt att jag älskar Dunn?

2006 Montevertine. För snart precis ett år sedan satt jag och stirrade på glaset med 2006 Montevertine och undrade hur i hela friden nollsjuan kunde hamna utanför förra årets lista. Hey, I may be dumb but I ain't stoopid. Vi har fortsatt att korka upp flaskor både av nollsex och nollsju under året, och det har varit vinst varje gång. Helt klart ett av årets viner, det är så här man skall göra sangiovese. Sanslös rödlätt elegans.

2009 Zilliken Rausch Kabinett. På den vita sidan har de tyska nollniorna gått fram som en ostoppbar njutningsarmé. Toppklass över hela linjen. Nej, det här är inte Zillikens dyraste eller ens "bästa" vin, men vilken kabinett det är. Ett vanvettigt vackert vin, helt oemotståndligt såväl nypoppat en ljus sommarkväll som i novembermörkret från en öppnad flaska som stått några dagar i kylskåp.

2009 Emrich Schönleber Halenberg GG. Och när vi snackar tyska nollnior går det förstås inte att komma runt Halenberg. Drick. Lyssna. Glädjs. Och skicka samtidigt lite bonuskärlek till urgoda lillebror Trocken.

2010 Marcel Lapierre Morgon. Under en period i höstas krävdes snudd på omänsklig ansträngning för att lyckas korka upp något annat än Beaujolais. Riktig Beaujolais var årets ögonöppnare för mig, och klarast av de alla lyste bortgångne Marcel Lapierres Morgon Sans Soufre.

2007 Gaja Sorí San Lorenzo. Gajalunchen i vintras led mot sitt slut, spottkopparna var fulla och alla proffsen troppade av med blicken på nästa deadline. Kvar i baren stod nördarna, fotandes och drickandes var sitt stort glas 2007 Sorí San Lorenzo. Hur kan man göra något annat när vinet är så sensuellt och oemotståndligt? Tur att man bara är amatör...

2007 Larkmead Vineyards Cabernet Sauvignon. Ruggigt lustfylld och skinande ren cabbe, faktiskt ännu bättre än jag vågade hoppas på. Just what the doctor ordered den där kvällen i oktober. Det brukar bli bra om man följer sin kompass.

2007 Château Troplong Mondot. Hmm, tre Napa cabs och ingen Bordeaux ännu på listan. Kanske dags för vårens mest politiska post? Nja, den Bordeaux som av någon anledning lyser klarast från året som gått är faktiskt huvudsakligen merlot. Det är en så härlig dekadent känsla att bara korka upp och dricka en för ung claret med jämna mellanrum. Och Troplong Mondot lirade riktigt skönt den där kvällen i höstas. Kan man få be om fler prissänkningar, monopolet?

2009 Friedrich Becker Spätburgunder "Sankt Paul" GG. Hela hösten har på många sätt tillhört Becker. Det tycks finnas en fin röd tråd och en tydlig avsändare hos vinerna; har man en gång fattat tycke för stilen känner man sig hemma. Vi har redan jobbat oss igenom en låda av den oemotståndliga basversionen i årgång 2009, men juvelen i kronan under året är 2009 Sankt Paul. Åtminstone tills man får smaka Tafelwein igen...

En liten extra varm retrospektiv tanke skickas också till den maffiga men goda Nya Världen-syrah vi druckit under året. Viner som på många sätt är rena antitesen till tolvprocentig Beaujolais. Som tur är behöver inte alla viner vara gjorda i samma stil, och jag har uppenbarligen en svag punkt för sådana här grejer också. Om de är välgjorda. Respekt till Clarendon Hills, Copain, Alban, Tensley och Torbreck.

Gott Nytt år alllihop! Mot nya upplevelser...

2009 Spätburgunder "Sankt Paul" GG

2011-12-29T22:53:00.003+01:00

Hösten har på många sätt tillhört Becker. Vi har i olika sammanhang redan jobbat oss igenom en låda av den oemotståndliga basversionen i årgång 2009, och det känns logiskt att avsluta 2011 med ett första smakprov av en av de tyngre kanonerna.

Det tycks finnas en fin röd tråd och en tydlig avsändare hos Beckers viner. Har man en gång fattat tycke för stilen känner man sig som hemma om man kliver upp eller ned i hierarkin. Man får vad man betalar för helt enkelt. Sankt Paul GG ger välbekanta vibbar från andra smakprov, bara att det här är djupare och mer komplext. Ganska mycket mer komplext också, rackarns vilken fin doft. Massor av rödlätta körsbär, jordgubbar, rönnbär och vinbär, men också en hel korg av blodapelsiner med lite lakritsströssel på toppen. Vidare skogsglänta och örter, och så både kött och maritima mineraler. Lite nya fat får också plats i bilden till skillnad från hos basversionen. Men glöm allt vad hårdrostat heter - här handlar det mest om lite extra kryddor, sandelträ och en knivsudd kaffe. Skyhög pinositet.

Smaken bjuder på generös frukt från det varma året i en härligt balanserad munkänsla med riktigt saftiga apelsinsyror. Vinet sitter ihop fint redan nu på ett ytterst drickvänligt sätt utan vassa kanter. I den silkiga, långa eftersmaken ryms såväl blodapelsin som en liten aniston. En urskön pinot noir, som vanligt med Becker. (94)

2008 Tensley Syrah Colson Canyon Vineyard

2011-12-27T21:52:00.004+01:00

Det är alltid roligt att bli positivt överraskad. Senast vi drack en flaska 2008 Tensley Colson Canyon var i februari, och jag fattade absolut ingenting. Vinet upplevdes som fullständigt splittrat med alkohol, syror och frukt i ett oskönt sammelsurium, helt utan harmoni eller klass. Det blev aldrig någon post, men jag kunde inte för mitt liv begripa hur både Robert Parker och James Laube för en gångs skull kunde vara så överens om riktig storhet med 96 resp 95 pinnar. Hade vi egentligen smakat samma vin? Det finns rätt många noteringar på Cellartracker från användare som verkar haft en upplevelse liknande min.

Förväntningarna är alltså rätt beskedliga när kvällens flaska korkas upp. Men det räcker faktiskt med en sniff för att inse att det här glaset från den här flaskan den här kvällen i de sista skälvande ögonblicken av 2011 kommer att träffa på ett helt annat sätt än i februari. God dayum, vilken juice. Doften är stor och maffig redan från början, med slösande druvtypiska drag av svarta oliver, peppar, violer och välhängt kött på en bakgrund av hallon, björnbär och svarta vinbär. Det finns lite fat i bakgrunden också med lakrits och milda bakkryddor som kardemumma och kanel, och så en barrig, kådig örtkant. Fascinating stuff...

Det här är ett riktigt Spinal Tap-vin med reglagen uppvridna till elva. Frukten är gigantisk, men känns ändå sval utan syltighet eller russinkänsla. Syrorna är rent brutala men sitter ändå fint ihop med resten av bygget (och är helt naturliga så vitt jag förstår). Alkoholen klockar in på 15 procent enligt etiketten men väsnas inte mer än hos en genomsnittslig Côtes-du-Rhône. Allt kokar helt enkelt ned till den klassiska flodhästen i ballerinadräkt. Eller balans om man så vill. Eftersmaken är ruggigt lång med en slösande stråle av frukt och, faktiskt, mineralkaraktär.

Jag kan förstå att detta inte är allas tekopp, men samtidigt är det bara att inse att jag har en svag punkt för sådant här. Också. (94)

PS. KKWine, 240 DKK. Fanns också tills nyligen i BS via Muram International à 436 spänn.

2002 Clos Fourtet

2011-12-27T14:22:00.001+01:00

När Vintresserad hällde fyra decennier Bordeaux för ett drygt år sedan överraskade 2002 Clos Fourtet positivt i den unga flighten.

Och nog finns här mycket att gilla i doften. Inte minst sköna mognadstoner av lagerblad, buljong och en försiktig dos stall tillsammans med cassis och plommon. Och så jord förstås, och rostade fattoner med kaffe, mintchoklad och tobak. Allt nedhällt i en medelfyllig kropp med halvt nedsmälta tanniner, fina syror och en skön mineralknorr i svansen. Samma ovationer som senast alltså? Nja, jag upplevde vinet som längre och djupare den gången, och så finns en liten fatbitterhet i smaken som drar ned drickglädjen. Som att man varit lite för generös med eken samtidigt som årgången givit en frukt som egentligen krävt lite varsammare handlag. Gott, men utan guldstjärna. (88-89)

2007 Fontodi Vigna del Sorbo

2011-12-27T11:17:00.003+01:00

Äh, vad katten. Jag skulle ju inte köpa mer vin i år, och barriquelagrad sangiovese har de senaste åren åkt långt ned på listan över vad som får mig att ticka. Men när man läser sådana här hyllningar blir man onekligen rätt sugen att smaka själv. En provflaska får följa med hem trots allt.

Vi korkar upp utan krusiduller och möter upp vinet med lammfiol och potatisgratäng. Nej men se goddag, vidöppet var det här med en stor och druvtypisk doft av thé, grusjord, tobak, örter och en massa frukt där körsbären skriker högst med hallon och svarta vinbär i andrastämman. Kören tycks dessutom ha stärkt sig med lite likör före uppträdandet. Frukten har en ganska framfusig, småvarm och generös prägel som ger klart moderna vibbar, speciellt när de fint infattade fatens kryddor, kaffe och lakrits kickar in. Men inget fel i det egentligen, det här sitter ihop på ett skönt sätt utan att svaja det minsta när det gäller balans eller fräschör.

Smaken bjuder en ung och fullmatad men ändå redan nu helt begriplig upplevelse där den generösa frukten får sällskap av typiska småsura toskanasyror och ett smatterband av ursnyggt extraherade medhårstanniner. Det här är vinmakande på riktigt hög nivå, med en smått lyxig munkänsla. Allt avslutas med en lång eftersmak där mineralerna har fritt spelrum.

Det är bara att buga sig för ett riktigt snyggt hantverk. Vinet är helt enkelt riktigt gott i en direkt tillgänglig, snudd på hedonistisk stil. Det får bli några fler flaskor. (92)

2007 Domaine de la Janasse Les Garrigues

2011-12-23T20:56:00.003+01:00

"By the way, the 2007 Cotes du Rhone Les Garrigues is absolutely out of this world at present, should anyone still have some" skriver Robert Parker i senaste numret av Wine Advocate.

Ok Uncle Bob, vi tar dig på orden och korkar upp en flaska. Med tanke på tidigare upplevelser borde det här vinet också vara ett utmärkt glöggsubstitut precis som 2003 Pégau. Och man får faktiskt erkänna att det har hänt en del bra saker. Vinet har lugnat ned sig betydligt och känns inte alls lika spretigt och eldigt, även om det fortfarande handlar om grenache direkt från godisdisken med väldigt hög fruktmognad. Den stora doften rymmer massor av chokladdoppade körsbär, grenachekola, romrussin och likörpraliner, men också en del kött, kryddor, lavendel, örter och en knivsudd vanilj. Smaken känns betydligt mer balanserad än tidigare med klart mindre upplevelse av alkoholen även om det fortfarande handlar om raketbränsle med en ordentlig värmekyss i svansen. Och det går inte att komma ifrån att frukten rör sig farligt nära russingränsen, även om här också finns en del uppstagande struktur och syror som effektivt håller vinet från jolmighetsdiket.

Det här är på många sätt ett imponerande och rejält fullmatat vin, men personligen tycker jag fruktmognaden har gått för långt. Inte riktigt min stil, och det är svårt att hitta någon riktig drickglädje även om trenden känns positiv. Lite ytterligare lagring är nog bara av godo även om det sannolikt inte är en långliggare.

2003 Domaine du Pégau Cuvée Réservée

2011-12-22T20:48:00.003+01:00

Alla tycks stressa som galningar så här dan före dan före dopparedan. Och vi är väl egentligen inga undantag, men vi försöker ändå hitta lite lugn i stormen med julklappsinslagning i granens sken. Lite julmusik är förstås inte fel heller. I år precis som vanligt ger Frank Sinatras inspelning på Capitol Records från 1957 precis lagom doser elegans och sentimentalitet. Och så vill man gärna ha något i glasen också, men glögg går ju inte att dricka. Port kanske? Nja, det är rätt ont om mogna portviner i samlingen. Den perfekta lösningen heter 2003 Domaine du Pégau.

Vi har druckit några flaskor av det här vinet de senaste åren, men den senaste posten var i bloggens skakiga början för fyra och ett halvt år sedan. Jag trodde den här nolltrean skulle bjuda på snabbmognande drickfärdighet och visa sig från sin bästa sida vid en hederlig pop'n'pour, men efter uppkorkandet står det klart att här behövs en hel del luft. Det tar åtminstone en timme innan doften öppnat upp helt. Då är å andra sidan aromerna snudd på smärtsamma i sin intensitet med torkade mörka körsbär, vildhallon och björnbär tillsammans med blod, rostbiff, en massa blåvioletta blommor, örter och alla kryddor man kan tänka sig. Just den här flaskan känns väldigt ren och nästan helt utan de tydliga drag av brettanomyces som på många sätt hör ihop med Pégau, men efter en stund kan man ana lite stall i bakgrunden. Det finns lite portlika drag också och det är ingen tvekan om att året var varmt, men samtidigt lyser russinen med sin frånvaro vilket alltid är ett plus. Skall man jämföra med tidigare så är doften betydligt mer sammansmält och elegant, även om här ändå inte finns mer än begynnande mognadstoner.

I munnen får vi en tät matta av kirschig mörkfrukt som lyckas med konststycket att inte kännas för tung. Munkänslan är fortfarande lite rustik och kantig även om de aningen torra tanninerna börjat smälta undan, men här finns ingen uttalad hetta eller klumpighet, och apelsinsyrorna känns fullt tillräckliga. Skön drickbarhet helt enkelt, även om man gärna sippar snarare än klunkar i sig. Avslutet är långt med mineraler och torkad mörkfrukt.

Det här är riktigt gott nu, men jag tror ändå på att spara resterande flaskor några år. Här finns stoppning så det räcker och blir över, och det borde gå att locka fram ännu fler mognadstoner samtidigt som tanninerna kammar sig ytterligare. Hur som helst skönt sällskap till lite bjällerklang. Lite port, lite sydländsk sol, och lite av glöggens sötfrukt och kryddor samtidigt som det handlar om riktigt vin.

God Jul allihop!

2009 Domaine Charvin Châteauneuf-du-Pape

2011-12-19T20:53:00.000+01:00

Gillar man ärketraditionell Châteauneuf-du-Pape skall man inte missa Domaine Charvin. Vi kan inte låta bli att ta tempen på en nyss hemkommen nollnia. Skulle man ha svårartad ekallergi kan man vara lugn, här handlar det bara om cementtankar med fint genomslag av terroir. Det första som slår en är hur galet mycket garrigue här finns - rena myllret av örter och lavendel, men också andra sköna nyanser av grönt med enbär och stjälkar. Jag kommer faktiskt att tänka på örtkvasten man brukar hitta hos Mas de Boislauzon. Kanske är det det närliggande ursprunget i appellationens norra sektor som skiner igenom. Vi nystar vidare i den unga doften och hittar massor av nymosade hallon, jordgubbar och kirschiga körsbär, men också en liten äppelton. Allt avslutas med en eriksgata av traditionella inslag av tång, asiatiska kryddor, blodigt kött, mineraler och lakrits/anis. Underbart.

I munnen kliver vinet in med en fyllig kropp med en massa kirschig, uppenbart solmogen frukt, samtidigt som man nästan vill ta en paus när man svalt för att applådera balansen. Här finns inget tungt eller alkoholkletigt, utan all frukt och alla procenten för sig med en härlig sydfransk grace och elegans. Vinet lär sannolikt mogna ut till en burgundisk, silkig châteauneuf så småningom, men i nuläget finns ett skönt nafsande grepp av unga, finmaskiga tanniner. I den långa eftersmaken sköljer våg efter våg av anis, kirschiga körsbär och järniga mineraler (Boislauzon igen). Riktigt läckra grejer om man gillar traditionalister. (93-94+)

Kvidevitt

2011-12-16T22:54:00.007+01:00

Man går på BYOB. En massa trevliga viner och ett gäng ännu trevligare människor. Lite eftersnack via mail. Jo, gåsen var bäst. Och Barolo är gott och cali syrah går ju inte att begripa och så var det visst både lite alkohol och lite nya fat i något vin också. Joråsåatt. Man släpper det. Och märker ett par veckor senare att så gott som alla runt bordet fortsatt kvittra som ett gäng småfåglar om den där kvällen på Twitter. Och inte bara om den utan även om andra roliga saker. Man tar en djup klunk spätburgunder och kliver som sista person in i 2010-talet. Och inser att det är dags att säga adjö till ytterligare några timmar av ens liv...

2008 Friedrich Becker Spätburgunder Kalkgestein

2011-12-16T22:32:00.002+01:00

Efter ett antal flaskor av Beckers 2009 Spätburgunder under hösten följda av lite sköna rapporter på plats är man förstås sugen på att utforska vinerna högre upp i hierarkin i Beckers pyramid. På slaktbänken hamnar en flaska 2008 Kalkgestein som är en selektion av druvor från de mest kalkrika lägena.

Satan i gatan, vilken doft! Öppen, förförisk och omedelbar strömmar den ur kuporna och höjer pulsen varje gång näsan återvänder. Redan nu finns viss utveckling med en massa jordig höstskog tillsammans med örter och en försiktig dos fatrost. Frukten drar sig åt det mörkare hållet - mer Côte de Nuits än Côte de Beaune - med körsbär och blandade skogsbär, men också lite övermogna jordgubbar. Vi hade kunnat stanna där och jag hade varit mer än nöjd, men vinet har ett hemligt vapen i beredskap. När en småsnuskig ton av tryffel dyker upp är det svårt att hålla tillbaka ett vällustigt stön.

Det skall såklart mycket till för att smaken skall kunna leva upp till en sådan doftmässig fullträff i lustcentrum. Och det gör den kanske i ärlighetens namn inte heller, men det som bjuds är gott så det räcker. Här får man välbekanta flashbacks från basnollnian med samma drag av lakrits och citrussyror, men det finns lite mer djup och tanninerna är lite fastare även om de inte bjuder på så värst mycket motstånd. Svansen känns visserligen en smula gles, men de saftiga aromerna av blodapelsin och körsbär klingar ändå kvar en bra stund. Återigen en härlig spätburgunder signerad Becker. Lusten att dra korken ur en av de dyrare nollniorna blev just snudd på övermäktig. (91)

PS. €25 direkt från producenten, men det finns också några flaskor kvar på bolis à 349 pix.

2009 Ridge Lytton Springs

2011-12-09T21:50:00.003+01:00

Äh, vi korkar upp ännu en nysläppt Ridge mest för att se var vi har den. Förra veckans 2008 Cabernet Sauvignon Estate gav mersmak. Fast 2009 Lytton Springs är förstås ett helt annat djur med sin sammansättning av huvudsakligen Zinfandel tillsammans med Petite Sirah och Carignan(e), och med sin växtplats i den varmare Dry Creek Valley i Sonoma. Det här är mycket mer av en kalifornisk fruktbomb, med mindre av struktur, syror och sval frukt och med en yppigare, mer bombastisk munkänsla. Och så är det konstigt hur man upplever ek. När det gäller cabernet sauvignon tål jag rätt mycket trä, men i den här blenden med sin sötare frukt pockar de amerikanska faten på mer lagring för att låta de rätt söta dragen av kola och vanilj - rent av en gnutta dill - sätta sig en smula. Men fortfarande tycker jag inte rostningsgraden i sig är problemet, bara vinets ungdom.

Annars kör förstås inte Paul Draper & Company i diket en sån här årgång. Det där med fruktbomb är ett relativt begrepp om man jämför med skräckexempel som Turley, men det finns en något syltig karaktär i den flödande hallon-, körsbär- och björnbärsfrukten. Bredvid tittar både jord, sötlakrits och kött fram, och redan efter en kort stund i karaff lyfter sig en ganska underbar patenterad Draper Perfume med massor av menthol, blommor och örter, men också lite volatilitet. Smaken är välbalanserad i den här yppiga stilen, med fullt tillräckliga syror och en liten väldoserad värmekyss i den peppriga eftersmaken. It's a zin, after all, med allt vad det innebär. Lite ungdomligt kärva tanniner stagar upp hela ekipaget.

Det här smakar inte alls illa nu, men behöver åtminstone något till några år på rygg för att komma samman ordentligt. Det är kanske svårt att se var Galloni hittade hela 95 pinnar, men en skön representant för den soligare delen av Kalifornien är det. (91+)

2010 Domaine de la Pépière Cuvée Granit

2011-12-07T19:58:00.001+01:00

Marc Ollivier är en av mina absoluta favoritproducenter i Muscadet de Sèvre-et-Maine. Hans vita viner är allihop smått underbara, precis så personliga och mineraliska som man önskar att all Muscadet var. Dags att smaka vad han förmår på den röda sidan. 2009 Cuvée Granit är inget stort vin på något sätt, och gillar man inte lättviktare skall man nog inte ens prova. Men det finns något här som gör att jag återkommer för en sipp efter annan. Det är rätt gott att dricka helt enkelt. Kanske är det den rena, friska cabernetfrukten det handlar om med sina drag av vinbär och grön paprika? Jag gillar ju både cabernet franc och sauvignon, speciellt om den förra inte är för gräsig. Eller så är det kanske de subtila inslagen av undervegetation som fångar intresset, eller den lätta mineraliska anstrykningen från granitjordarna? Smaken är ett par snäpp under medelfyllig med en lätt munkänsla gränsande åt det glesa, och även om eftersmaken i ärlighetens namn är åt det korta hållet finns här ett fräscht lyft från syrorna. Lite nafsande tanniner får också plats bland rödfrukten. Som sagt - inte stort för fem öre, men heller inte helt dumt att sippa på en vanlig onsdagkväll. Det finns något. (86)

2008 Ridge Cabernet Sauvignon Estate

2011-12-03T21:29:00.001+01:00

Det är alltid roligt med diskussion i bloggosfären. Ridge har numera en speciell plats i våra hjärtan, så det är klart att det inhandlades några flaskor av de nya årgångarna häromdagen. Finare Vinare var som vanligt snabba med korkskruvshanden och smakade 2008 Cabernet Sauvignon Estate redan på släppdagen och kvällen efter, med en stor bränd träplanka i nyllet som tack. Ouch. Det låter illavarslande, speciellt som jag funderat på om man inte skulle köpa fler flaskor. Här behövs uppföljning för att se om även de egna smaklökarna får brännskador.

Direkt efter uppkorkandet kan vi konstatera att doften redan vid källartemperatur snabbt vecklar ut en urläcker, frisk mintig örtighet som snart får sällskap av ljus tobak. Men nog finns här också en hel del fat, som till en början känns rätt nypålagda och ligger lite utanpå. Vinet får vakna till i öppen flaska med ett glas borthällt. När vi återvänder efter några timmar möts vi av en urläcker, expressiv doft. Överst i glaset hänger massor av färsk tobak, mynta och andra örter tillsammans med ett fång blommor. Rent av lite spearmint. Under ligger skinande ren frukt som mest drar åt körsbär och crème de cassis, och längst ner glimrar en försiktig mineralåder tillsammans med lite grillat kött. Och så finns en del ek också. Fast jag tycker att faten under de där timmarnas försiktiga luftning har krypit in rätt skönt under täcket av frukt och örter. Och några brända, hårdrostade drag har vi väldigt svårt att finna. Visst finns här rostning, men i mitt tycke handlar det om ljusare toner av kaffe och kanel där den största invändningen är att fatbehandlingen känns rätt söt med kola och lite vanilj. Som det gärna blir med amerikansk ek.

Nä hörni, nu är det dags att smaka. Zzzing, vilka underbara syror. Och vilken skön, sval frukt. Här får man ett tätt och fint mittparti, som dock känns en smula knutet och upprullat fortfarande, följt av en saftig och fin eftersmak som hänger kvar en bra stund med både lakrits och en del mineraler. Tanninerna stagar upp ordentligt, men de är sanslöst snygga och finmaskiga redan nu. Som ettans sandpapper, om än i dubbla lager. Här finns inget grovt eller chokladigt, bara en fast och fin sval bergskaraktär. Med en del ek.

Summa summarum: det här en riktigt god cabernet som smakar utmärkt redan nu till en köttbit, men som förstås kommer att bli ännu bättre i framtiden. Vi har tidigare bara smakat nollfyran och nollfemman, men dem upplevde jag inte alls vara på den här nivån. Med tanke på beståndsdelarna borde det här vinet segla genom det närmaste decenniet och bjuda på skön njutning åtminstone till andra sidan 2020. Hur mycket man störs av eken är väl som vanligt en fråga om tycke och smak (och ekallergi), men visst kommer vinet att bli ännu bättre när faten sjunkit in mera. Två tummar upp. (91-92+)

PS. Gillar man sådana här svalare bergsviner från Santa Cruz Mountains bör man inte missa Mount Eden Vineyards några coyoteylanden bort i bergen. Ungefär samma hantverk med minimal intervention, samma svala känsla, och galet mycket mineraler. Nu snackar vi riktigt lagringskrävande grejer. Dessutom använder man franska fat, vilket i mitt tycke alltid är en fördel.

2009 Domaine Saint Préfert Châteauneuf-du-Pape

2011-12-02T21:37:00.003+01:00

Fullständigt krigsskadad efter en bakjoursvecka orkar jag inte med så mycket mer än att sjunka ihop på fredagkvällen med en bit mat och ett glas vin. Gärna något säkert kort. Inga konstigheter. Lammkotletter, sade du? Plopp.

Doften av den unga 2009 Saint Préfert är faktiskt ganska underbar. Hallon i kubik, vinbär och kirschiga körsbär tillsammans med en massa kryddor, örter, lavendel och så en rejäl dos blod och kött. Fin höjd och tillgänglighet redan, här låter man gärna nosen vila en stund i en glaset. Så här skall södra Rhône dofta.

Smaken lever däremot inte alls upp till doften, åtminstone inte till en början. Vinet känns snopet kort i rocken och rent av glest och enkelt. Men med luft sträcker eftersmaken ut en smula samtidigt som mittpartiet plockar upp lite mer självförtroende. Det här lär aldrig bli någon block buster, men det är gott att dricka i en ganska slank stil trots den rätt varma årgången. Syrorna har en tilltalande apelsinkaraktär och alkoholen sjunker fint in i helheten och gör sig mest påmind i form av lite anisvärme i slutet. Gott, men utan stående ovationer. (90)

2009 Arianna Occhipinti Il Frappato

2011-11-27T20:25:00.001+01:00

Vi vill ha mera Arianna Occhipinti. 2009 Il Frappato är alldeles bedårande, som en teoretisk blandning mellan gamay, pinot noir och några droppar syrah. Den röda solmogna bärfrukten skiner tillsammans med kanderade apelsinskal, en gnutta animaliska inslag, lakrits och en stor bukett blommor. Snart får blommorna sällskap av friska nyklippta örter medan grusiga mineraltoner fyller på med några basackord. Det är en ren fröjd att sitta med näsan i glaset.

En kompis var för några år sedan på högstadieeåterträff i rurala Östergötland där det bjöds på whisky som enligt de ej utflyttade gamla klasskamraterna var så god att "de knuller i mun". Det här ger associationer åt liknande håll. Vi faller pladask för vinets lekfulla, silkiga, flörtiga, lätta munkänsla -förförisk och uppiggande på samma gång. Däremot förmår det inte att stå upp mot kvällens gräddiga renskav proppad med trattisar som hade behövt lite stadigare grejer. Men på egen hand - wow. Det är så slankt och fokuserat i aromerna att man kommer på sig själv med att fånle efter varje klunk. Eftersmakens sötmogna frukt och mineraler hinner inte klinga ut innan man vill sträcka sig efter en sipp till. Slurp. (90-91)

2008 Château Larrivet Haut-Brion

2011-11-25T23:30:00.010+01:00

Biff. Béa. Bordeaux. Tre saker man understundom behöver.

Och 2008 Larrivet Haut-Brion går förstås inte bort sig med lite fett och kött på tallriken, utan bjuder på en fin uppvisning i tidig tillgänglighet och modern ursprungstypicitet. Visst är frukten lite fluffig och munkänslan ganska rund och snäll med polerade tanniner, men samtidigt känns det svårt att landa någon annanstans än i Graves med tanke på jordigheten och den där runda plommon- och cassistonade frukten. Om man tycker doften hamnar mitt emellan högra och vänstra stranden är man som bekant ofta i Pessac-Léognan. Barriquerna gör vad de gör bäst i Bordeaux och fyller på med kaffe, kryddor, tobak och lite grispiss, men samtidigt finns också en hel del blåvioletta blommor och en frisk känsla av nyregnad skogsglänta. Klorofyll, trä och jord, och så en skön mineralisk snärt i svansen som driver på längden lite extra. Inte så mycket att fundera över, bara gott att dricka. Jag blir glad av sådana här saker. (90-91)

PS. Apropå saker man blir glad av. Ju äldre man blir desto viktigare känns det att ta vara på sådant. Livet är för kort för att bry sig om vad andra tycker. Och här har vi ett riktigt lyckopiller. Det finns en sådan befriande glädje och positiv energi i att se och höra de här gubbarna köra sin grej som om de senaste tjugofem åren aldrig hade hänt. (Kanske spelar alla underbara svepande motljusbilder längs Pacific Coast Highway också in, vi måste verkligen tillbaka till Kalifornien snart.) Med tanke på rådande musikklimat är väl egentligen West Coast-AOR bland det mest radikala man kan ägna sig åt... Rock on, gubbs!

2008 Domaine Rivaton Vieilles Vignes

2011-11-23T20:40:00.001+01:00

Hehe, vilket skönt bonnatjut. Eller på ren franska: Mohohoho, vilket skönt bonnatjut.

Blod, skogsbär, garrigue, ollonskott, kött, äpplen, kompost, blommor, lakrits och lite allmän merde. Allt samlat i en sval men ändå sydländsk kropp, med fina syror och skönt nafsande tanniner. Alls ingen kioskvältare och inte heller överdrivet lång eftersmak, men välbalanserat, drickvänligt och karaktärsfullt. Klart bättre intryck än senaste flaskan i somras. Gott. (89)

2010 Arianna Occhipinti SP68

2011-11-21T20:04:00.010+01:00

Hon är het, Arianna Occhipinti. Det surras om hennes viner på båda sidor av Atlanten, och jag är väl ungefär sist på den här bollen i den svenska vinbloggosfären. Alla tycks vilja ha en del av henne. Det är något visst med unga vinmakare med indiestjärneutstrålning som vet precis hur de vill ha det. Jämför till exempel när hajpen var som störst kring Julien Barrot för några år sedan.

Som vanligt är det där inte värt speciellt mycket i det långa loppet om inte vinerna levererar. Jag kan inte låta bli att ta på mig strängaste granskarblicken när vi korkar upp hennes 2010 SP68. Ungefär tio sekunder senare är det snarare dags att knäppa upp en skjortknapp och bara hänge sig åt njutningen som finns i glaset. Fniss, vilket vin. Doften är lekfull, skiftande och parfymerad med massor av blommor, ljusa kryddor och nymosade skogsbär. En dutt volatila limtoner fläktar förbi, och så kryddgrönt och rent av lite bark. Efter en stund kommer lite rått kött och skingrar alla tvivel - det här är ju en nära släkting till Marcel Lapierres Morgon.

Smaken är slank med en frisk, lekfull munkänsla där de sötmogna skogsbären tvinnar långa slingor runt syrorna. Så mycket tanniner står inte att finna, däremot en till maten angenäm liten kärvhet. Avslutningen rymmer både salmiak och lite foxy drag, och har en klang som uppmanar till en klunk till.

Jag skall inte uttala mig för mycket om huruvida det här är ursprungstypiskt för Sicilien med tanke på hur lite vin vi dricker därifrån, men det går inte att komma ifrån att vinet kanske först och främst har en tydlig "naturvinsprägel". Det finns en röd tråd som nog i ärlighetens namn handlar mest om filosofi och framställningsmetoder. Och skall man spela djävulens advokat måste man nog erkänna att dessa viner har en tämligen lättigenkännlig stil som numera blivit ganska internationell med representanter i flera länder. Precis som exempelvis fatad cabernet. Inget fel i det; vinvärlden mår bäst om flera stilar tillåts blomma. Och det går ju fortfarande sisådär ett par tusen fatade caberneter på varje sådant här vin.

Hur som helst levererar Occhipinti på ett härligt sätt. Det är bara så gott att dricka. För egen del tycks jag inte kunna få nog av sånt här just nu. (90)

PS. Privatimport från Wine Trade (179 kr). Bor man nära Köpenhamn styr man med fördel kosan mot Cibi e Vini.

2007 Cascina Cucco Barolo Vigna Cucco

2011-11-17T20:57:00.002+01:00

Nej, nu måste jag nog regna lite på Cascina Cucco-paraden. Husstilen har väl i ärlighetens namn alltid varit lite småfjäskig, men det blir allt mer uppenbart att varma 2007 inte är en årgång som spelar producenten i händerna enligt min smak. Stilen blir tydlig redan i doften med likörkörsbär, plommon och svarta vinbär, och så choklad, kola, grillat kött och en massa tobak och ceder på det. Det är väl egentligen mest en del volatila drag och en med tiden rätt tydlig blommig parfym som absolut pekar mot Piemonte, de andra komponenterna går att hitta på många håll i Italien.

Smaken är maffig och mörk med en fullmatad kropp och en massa kraft som vill imponera. Men det finns också extraherad bitterhet och en värme i svansen som får eftersmaken att verka lite längre än den nog i själva verket är. Kanske handlar det mycket om en lagringsfråga eller en dålig dag både för mig och vinet. På plussidan måste nämnas en fin dos mineraler som skvallrar om ett riktigt bra växtläge, men helhetsintrycket är rätt grovkornigt. Elegans finns inte på kartan.

Njaaaaa nämensåatt... Vinet liknar förstås standard-Cerratin väldigt mycket, och skulle vid en direkt jämförelse kanske upplevas som "bättre", men den här gången blir det tydligare frågetecken för stilen och årgången. Det är långt från dåligt, men heller inte riktigt vad jag vill ha i en barolo. Och tänk för guds skull inte på sådana saker som tryffelrisotto eller vitello tonnato. Det här används bäst till en rejäl köttbit. Grillvin... (89?)

2004 Mastroberardino Taurasi Radici Riserva

2011-11-13T22:54:00.002+01:00

Ok folks, don't try this at home. Eller förresten, gör gärna det, men glöm för guds skull inte bort att spara några flaskor också. Mastroberardinos 2004 Taurasi Radici Riserva förtjänar åtminstone sådär ytterligare fyra fem år på rygg för att kunna visa hela sin potential, men som alla bra viner smakar det förstås inte illa så här ungt heller.

Direkt efter uppkorkandet är det nästan skrattretande hur mycket vinet liknar den nyligen omsmakade Bressans 2006 Pinot Nero. Samma aningen torkade körsbärsfrukt, samma tydliga drag av tobak och örter, samma botti-medierade drag av läder och balsamico, och samma mintighet. Till och med munkänslan känns välbekant med spetsiga syror och en matta av tanniner med finmaskigt hår på bröstet. Det är väldigt italienskt, och väldigt traditionellt. Men med luft plockar vinet upp en del extra komplexitet. Nu tittar en massa grusiga mineraler fram, det tillkommer en gnutta volatila drag av lim, och så blommar en klockren rosig parfym ut på toppen. Plötsligt befinner vi oss i Piemonte istället. Snart lurar en del mörkare, köttiga drag i djupet av glasen som tillsammans med lite inslag av bränd jord med varsam hand styr kosan ned till Kampanien.

De där syrorna har laserprecision, och den sanslöst koncentrerade smaken har ett underbart hetsigt driv framåt, vidare. Här finns ordentlig spets och fokus, munkänslan är som en solstråle genom ett förstoringsglas. När vinet mognar ut och lossar på knutarna kommer man att få en riktig surroundupplevelse i 3D, men redan nu kan man njuta av en smal och vansinnigt lång eftersmak med massor av torkade frukter, tobak och mineraler.

Det här måste vara den bästa årgången av Radici Riserva jag har smakat. Fascinerande saker. (93++)

Jazz

2011-11-12T23:50:00.006+01:00

Jag gillar musik nästan lika mycket som jag gillar vin. Och så gillar jag att göra spellistor, eller blandband eller bland-CD. Det är ju egentligen samma sak, bara produkter av olika teknikåldrar. Jag har givit bort många blandband genom åren, men mest gör jag dem för mig själv. Det är skönt med en sammanhållen stämning i högtalarna, och att slippa byta skiva hela tiden. Den röda tråden kan sedan röra sig om så diversa saker som obskyr sextiotalssoul, tre decennier Serge Gainsbourg eller de mest pårökta låtarna från Laurel Canyon under tidigt sjuttiotal.

Men nu är det ju löjligt lätt att dela med sig av sina blandband, så jag tänkte att varför inte. Listan är ju redan gjord. It's my blog and I cry if I want to, och allt det där. Så varsågoda:

klicketiklick

Och gillade man inte det här kan man tryggt bara hoppa över detta inlägg. Snart skrivs här om vin igen...

PS. Vad finner man i spellistan då? Av någon anledning har det snurrat ovanligt mycket jazz här hemma den senaste tiden. Det har det i och för sig alltid gjort, men det är något med novembermörkret som kräver sin dos av skönhet och tidlös elegans. För även om jag älskar stenhård bebop och ofta har förundrats över John Coltranes förmåga att under sista delen av sin karriär ta sitt instrument, sig själv och lyssnaren till randen av hela vår existens så har jag alltid varit svag för balladerna. Här finns tiden för eftertanke och återhämtning. Och så är jag en sucker för standards. The Great American Songbook. Tin Pan Alley. Cole Porter, Hoagy Carmichael och bröderna Gershwin. Men även lite senare namn som Rodgers & Hart, Sammy Cahn, Jule Styne och inte minst Sinatras hovkompositör Jimmy Van Heusen. Som Jan Gradvall skrev i häftet till sin Standards-antologi för några år sedan: "De här låtarna är inte bättre än nya för att de är gamla. De är bättre för att de är bättre".

Här finns inga obskyra hippa saker avsedda att imponera, bara en blandning gjord för mig själv. Gillar man jazz har man garanterat redan hört merparten. Namnen är välkända, det är Miles, Getz, Chet, Cannonball, Art Pepper, Mingus, den smått underskattade Dexter Gordon. Knarkare och hetsporrar snudd på hela bunten. Och så förstås en del Coltrane, han behärskade ju sånt här intill fulländningen. Också, som allt annat. Har man musiken på i bakgrunden funkar den utmärkt som en stämningsfull kuliss, jag själv låter den gärna stå på medan man gör annat. Men avfärda inte det här på grund av stämningen. Lyssnar man noggrant finns massor att upptäcka. Och så finns här en massa historier. Om missbruk, sorger, depressioner, kärlek. Men det känner ni redan till. Och har ni ännu inte hittat till den här musiken men gillar vad ni hör så lär ni upptäcka dem vad det lider...

2009 Emrich-Schönleber Halenberg Großes Gewächs

2011-11-11T20:41:00.004+01:00

Men åh. Åh. Emrich-Schönlebers 2009 Halenberg GG lämnar oss nästan stumma. Visst, det går att börja nysta i den komplexa, snudd på felfria rieslingdoften med persikor, päron, fänkål och massor av blommor, men det är liksom inte poängen. Här handlar det mer om att hålla i sig, njuta av resan och fundera på alla frågor vinet ställer. Hur kan så mycket plats och tid rymmas i ett litet glas? Hur kan munkänslan vara så krämig men ändå så daggfrisk? Hur kan det finnas så mycket kraft utan tillstymmelse till tyngd? Hur kan vinet tala med så hög röst men ändå vara nästan undfallande i sin elegans? Hur skall man kunna reducera så här komplexa drag av jord och hav till ett så futtigt begrepp som mineralkaraktär? Hur mycket vackrare är inte tillvaron när sådana här saker kan skapas av människa och natur i symbios? Och hur rent psykedeliskt bra skall det här inte bli med lite ytterligare tid på rygg?

För vinet är ändå uppenbart ungt. Inte så mycket gröna pärontoner, men en liten känsla av knutenhet trots den magnifika stora doften, och så en liten men alls inte störande ungdomlig skalbeska. Det sagt finns det ingenting som hindrar det här från att redan nu vara ett av de godaste vita viner vi någonsin smakat. Drick. Lyssna. Glädjs.

2009 Calera Pinot Noir

2011-11-09T19:25:00.000+01:00

Fler novembernyheter! Förra årgången av Caleras instegspinot smakade utmärkt redan i vintras, men samlade sedan ihop sig ytterligare och imponerade rejält i ett blint sammanhang i Falsterbo i somras. Jag tror alla runt bordet föll för charmtrollet. Nu har nollniorna landat i en generös lansering om hela 4200 flaskor. Det finns massor av flaskor kvar, alltså perfekt läge för att testa en i lugn och ro innan man bestämmer sig.

I glasen får vi ett vin med stilig, helt transparent ljus granatröd färg med klara kanter. Nytt för den här årgången är att all frukt avstjälkats, och mycket riktigt finns här inte heller lika många gröna toner, bara lite friska örter i bakgrunden. Annars rör det sig om samma seriösa hantverk som tidigare med handskörd och jäsning med naturjäst i små öppna fat följd av uppfostran i till nittio procent gammal ek. Frukten har en skinande ren pastillkvalitet med drag av körsbär, hallon, vinbär och blodapelsin. Det finns fortfarande lite malolaktiska drag av smörkola kvar, men inte så uttalade fattoner förutom lite sandelträ och lakrits. Däremot dyker en del svårfångade men ack så läckra småsnuskiga toner upp efter hand; inget fel på pinositeten här inte. Lite jord och ingefära skall också med innan vi kan sammanfatta helheten som en riktigt härlig och smått förförisk doft, fortfarande ung men vansinnigt fin att sniffa på.

Smaken är välbalanserad med bra lyft i slutet där vinet skjuter ifrån på ett fint sätt i den lakrits- och körsbärstonade eftersmaken. Sötfrukt under ansvar skulle man kunna kalla det, för nog märks den kaliforniska solen men här finns ingen klumpig hetta, bara en behaglig värme. De polerade tanninerna ger ett skönt grepp och de fina apelsinsyrorna matchar generositeten hos frukten perfekt.

Det här övertygar på ett riktigt fint sätt ikväll, och känns faktiskt ännu bättre än nollåttan med större koncentration och djup, utan att för den delen upplevas som varmare eller klumpigare. "May very well be the single finest value in American Pinot Noir" skriver Galloni, och det är bara att hålla med. Vinet lär dessutom bli helt livsfarligt när den där smörkolan sjunkit in en smula och komplexiteten ökat ytterligare... (90+)

2009 Diatom Chardonnay Huber

2011-11-07T23:59:00.009+01:00

Gillar man att bjuda sina vänner på getthefuckouttahere-ögonblick är Greg Brewers småskaliga Diatomviner infernaliskt lämpade att hälla i blindprovningar. Det är sällan gissningarna landar på kalifornisk chardonnay. Själv hade jag nybörjatur med 2007 Huber (även om andra runt bordet snurrade runt i Chablis), men sedan dess har det burit av till pinot gris från Alsace (2007 Clos Pepe) respektive iberisk albariño (2010 Hana Shinobu). Och hakorna brukar fortsätta sin väg mot bordsskivan när någon tittat lite närmare på etiketten. Sade du sexton procent alkohol? Getthefuckouttahere...

Vinerna är på många sätt paradoxala i sin blandning mellan riktigt mogen frukt och samtidig maximal fräschhet. Saker som bâtonnage eller nya fat finns inte på kartan, däremot blockerad malolaktisk jäsning och en strävan efter ett så naket uttryck av jorden som möjligt. Sedan förra året har dessutom Greg Brewer tagit sin snudd på livslånga japanska vurm ett kliv ytterligare. Sin filosofi beskriver han bäst själv:

"Vineyards selected for the diatom project are sought out for their ability to serve as voices for place. Through the small and specific sites chosen, there will be a journey through solitude, tranquility and the transitory nature of life. The challenge is to subtract all extraneous elements to arrive at the utmost level of simplicity, serenity and refinement."

Jag vet inte om det beror på att det här faktiskt är första gången jag provar ett Diatomvin öppet, men 2009 Huber känns väldigt druvtypiskt. Och sanslöst rent. Frukten har lite svårfångade tropiska drag utan att för en sekund köra i fruktcocktaildiket, och så en stilig toppning av blommig parfym och lite hasselnötter, hur nu de hittat hit utan vare sig fat eller autolys. Allt sitter ihop på ett ytterst finlemmat sätt; doften är elegant i ordets rätta bemärkelse med fin precision. En bris av hav och skaldjur får fart på spottkörtlarna innan vi ens har smakat.

Väl i munnen översköljs smaklökarna av de där jodhaltiga mineralerna - det är våta stenar, krabbspad och ostronskal om vartannat. Frukten fortsätter sin skinande rena dans, och syrorna har en frisk spetsighet. Massor av citrustoner höjer fräschören än mer. Allt samlar ihop sig för en riktigt fin och fräsch avslutning, och det känns nästan som att svära i kyrkan men jag måste bara resa handen och fråga: "Snälla Greg, kunde du inte ha skördat lite tidigare?"

För även om det här är ett konststycke i renhet och transparens så finns de där, de sexton procenten. Att helt trolla bort dem i ett så här naket vin är nog som att gömma en elefant i ett vardagsrum. Det är inte så att vinet har någon brännande hetta, men avslutningen präglas mer av tyngd än lätthet, med ett slutackord som snarast manar till återhållsamhet när man helst vill ha ett kvillrande crescendo som inbjuder till en klunk till. Hade man fått ett glas blint på en provning - ja, ni vet. Fuckouttahere. Men flaskan talar sitt tydliga språk. Mer än hälften kvar långt efter att krabbskalen åkt i soptunnan. (91-92)

2004 Roagna Barolo La Rocca e La Pira

2011-11-05T23:45:00.005+01:00

Vi tar tempen på ett av inköpen från släppet i veckan. Roagnas 2004 La Rocca e La Pira är som hämtat från instruktionsboken med sina barolotypiska drag av körsbär, slånbär, rosor, tjära och grusiga mineraler. Som väntat rör det sig om riktigt traditionella doningar med klassisk botti-karaktär där tjäran snart leder över i ett helt båthus där burkarna med lösningsmedel står på glänt. Lite förvånande finns en hel del mognadstoner redan nu med undervegetation, färsk svamp och begynnande farinsocker. Här får man faktiskt rejäl utväxling trots att jag nog trodde att vinet skulle befinna sig i en knuten, lagringskrävande fas och mest ville ha en utgångspunkt för framtiden. En enastående doft.

Den där genomluftade, något utvecklade känslan fortsätter i munnen, där tanninerna känns förvånansvärt medgörliga och finmaskigt pulvriga. Nog för att de inte har några som helst problem med att stå upp till kvällens osso buco med risotto, men så mycket bråk handlar det inte om. Bråk är förresten det sista man tänker på när man dricker vinet; smaken är harmonisk och slankt syrlig trots en del kraft i den rödmörka frukten. Lång fin avslutning med tobak, svart té, torkad frukt och mineralgnister.

Jag brukar gilla Roagna och det här är inget undantag. Skön symbios mellan terroir och tradition, och skönt med en barolo av den här kalibern som man faktiskt kan börja tulla på redan nu med behållning. Det ligger alldeles för många masochistiska piemontesiska lagringsprojekt i källaren... (93)

2008 Forman Château La Grande Roche

2011-11-04T23:58:00.014+01:00

Här har vi ett vin som går i rätt riktning. Visserligen är ungdomen fortfarande påtaglig, men den snudd på råhet i aromerna som fanns i somras börjar sätta sig till förmån för ett mer helgjutet intryck. Faten, som visserligen aldrig upplevdes som för aggressiva, börjar sjunka i i helheten på ett övertygande sätt samtidigt som frukten har den där typiska kaliforniska skinande sötmognaden utan att trilla i syltdiket. Menthol och viol är det som först lyfter ur glaset innan cassis, plommon och körsbär blandas med kryddor, fuktig jord, tobak och skogiga drag med lite paprikatycke. Faten fyller på med grillat kött och kryddor utöver kaffe och kakao.

Smaken är fyllig och välbalanserad med bra syror och en kontrollerad värmekyss i svansen. Trots den ganska stora kroppen finns en gnutta gleshet speciellt i mitten, och det är väl ungefär det som skiljer kvällens glas från Formans förstavin. Å andra sidan rör vi oss förstås på en helt annan prisnivå, och även om det här inte är riktigt lika fullmatat finns ändå en snygg och mer än godkänt lång eftersmak med salmiak. Gott och drickvänligt där mer komplexitet lär komma med kortare lagring. 188 DKK hos Bergman Vin. (90+)

PS. Appropå sköna grejer från Kalifornien så gissar jag att ni också sitter och funderar på vad ni skall korka upp för gott den 17:e november? Tänkte väl det, Gene Clarks födelsedag borde vara allmän helgdag. Tänk att han skulle ha fyllt 67 om inte kroppen lagt av efter många års missbruk för tjugo år sedan. En sorgligt underskattad artist som aldrig fått det erkännande hans låtskrivarförmåga eller nakna, själfulla röst förtjänade. En vacker man....

PPS. ...eller samma låt i Byrdsversion. Borde givetvis ha varit med på återföreningsalbumet 1973, men Roger McGuinn vågade väl inte (?). Lyckligtvis finns ju Roadmaster utgivet i Europa...

...och vill man ut på en riktig Space Cowboy California-trip så kollar man förstås in det vid den tiden totalt missförstådda No Other, som inte sålde ett smack och som med sin inspelningsbudget höll på att försätta skivbolaget Asylum i konkurs. Kostar som en halv bag-in-box, räcker livet ut. Fast här är frågan om inte less is more, det är framför allt återutgivningens demoversioner jag återkommer till.

PPPS ...och om någon undrade var Teenage Fanclub fick inspiration ifrån ;-)

2010 Marcel Lapierre Morgon Sans Soufre

2011-11-03T18:55:00.005+01:00

Ibland krävs det flera smakprov innan man inser hur bra något egentligen är. Eller så handlar det bara om dagsform eller flaskvariation. I vilket fall som helst är den här flaskan av Marcel Lapierres osvavlade 2010 Morgon så rackarns god att vi bara sitter och ler vid middagsbordet. Och det direkt från flaska - inga konstigheter, bara rätt temperatur och så plopp. Doften som bjuds är oupphörligt fascinerande och mångfacetterad. Rödfrukt förstås, men också blommor, kryddor, rått kött, grusiga mineraler, mossa, undervegetation, bark, en liten citruston av apelsin... här kan man hålla på nästan hur länge som helst, och varje gång man sänker näsan i kupan tycks det dyka upp nya saker.

Smaken: à point. Här finns inget av förra smakprovets ungdomliga kartighet eller smala midja, bara skinande ren sötmogen rödfrukt, klockrena syror och en underbar lekfull uppiggande lätthet. Vinet ligger perfekt i munnen där alla delar bildar en strålande helhet i den här viktklassen. Vad som dock känns igen från senast är den rikliga mineraliteten som gör eftersmaken så läcker. En ren njutning att dricka. (92)

PS. Jag försökte beställa påfyllning, men vinet togs bort ur BS häromdagen. Lyckligtvis meddelar importören att det inte beror på att vinet är slutsålt, utan på att monopolet bestämt sig för att lansera det i ett kommande släpp. 600 flaskor sägs dyka upp på hyllorna framåt april 2012...

2004 Château Carbonnieux

2011-10-29T20:38:00.002+02:00

Nja, det här var väl inte så kul? 2004 Carbonnieux har visserligen en ganska fin doft med tobak, jord, stallbacke och svinstia där den blyga frukten ligger i ett begynnande mognadskors mellan svarta vinbär, plommon och jordgubbar, men smaken är inget vidare. Kärv och asketisk med lite gröna, kartiga drag. Visserligen rätt bra syror, och ett avslut med massor av salmiak där tanninerna fortfarande pockar på lite lagring, men var katten är frukten? Här sitter jag och önskar mig modernare, slampigare drag med mer drag under galoscherna. Dålig flaska eller knepig fas, vem vet? Jag hade hoppats på mer efter tidigare smakprov. Någon annan som provat nyligen? (85-86)

2009 Domaine Lacroix-Vanel Fine Amor

2011-10-27T20:39:00.010+02:00

Okej, de dåliga nyheterna först. Jean-Pierre Vanels 2009 Fine Amor är tyvärr ett kliv ned från de senaste årens versioner. De goda nyheterna är att det är ett gott och skönt vin att dricka ändå trots lite besvärliga årgångsbetingelser. För det känns onekligen som att man haft vissa problem att parera solens strålar detta år.

Fast till skillnad från Finare Vinare har jag inte några större problem med doften som visserligen bjuder på en ganska mörk körsbärig grenachefrukt av det där chokladiga slaget som gärna väcker lite misstankar om fat, trots att det är helt felaktigt i det här fallet. Vi sniffar vidare och finner mörka drag av grillat kött, lakrits och salmiak och så lite vitpeppar och en knivsudd volatilitet. Massor av garrigue spikar det sydfranska ursprunget, och i blenden tittar också lite röda bioäpplen fram i mörkret. Doften känns levande och ändrar karaktär flera gånger under kvällen men mynnar ut i en fin vinös upplevelse utan så värst mycket godispåse.

Nej, mina invändningar gäller främst smaken. Syrorna känns lite trubbiga och precis när man hoppas att vinet skall ta fart och skjuta ifrån bjuds man istället på en något slapp och aningen kort avslutning. Här saknas helt enkelt lite lyft, djup och fräschör, samtidigt som tanninerna lägger ut en rejäl matta och känns ganska grova (en gnutta värmespretiga?). Det här låter som en riktig sågning, men så är det inte. Fortfarande ett gott sydfranskt tjut, men det är bara att konstatera att Vanel har skämt bort oss...

Vi håller temperaturen runt dryga sexton grader för att locka fram så mycket fräschör som möjligt, och det är som att vinet finner fotfäste och fokus. Med rätt temperatur och lite tid så landar det här trots alla småpetiga invändningar i ett gott glas, perfekt att dricka på egen hand framför några avsnitt av Sopranos... (88)

PS Ännu fler intryck här.

2007 Larkmead Vineyards Cabernet Sauvignon

2011-10-22T20:58:00.005+02:00

Man skall följa sin inre Jack Sparrow-kompass, som pekar mot det man är mest sugen på. Senaste tiden har kompassen företrädesvis riktat sig mot slankare, lättare saker (det är ingen slump att åtta av de tolv senaste posterna rör pinot noir eller gamay). Men plötsligt kan kompassen ändra riktning, och då gäller det att hänga med. Det är det som gör vinvärlden till en så underbar plats att utforska. Vore det inte till exempel helt perfekt med en riktigt stadig Napa Cab ikväll? Jovisst.

Larkmead Vineyards har anor sedan slutet av 1800-talet och följaktligen har man en del rankor som är nästan 120 år gamla i den historiska vingården belägen på dalbotten mellan St. Helena och Calistoga. Ja, man har funnits här så länge att själva adressen - Larkmead Lane - är uppkallad efter vineriet. De senaste 63 åren har egendomen ägts av familjen Solari. Precis som på så många andra håll sägs man ha förbättrat kvaliteten avsevärt de senaste 10-15 åren genom hårt arbete. Ibland undrar man om de någonsin har funnits så många goda viner, i så många olika stilar, från så många olika håll som nu? Vinmakare sedan 1999 är skotten Andy Smith, som även gjort sig ett namn med pinot noir under etiketten DuMol. Kvällens vin är gjort på 95% Cabernet Sauvignon, 4% Merlot och 1% Cabernet Franc. 18 månader i till dryga hälften ny ek. 14,5% tjong.

2007 Larkmead Cabernet Sauvignon har en öppen doft som redan vid uppkorkandet vid sval källartemperatur tar ut en fin höjd med massor av menthol och violetta blommor. Efter en stund i karaff står aromerna som en kvast ur glaset och det är bara att låta sig översköljas av cassis och mörka körsbär, hallon och lakrits, tobak och örter, grillat kött och kryddor. Och så en underström av jordighet, skogig undervegetation och rent av lite stenar. Parker tycks ha en faiblesse för att likna vinet vid Pauillac's finest och har nämnt både Mouton och Pontet Cantet, medan Tanzer talar om Graves. Jag nöjer mig med att konstatera att det här är en ruggigt lustfylld och intresseväckande doft av skinande ren cabernet sauvignon med solsken i blick, som redan nu börjar bjuda på viss komplexitet.

Vinet kliver in i munnen och ställer skåpet ordentligt med en fyllig kropp och en riktigt tät kärna. 2007 var en varm årgång med hög fruktmognad, men här finns ingen slapp sur-maturité, bara fint definierad frukt balanserad av friska syror. Vi låter vinet komma upp i svensk inomhustemperatur utan att finna någon vass eldighet, och trots att frukten har en typisk kalifornisk sötmogenhet är avslutningen torr, lång och balanserad med fina proportioner, tydlig mineralitet och ett skönt grepp från de mogna tanninerna.

Jag hade en del förväntningar på det här vinet, som faktiskt uppfylls med råge. Gillar man cabernet sauvignon och Bordeaux gör man ett misstag om man inte kollar in vad Kalifornien har att erbjuda. Det här är rent ut sagt svingott, och precis vad jag ville ha ikväll. Just what the doctor ordered, så kan det gå om man följer sin kompass. (94)

PS. Svensk importör saknas så vitt jag vet, men kolla in danska KKWine. Just nu är det nollåttan som finns i lager.

2009 Friedrich Becker Spätburgunder

2011-10-21T22:16:00.001+02:00

Alltså, det går ju inte att låta bli de här flaskorna. Beckers urläckra och billiga instegspinot är på många sätt höstens vin här hemma. Vilket fantastiskt lekfullt vin det här är, och vilka underbara proportioner. Massor av elegans, klockrena syror och kalkstensmineraler parade med en rätt sötmogen frukt, sköna skogiga drag och massor av pinotkrydda. Ja, det här är helt enkelt en ruskigt fin och ruskigt klunkbar pinottripp för 139 spänn. Lyckligtvis har monopolet fortsatt att fylla på flaskor på hyllorna, för jag måste köpa fler. Gott, sa räven. (90)

2010 Domaine Alain Chabanon Campredon

2011-10-16T19:50:00.002+02:00

Vi slänger ihop en söndagmiddag på helstekt fläskfilé med rosmarinsås, och så ugnsbakade rotfrukter med örter och olivolja. Köttet och örterna tycks ropa efter ett sydfranskt tjut med massor av garrigue. Enter nya årgången av Alain Chabanons Campredon...

Vinet är verkligen purungt och har lite jästiga nyjästa drag direkt efter uppkorkandet. Doftens rikliga drag av garrigue speglar maten perfekt. De sextio procenten syrah sjunger högst och klarast i nuläget med massor av svarta oliver och mörka körsbär, men efter en stund tittar rödare drag av hallon och rent av lite jordgubbar fram. Mmm, vi fortsätter att nosa och kan bocka av både kött, kryddor och lite rökelse tillsammans med en massa florala övertoner. Vinet samlar ihop sig på ett strålande sätt och får ett härligt fokus efter någon knapp timme.

Smaken bjuder på ett fint tryck i den unga frukten samtidigt som de friska syrorna och avsaknandet av alkoholvärme ger ett svalt och välbalanserat intryck. De finmaskiga, mogna tanninerna har ett skönt grepp samtidigt som de inte utgör något större drickhinder ens i denna unga fas. Avslutningen är torr och kryddig med massor av svarta oliver och örter.

Campredon är en stående favorit här hemma, och den nya årgången lär inte göra någon besviken. Det här är helt enkelt ett svingott sydfranskt bonnatjut. Blir nog än bättre över något år men sitter som en smäck redan idag. (91+)

PS. Fördelen med att ha en öppen vindagbok på nätet är att man enkelt kan gå tillbaka och se vad man tyckte. Nackdelen är att man inser vilken fantasilös jäkel man är. Nollåttan dracks till i stort sett samma mat som idag. Nåja, ett skönt fläskfilévin är det... och nollsjuan mådde visst inte heller dåligt tillsammans med örtiga rotsaker i ugn ;-)

PPS. Fler som hunnit smaka. Fast jag får betydligt mer sydliga vibbar än Côte-Rôtie, mer som en Vacqueyras med hög syrahhalt. Men vi kan nog hur som helst enas om att vinet är ett bra exempel på vad Languedoc förmår nuförtiden...

2007 Domaine Heresztyn Gevrey-Chambertin 1er Cru Les Corbeaux

2011-10-15T22:10:00.008+02:00

Det är bara att applådera Domaine Heresztyn för den varsamma hand med vilken man tycks ha vinifierat och uppfostrat sin 2007 Gevrey-Chambertin Les Corbeaux. Här finns faktiskt ingenting som hindrar njutning; varken jobbig överextraktion eller aggressiv mörk fatbehandling. Bara elegans och transparens i en medelrostad kostym med kryddor och sandelträ. Fin rödtonad frukt med lite Gevreytypiska mörkare drag av jord, och så både smått sumpiga mineraler och en urläcker blommig parfym högst upp i glaset som kontrast. Smaken är slank och elegant med skönt häng i aromerna. Ikväll låter vi de finmaskiga sammetslika tanninerna massera en rådjursstek med kantareller, men det smakar lika bra i ensamt majestät efteråt. Det är kanske svårt att tala om brakfynd när prislappen ligger på en femhundring, men vinet levererar helt ok för priset och är riktigt gott att bara dricka precis som det är just nu. (92)

2009 Jean Foillard Morgon Côte du Py

2011-10-14T22:40:00.004+02:00

Jean Foillards 2009 Côte du Py är fortfarande en smula knuten och lär nog bli ännu bättre på något års sikt, men det är ändå fullständigt omöjligt att inte sträcka sig efter en ny klunk gång efter annan. Som en korsning mellan en god Bourgogne och en rödfruktig rhônare lockar doften med både en bukett blommor och en korg av körsbär, hallon och vinbär. Snart dyker det också upp lakrits, milda kryddor och en snudd på tobakstonad barkig örtighet som till viss del möjligen kan tänkas härstamma från de begagnade faten. Den grusiga mineraliteten skyller jag dock på granitjordarna. Det här är en riktigt skön, intresseväckande och urfransk sniff...

I munnen: balans. Nollniobeaujolais har fått en del skit från somliga som tyckt att vinerna varit för atypiska och fruktdrivna, men när man smakar är det svårt att känna annat än njutning. Visst, någon slank och spenslig upplevelse får man knappast, och alkoholhalten sägs ligga åtminstone en halv procent över de på etiketten uppgivna 13,5 procenten, men varför stirra på sådant? Allt sitter ju på plats i en munkänsla som på en och samma gång är både flörtig och fruktansvärt harmonisk med klockren klunkabilitet. Här finns både lyft och lätthet i den sötmogna frukten, och det är svårt att komma med invändningar mot eftersmakens steniga mineralgnistor. Gottigottgott. (91+)

PS. För ännu en gång i ordningen har jag hamnat i en period av Serge Gainsbourg-lyssnande. Visst, somliga av texterna är rent skämskuddeskrävande i sin flåsiga priapism, men rackarns vad mycket bra musik karln har gjort.

2009 Brunel Les Cailloux

2011-10-07T21:13:00.011+02:00

Vi ger oss på lite avancerat barnarov ikväll. 2009 Les Cailloux är förstås riktigt ungt, men som vanligt har makarna Brunel packat vinet med så många läckra ursprungsmarkörer att det är riktigt givande att ta tempen på första flaskan i lådan redan nu. Bland de nykrossade körsbären, hallonen och vinbären skjuter det upp så fina och höga aromer av garrigue, viol och lavendel att det är som att stå vid ett solbelyst fält i Provence. Rackarns, vilken klockren örtig blommighet. Vidare massor av lakrits, köttsaft, rökelse och allsköns kryddor innan det hela avrundas med vad som givit vinet dess namn: solvarma stenar. Det är ingen tvekan om varifrån det här kommer, en härlig sniff för oss som gillar Châteauneuf-du-Pape.

Smaken bjuder på ganska höga syror för appellationen, och helhetsintrycket är rätt svalt utan hetta även om frukten får lite kirschiga drag mot slutet. Tanninerna är finmaskigt pulvriga och alls inte speciellt aggressiva även om de stramar upp en del bakefter. Allt mynnar ut i en fin, lång och kryddig eftersmak med en aningens bitterkärv, ungdomlig twist.

Det här är sannolikt ett av de viner jag bloggat mest om i olika årgångar, och det är bara att konstatera att herr och fru Brunel har gjort det igen. Ursprungstypiskt och balanserat med en fantastisk aromatik och en förförisk tillgänglighet redan nu. För min smak är det här ett av södra Rhônedalens allra säkraste köp. (92+)

2006 Bressan Pinot Nero

2011-10-02T12:04:00.004+02:00

Nollfyran av Bressans Pinot Nero var en riktigt härlig upplevelse för några veckor sedan. Tyvärr tog vinet slut innan vi hann beställa påfyllning, men nu finns nollsexorna tillgängliga i BS. Det är väl lika bra att smaka direkt.

2006 Bressan Pinot Nero har en stor doft direkt ur flaska. Precis som hos nollfyran är inte urtydlig druvkaraktär det första man kommer att tänka på, utan snarare ett väldigt italienskt hantverk. Fast den här årgången känns betydligt mörkare än nollfyran, med snudd på nya världen-täthet i frukten med massor av körsbär i både färsk, torkad och likörindränkt form tillsammans med några svarta vinbär. Vidare en generös dos piptobak och örter, samma mintiga drag som hos nollfyran och så läder, lakrits, balsamico och en gnutta undervegetation. Om nollfyran drog åt Montevertine-hållet så påminner det här mer om en aglianico från Mastroberardino. Fast mest gissar jag att vinet är väldigt mycket Fulvio Bressan.

Vi smakar och möts av en tät, snudd på massiv fruktkärna, en del finmaskiga tanniner och en skön mineralkaraktär. Smaken drivs framåt av de där rent målsökande, skyhöga syrorna som känns så välbekanta från nollfyran. Avslutningen innehåller massor av tobak och torkad frukt tillsammans med lite ungdomlig körsbärskärnighet. Det här är så italienskt det bara går, och gillar man stilen lär man inte bli besviken på den nya årgången även om nollfyran i mitt tycke hade en mer tilltalande, ljusare elegans över sig. Gott redan nu, men kanske ännu mer ett bra lagringsprojekt över de närmaste 3-5 åren. (92+)

2007 Château Troplong Mondot

2011-10-01T21:31:00.001+02:00

Envisa rykten har en längre tid gjort gällande att monopolet förköpt sig alldeles på nollsjuorna från Bordeaux, och att depån svämmat över av på tok för högt prissatta flaskor. Att man nu rear ut dem med rejäla prissänkningar känns logiskt. Vinerna blir förstås inte bättre bara för att priserna går ned, men det finns en del flaskor som känns mer aptitliga nu när prislappen ligger mer i linje med världsmarknadspriset. Och svårare årgångar som 2007 brukar ge en del viner som lämpar sig extra väl för tidig konsumtion.

Vi är sugna på en rejäl köttbit ikväll och sätter korkskruven i en Troplong Mondot som har en fin rubinröd färg med hög lyster. Härlig doft för oss som gillar Bordeaux med ganska generösa doser plommon-, hallon- och cassistonad frukt utan några som helst drag av grönhet, däremot finfina övertoner av blommor. Faten fyller ut konturerna på ett snyggt och lyxigt sätt med medelrostade drag av choklad, lakrits och kryddor. Vidare dyr tobak, fuktig jord och cederträ. Inte många fel här inte, doften är på ett strålande givmilt humör i en ganska modern stil.

Smaken bekräftar doftens fina intryck. Vinet kan säkert lagras uppåt tio år ytterligare, men är en stilstudie i tidig drickbarhet. Skön och ytterst välbalanserad munkänsla med finfina syror, bra täthet i frukten, och ett härligt grepp från ett sammetstyg av medhårstanniner. Eftersmaken klingar ut en ordentlig stund med massor av salmiak och mineralkaraktär.

Det här är ruskigt gott, en stor njutning att bara korka upp och dricka redan nu. En riktigt lyckad Saint-Émilion trots årgångens rykte. (93)

2009 Friedrich Becker Spätburgunder

2011-09-28T17:13:00.011+02:00

Undrar om det inte är dags för en liten hyllning till monopolet trots allt? I det tillfälliga augustisläppet kom Friedrich Beckers instegspinot i årgång 2008. Vinet verkar ha sålt skapligt, men trots att det regelbundet fyllts på med nya flaskor i butikerna har vi inte kommit oss för att smaka. Nu har en ny laddning landat och hastigt och lustigt har vi nollniorna på hyllorna. För en gångs skull tycks alltså vårt kära monopol ha lyssnat på kunderna och gjort en tillbeställning utifrån efterfrågan.

Vad kan man vänta sig av 2009 då? Ja, på pappret var det förstås en ganska varm årgång, vilket i mina öron inte låter så dumt för tysk pinot. Och nog får man en hel del solmogen frukt i doften med jordgubbar, hallon och körsbär. Det enda gröna kommer från sköna skogiga drag, och så lite fatlakrits och milda kryddor som kardemumma och kanel. Mmm, det här är ingen dum doft, och den blir bara bättre och bättre under kvällen med ökad höjd och fin pinositet. Efter en stund kliver mineralerna fram på allvar tillsammans med en snygg blommighet.

Smaken är till en början purung och nyvaken, med lite kvardröjande spritsig kolsyra som dock snabbt flyr sin kos efter en omhällning. Kvar finns en saftig och slank munkänsla med rena fina fruktaromer och bra fräschhet från syrorna. Smaken känns till en början en smula kort och rumphuggen, men med luft sträcker vinet ut på ett övertygande sätt och får en skönt seriös längd. Eftersmaken är syrlig och god med blodapelsin, lakrits och en urläcker kalkstenig mineralkaraktär som man verkligen inte är van att hitta på den här prisnivån.

Det här är ett vin som växer rejält, och som efter att ha startat nånstans runt (86-87) vecklar ut sig till starka (89+) med klara bud på outstandning. De tyska nollniorna fortsätter sitt segertåg även på den röda sidan. Ruskigt imponerande för ett instegsvin, det är svårt att tänka sig en bättre pinottripp för 139 spänn eller en bättre kandidat till husets röda i lättare stil. Jag måste ha fler flaskor, här blir det påfyllning i pluralis. Och aporopå inledningen så är det förstås importören som skall hyllas för att de tar in sådana här godsaker.

PS. Fler som smakat.

2010 Marcel Lapierre Morgon Sans Soufre

2011-09-25T21:28:00.008+02:00

Beaujolais är det nya svarta. Plötsligt dricks och hyllas vinerna på alla håll och kanter - i vintidningar, på bloggar, på message boards. Säkert skadar det inte att 2009 var en once in a lifetime-årgång med (som vanligt när det gäller hajpade år) osedvanlig fruktmognad och alkoholnivåer som inte hade skämts för sig i Rhônedalen, och på många marknader underlättar det kanske också att regionen fått en ny advokat i form av David Schildknecht som hyllat vinerna i flera långa genomgångar. Man skall nog inte heller underskatta biovinstrenden, där fler och fler konsumenter söker viner med en viss profil producerade efter ett visst mönster, och det finns gott om låg- eller osvavlade biodynamiska viner hos de traditionella producenterna i Beaujolais.

Men den största anledningen är nog att vinerna är goda. Det har varit lätt att glömma bort det, och jag är nog inte den enda vinälskare som för några år sedan var beredd att döma ut Gamay som en riktig skitdruva och vinerna från regionen som simpla skumbananskadade surtjut. Till viss del var nog ryktet självförvållat - många producenter har ägnat de senaste decennierna åt att producera uselt, sönderchaptaliserat, aromjästmanglat elände från alldeles för högavkastande rankor med enda syfte att dra in kosingen så fort som möjligt. Beaujolais nouveau, någon? När man gått på några nitar är det förståeligt om man vänder blicken mot andra viner och andra regioner. Och så missade man de där producenterna som fortfarande gjorde riktigt vin precis som de alltid gjort.

En av dem var Marcel Lapierre, som tyvärr gick bort i malignt melanom precis när skörden var bärgad förra året. Hans nollåtta har varit en riktig ögonöppnare vid de två tillfällen jag provat den med importören Wine Trade. Hjälp, så här kan man ju göra beaujolais - så slankt, personligt, mineraliskt och karaktärsfullt. Givetvis blev det en beställning av den purunga 2010:an som nu lagts upp i BS.

Vinet tappades på flaska i slutet av april, och mår bra av en rejäl stund i öppen flaska. I nosen får vi en frisk doft med röda bär som hallon, vinbär, jordgubbar och körsbär i spetsen, följda av en rejäl kärve blandat grönt. Här får man både nyklippta örter och gräs men också blomsterstjälkar och bark. Själv blommorna har också hängt med, och sprider en fin parfym efter en stund. En lite stendammig mineralkaraktär pockar också på uppmärksamheten.

Smaken är slank och sval med friska syror där munkänslan får betecknas som lätt. Midjan känns kanske en aning smal i nuläget, och det finns en liten ungdomlig kartig kärvhet, men det är inget fel på eftersmakens längd eller aromernas intensitet och fokus. Mer spets än bredd helt enkelt. Och innan resan är över har de där mineralerna från doften tapetserat smaklökarna. Sablar vilken underbar mineralkaraktär, rena stenbrottet.

Det här är som Beaujolais skall vara. Friskt och bärigt med fina syror och ett tydligt avtryck från granitjordarna. Utan en skumbanan i sikte. (90+)

PS. Det är den osvavlade versionen Wine Trade säljer. Tänker man lagra, och det vill man i ärlighetens namn, har det sällan varit viktigare med sval temperatur.

PPS. Efter två dagar i kylskåp visar vinet inga tecken på oxidation, snarare ett mer harmoniskt helhetsintryck där de där pelargonstjälkarna och kartigheten tycks ha gått in en del i helheten, samtidigt som mineralerna fortfarande har fritt spelrum.

2008 Château Poujeaux

2011-09-18T21:55:00.001+02:00

Août fait le moût - augusti gör musten - är ett gammalt djungelordspråk från Bordeaux, men när det gäller årgång 2008 kom räddningen senare än så. Faktum är att det fram till mitten av september såg ganska dystert ut, och det fanns en hel del olyckskorpar som talade om en riktigt skruttig årgång. När indiansommaren väl anlände kom den med besked, och de producenter som hade is i magen kunde under senare delen av oktober skörda mogna druvor som fått ovanligt lång tid på rankan. Däremot blev skörden mindre än vanligt till följd av det kalla och blöta vädret under blomsättningen.

Det trillar in nya nollåttor från Bordeaux varje månad i släppen, och det slår mig att jag nog inte smakat en enda ännu. Så kan vi ju inte ha det, plopp på sig 2008 Château Poujeaux. I glasen får vi ett redan från början förvånansvärt öppet och tillgängligt vin, med en för purung Bordeaux ganska klassisk nos. Svarta vinbär, plommon, tobak, kafferost och salmiak - det är bara att bocka av de där slitna beskrivningarna och sedan fortsätta med lite grillat kött, jord och en knippe blommor med violer i spetsen. Visst finns här en hel del fat - det är ju liksom grejen med Bordeaux - men när de sitter ihop med cabernet/merlot på det här sättet har jag sällan några problem med det. Med luft kommer ännu mer tobak tillsammans med en knippe örter. Skön sniff med fin parfym!

Smaken är förstås riktigt ung med både höga syror och lite snörpiga tanniner. Jag gissar att de flesta människor tycker att det här är för strävt och kantigt i nuläget, men det finns en generositet i frukten och jag som är ganska tanninskadad fullkomligen älskar den taktila känslan av att ha vinet i munnen. Mmm, ung Bordeaux... Och den här fina frukten lär inte försvinna ännu på ett tag medan tanninerna kammar sig en smula. Avslutningen är lång, riktigt salmiakstinn och skönt osöt med lite extra gnistor från mineralkaraktären.

För någon månad sedan fick jag (inte för första gången) en fråga om tips på köpvärd Bordeaux på monopolet. Här har vi ett fint exempel. Nej, det är inte det största och bästa vinet från regionen (och det går säkert att jaga euros genom att beställa från utländska webshoppar) men det är riktigt gott, väldigt typiskt och kostar inte en förmögenhet - faktum är att priset legat mer eller mindre på samma nivå under hela 2000-talet. Jag lägger undan minst ett sexpack med sikte på att börja dricka på allvar om sådär 4-5 år. (90-91+)

2006 Domaine Pavelot Savigny-lès-Beaune 1er Cru Aux Guettes

2011-09-18T10:59:00.003+02:00

Det här vinet tycks gå från klarhet till klarhet, och har utvecklats i precis rätt riktning sedan förra smakprovet. Fortfarande handlar det såklart om ett ungt vin, men doftens sammansättning av skinande frukt, pinotkrydda, mynta och mineraler är enastående läcker efter någon timme i öppen flaska. Fräsch, slank munkänsla med bra syror och ett skönt häng i aromerna även om här också fortfarande finns lite kärvhet att jobba med till maten. Synd att inte all 268-kronorsbourgogne är så här, önskar jag hade köpt på mig ännu fler flaskor. Hoppas Moestue tar in fler grejer från Pavelot. (91)

2009 Melville Pinot Noir Estate

2011-09-16T23:54:00.008+02:00

Vad håller Greg Brewer på med egentligen? Mannen som i sin jakt på den perfekt mogna frukten inte sällan landat på sådär femton, sexton procent alkohol i sina viner förefaller plötsligt ha bytt kurs. Ta till exempel Diatomvinerna som fått en total make over i och med årgång 2010. Inte nog med att de alla bytt namn och att Greg av etiketterna att döma verkar vandra i något alldeles eget kanjiuniversum - den 2010 Diatom Hana Shinobu som Anders bjöd på i början av augusti klockade dessutom in på 12,7%. Ja, jag vet att man inte skall stirra för mycket på de där siffrorna, men när man går från sexton procent med visst pinot gris-tycke till något som för mina blinda smaklökar lätt hade kunnat säljas in som en alldeles utmärkt albariño kan man inte tala om annat än ett trendbrott.

Och nu i septembersläppet kom den nya årgången av Melvilles Pinot Noir Estate med en matchvikt någon tiondels procentenhet från en... tja, en nollniobeaujolais från Jean Foillard. Jag har inte sett några indikationer på att 2009 var en så kall och eländig årgång i Santa Rita Hills att det finns anledning att tro att det inte är precis så här Greg Brewer vill ha det nuförtiden. Och nog märks det på vinet. Just Estate-cuvéen har enligt min mening ibland haft lite problem med en alltför tydlig alkoholhetta, vilket man knappast kan beskylla nollnian för. Snarare finns här en frisk lätthet där de höga stillahavssyrorna förstås gör sitt. Vinet har lite mindre kropp och rondör än vanligt, helt enkelt mer deffat utan att för den delen upplevas som direkt glest eller alltför kort i rocken. Därmed inte sagt att det är alldeles väsensskilt från tidigare årgångar. Den där rena frukten med drag av körsbär och hallonsås känner man igen, precis som undervegetationen, tobaken, lakritsen och citrustonerna. Möjligen har de stjälkigt kryddiga dragen av kanel och örter en gnutta mer grönhet i sig den här gången.

Det här är gott, men alldeles för ungt och oförlöst. Vinet både tål och behöver en rejäl luftning innan aromerna i doften riktigt kommer loss, och oavsett Brewers whole cluster-ideologi finns det en ungdomligt kartig känsla i smaken som kan tänkas rätta till sig med bara lite lagring. Det skall bli mycket intressant att se vilken väg hans viner kommer att ta i framtiden. (90+)

2005 Dunn Vineyards Cabernet Sauvignon Howell Mountain

2011-09-07T23:02:00.006+02:00

Hade vi inte begripit det tidigare så står det nu helt klart: Mike och Randy Dunn går på vattnet. Deras nollfemma är alldeles, alldeles underbar. Så här skall cabernet sauvignon smaka; en riktig måttstock för druvan oavsett om den växt i grusig mark i Médoc eller i magra vulkaniska jordar på Howell Mountain. Doften bjuder på skinande ren frukt med svarta vinbär, körsbär och plommon i spetsen, men här finns så mycket mer att hitta utöver frukt. Vinet rör sig på den vilda sidan av spektrat med urläckra inslag av viltkött och skogiga drag av undervegetation tillsammans med nyklippta örter, kryddor och våt tobak. Och vilken parfym sedan! Överst hänger ett knippe blommor som vore de nyplockade på en solig bergsäng, och så rejäla inslag av jord och mineral på botten. En rent tåkrullande läcker doft i all sin ungdom.

För nog är det ett ungt vin vi får i munnen, men sablar vilken ljuv ungdom. Munkänslan är underbar redan nu, med en sanslös koncentration och en fenomenal balans där den yppiga men svala bergsfrukten och de klockrena syrorna sjunger i kör. De där mördartanninerna Dunn är kända för sägs ha kammat sig ordentligt från och med årgång 2004, och även om här finns en rejäl struktur och grepp är det inget en välhängd ryggbiff inte klarar av. Jag som inte har något emot att dricka min Bordeaux före tioårsdagen tycker det smakar ljuvligt på egen hand också. Eftersmaken är rent stoppurskrävande med massor av salmiak och en galen mineralitet.

Det här träffar så mitt i prick att det nästan är löjligt. I en tid när de flesta högpoängare från dalbotten i Napa kräver hundratals dollar och speciella kontakter för att få smaka fortsätter familjen Dunn att göra sina gammeldags bergsviner till i sammanhanget riktigt modesta priser. Måtte de aldrig sluta med det. (95+)

PS. Nollfyran provad här. Och nittiofyran. Hittills är det väl bara åttiofyran som inte utlöst fullständig glädjefnatt.

PPS. Gör gärna ett virtuellt besök på gården tillsammans med några amerikanska vinbloggare här och här.

PPPS. Som apéritif fick det bli 2009 Zilliken Rausch Kabinett som stått en vecka upphälld på mindre flaska i kylskåpet. Åhfytusan vilken underbar riesling. Den här gången också.

2004 Bressan Pinot Nero

2011-09-05T21:03:00.012+02:00

Finare Vinares tokhyllning av Bressans 2004 Pinot Nero häromveckan gav en svårartad klåda i beställningsfingret. Det här vill man ju smaka! Lådan har inte mer än kommit innanför dörren innan vi drar en kork medan måndagskycklingen går färdigt i ugnen.

I glasen hamnar ett stiligt, ganska ljust varmrött vin där kanterna börjar dra åt tegel. Direkt ur flaskan är doften stor och expressiv med massor av körsbär i olika former - maraschino, söta röda och mörka moreller - tillsammans med röda skogsbär. Vidare jord, balsamvinäger och nyklippta örter med pepparmint/mynta i spetsen innan allt avslutas med en rejäl fläkt av tobak, gräs och fuktig undervegetation. Här är det öppna spjäll, en skön doft med bra sug och daggfriska associationer.

I munnen får vi ett vin med en härlig balans. Frukten är generös utan att kännas för varm, men vad som verkligen lyfter vinet är syrorna. Alls inte för tuffa eller Loseckrävande, bara exakta och precisa med underbar spets och sanslös precision. Munkänslan är ljuvligt frisk och rensande med en utmärkt koncentration hela vägen från ett fast och fint mittparti och ändå ut i den långa örtiga eftersmaken. Man vill hela tiden ta en klunk till, och en klunk till...

Det här är verkligen svingott på ett rent drabbande sätt; det är inte ofta en pinot för 230 kronor väcker sådana här känslor. Men skall man vara djävulens advokat handlar det kanske mer om traditioner och kompromisslöst hantverk än om distinkt druvkaraktär? Helhetsintrycket är snarast väldigt italienskt, fast på ett traditionellt och oerhört vackert vis där den närmaste associationen måste bli toskanska Montevertines sangiovese, även om det här möjligen är ett strå vassare med ännu mer skärpa och mer aromatik? Ett litet mästerverk är det hur som helst, på många sätt en av de senaste månadernas allra bästa vinupplevelser. Jag beställer ett trepack till på studs. (92ish)

PS. För bakgrund till Fulvio Bressans värderingar och filosofi kan man gott börja i nämnda post hos Finare Vinare innan man klickar sig vidare till Bressans egna hemsida. Det är inte svårt att känna sympatier med denne jordens arbetare i nionde generationen som vägrar ta några genvägar. Självförtroende tycks inte heller saknas; på hemsidan kan man finna bilder på vinmakaren själv i allt från arméuniform och basker till smokingjacka med jaktfalk på armen, och det går också att klicka sig vidare till förklenande omdömen om närliggande producenter. Men stäng för guds skull av ljudet när ni går in på hemsidan. Den revolutionära Che Guevara-baskern hamnar lätt på sniskan när muzakmorsan Enya - den musikaliska motsvarigheten till ekchippat industriellt boxvin - strömmar ur högtalarna. Man kan inte ha koll på allt... ;-)

2007 E. Guigal Gigondas

2011-09-03T23:16:00.006+02:00

Monopolets septembersläpp tycks ha mötts med stor entusiasm, åtminstone att döma av den rent sovjetiskt långa kön på Regeringsgatan i torsdags. För många var det kanske whisky och öl som lockade mest, men här och där syntes också handhållna utprintade rekommendationer från Håkan Larsson och andra vinjournalister. För egen del kände jag mig ovanligt kräsen när jag gick igenom nyheterna och bland alla trotjänare i nya årgångar inskränkte sig inköpen till några flaskor 2008 Château Montrose och ett smakprov av Guigals 2007 Gigondas. Med tanke på nollsjuornas dragningskraft (om man som jag gillar sydfranskt tjut) borde det här vinet kunna landa rätt bra. Och med 4000 flaskor i pipeline - antalet flaskor i butik på släppdagen är som vanligt ytterst outgrundligt när det gäller monopolet - finns här en god möjlighet att faktiskt smaka själv innan man beslutar om större inköp.

2007 Guigal Gigondas har en ganska stilig rubinröd färg. Doften är öppen och fin med massor av garrigue och vitpeppar utöver en rätt mörk frukt med drag av kirschiga likörkörsbär, plommon och hallon. Blod och kött har en klart positiv effekt på mungiporna, precis som blommiga drag av lavendel och violer. Lite småmurriga fattoner av eneträ, lakrits och tobak skvallrar om en proffsig uppfostran med trä i bilden. I munnen får man ett vin med en rätt klassisk munkänsla med bra syror och en hel del aningen torrsnörpiga tanniner i svansen. Kryddor och kirsch markerar ursprunget, och vinet är klart gott men saknar kanske lite djup och längd för att man skall greppa tag om de absoluta superlativen. Allt som allt ett snyggt hantverk som smakar alldeles utmärkt, precis som man väntar sig av Guigal. Jag köper nog några flaskor till, men man kan inte låta bli att undra vilken cuvée américaine Parker fick smaka från fat? (89-90)

PS. Det är alltid bra med jämförelser. I andra glaset har vi en flaska 2009 Janasse Terre d'Argile från famors och farfars stash. Den här flaskan var av den öppnare sorten, med avgjort mer av allt i alla parametrar - doft, örter, djup, längd men också tjong. Sköna grejer hur som helst... (90-91)

PPS Fler som varit på hugget i släppet.

2004 Domaine du Pégau Cuvée Réservée

2011-08-26T21:39:00.000+02:00

Ah, gamla kära Pégau, det var för länge sedan vi sågs. Det känns som du varje gång påminner mig om vad jag egentligen vill ha i en Châteauneuf-du-Pape. Doften som möter oss är alldeles underbar, på en och samma gång elegant och lite bonnig. Som vanligt får man en liten dos stallig brettanomyces tillsammans med både kött och blod, men också skinande rena aromer av mörka hallon, jordgubbar och körsbär. Kryddsammansättningen tycks innefatta hela orienten, och så massor av örter och lavendel och pinje och lakrits och tobak och rökelse och järniga mineraler och... Ordentligt komplexa grejer, riktigt harmoniskt med begynnande mognadstoner tassande i bakgrunden.

Nollfyran är kanske inte det mest maffiga vin Pégau har gjort, men svalare år på de här breddgraderna behöver som bekant inte betyda grön gleshet. Här finns kraft så det räcker, men framför allt en strålande välbalanserad, sval munkänsla helt utan svackor men med klockrena friska syror. Det smakar helt enkelt som det anstår södra rhônedalens grand cru i händerna på en mästare. Eftersmaken är härligt lång och kryddig, och även om det finns viss grönörtig rusticitet i de tanniner som ännu inte helt lagt sig helt på rygg finns här inget som hindrar njutning redan idag. En strålande god Châteauneuf-du-Pape, nu och många år framåt. (94)

2005 Domaine de la Pépière Clos Cormerais

2011-08-25T20:11:00.005+02:00

Säg Muscadet och jag gissar att de flesta av oss ser ett purungt vin på våra inre biografer. Säkert inte det dyraste eller mest komplexa vinet vi någonsin druckit, men med en frisk fräschhet och bra syror; i bästa fall rent av lite mineraler eller åtminstone lite sur lie-autolys. När kameran zoomar ut dyker det ofta upp ett fat nyöppnade ostron, och medan fiskmåsarnas skrin ringer i ljudanläggningen kanske även en bretagnsk fiskehamn tar plats på den inre filmduken. Begrepp som lagring eller nya ekfat finns inte på kartan, och skulle snarast få filmen att hacka.

Men som det fungerar! Doften ger gula frukter med äpplen och meloner i spetsen, en fin vitblommig parfym och en försiktig fatkyss med inslag av smör och rostning. När vinet är alldeles nyupphällt har jag väldigt svårt att tänka bortom Bourgogne, men med mer luft och ännu högre temperatur - det smakar utmärkt hela vägen upp till svensk rumstemperatur i slutet av augusti - blottar vinet hela sin skaldjursunkna mineralitet och närheten till Atlanten känns logisk samtidigt som lite ylliga, arrak-iga, nästintill chenin blanc-lika drag definitivt flyttar ursprunget västerut. Att gissa Muscadet tror jag däremot de flesta skulle gå bet på. Munkänslan är klassiskt fransk - slank och fräsch trots en hel del frukt i kroppen, med strålande syror och en ypperlig balans där fräscha citrustoner väger upp fatens rondör. Underbar frisk drickbarhet. Är det ursprungstypiskt? Jag har aldrig druckit en Muscadet som Marc Olliviers 2005 Clos Cormerais, men det här är smått fantastiska saker som flyttar gränserna för hur Melon de Bourgogne kan te sig. Tänk vad lite ek kan göra... (90)

PS. Inhandlat från Vinik. 150 spänn.

2008 Sokol Blosser Pinot Noir Dundee Hills

2011-08-21T22:09:00.005+02:00

Lite kluvna känslor inför det här vinet. Doften är ganska trevlig, visserligen fortfarande lite för tydliga drag av fatbehandlingen, men under finns en ganska fin mörk kryddig pinotfrukt tillsammans med en halv trollskog av barrig undervegetation. Invändningarna rör främst smaken, som utan att uppvisa några uppenbara balansproblem såsom syrabrist eller alkoholvärme ändå faller lite platt. Man saknar lite lyft och fräschhet; vinet kommer aldrig riktigt igång och eftersmaken känns en smula snopet kort. Kanske behövs bara lite tid på rygg för att allt skall hamna rätt, jag har väldigt liten erfarenhet av Oregonpinot och vinet är uppenbarligen väldigt ungt med ganska rejält bett i de finmaskiga tanninerna. Vi låter bli att returnera resterande flaskor, men det blir ingen påfyllning. (87-88+?)

PS. Sokol Blosser får räknas till de absoluta pionjärerna i Oregon. Hela produktionen präglas av ett grönt tänkande och är "certified organic". Kom i junisläppet, flaskor finns kvar.

2001 Château Lascombes

2011-08-19T22:45:00.006+02:00

Bordeaux får mycket skit, och det kan de i viss utsträckning gott ha. Däremot har jag svårt att förstå gnället över själva vinerna. Priser och statusjakt är en sak, liksom det faktum att om man väl fått tag på en flaska så kommer det en kines och dricker upp den, men har det egentligen någonsin gjorts så mycket bra Bordeaux som nu? Istället klagas det över utslätning och internationalisering och för mycket ek, för mycket frukt, för mycket yta, för mycket proffsighet, för mycket Parker. Det smakar för ungt som ungt, och vinerna går visst inte att lagra nuförtiden. Och hur är det egentligen med terroiren?

Precis så lät det även för tio år sedan när Château Lascombes efter lång och trogen kräftgång fick nya ägare som genast satte igång att försöka göra så bra vin som möjligt. Stora summor plöjdes ned i vingård och källare, man började selektera druvorna, och så kopplade man in en trio konsulter/ondskans axelmakter i form av Michel Rolland, Yves Vatelot (Reignac) och Alain Raynaud (Quinault L'Enclos).

Äh, vi drar en kork och låter vinet tala för sig själv istället. 2001 Lascombes har en stilig rödbrun färg med begynnande tegelton i kanten. Doften är parfymerad och sensuell med läckra tidiga mognadstoner. Det första man slås av är hur mycket Margauxtypisk blommighet som finns, och vilken fin rödlätt nyans vinbärsfrukten har antagit, med drag av äpplen. Vidare exklusiv cigarrtobak, fuktigt trädgårdsland, och milda stalliga toner med salmiak över en fullständigt integrerad fatspegel med lätta kakaoskyar. K spikar vinet som en bra vänstrastrandenbordeaux efter ungefär tre sekunder...

Smaken bjuder en välbehållen frukt, strålande friska syror och ett härligt torrt slut med fint nedsmälta tanniner och en lång, mineralisk, salmiakstinn eftersmak. En riktigt god Bordeaux som känns perfekt att dricka nu. Vinet formligen skriker ut sitt ursprung, och kan inte komma någon annanstans ifrån än just Bordeaux. Och så brukar det vara, det finns väl få viner som är så lätta att plocka i blindprovningar. Fat och druvor spelar underordnad roll - man försöker som bekant kopiera dessa viner över hela världen, men det är oftast väldigt enkelt att skilja annan barriquelagrad cab-merlotblandning från äkta vara (möjligen undantaget Napa med lite ålder på sig). I mitt tycke formligen sprudlar vinerna av ursprungstypicitet. Viner som inte kan göras någon annanstans; det om något är väl terroir? Och handen på hjärtat, kan man verkligen säga samma sak om en del - i vissa kretsar betydligt mer ideologiskt korrekta - så kallade "naturliga" viner? Rant over. (92)

2009 Domaine de la Janasse Terre d'Argile

2011-08-14T22:47:00.003+02:00

Det dyker upp fler och fler nollnior från södra rhônedalen. Vi korkar upp ett tidigt smakprov av nya årgången av Janasses Terre d'Argile för att se om man skall köpa fler flaskor.

Doften går på knock direkt och får in ett par riktigt sköna träffar mitt i lustcentrum redan innan vinet hunnit lägga sig till ro i karaffen. Här har Janasse fått till en fin mix mellan mörk läcker frukt, ursprungstypicitet och en sedvanlig domäntypisk lagom fjäskig fatkyss. Ur glaset stiger en virvel av körsbär, hallon och svarta vinbär sprinklade med en gnutta kirschlikör och uppbackade av mörka domedagsackord av lakrits, grillkol och kött. Kryddorna och örterna skänker ursprungstypisk komplexitet samtidigt som faten bidrar med såväl eneträ, bastubänk, kakao, choklad och en gnutta vanilj. Det är så rackarns snyggt genomfört att även den mest svårflörtade ekfobiker rimligen kommer att sträcka sig efter påfyllning.

I munnen får man en generös bjudning sydfransk karaktär med en fyllig och stor munkänsla med en hel del tjong (15% enligt etiketten), samtidigt som balansen är klockren med fina syror och en skön svalhet i den krämiga frukten. Det här är helt enkelt urgott att dricka redan nu, med massor av örtiga lakritstoner att suga på i den långa eftersmaken. Janasse levererar som vanligt, sanslöst sköna grejer för lite pengar (159 kr/BS). Här måste det beställas flera. (91)

PS. Ett klart steg upp från den visserligen utmärkta nollåttan, och samtidigt lite svalare och mer rumsrent än den galet lössläppta nollsjuan.

2007 Shafer Cabernet Sauvignon One Point Five

2011-08-06T23:59:00.002+02:00

Far och son Shafer gör det igen, och levererar med 2007 One Point Five ett vin det är fullständigt omöjligt att värja sig mot. Ur glaset strömmar renaste cabernetångor av crème de cassis och plommon, där ett liten bakgrundston av bananskal pekar mot den mogna årgången. Frukten (finns det egentligen någon druva mer lämpad för nya fat än cabernet sauvignon?) har smaskat i sig eken på ett föredömligt sätt och och redan integrerat dragen av lakrits, kaffe, tobak och grillat kött. Den blommiga parfymen har dock fritt luftrum, liksom mentholen och jordtonen. Doften är stor, generös och nästan skamlöst vällustig.

Om jag liknade nollfemman vid en plyschsoffa så finns i den här årgången dessutom några extra kuddar att luta sig mot. Den stora, mogna frukten bäddar in smaklökarna ordentligt och ger en mjuk och maffig munkänsla trots att det sannolikt finns en del tanniner under stoppningen. Vad som hindrar soffan från att välta är syrorna, som även om de knappast kan kallas skyhöga ändå ger fullt tillräcklig balans. Alkoholen håller sig också på mattan i den långa, breda eftersmaken med massor av salmiak.

Inte ett vin att analysera sönder och samman; gillar man cabernet och har minsta hedonistiska läggning sitter det här som en smäck. (92-93)

2007 Cascina Cucco Barolo Cerrati

2011-07-30T22:07:00.004+02:00

Ny årgång av den här favoriten. 2007 Cascina Cucco Barolo Cerrati har en direkt öppen doft med massor av menthol i första ledet, följt av örter, tobak och grusmineraler. Frukten brukar alltid vara lite mörk på ett Serralungatypiskt vis, men nollsjuan är ett snäpp mörkare och köttigare än föregående årgångar, med drag av moreller och plommon där mörkret accentueras av inslag av lakrits och lite choklad. Smaken fortsätter i samma stil med rätt fullmatad mörk frukt som går mer på kraft än elegans. Syrorna är fullt tillräckliga men kanske inte knivskarpa, och tanninerna ligger och lurar under frukttäcket. Avslutningen är lång och en smula varm med massor av örtbitterhet. Trots att munkänslan i nuläget är en smula kantig är vinet klart tillgängligt redan nu, och beter sig ungefär som schablonbilden av en nollsjua. Personligen föredrar jag nog nollsexans mer eleganta framtoning, och så bra som den knäckande nollfyran blir väl kanske ingen årgång igen (?), men det smakar riktigt bra hur som helst. Svårslagen barolotripp för 714 DKK per sexpack, jag skulle vilja ha lite mer av det här. (89-90)

2008 Alban Vineyards Syrah Patrina

2011-07-29T22:56:00.014+02:00

Det är något speciellt med tjurskallar som går sin helt egna väg och sedan lyckas. Alla tyckte John Alban var fullständigt galen när han planterade rhônedruvor i lilla Edna Valley på åttiotalet (och i ett svep nästintill dubblerade världsproduktion av viognier som vid den tiden förde en tynande tillvaro på enstaka stockar i Condrieu och Château-Grillet). Alla hade fel. John Alban är numera en av de mest respekterade vinmakarna i hela Californien, och hans viner hyllas från alla håll och kanter. "If only all Californian Rhône wines were so serious. If only all Rhône wines were so welcoming and concentrated" tyckte Jancis Robinson efter att ha smakat för några år sedan.

Albans viner tillhör den där skaran som dyker upp mest hela tiden när man läser amerikanska message boards; skaran som återfinns på exklusiva mailing lists man helst skulle ha anmält sig till medan man fortfarande gick i gymnasiet om man vill få tag på några flaskor idag. Så när Johan Lidby släppte ett litet antal flaskor i juni månads exklusiva mellansläpp var det bara att passa på. Jag kunde inte köa så någon flaska av flaggskeppet Reva Syrah blev det inte, men den enklare Patrina fanns (och faktiskt finns) kvar. Det här måste ju smakas. Vad är det egentligen Rhône Ranger-Farfar kokar ihop där i Edna Valley?

Riktigt sköna grejer skall det visa sig! 2008 Alban Patrina Syrah är en tät och maffig rackare som inbjuder till famlande efter parkerismer som palate-staining och gobs of fruit, men som inte för en sekund viker från den egenskap som förenar alla bra viner: balansen. Det är fascinerande hur ett så fylligt, fruktmoget och maffigt vin med en så tät frukt kan uppvisa en sådan viktlös lekfullhet när det kommer till munkänslan. Här är det fullt ställ men ändå med total kontroll i minsta kurva, fram till en vacker avslutning med fin saftighet, mjuka inlindade tanniner, perfekt avvägda syror och en stiligt maskerad alkohol som mest handlar om lite välbehaglig värme, som en glödande solnedgång över Stilla Havet medan man filosoferar över livets förunderlighet.

Innan dess har man fått en tät och fin doft med druvtypiska, peppriga, köttiga drag med extra violblommighet på toppen och bra djup i den täta körsbärs- och björnbärstonade frukten. En hel del fat med kaffe, lakrits och kakao men inte ens i doften tycks det finnas en enda vass spretig kant som sticker ut. Det finns en hel del likheter med Copains lysande 2007 James Barry Vineyard, även om det vinet nog var mer komplext, än djupare och i slutändan aningen bättre. Å andra sidan har Albans Patrina en fullständigt oemotståndlig lössläppt drickbar här-och-nu-känsla. Det här är vad som gör bra kaliforniska viner så underbara - maffiga som Gamla Världen på steroider, men ändå druvtypiska och med balans. Ren buteljerad njutning. (93-94)

Smoooth....

PS. Vi som mest drack grogg och öl i gymnasiet och missade alla mailing lists kan också hitta Alban i KKWines sköna sortiment även om det verkar vara lite årgångsbyte just nu.

Franska vingårdar

2011-07-26T22:18:00.001+02:00

Ett galet kul tidsfördriv, som damp ner som en länk i ett mail från Anders. Tusen tack.

Själv klockade jag in på 56803 poäng i bäst av tre, vilket måste kunna vässas en del med tanke på att jag befann mig i helt fel del av L'Hexagone vid fler tillfällen än jag vill erkänna...

2001 Giuseppe Mascarello Langhe Status

2011-07-24T20:55:00.005+02:00

Wow, ett stenhårt, kompromisslöst, gammeldags italienskt tjut i glasen ikväll. Här snackar vi botti ut i fingerspetsarna. Rödlätt frukt med drag av körsbär, jordgubbar, rönnbär och ett och annat rött äpple, och så grusiga, järniga mineraler och blommor. Hårt deffad, stenig smak med höga syror och en torr, mineralisk eftersmak med salmiak och en gnutta örter. Inte stort, men sitter som en smäck till kvällens lasagne. 70% nebbiolo, 25% barbera och 5% freisa, drickfärdigt och klart för 155 DKK. Carlo Merolli så klart. (89)

2007 Giorgio Pelissero Barbaresco Nubiola

2011-07-22T22:45:00.006+02:00

Pelissero har fått till rätt sköna grejer med sin 2007 Barbaresco Nubiola. Stilig ljus rubinröd färg som börjar få lite brunton och tegelkant. Doften är öppen och expressiv från start, med förföriska aromer av blommor, aceton, och grusmineraler inramade av läder, kryddor och en försiktig chokladton. Frukten har lite kanderad, pastillartad karaktär med drag av vinbär, kärniga körsbär och nypon, och så massor av lakrits. Här har vi uppenbart en riktig charmör i glasen, redo att visa det mesta av behagen redan från början.

Smaken fortsätter i samma tillgängliga stil med mer av pastillfrukten, rätt snälla tanniner och syror som är klart godkända men knappast skyhöga. Avslutningen känns dock lite mer allvarlig, och torkar upp på ett skönt sätt till maten med en massa lakrits och lite kärnig bitterhet som hänger kvar en bra stund. Det här vinet är kanske inte det absoluta förstavalet om man vill ha riktig old-school barbaresco, men allt som allt en god och givande nollsjua som levererar fint för de 149 danska kronor det kostade. Finns också i BS. (91)

2009 CdR Villages - Féraud-Brunel vs. Vatican

2011-07-20T21:26:00.004+02:00

Laurence Féraud (Domaine du Pégau) och André Brunel (Les Cailloux) är två av mina absoluta favoritproducenter, så när de slår sina påsar ihop med en serie négociantviner vill man förstås smaka.

2009 Féraud-Brunel CdR Villages bjuder på en förvånansvärt seriös doft med fin komplexitet och klockren ursprungstypicitet i traditionell stil. Rödlätt körsbärs- och hallonfrukt som backas upp av intensiva aromer av garrigue med några extra lavendel- och violkvistar, lakrits, ljusa orientaliska kryddor, en gnutta kött och rent av lite sjögräs/tång. Här får man en fin drickbarhet med väl inbäddad alkohol, klart godkänd längd och en god, aningen örtkärv avslutning. (89)

En härlig CdR Villages som levererar massor av typicitet. Känns som riktigt traditionella grejer där druvsammansättningen tycks domineras av åtminstone två tredjedelar grenache precis som de båda producenternas Châteauneuf-du-Pape. Den logiska jämförelsen i den här stilen och prisläget torde vara Cuvée du Vatican snarare än syrahdominerade viner som exempelvis Saint-Cosme. Som av en händelse är det just Vatican vi har i andra glaset...

2009 Cuvée du Vatican CdR Villages har en i jämförelse något mindre komplex doft där frukten känns en gnutta mörkare och fortfarande har drag av griseknoens nyjästa körsbär. Mer påtaglig (vit)pepprighet jämfört med grannglaset även om man också här får en fin ton av garrigue efter en stund i öppen flaska. En skön sniff. Smaken är den tuffare av de två, med lite mer värme även om här inte finns mycket som hindrar drickbarhet. Vinet är som vid tidigare smakprov inte riktigt lika kassaskåpstätt som nollsjuan, men bjuder ändå på en god och billig tripp till södra rhônedalen. (88)

Ikväll tar firma Féraud-Brunel hem priset med en noslängd pga mer komplexitet, men båda vinerna slinker ner utan problem. Södra Rhône kan verkligen konsten att leverera i denna låga prisklass.

Féraud-Brunel är inköpt häromdagen hos Bergman Vin i Kokkedal och kostade 75 DKK.

Cuvée du Vatican importeras av Bristly och går fortfarande att köpa i beställningssortimentet i sexpack för 109 kr flaskan.

2007 Domaine de la Janasse Châteauneuf-du-Pape

2011-07-19T20:57:00.002+02:00

Still going strong! Det har varit en del snack om nollsjuor och besvikelse, men Janasses 2007 Châteauneuf är lika härlig som senast. Men visst känns det att frukten är väldigt mogen; kanske tydligare nu när vi inte druckit nollsjuor på ett tag. Doften bjuder på massor av mörka körsbär, hallon och kirschlikör, och dessutom en välavvägd fatkyss med grillkol, choklad, lakrits och ett glödande vedträ. Men det finns en oemotståndlig renhet i aromerna, och när alla kryddorna och garriguen kickar in under ett moln av lavendel- och violparfym är det svårt att inte bli sittande med näsan i kupan och nästan glömma bort att dricka vinet. Blodet och köttsaften medför några extra vällustiga stön.

Smaken bjuder på en rejäl dos mogen nollsjuefrukt med ombjudningar av doftens lakrits och kirschlikör, men kommer samtidigt med finfina apelsinlika syror och en bra balans. Det finns en skön svalhet i vinet även om efterbrännkammaren är ordentligt påslagen i den långa, breda eftersmaken. Hur gott som helst på en rent primitiv, vällustig nivå. Måste. Försöka. Glömma. Resterande. Flaskor. (93-94)

2005 Dr. Loosen Erdener Treppchen Riesling Kabinett

2011-07-19T18:22:00.000+02:00

Dr Loosens 2005 Erdener Treppchen Kabinett har en fin doft med tropisk gulfrukt, blommor, petroleum och skiffermineraler. Invändningarna gäller smaken, där den feta persikospadstonade frukten och den rätt väl tilltagna restsötman (åtminstone för att vara en kabinett) inte riktigt matchas av syrorna som känns en smula rumphuggna samtidigt som mineralerna drunknar i fruktcoctailen. En smula baktungt och kletigt alltså, men rätt gott ändå i eftermiddagssolen. (87-88)

Blandade flaskor i Falsterbo

2011-07-18T12:36:00.013+02:00

Vi gör ett semesterstopp i Skåne, checkar in på Casa Finare Vinare och blir riktigt bortskämda under några dagar. När solen skiner lockar förstås stranden, men först en ordentlig vinsafari över bron. Med professionell guide är det enkelt att finna storvilt. Det blir en rejäl sväng runt storköpenhamn innan vi återvänder med en dignande baklucka fylld av napa cab, brunello, barolo, rhône rangers, sydrhônare, bourgogne, knasiga druvblandningar från Friulien och italiensk pinot nero (!).

Kvällarna ägnas åt god mat och den kanske roligaste sällskapsleken av dem alla - blindprovning. Vi turas om att fylla karaffen.

2009 Egon Müller Scharzhof riesling är alldeles bedårande. Vilken elegans! Fin, nyjäst rieslingdoft med gröna äpplen och päron tillsammans med massor av skiffermineraler, och så en underbart lätt munkänsla med fina syror, Saar-typisk frisk grönäpplighet, urläckra mineraler och rejäl längd. Rackarns gott. (91-92)

I jämförelse med Müller känns Dönnhoffs 2008 Kupfergrube tyngre med mer tropiska drag i den gula frukten och mer tydlig restsötma, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att det är en spätlese. Det här är en riesling som framkallar lite kontemplativa, filosofiska drag hos oss; doften är ytterst fascinerande med fin komplexitet och fortsätter att växa hela tiden vi har vinet i glaset. Den gula frukten får sällskap av massor av mineraler och köttiga drag, nästan som av buljong, och så lätta blommiga inslag som motvikt. Syrorna är höga, men känns en smula nedbäddade under frukten. Lång, mineralisk eftersmak. Det skall bli mycket intressant att följa det här vinet genom åren. Som kuriosa kan nämnas att det är den sista årgången från Kupfergrube, eftersom Dönnhoff har bytt bort den marken mot en större plätt i Hermannshöhle. Vi håller lite extra hårt i flaskorna... (92+)

Ståltankstalibanen Louis Michels 2008 Montée de Tonerre är däremot en besvikelse utifrån förväntningarna. Efter att ha läst ett gäng svallande hyllningar är det trist att konstatera att vinet inte alls levererar för de 245 kr vinet kostar i BS. Åtminstone inte den här flaskan och åtminstone inte denna kväll. Knuten, ganska anonym doft dock med en del citrus och skaljdursmineraler. Slank och ren smak, med viss mineralitet och längd, men sammantaget en ganska enkel känsla. Det är inte alldeles lätt att ens gissa på en chablis, och när bordet väl hamnat där går gissningarna mot saker som La Chablisiennes instegsnivåer... Nästa flaska får vänta några år, med tanke på toppläge och toppårgång måste det rimligen finnas mer att hämta här. (87-88+?)

Efter ett mindre lyckat framträdande i vintras känns det som att Felton Roads Chardonnay Block 2 måste få en ny chans. Den här gången låter vi bli att hälla 8,5-procentig riesling från Egon Müller i föregående glas, och möter dessutom upp med sprattlande färska rödspättor som dubbelpanerats och stekts i smör. Det sitter som en smäck, alla runt bordet blir väldigt förtjusta i det här vinet med sin svala men intensiva frukt, sin läckra välintegrerade fatrostning och sin välbalanserade munkänsla som packar en hel del kraft utan hetta. En dead ringer för bra Bourgogne alltså? Nja, frukten känns ändå som den kommer från Nya världen, och några direkta mineraler hittar vi inte trots att vi letar. Men det är riktigt gott hur som helst, en fin uppvisning och en snygg revansch från sist. (92)

En snygg revansch tar också 2001 Sarget de Gruaud-Larose. Den här flaskan är riktigt fin, inte alls som smakprovet senast utan mycket renare och med mer kraft i frukten. Urklassisk och lite gammaldags vänstra strandendoft med svarta vinbär, aska, jord och järn och så en hel del småskitiga stalltoner som får gissningarna att rätt snabbt landa hos just Gruaud-Larose. Slank, fin munkänsla med nedsmälta tanniner. Frukten viker dock ned sig efter någon timme i öppen flaska och det är nog dags att dricka upp det här vinet. Gott. (88-89)

I det parallella glaset har vi 2001 Batailley, som är ett snäpp större än grannen. Doften är fortfarande något ungdomlig med lite gräddkola som dock blåser bort ganska snabbt till förmån för en klassisk men ganska mörk och robust pauillac-karaktär med massor av lakrits, jord och tobak. Menthol och fina blomtoner som av viol lättar upp mörkret men helhetsintrycket är att det här är rätt stadiga grejer. Smaken är slank och lång med fortfarande lite grepp från tanninerna och en hel del mörk frukt och rostning. Våra värdar konstaterar att vinet tycks ha lagt på sig en del kring midjan jämfört med för några år sedan. En god Bordeaux som har mått bra av lite tid på rygg och som sannolikt håller länge ännu. (90-91)

Les Halos de Jupiter är mästerkonsulten Philippe Cambies egna etikett. Man gör vin från flera lägen i södra rhôneområdet, men filosofin är densamma oavsett ursprung med ekologiska druvor, stål- eller cementank till grenachen och stora fat till syrah och mourvèdre. Bakgrundshistorien och en rejäl genomgång av nollsjuorna kan man läsa hos Mina Vinare.

Divine lade nyligen upp flera nollnior i BS, av vilka denna Costières de Nîmes är den billigaste med sina 149 spänn. Det är framförallt doften som briljerar, med gräddiga grenachetoner av körsbär och hallon, och så lakrits, kryddor och garrigue. Mycket ursprungtypiskt och mycket läckert! Smaken känns lite enklare med ganska kort eftersmak, men vinet sitter ändå ihop bra på ett välgjort och balanserat sätt. Okomplicerat gott. (88)

Vi hinner knappt passera bron innan vi korkar upp den nya årgången av Formans Château la Grande Roche till tjocka skivor rosagrillad entrecôte och en handjagad béarnaise. Nosen bjuder på cassis i kubik tillsammans med tobak, grön paprika, menthol, lakrits och jord. Här finns en massa frukt och fat, och vinet är fortfarande påtagligt ungt med nästan lite råhet i aromerna, men allt sitter ihop på ett strålande sätt med en fin grundstomme, bra syror, ett skönt grepp och snyggt injobbade ekaromer. Möjligen känns vinet lite mer enkelspårigt än den underbara nollsjuan, utan lika tydlig mineralitet eller bergskaraktär, men det kan också bero på att det är så ungt och att vi knappt hann lufta det. Hastigheten med vilken flaskan tar slut talar sitt tydliga språk; här får man ruskigt mycket njutning för 188 DKK. (90+)

2002 Tollot-Beaut Aloxe-Corton är riktigt mörkt i glaset. Nosen bjuder på en stilstudie i havererad, hårdrostad ekbehandling med drag av kaffesump, mörk fulchoklad och de kalla, våta resterna av en lägereld någon just släckt med en spann sumpigt sjövatten. Mörkbitter smak med körsbär, fatrost och skyhöga syror. Här finns inga spår av pinosity eller terroir, och jag landar direkt i något tokfatat italienskt; en känsla som kvarstår även när flaskan kommit upp på bordet. Nej tack.

En annan som förefaller vara glad i hårdrostade fat är Benjamin Leroux, som är vinmakare hos Domaine Comte Armand men som också har ett négociantknäck vid sidan av. Doften hos hans 2009 Bourgogne Rouge är full av rostat kaffe och choklad, men också en tydlig om än väldigt mörk pinotkaraktär med körsbär och rödbetor med en gnutta citruskant. Lite sumpig sjöbottenkaraktär hänger över det nyöppnade vinet. Smaken går en del på kraft, med rätt bra längd och en frukt som tycks kunna stå upp mot de rostade faten. Inte så mineralisk, men rätt god i den här stilen som dock utlöser en del tvekan hos FV som inhandlat flaskan. Visst, någon sirlig och rödfruktig bourgogne lär det nog aldrig bli, men det här borde väl kunna landa rätt bra med något år på rygg? (88-89)

Sirlig, rödfruktig Bourgogne bjuder däremot Domaine Sylvain Pataille på med sin generiska nollnia som Tryffelsvinen bökat fram. Säljs i BS i sexpack till ett flaskpris à 175 kr. Det här vinet är stenhårt deffat (nästintill spinkighetens gräns i mitt tycke), med slank bärig frukt och en stenig, syrlig munkänsla med spetsiga syror utan några som helst spår av ek. Det är absolut inte stort, men gott i den här stilen som behövs som motvikt till de mer fläskiga saker vi också gillar att dricka. Vinet känns rent och friskt och borde tilltala alla älskare av Beaujolais. (87)

För övrigt kan vi konstatera att Clarendon Hills 2006 Grenache Onkaparinga levererar på ett strålande sätt precis som sist. Massor av småslampig frukt med visst nollsjuetycke, men samtidigt så stiligt balanserat. Urgott. Dessutom imponerar en blind flaska 2008 Calera Pinot Noir å det grövsta med sin förföriska doft och sköna munkänsla. Här skulle man handlat på sig rejält medan tid fanns. Nästa gång tror jag vi måste se till att köpa några av Caleras vingårdspinnar hos Bergman vin.

Lagom när vädret slagit om till höstrusk vänder vi bilen norrut igen. Stort tack för några underbara dagar.

2001 Ricasoli Castello di Brolio

2011-07-10T21:24:00.002+02:00

Hur länge håller en flaska Castello di Brolio? Toscanas paradox är ju att regionen både är gammal och ung; gammal med tanke på en lång historia av vinframställning, och ung eftersom många av dagens viner har ganska lite gemensamt med vinerna från förr. Trots etikettens uppgifter om historia bak till 1141 uppgav Baron Ricasoli själv i samband med sitt Sverigebesök i början av juni att man först i och med årgång 2004 verkligen kommit fram till hur man skall arbeta, och att tidigare årgångar av flaggskeppet varit lite av en experimentverksamhet.

I slutet av maj dracks en flaska av nittiosjuan som uppvisade rätt mycket mognadstoner av svamp och farinsocker, men också en något slapp frukt med drag av romrussin, körsbärskompott och lite sylt. Efter hand vek frukten ned sig till förmån för allt starkare drag av järnfilsspån. Enligt min smak hade den flaskan klart passerat toppen, även om andra runt bordet var betydligt mer positiva. Nollettan är förstås en helt annan årgång, men det känns lika bra att ta tempen på den nu istället för att få en kanske negativ överraskning om några år.

2001 Castello di Brolio har en stilig rubinröd färg med begynnande bruntingering och tegel i kanterna. En hel del sediment i flaskan. I nosen får man massor av fina blommiga övertoner tillsammans med örter och svart té. Mognadstoner av undervegetation, läder och balsamico fyller på, och så lite köttiga drag. Järnfilsspånen från nittiosjuan känns igen, liksom den rejäla dosen ek med mörk choklad, kryddor och kaffe. Frukten känns klart svalare och friskare än hos nollsjuan, med mörka körsbär och plommon, men lyckligtvis ingen julmust eller cola. Doften är öppen och fin redan från början men lägger in en växel till efter två timmar i öppen flaska, ett gott tecken.

Smaken är syrlig med massor av surkörsbär och kafferost som avrundas av doftens järnfilsspån. Tanninerna har polymeriserats till ett fint sammetstyg men stramar fortfarande upp bakefter. Vinet har en fin mogen munkänsla med en snygg övergång mellan mitt och slut där den fortfarande spänstiga frukten kickar ifrån i rätt kraftfull och saftig eftersmak som hänger kvar en ordentlig stund med lite mineralgnistor.

Min kärlek till sangiovese må ha svalnat en del de senaste åren, men det går inte att förneka att det här är välgjort och gott. Man kan säkert krama ur en hel del ytterligare mognadstoner om man vill, men för mig som gillar lite ungdomlig spänst befinner sig vinet sannolikt på topp just nu och några år framåt. (92)

2004 Château Poujeaux

2011-07-09T23:19:00.002+02:00

Det är inte första gången det händer. Efter att enbart ha druckit spanskt i nästan två veckor, och dessförinnan genomlidit maffig syrah både från USA och Australien känner sig K tvungen att dra i nödbromsen och helt enkelt kräva Bordeaux när vi diskuterar kvällens vinval. Mitt förslag på en rhône ranger från Alban Vineyards hamnar direkt i utvisningsbåset.

Inte mig emot, för 2004 Poujeaux är precis som jag vill ha det med sin urklassiska vänstra strandendoft av svarta vinbär och lite grön paprika, jord och järn. Det gnälls en del över yvig fatbehandling på många håll inklusive på den här bloggen. Det är inte svårt att plocka ut fataromerna i det här vinet med tydliga drag av kaffe, tobak, ceder och kryddor, men det är något med hantverket i Bordeaux och sannolikt inte minst med bordeauxdruvorna i sig som suger upp eken och får den att passa in så fint bland övriga aromer. Det här vinet tror jag hade varit sämre om det uppfostrats i betongtank.

I munnen får man ett drygt medelfylligt vin som ändå har rätt bra täthet i nollfyrefrukten, och så den där patenterade läskande munkänsla med fina syror och klockren balans. Tanninerna har börjat lägga sig på rygg även om här fortfarande finns ett skönt grepp. Eftersmaken ringer kvar en fin stund med massor av salmiaktoner att sitta och suga på. Här behöver man inte sitta och överanalysera, det smakar precis som det skall och levererar ordentligt för de €18 vinet kostade för några år sedan. Ruskigt gott att bara dricka både till maten och efteråt. (90)

2010 Rías Baixas

2011-07-08T13:29:00.006+02:00

Precis som förra året spenderas en del av semestern på den spanska medelhavkusten. Och precis som förra året passar vi på att frossa i massor av skaldjur på grillen och massor av albariño i glasen. Sablar, vilka goda viner det här är. Klockrena på egen hand som apéritif, eller till det mesta som kommer från havet. Här sitter Spanien på en veritabel vitvinskatt, och priserna är nästan löjliga. Samtliga flaskor vi druckit klockar in runt en hundralapp.

Skall man utifrån det här lilla urvalet ge sig på en bedömning av årgång 2010, så tycks den ha varit utmärkt. Vissa av vinerna har kanske lite mindre frukt än motsvarande nollnior förra året, men albariño dricker man inte i första hand för maffig frukt, utan för friskheten, syrorna och mineralerna. Kvaliteten är påfallande jämn och vinerna är ganska lika, så till den grad att separata noteringar mest känns som en upprepning. Två av vinerna stack dock ut i var sin ände av spektrat.

2010 Pazo de Señorans tyvärr i negativ bemärkelse, med den gulaste, mest tropiska frukten av alla de här flaskorna, och med en ganska baktung, anisladdad eftersmak med tydlig alkoholförnimmelse. Rätt gott ändå, men utan den friskhet jag vill ha i min albariño. Kanske blir det bättre med lite tid på rygg? När jag nu på hemmaplan läser senaste numret av Wine Advocate ser jag att Pazo de Señorans är den albariño man tydligen "skall" tycka om. Jay Miller delar ut 93 pinnar med motiveringen "as usual, Pazo de Senorans has made one of the finest Albarinos of the vintage". Så kan det gå.

På den positiva sidan hittar vi istället 2010 Terras Gauda O Rosal, som bjöd på en fantastisk elegans och komplexitet. Fin frukt med krusbär, gråpäron och mandariner, och så en liten örtig aniston och underbar blommighet över en svårartat salivframkallande skaldjursmineralitet på djupet. Kristallklar, elegant munkänsla med invändningsfria syror, rejäl längd, friska citrustoner och mängder av mineraler. Upplevelsen är faktiskt inte olik en riktigt bra riesling. Kanske kommer en del av komplexiteten från att det här är en blend med både Caiño Branco och Loureira i mixen utöver ca 70% Albariño? Vinet var så in i bängen gott att vi var tvungna att dricka en flaska till innan vi åkte hem. Samma fina resultat andra gången.

2008 Noon Eclipse

2011-06-26T20:18:00.005+02:00

Efter att Australien levererat flera goda drickupplevelser senaste dryga halvåret hade jag rätt höga förväntningar på Noons 2008 Eclipse, men det här funkar inte för mig. Problemen börjar redan i doften som visserligen är stor och öppen, men som i mitt tycke har för mycket godispåse över sig med romrussin, chokladdoppade körsbär, kolasnören, bittermandel och mintchoko med lite volatila övertoner. Nästan så man får lite italienska modernistvibbar, av någon anledning tänker jag på Pio Cesares Fides. Fast kryddorna är snygga, och både tobaken, myntan och eucalyptusen sitter på rätt ställe. Frukten rör sig mellan körsbär, svarta vinbär och plommon och ger ett moget, senskördat intryck.

Men det största problemet är smaken, eller rättare sagt den skyhöga fruktsötman. Avslutningen känns tung och kladdig utan lyft, och när de visserligen hyfsat maskerade 15,5 procenten ändå slår igenom en smula landar helhetskänslan i någon sorts portlik glöggupplevelse. Det funkar inte alls till maten, och trots viss revansch på egen hand efteråt känns vinet obalanserat och jobbigt att dricka. Då spelar det liksom ingen roll att syrorna är ok men lite citronspetsiga, eller att eftersmaken klibbar kvar en skaplig stund.

Äsch, vad trist. Noon får gärna fler chanser i andra årgångar, men jag är glad att jag bara köpte en flaska av den här. Kanske rättar det hela till sig med några år på rygg, den som lagrar får gärna återkomma med rapport. Vi ser istället fram mot andra flaskor. Nu blir det spanskt i glasen ett tag...

2010 Château Sainte Marguerite Rosé

2011-06-22T20:39:00.002+02:00

Det är samma sak varje år; det spelar ingen roll om semestern börjar tidigt eller sent. Sista arbetsveckan är en plåga och man orkar precis kravla sig över mållinjen. Laga mat känns som ett oöverstigligt hinder just nu, möjligen pallar vi att skära lite grönsaker, koka några ägg och öppna några burkar tonfisk och sardeller. Nämen se där, en Salade Niçoise. När så det svenska midsommarvädret behagar spricka upp för en stund och bjuda på några solstrålar på balkongen känns tillvaron ganska behaglig. Vi passar på att kolla in en representant ur årets skörd av monopolrosé innan det börjar regna igen...

2010 Château Sainte Marguerite har en stilig lökskalstonad färg. Doften är knappast komplex, men bjuder på en rätt skön sniff i solen med fin provençalsk ursprungskänsla där hallon, körsbär och jordgubbar trängs med anis, en örtkvist och antydningar av skaldjursunkna mineraler. Efter en stund frigör sig lite lavendeltoner. Smaken kombinerar ung bärighet med en liten matvänlig bitterhet i en ganska välbalanserad munkänsla med bra syror och en alkohol som håller sig på mattan. Det här är en rosé som sannolikt inte tar skada av att ligga till sig något år; det finns en liten ungdomlig ton av grenachekola i svansen som gärna får sjunka in en smula. Fast det är gott redan nu på ett okomplicerat sätt. Vi blundar i solljuset och drömmer om lediga dagar vid Medelhavet. Inte lång tid kvar nu... (86-87)

PS. 30% mourvèdre, 25% grenache, 25% cinsault och 20% syrah. Framställt med vitvinsmetoden. Agriculture biologique. 149 spänn.

2007 Copain Syrah James Berry Vineyard

2011-06-18T22:45:00.003+02:00

Ni känner till den gamla klyschan om att alla musikkritiker innerst inne vill vara rockstjärnor? Frågan är hur det står till med vinjournalisterna? Kanske Håkan Larsson drömmer om en tjuren Ferdinand-tillvaro i lugn och ro där han kan framställa miljontals liter prisvärt boxvin, och kanske Anders Enquist hellre skulle inta egenproducerat juicy kvalitetsvin snarare än att behöva klämma fram polemiska ledare strax före deadline?

En som faktiskt gjort resan från tidningsvärlden till vingården är Wells Guthrie, som efter att ha checkat ut från Wine Spectator spenderade några år med både Michel Chapoutier, Jean-Louis Chave och Helen Turley innan han 1999 startade egna etiketten Copain. Man fokuserar huvudsakligen på syrah och pinot noir från köpta druvor. Filosofin är att låta vinet göra sig i vingården och man eftersträvar så lite källararbete som möjligt vilket medför naturjäst, måttligt med ek, och varken filtrering eller klarning. Stilen man söker sägs luta åt den europeiska med måttliga alkoholhalter och tydlig terroirkänsla. Rent praktiskt innebär det att man gärna skördar åt det tidiga hållet och gärna fokuserar på svalare områden som Mendocino och Anderson Valley. De egna pinotdruvorna som växer runt vineriet säljs till Kosta Browne med motiveringen att det är för varmt för pinot i Healdsburg...

2007 Copain James Berry har en tät, tät purpurfärg av den sort som sträcker sig ända ut i kanten och som färgar glaset. Doften är stor och expressiv med flödande, skinande ren frukt i lager på lager av björnbär, hallon, körsbär och blåbär. Ingen risk att landa någon annanstans än i Nya Världen om man skulle få det här blint, men det finns mycket mer att hitta bredvid frukten. Till exempel massvis av violer, mängder av anis/lakrits, och så både örter, skogiga drag av undervegetation och kåda, och en hel kryddlåda. Det finns nog en del fat med i spelet med drag av kakao och ett glödande vedträ, men ingen slibbig vanilj. Druvtypiska drag av svarta oliver, korv och lufttorkad skinka rundar av. En öppen och maffig doft; ung men ändå komplex.

Efter doftens fyrverkerier överraskar nästan smaken med sina fina syror och välintegrerade alkohol. Det här är inte alls den bomb man kunde tro, utan ett välbalanserat hantverk med fin svalhet om än i typiskt solmogen kalifornisk skrud. Frukten är skinande ren och sötmogen, med en smått krämig känsla i mittpartiet innan den riktigt långa eftersmaken kickar in och torkar upp med mineralkaraktär och oavstjälkade drag av örter och kärnighet. Det här är svingott på ett rättframt, hedonistiskt sätt; solmognad under ansvar. Kittlar reptilhjärnan dödskönt. (94+)

2006 Elio Grasso Barolo Ginestra Casa Maté

2011-06-17T23:58:00.002+02:00

Barnarov! Men vilket barnarov sedan. Ja, jag vet att det här vinet är alldeles för ungt, men Grassos 2006 Ginestra är så öppen direkt ur flaska med så fina, rena aromer att det är stor njutning att bara korka upp och dricka. Doften är rent förtrollande med en rejäl urblåsning av menthol följd av violer och grusmineraler med järnfilsspån. Den rödmörka körsbärs- och plommontonade frukten är kristallklar, och så en ursnygg, arkitektritad fatbehandling med lakrits, bakkryddor, nötter och tobak. Aromerna går i och ur varandra och vinet tycks sluta och öppna sig lite omvartannat under timmarna vi följer det. Det kan säkert tänkas stänga ned sig ordentligt inom kort, men Madonna, vilken doft just nu...

Smaken bjuder på en hel del Monfortekraft med massor av lakrits, och självklart lite ungdomlig kärvhet och en matta av mogna, finkalibriga tanniner men det bestående intrycket är ändå renheten och elegansen i den högklassiga men något oförlösta munkänslan. Oantastliga syror och en lång, strukturerad, slingrande eftersmak som greppar tag ordentligt.

Wow, Grasso levererar en riktig uppvisning i purung Barolo med den här nollsexan som känns ännu bättre än den utmärkta nollfyra vi drack i vintras. (94+) just nu, säkert ett par pinnar till om 5-10 år.

PS. Släpptes i maj, flaskor kvar. Känns det inte som att vinerna finns längre tid på hyllorna hos monopolet nuförtiden?

2007 Domaine de la Vougeraie Gevrey-Chambertin Les Evocelles

2011-06-11T11:26:00.001+02:00

Har ni också ibland känslan av att varenda flaska ni har helst skulle må bra av att ligga till sig bara lite till? Hmm, har vi inte diskuterat det där förut? Äh, vi provar en juninyhet istället. Är den bra kan man ju alltid fylla på med fler.

När den stora négocianten Boisset producerar vin från egna ägor använder man sig sedan 1999 av etiketten Domaine de la Vougeraie. Man har under årens lopp samlat på sig sammanlagt 34 hektar spridda över hela Côte d'Or, men den första plätt man införskaffade var faktiskt den som givit upphov till kvällens vin. Vid öppnandet finns en lite reduktiv pust som dock blåser bort tämligen omgående till förmån för ganska mörka aromer av hallon, körsbär, tranbär, rostat kaffe och jord. Doften är öppen och tillgänglig redan från början, även om det dyker upp mer och mer parfym efter hand tillsammans med gröna drag av såväl fattobak som skog och mynta. Pricken över i är en flyende, småporrig känsla av hederligt snusk...

Smaken känns ganska elegant trots viss mörk rusticitet och en del uppenbara drag av fat och ungdom. Den medelfylliga kroppen har rätt bra fruktstoppning, syrorna sitter där de skall, och trots en liten juvenil smörkolatouch i svansen känns vinet fräscht med bra lyft och en god eftersmak med lite stjälkig grönhet och en stadig citruston.

Inte mycket att klaga på här; vi gör tummen upp båda två. Vinet är riktigt gott att bara dricka i den varma kvällen. Det är alltid lika roligt när man kan landa så här pass bra i Bourgogne för under trehundralappen. Här får det minsann bli några några fler flaskor. (91-92)

2007 Domaine Santa Duc Gigondas Prestige des Hautes Garrigues

2011-06-07T22:30:00.001+02:00

Ding-dong! Det börjar bli tjatigt, men det är bara att återigen dra i stora hyllningsklockan för en sydrhônsk nollsjua. Kul att de fortfarande dyker upp i släppen, förresten. Men den här gången får vi nog kosta på oss en fanfar också, för jädrar vilken juice Yves Gras har fått till med sin 2007 Prestige des Hautes Garrigues. Det här måste vara den bästa Gigondas jag någonsin smakat. Och som så ofta när det gäller riktigt bra viner är det i munnen vinet briljerar. Medan jag ofta finner Santa Ducs enklare Gigondas Tradition ganska mörk, bullrig och en smula oborstad är det här något helt annat, senskörd och ett gäng månader i delvis ny ek till trots. Munkänslan är helt enkelt perfekt balanserad, len och frisk med klockrena syror, ett stort mått elegans och den säkert rätt höga alkoholen varsamt nedbäddad under heltäckande silke, åtminstone när man håller på serveringstemperaturen. Avslutningen är fenomenalt läcker med massor av saftig lakritstonad frukt, örter och en av de mer respektingivande eftersmakerna jag mött på ett tag. Mmm, vilken ruggigt fin längd; vinet vill liksom inte släppa taget utan fortsätter att ringa i våg efter våg. Riktigt sköna grejer.

Därmed inte sagt att doften är en besvikelse. Tvärtom, här kan man hänga med nosen hela kvällen, och trots den uppenbara ungdomen finns här redan en komplexitet bland alla nymosade skogsbär. Faten gör inte mycket väsen av sig utan fyller mest ut konturerna, och jag undrar om inte chokladen huvudsakligen kommer från de riktigt gamla grenachestockarna. Dragen av lavendel och garrigue får vi dock skylla på terroir, och säkert skall man också sätta upp inslagen av grafit och järnfilsspån på det kontot. Efter en stund i öppen flaska formligen väller doften fram över kanten på glaset med massor av milda exotiska kryddor, ännu fler blommor, vitpeppar, eneträ, menthol och röda äpplen. Det är elegant, det är parfymerat och det känns väldigt ursprungstypiskt. (94-95+)

Det här vinet verkar haft en strykande åtgång och släpptes som vanligt i en så försvinnande liten mängd att många säkert mest känt sig frustrerade, speciellt utanför storstäderna. Jag som skippade köerna lyckades få tag på några flaskor i butiken i Söderhallarna. Hur som helst löjligt bra för 299 spänn.

2009 Dönnhoff Oberhäuser Leistenberg Riesling Kabinett

2011-06-06T23:03:00.003+02:00

Jag älskar Stockholm. Det är samma sak varje gång - det spelar ingen roll hur fantastiskt vi haft det ute i den småländska spenaten med rent astridlindgrenska sommardagar i fullaste försommarprakt. Så fort man från Essingeleden ser en segelfylld Riddarfjärd med stadshuset i kvällssol börjar pulsen slå lite snabbare, och så de djupa, befriande andetagen när man kliver ut i en kvällsbelyst stenstad och känner fast asfalt under sandalerna igen. Min plats på jorden och även om vi just nu flörtar lite extra med de där planerna på att emigrera till Kalifornien så är det här som känns hemma.

Gästerna anländer när som helst och alltså får kvällens Helmut ligga till sig i frysen en liten stund innan det är dags att korka upp på balkongen. Sablar så gott det smakar med bara några italienska charkuterier och resdammet som kryddor. 2009 Oberhäuser Leistenberg kommer förstås att vara ännu bättre om några år, men bjuder på stor klunkbarhet redan nu. Doften är visserligen purung med en del nyjästa aromer av både vita och gröna päron, citrus och en nahetypisk flirt med tropikernas frukter, men samtidigt finns en intresseväckande mineralisk touch som drar åt både nötter och köttfond. Smaken har en härlig ungdomlig balans med krispiga drag av gröna äpplen, päron och persika över finfina syror och lite spritsighet. Här tycks verkligen den gamla klyschan om att allt finns på plats stämma - vilken lekfull lätthet! Flaskan tar slut i ett nafs i kvällssolen. Hur katten skall man kunna spara på dessa läckra tyska nollnior? (91+)

PS. Det är svårt att skriva läsvärda smaknoteringar. Jag har förtvivlat svårt att komma runt den fruktassociationslek som dominerar hos de flesta. Amerikanske importören Terry Theise befinner sig däremot på en annan nivå (eller planet?). Jag är inte så säker på att hans noteringar alltid är så användbara, men nog inbjuder de till läsning. Så här lyder hans beskrivning av det här vinet:

"Again, and for the second straight year, this soars beyond its class; indeed it's impossible to imagine a more perfect Riesling on a moderate scale. It's as if it had one last chance to express its utter truth, everything it loved, raged over, believed in, belonged to, and it couldn't afford a single false word, not this time, only the simple truth as deeply as it could be mined. Sit, listen, here we go".

Puh. Så skall man sälja vin.

2006 Col d'Orcia Brunello di Montalcino

2011-05-28T11:39:00.001+02:00

Det är väldigt sällan vi dricker ett vin samma dag det köpts, men varför inte? Jag hugger en flaska av den nya årgången av den här trotjänaren samtidigt (nåja, där är vi kanske inte riktigt ännu) som jag köper kalvläggen till kvällens osso buco. 2006 utmålas som en riktigt lyckad årgång i appellationen, och både WA och WS är rörande överens om hela 93 pinnar för det här vinet. Inte så illa pinkat för 264 spänn. Bara att ta på sig poängfnasksboan och dra ur korken...

2006 Col d'Orcia har en stilig, transparent, ganska varm rubinröd färg med lite orange i kanterna. Doften känns till en början en smula blurrig och anonym men får tydligare konturer med luft. Rödlätt frukt med körsbär, jordgubbar och vinbär tillsammans med en pust av balsamico, och så en fin örtighet. Nog finns här en del fat, men det handlar och ljusa, milda aromer av tobak och bakkryddor utan drag av vare sig valrhona eller kaffe även om man nog kan ana ett glödande vedträ i bakgrunden där det också finns lite grusjordig mineralkaraktär. Efter några timmar lyfter sig några parfymerade drag av handkräm och blommor. Doften känns kanske en smula återhållen, men bär tydliga drag av Toscana och är inte så dum att sniffa på.

Smaken fortsätter på det röda spåret. När maten är slut bjuder de finmaskiga tanninerna på ett par rejäla tag med sandpappret, men samtidigt finns en saftighet och smörjande generositet utan gröna inslag i frukten; något som säkert kommer att bli ännu tydligare när det ungdomliga, kärniga snörpet lagrats bort. Syrorna är bra men knappast brutala, och eftersmaken hänger med en bra stund med lakrits/anis och körsbär.

Det här vinet skall förstås vila en tid för att nå sin fulla potential, även om det efter en rejäl luftning absolut går att dricka nu med behållning, speciellt om man gillar ung sangiovese och inte har tanninfobi. En liten positiv överraskning; det är lätt att förbise ordinarie sortimentet. Frågan är om man inte skulle lägga undan någon flaska för att få facit med mognad? (90-91+)

2007 Forman Chateau La Grande Roche

2011-05-22T21:10:00.001+02:00

Fler kaliforniska nollsjuor åt folket! Ikväll sätter vi korkskruven i Ric Formans andraetikett. Fin, öppen doft med crème de cassis, plommon och köttsaft, och så en massa tobak och sköna gröna toner av både paprika och skogig undervegation. Forman har gjort vin sedan Hedenhös och anses ofta ha en mer traditionell stil, vilket understryks av en tydlig jordton som inte hade gjort bort sig om det så hade stått Bordeaux på etiketten. Smaken är välbalanserad och med kaliforniska mått mätt ganska slank och återhållen. Trots vinets ungdom finns här en skyhög klunkabilitetsfaktor där de snälla tanninerna och de fina syrorna bidrar till drickbarheten. Vinet är helt enkelt ruskigt gott att bara dricka rakt upp och ner, även om det såklart gör jobbet med den äran till kvällens köttbit. Lång, god eftersmak med en ung men välintegrerad fatton, och så mycket mineralblänk i svansen att man undrar på vilket bergsläge Ric Forman har hittat de här druvorna? 329 kr i BS, men tycks nu tyvärr vara slut. Attans att man inte var mer på hugget, hade gärna handlat några fler. (91-92)

PS. Storebror från samma årgång dracks med välbehag här.

2004 Rémi Jobard Meursault Clos du Cromin

2011-05-19T20:08:00.002+02:00

Dags att se vad som hänt med det här vinet efter 4,5 år på rygg. På tallrikarna landar smörstekt panerad torskfilé, sockerärter och svensk färskpotatis. Borde väl sitta som en smäck till en Smörsault?

2004 Jobard "Clos du Cromin" har en något blek gyllene färg. Doften bjuder på viss utveckling med begynnande drag av arrak och hasselnötter tillsammans med med rökiga mineraler och fatvanilj. Frukten rör sig i det gula spektrat och har en lätt tropisk touch. Inte så värst mycket gröna örter som hos en del andra vita nollfyror, däremot en fin vitblommig parfym på toppen. En läcker och rätt klassisk sniff.

I munnen får man ett slankt och syrligt vin; frukten har inte alls den fetma man kanske förväntar sig från appellationen utan känns mer asketisk. Istället får man riktigt höga syror och en citronfriskhet som sätter ordentlig fart på spottkörtlarna. Fatbehandlingen känns ytterst försiktig, men bidrar med lite kryddor och en försiktig smörighet och är nog egentligen precis tillräcklig för att jag skulle ha landat i Côte d'Or och inte i Chablis om jag fått vinet blint. Eftersmaken får lite extra luft under vingarna från syror snarare än frukt och hänger kvar en fin stund.

En god Meursault, om än i ovanligt slank skrud. Viss men inte så värst långt gången mognad, men å andra sidan undrar jag om här verkligen finns stoppning för lång lagring. Det är gott att dricka nu och det räcker fint, vi tar nog nästa flaska inom två år. Ett bra köp för 261 kronor i novembersläppet 2006. (90-91)

2009 Delas Crozes-Hermitage Les Launes

2011-05-16T20:25:00.005+02:00

Dags för omprovning i lugn och ro på hemmaplan av det vin som kanske var det största utropstecknet i den där budgetlådan på fjällsemestern härom månaden. Det är intressant hur inramningen kan påverka ens uppfattning om ett vin. Det som i sällskap med några aussies i fjällstugan kändes som en urtypisk nordrhônare tycks ikväll ha fått en betydligt mer sydländsk accent. Varmare årgångar har som bekant en förmåga att flytta appellationsgränserna, jämför till exempel Jaboulets 2003 Hermitage La Chapelle som hela bordet trodde var grenachedominerat ganska nyligen. Riktigt så druvtransformerad är inte den här nollnian, men vill man ha sin crozes riktigt slank och sval skall man kanske sikta på en annan årgång.

Själv njuter jag av den extra stuns året bidragit med, och det är ingen tvekan om att doften bjuder på en billig biljett till södra Frankrike. Ur den mörka frukten med körsbär, björnbär och svarta vinbär lyfter sig massor av garrigue, eneträ och en stor knippe violer. Lite gummi och svarta oliver spikar druvsorten, medan dragen av köttsaft åker direkt upp på hedonistkontot. Smaken packar en hel del frukt, där unga, pigga syror och nafsande tanniner agerar motvikt och ryggrad. Avslutningen torkar upp sötfrukten en hel del, och hänger kvar en hygglig stund med salmiak och en knivsudd av både malört och mineralkaraktär.

De fina intrycken från förra gången består, Delas har fått fram en god och charmig crozes-hermitage i tidigt tillgänglig stil. Det blir mycket spännande att prova fler nollnior när de väl släpps. (90)

2009 Zilliken Rausch Kabinett

2011-05-14T15:18:00.000+02:00

Trenden i Tyskland är tydlig - vinerna blir allt torrare och sötare. Å ena sidan har sockerfobiska trockentorskar på den inhemska marknaden bidragit till skapandet av Grosses Gewächs/Erstes Gewächs, som med sina specifikationer avseende mustvikt och torrhet har tippat spelplanen en hel del. När restsötman måste pressas in under 9 gram per liter infinner sig plötsligt problem man aldrig trodde skulle drabba Tyskland, nämligen obalanserat höga alkoholhalter som ställer en hel del krav på vinmakaren. Å andra sidan tycks odlarna (och den globala uppvärmningen?) på egen hand driva på utvecklingen mot allt mognare druvor. Kabinett i den lätta, traditionella stilen har blivit en alltmer sällsynt fågel. I stället tycks det ofta handla om ett rent sortimentsalibi gjort på nedklassade druvor inte sällan skördade vid snudd på auslesenivå.

Väldigt torrt eller väldigt sött alltså. Det verkar ha uppstått en lucka mellan ungefär 9 och 60 gram socker per liter, och jag som gärna rör mig i lite lägre öchslegrader kan inte låta bli att sörja en smula. Jag kan faktiskt inte riktigt begripa tyskarnas totala trockenvurm. För medan baktung, småbesk riesling med alkohol uppåt 14% går att hitta på många håll är den lätta, källvattenfriska steniga nektaren med ypperlig balans mellan sötma och skyhöga syror tamejtusan helt unik för Tyskland. Men samtidigt är jag oftast inte sugen på en simmig och söt dessert när jag öppnar en flaska riesling. Som ni hör gillar jag kabinett...

Å tredje sidan - man skall som bekant aldrig stirra för mycket på siffror när det handlar om akohol, syror eller socker. Det är faktiskt vad som finns i glaset som räknas, och balans och munkänsla är allt. En som är en mästare på att finna balansen även på lutande underlag är Hanno Zilliken, och hans nollnior sägs vara något alldeles extra. Men en riktigt fullmatad kabinett är det, gjord på druvor med lång hängtid och delvis begynnande botrytis, och med en restsötma på dryga 70 gram per liter. En av orsakerna utöver husstilen är att Zilliken redan i och med denna årgång har implementerat de regler som VdP har beslutat skall gälla alla Erste Lage-betecknade viner från och med 2014. I korthet handlar det om ett skördeuttag på max 50 hl/ha och en mustvikt motsvarande minst spätlesenivå. Rent tekniskt gissar jag att Zilliken lika gärna kunnat sätta auslese på etiketten. Att så nu inte är fallet hoppas jag beror på den stil man vill förmedla, att det ändå handlar om en riktig kabinettupplevelse och inte om en efterrätt under falskflagg. Det är bara att lägga sina förväntningar i vinmakarens händer, öppna kork och sinnen och åka iväg...

Det räcker med en snabb sniff och en sipp för att inse att man tryggt kan lita på Zilliken. 2009 Rausch Kabinett är nämligen inget annat än ett strålande vin av den sort som gör tillvaron och själen lite vackrare. Så läckert, jag älskar det! Doftens drag av tät gulfrukt, äppelpaj, örter (dragon!) och blommor har ett härligt djup och utlovar egentligen en simmigare upplevelse än den man får i munnen. Det är svårt att inte hemfalla åt rena klyschor när man skall beskriva smaken, men här finns allt man kan önska av kristallklar transparens, klingande rena syror, Granny Smith-friskhet och en mineralkaraktär som av krossad skiffer och ostronskal. Sötman är snyggt inarbetad i helheten redan nu, och trots kraften i frukten präglas munkänslan av energi, ljus och rymd, som ett power chord på cembalo, med extra glockenspiel i refrängen. Det här är rena lyckodrycken, man känner sig som nyuppstigen ur en skogstjärn efter varje klunk, redo att möta livets vedermödor med ett leende på läpparna. Ett vanvettigt vackert vin att dricka nu eller när man vill under åtminstone 15 år. (93-94)

2005 La Croix de Beaucaillou

2011-05-13T22:04:00.004+02:00

Sköna grejer det här. Så här i efterhand önskar jag att jag hade köpt fler än två flaskor hösten 2008, men det är som vanligt så mycket som lockar. Stilen är ganska mogen och extraherad med en liten bitterhet som kan tänkas försvinna med ytterligare lagring, även om vinet är klart tillgängligt redan nu utan tecken på tunnel. Doften bjuder på massor av cassis och plommon tillsammans med en rejäl skopa rostad ek, där inslag av grillat kött, tobak, kryddor och jord skickar upp mungiporna lite extra. Fina blomtoner på toppen. En omedelbar och givande sniff som talar direkt till lustcentrat hos oss cabernetälskare.

Smaken bjuder på ganska fluffig frukt och en känsla av hyfsat låga syror även om balansen inte på något sätt slarvats bort. Tanninerna känns snälla, men lurar under frukten. Det är roligt med andraviner; samtidigt som man kan ana att det här egentligen är en vacker skugga av något mycket större skvallrar eftersmakens sanslösa mineralitet om att druvorna minnsan inte inte har vuxit på vilken plätt som helst. Salmiak och kafferost i svansen.

En god och givande Bordeaux med lite transatlantiskt tycke i omedelbar, hedonistisk stil. Inte så mycket att fundera över, vi dricker djupa klunkar till en rosastekt hängmörad entrecôte. (91)

2008 Melville Pinot Noir Carrie's

2011-05-07T22:20:00.006+02:00

2008 Melville PN Carrie's har efter en stunds flaskluftning en riktigt stor doft; man kan nästan se hur aromerna kryper över kanten på kuporna och sprider sig längs bordet. Här handlar det om uppenbart riktigt mogen pinot noir med drag av körsbär, tranbär och vildhallon i renaste skrud. Men det finns så mycket mer att hitta - Greg Brewer gillar att vinifiera med en del stjälkar och möjligen bidrar det till dragen av riktigt komplex kryddighet med kanel och milda bakkryddor. Vidare undervegetation, tobak och mossa, och så lite lakrits och mint, och en saftig ton av citrusfrukt. Det här är en riktig sniffe-pinot, om än stöpt i en form som nog skulle få en baskerklädd åldring från Bourgogne att sätta i halsen.

För har man Bourgogne som måttstock för hur all pinot måste smaka så skall man nog inte göra sig besvär med det här vinet. Frukten är riktigt tät med ogenerad kalifornisk generositet, och här finns en kropp och en rondör som man svårligen skulle placera i Côte d'Or. Att alkoholen närmar sig femton procent spelar så klart in, och nog finns en hel del solsken i svansen samtidigt som det här nog är den mest välbalanserade pinne signerad Greg Brewer jag hittills smakat; alkoholen är mycket mindre märkbar än i de årgångar vi druckit av Melvilles PN Estate. Hela bygget är helt enkelt rasande stiligt ihopsnickrat i yppig, mogen stil, där de saftiga apelsinlika syrorna bidrar till balansen. Inte för alla, och absolut inte hela tiden för mig, men helt klart en god, kick-ass jänkarpinne i början av sin karriär. (92-93+)

PS. The mother of all Greg Brewer-porträtt hittar man fortfarande här.

PPS. 330 DKK hos KKWine.

2009 Dönnhoff Riesling

2011-05-07T19:23:00.002+02:00

Så där ja våren, nu är vi kompisar igen. De där fyra plusgraderna och snön som yrde runt huvudet på vägen till jobbet i början av veckan satte djupa spår i vår relation, men så här i solen på balkongen med fokus på Dönnhoffs nysläppta instegsriesling är jag beredd att dra ett streck över de där dumheterna. Vi koncentrerar oss istället på en pigg, ung rieslingdoft med en för mästaren i Nahe sedvanligt välpackad fruktkorg fylld av melon, persika, klementin, päronsoda och gurkvatten. Vidare blommor, nässlor och örter, och så en gnutta skaldjursliknande mineralkaraktär på djupet. Doften känns lätt och lekfull, känslor som förstärks i smaken där de friska syrorna får extra skjuts av en liten spritsighet. Restsötman kan inte handla om så värst många gram per liter, och är inte det minsta kletig trots vinets totala ungdom utan ger mest en liten extra skjuts på längden. För 145 kronor går det inte att ha några invändningar alls. Skål våren, kan man få ett glas till? (89-90+)

PS. Ännu bättre andra dagen med en underbar elegans och balans. Rent av outstanding gott, klockrent köp.

2004 Hugel Riesling Jubilée

2011-05-01T21:32:00.002+02:00

Det är mycket snack om drickfönster hit och dit, och hur många gånger har man inte suttit med ett riktigt gott glas men ändå haft den där gnagande känslan att kanske, kanske kunde man ha kramat ur ännu lite mer njutning genom ytterligare lagring? Hur mycket kan man egentligen kräva av ett stackars vin? När det gäller Hugels 2004 Riesling Jubilée finns dock inga krav, bara villkorslös njutning. Vinet tycks befinna sig i en ganska perfekt fas i sin utveckling för min smak och levererar på ett fantastiskt sätt. Redan från början får man en stor, vidöppen doft med viss mognad där den gula frukten rymmer inslag av såväl gula äpplen som representanter från tropikerna, och så krämiga citrusdrag - mer lemon curd än nypressad citron. Vidare en gnutta barrig grönhet som snart leder över i mer uttalat parfymerade, blommiga slingor som blandas med underbara, oljiga petroleumtoner. Åh, vilken sniff.

Vinet forsätter att leverera i munnen med överraskande kraft och tryck från den yppiga frukten och en smått oljig munkänsla som dock aldrig blir tung eller tröttande tack vara de höga syrorna. Här finns inga svackor, aromerna hänger i med full kraft hela vägen ut i den mineraliska, aningen citrusbittra eftersmaken och klingar kvar riktigt länge medan spottkörtlarna jobbar för fullt. En fenomenalt god Alsaceriseling. (92-93)

PS. 250 spänn i september 2008, nollfemman finns listad i BS för en hundring mer. Någon som smakat?

2004 Schiavenza Barolo Prapò

2011-04-29T21:46:00.007+02:00

2004 Schiavenza Prapò har redan bildat en hel del sediment i flaskan. Läge för dekantering alltså, och samtidigt passa på att ge vinet någon timme i karaffen. När vi sedan vid matbordet sänker ner nosen i kuporna får vi en rejäl urblåsning av massor av menthol, tobak och nyklippta örter. Mmm, skön doft, bara att beta av lager för lager. Köttig, mörk serralungafrukt med drag av hallon och körsbär med torkade inslag. Grusiga mineraler med järnfilsspån. Violer och rosor, och så både tjära och lite nagellack. Ursprungstypiskt så det förslår, i vad som förefaller vara en rätt traditionell skrud. De här nollfyrorna vet visst inte vad tunnel heter...

Smaken fortsätter i generös, öppen stil med patenterat ren nollfyrefrukt. Klart vinet är ungt och lite kärvt, men det här är ändå tillgängligt på en sådan nivå att jag utan problem gärna dricker det även utan tilltugg efter maten. Är man inte lika nebbioloskadad kan man säkert invända mot tanninsnörpet liksom mot den lilla värmekyssen i svansen. Nog ligger det bästa några år framåt i tiden, men trots det skön leverans redan nu. Ännu ett klockrent Merolli-köp! (91-92)

Grillpremiär

2011-04-25T11:11:00.006+02:00

Det lysande vädret gör att grillpremiären i år infaller samtidigt med Farfars födelsedag. Med tanke på födelsedagsbarnets faiblesse för maffiga viner från Södra Frankrike känns det som ett bra tillfälle att korka upp några grovkalibriga kanoner gjorda på rhônedruvor.

Fast man skall nog inte dricka 2006 Pure nu. Vinet tycks befinna sig i en måttligt charmig mellanfas, eller åtminstone får man hoppas det med tanke på resterande flaskor. Visst finns här en ganska fin om än något stickig doft med kirschlikör, fikon och några romrussin tillsammans med mängder av örter, men även om det undan för undan tittar fram lite kött, tång och blodapelsin känns doften ganska knuten under hela kvällen. Smaken är rejält eldig och rätt tung i gumpen samtidigt som mittpartiet känns en smula ihåligt, som om frukten inte riktigt förmår att bära upp all alkohol. Visst känns det att här finns underliggande kvalitet - syrorna är bra och tanninerna har fin struktur, men tyvärr får man också intryck av att någon hällt en sexa Fernet Branca i glaset när efterbrännkammaren slår på och de årgångtypiska bittra örterna blandas med lakritstoner i spritångorna. Det här är faktiskt rätt tröttande att dricka. Jag finner inga uppenbara tecken på att flaskan inte är koscher, men gör en notering om att ge katten i resterande flaskor i några år. Någon annan som smakat på sistone?

I grenen drickbarhet blir det istället en jordskredsseger för Clarendon Hills 2006 Liandra. Mmm, så fin, alla runt bordet har det här vinet som favorit och givetvis tar flaskan slut först. Doften är vidöppen med druvtypiska, köttiga drag med massor av örter, snyggt integrerade fattoner och en fin blommighet. Maffig och tät i munnen med en stiligt maskerad alkohol och bra lyft från de avgjort icke-artificiella syrorna. Samma fina upplevelse som senast. Gott. (94)

2007 Robert Mondavi Winery Cabernet Sauvignon Napa Valley

2011-04-24T12:44:00.007+02:00

Det mest intressanta med goda årgångar är i mitt tycke inte prestationerna hos de absoluta prestigevinerna. Toppviner görs numera i alla årgångar med hjälp av hårt arbete i vingården och stenhård selektion av druvor. Vad som däremot får en stor årgång att sticka ut är den tidvattenvåg av goda förutsättningar som förmår att lyfta inte bara flaggskeppen utan även de små båtarna till nivåer över det normala. Vi fortsätter att kolla in monopolets utbud av nollsjuor från Napa i måttlig prisklass.

Det finns många likheter mellan kvällens vin och den nyligen provade nollsjuan från Louis M Martini. I båda fallen handlar det om storvolymsviner på instegsnivå som fajtas i precis samma viktklass med en prislapp runt $20 på plats (även om Mondavi har dragit ifrån en smula i BS, speciellt sedan Bibendum höjde priset den förste april). Båda producenterna har en lång historia som pionjärer i dalen och startade som familjeföretag, men har på senare år köpts av jättar som Gallo respektive Constellation Brands. Eventuella farhågor kring sjunkande kvalitet efter övertagandena tycks dock ha kommit på skam, åtminstone om man skall tro Parker och Tanzer som på var sitt håll givit kvällens vin en klart välvillig notering åtföljd av 90 poäng.

Precis som väntat mår Mondavis 2007 Napa Valley Cabernet Sauvignon bra av en ordentlig vända i karaffen, där luftningen plockar fram ett par extra nyanser i den täta och maffiga doften. Frukten är rejält mogen och druvtypisk med aningen likörtonade inslag av crème de cassis, körsbär och plommon, och så en massa tobak, ceder och såväl paprika som svartvinbärsblad. Faten fyller i med kaffe, choklad och milda curryliknande kryddor, men här finns också en distinkt jordton. Skall man jämföra med Louis Martinis nollsjua är det ingen tvekan om varifrån något av vinerna kommer, men möjligen är Mondavis tolkning skruvad ett snäpp mer mot Europa även om här finns kalifornisk sötfrukt så det räcker (och sannolikt också så det blir över om man har svårt för sådana här viner).
I munnen får man ett fylligt vin med gott om både frukt och värme, där ändå syrorna lyckas göra sig hörda genom fruktmattan och där de nafsande tanninerna ger en skön ryggrad. Skapligt lång, varm eftersmak med fatkryddor och lite vaniljkola. Kanske en smula monolitiskt, men tvivelsutan riktigt gott. Smått imponerande att kunna producera stora mängder av sådan här kvalitet. (89-90)

PS. Druvmaterialet kommer till 38% från den berömda To Kalon Vineyard, 5% från andra vingårdar i Oakville, 29% från Stags Leap District, 26% från andra vingårdar i Napa Valley och 2% från utvalda lägen i Sonoma County. Vinet finns i beställningssortimentet.

PPS. Nollfemman provades här. Jag ser så här i efterhand att jordtonen, kryddorna och tanninryggraden tycks gå igen i de olika årgångarna...

2009 Montirius Vacqueyras Le Clos

2011-04-19T18:55:00.003+02:00

Men åh så fin! 2009 Montirius Vacqueyras Le Clos har en vidöppen doft direkt efter uppkorkandet även om aromerna tilltar i styrka efter hand. Ursprungsmarkörerna formligen sprutar ur glasmynningen med alla örter i Vaucluse tillsammans med en komplex, stjälkig kryddighet. Finfina drag av blod och köttsaft sätter ordentlig fart på aptiten. Frukten är mörk och solmogen med inslag av kirschiga körsbär, björnbär, blåbär och hallon, och så massor av lakrits och chokladiga grenachetoner. Det är möjligt att jag är ovanligt lätträffad så här en solbelyst endorfinalstrande vårdag men det här sitter som en uppercut rakt in i reptilhjärnan.

I munnen får man en mörk och högoktanig rackare som dock inte vinglar det minsta. Skön balans där syrorna har en fräsch apelsinkaraktär, och alkoholen inrättar sig i ledet trots att här sannolikt finns rätt många procent. Den långa eftersmaken med massor av lakrits och pepprig örtighet är urskön att suga på.

Jag hade så när missat det här vinet som släpptes redan den förste mars. Lyckligtvis finns ganska gott om flaskor kvar, här blir det absolut påfyllning. Kommer att sitta som en smäck till grillat redan i sommar trots en rätt uppenbar ungdomlighet. Frågan är om inte det här är ännu bättre än den utmärkta nollsjuan? (92)

PS. Hälften vardera av Grenache och Syrah. Biodynamiskt. Non-boisé. Finns det egentligen någon annan region än södra Frankrike som kan leverera på den här nivån för under tvåhundra spänn?

PPS. Andra som varit mer på hugget här och här.

2004 Château Duhart-Milon

2011-04-15T22:03:00.006+02:00

Det finns mycket att säga om prisutvecklingen hos Bordeaux, men Lafite måste vara värst av alla. Slottet har intagit en prismässig särställning bland premier grand cru classé. Vanligen skylls på penningstinna kineser som bara måste dricka rätt etikett. Kvalitet tycks inte vara det avgörande, och många har försökt förklara fenomenet. Kanske spelar det in att Lafite är lättare att uttala än Haut Brion om man har mandarin eller kantonesiska som förstaspråk? I svallvågen efter förstavinet har även andraetiketten Carruades de Lafite dragits med, och det vinet kostar nu i vissa årgångar mer än en flaska Mouton Rotschild, Haut Brion eller Margaux. C'est fou!

Senaste tillskottet till denna psykos är Château Duhart-Milon som nu betingar rena fantasisummorna. Att etikett och kapsel är snarlika en flaska Château Lafite spelar säkert in, liksom det faktum att det står Lafite inom parentes på etiketten. Senaste årgångarna jag köpte var 2004 och 2006 för några år sedan. Nollfyran klockade in runt €21, medan jag tyckte nollsexan hade börjat bli lite dyr med sin prislapp på €32. Skulle man ha lust att köpa dessa flaskor idag går det bra att vända sig till exempelvis franska Millésimes och slanta upp €137 respektive €151, tack så mycket. Visserligen sägs kvaliteten vara på uppgång efter en rad investeringar senaste åren, men detta är ju löjligt. Sjukt. Perverst. Vansinne.

Så här kan vi ju inte ha det. Det handlar om jäst druvjuice, for crying out loud. Här behövs helt enkelt revolution! Upp på barrikaderna! Reclaim the claret! Kvällens post får bli lika mycket en notering som en politisk handling. En flaska från Domaines Barons de Rotschild som inte används som spekulationsobjekt eller penisförlängare under en affärslunch, utan som faktiskt dricks, utan tillblandning av coca-cola, av någon som råkar älska Bordeaux - det är nog så radikalt det kan bli i dagens klimat av bordeauxindex och vinfonder. Att jag aldrig kommer att kunna ersätta den här flaskan med plånbok och mental hälsa i behåll hör inte hit. Plopp.

Aux armes, citoyens...

Take that, Mr Kinesisk-affärsman-med-världsherravälde-i-sikte-och-med-en-timlön-motsvarande-min-månadslön!

2004 Duhart-Milon har en stor och helt underbar doft redan direkt ur flaskan med parfymerade slingor av blommor, cigarrtobak, sandelträ, ceder och nyregnat trädgårdsland. Frukten drar åt svarta vinbär och jordgubbar, och så begynnande mognadstoner av läder och ädel stallighet. Fortfarande rätt mycket fataromer kvar med grillat kött, kaffe och mjölkchoklad. En sagolik sniff, precis mitt i prick för mina preferenser.

I munnen får vi ett medelfylligt vin med en ypperlig balans och riktigt skön munkänsla utan direkta svackor från en skön attack via en slank och god mitt till en lång, fin eftersmak där en silkig kärve tanniner stadda i begynnade nedsmältning möter upp bland aromer av kafferost, salmiak och massor av småsalta, järniga mineraler. Hmm, finns inte lite bittra drag också? Nej det var visst min egen bitterhet över att sådana här älsklingar kidnappats av statusmaffian. Det är ju själva fan att man skall gilla sånt här så mycket. Snorgott att dricka nu, men förstås med mycket liv kvar. (92+) och ett uppsträckt långfinger.

PS. Mer läsning om fenomenet Lafite kan till exempel hittas här där Andy Xie utöver de ekonomiska kunskaperna bidrar med ett kinesiskt perspektiv på eländet.

2009 Domaine La Florane À Fleur de Pampre

2011-04-14T20:32:00.002+02:00

Enkel torsdagsmiddag - kycklinglår, potatisklyftor, morotsslantar och palsternackor. På med olivolja, salt, peppar och en massa herbes de provence. Medan maten lagar sig själv i ugnen låter vi kvällens vin få öppna sig i flaska med ett glas borthällt. Mmm, vilken doft! Rent enastående läcker med ordentliga doser garrigue som speglar matens kryddning på ett härligt sätt. Vidare lakrits, kött och en liten (bitter)mandelton. Frukten är ung och ren med körsbär, hallon och mosade jordgubbar. När solen skiner in genom köksfönstret är det inte svårt att blunda och drömma sig bort till södra Frankrike.

Smaken lever inte riktigt upp till doftens alla löften, vilket väl på många sätt är klassiskt för lite enklare viner. Vinet känns lite ihåligt, och den örtiga eftersmaken är visserligen godkänd men inte direkt den längsta man stött på. Tummen ner alltså? Nej, knappast. Det här vinet utger sig inte för att vara stort, och det är riktigt gott precis som det är med en välmaskerad alkohol och pigga syror som säkert beror på såväl ett svalare läge som andelen cinsault. Fortfarande lite kartig kärvhet i svansen som säkert skulle må bra av en smula tid i flaska även om det här inte är något att långlagra. Ett gott vardagsvin, vilket tycks stämma precis med producentens intentioner om man läser baksidestexten. Vackert så. (87)

2009 Domaine Joblot Givry 1er Cru Clos de la Servoisine

2011-04-09T22:19:00.005+02:00

Bilden av årgång 2009 i Bourgogne börjar klarna allt mer. Skribent efter skribent talar om viner med ganska yppig solmogen frukt, tidig tillgänglighet och osedvanligt höga nivåer naturlig alkohol till följd av en ganska varm, torr årgång. Visserligen en bra bit från stekheta 2003, men ändå mer solsken i ryggen än vad som är brukligt på dessa breddgrader. Nu är förstås sådana här årgångsbetingelser kanske inte precis vad stenhårda, terroirtörstande bourgogneskallar önskar sig, och det finns så vitt jag begriper redan nu en del farhågor om lagringsduglighet, men för egen del har transformationen till fullkontaktsfruktslampa gått så långt att jag tycker det låter alldeles utmärkt efter några svårare, regniga årgångar. Speciellt mindre gynnade lägen brukar kunna dra nytta av lite varmare år med viner som får lite mer kropp och minskat behov av chaptalisering.

Domaine Joblot torde vara rätt välbekant i Sverige då vinerna sålts under många år med ständigt återkommande fyndstämplingar. Men producenten gjorde faktiskt come back på monopolet i mitten av mars efter några års frånvaro. Vinerna har inte synts till sedan monopolet beslöt sig för att underkänna den ena av nollfemmorna av kvalitetsmässiga skäl, enligt en diskussion jag hade med importören när det begav sig. Men nu tycks svenskarna tillåtas att återigen ta ställning själva. Dags för ett första smakprov från Givry i Côte Chalonnaise.

Joblots 2007 Clos de la Servoisine inleder med lite smått sumpiga, bonniga drag som snart till övervägande del fläktar bort till förmån för en ganska generös fatbehandling med kryddor, kött, tobak och en smula stallighet som blir än tydligare i det tomma glaset. Frukten rör sig över det rödsvarta spektrat med såväl körsbär, plommon, vinbär och jordgubbar, och så finns här påfallande mycket örter med både pinje, rosmarin och mynta som ger ett sydländskt intryck. En ganska grovkornig sniff, men alls inte dum om man inte har svårartad fatfobi.

I munnen får man rätt gott om fluffig pinotfrukt åt det mörka hållet. Håller man inte på serveringstemperaturen dyker till och med lite hetta upp i svansen, men sådär runt 18 grader återfinner vinet balansen. Mittpartiet är inte alldeles utfyllt, men kan tänkas få mer rondör med lite lagring även om det här faktiskt är helt ok att dricka nu om man inte har problem med visst ungdomligt snörp. Syrorna är inte direkt skyhöga, men de finns där som motvikt till frukten och skänker viss syrlighet till den mer än godkänt långa eftersmaken.

Det här sannolikt inte riktigt vad somliga söker i en Bourgogne men det är svårt att inte gilla vinet med sin aningen grovkorniga generositet. Ett gott glas. (90)

PS. Det finns fortfarande flaskor kvar.

2007 Louis M. Martini Cabernet Sauvignon Napa Valley

2011-04-09T13:58:00.011+02:00

Billig Napa Cab, finns det? Ja, vad som är billigt är förstås upp till var och en att bestämma utifrån plånbok och intresse, och det viktigaste är väl ändå att vinet är bra? Annars spelar det ju ingen roll hur lite det kostar. Men 199 kronor får man ändå beteckna som billigt när det gäller den här regionen med sin prisstruktur, några av världens dyraste markpriser, transportkostnader över halva jordklotet, skatt och så importörens och monopolets påslag på det. Skulle man handla på plats brukar det gå att hitta vinet runt $20 + moms.

Louis M Martini byggde sitt vineri i St Helena redan 1933 och firman har alltså en längre historia än de flesta i Napa Valley. Man tycks dock haft en del kvalitetsproblem under åttio- och nittiotalen. Lösningen blev att jätten Gallo köpte vineriet och vingårdarna, medan sonsonen Michael Martini stannade kvar som vinmakare. I vanlig ordning har man genomfört en hel del investeringar, och många menar nu att vinerna tagit ett rejält kliv framåt.

Direkt ur flaskan är 2007 Louis Martini Napa CS föga förvånande något ofokuserad med purunga, råa drag av fat, rent av lite volatilitet. Det här vinet behöver luftas ett tag för att landa ordentligt. När väl gästerna anlänt och vi satt oss vid bordet får vi en betydligt mer harmonisk om än fortfarande rätt svulstig doft med massor av crème de cassis och plommon inlindade i kralliga, aningen rökiga fattoner av kaffe, lakrits och tobak. Frukten har visst likörtycke och kan inte beskrivas som annat än rejält solmogen och rättfram på ett skamlöst kaliforniskt sätt. Inslag av jord och grillat kött blir allt tydligare efter hand. Smaken fortsätter på den av doften inslagna vägen med mycket av allt och en hel del kraft. Munkänslan är ganska rund med snälla tanniner och en upplevelse av ok men något låg syra (fast facit på hemsidan säger 5,8 g/L). Eftersmaken är godkänt lång med mycket sötfrukt och en alkohol som håller sig skapligt på mattan. Gott, men kanske saknas lite djup.

Att vinet skulle gå hem hos vår kaliforniska gäst var kanske ingen direkt överraskning, men även K som brukar rynka på näsan åt all cabernet som växt utanför Médoc gav tummen upp redan från det första helblinda glaset. Visst, det är ingen tvekan om att vinet kommer från Nya Världen, och gillar man bara slanka, ekfria viner räcker det sannolikt med en sniff för att upptäcka att det här är ett vin man skall hoppa över. För egen del är det ingen tvekan om att sådan här grejer har sin plats någon gång om än absolut inte hela tiden. Här blir det påfyllning. (89)

PS. Mindre positiva ordalag här. Punkarn har också smakat.

PPS. Under kvällen dracks även Schloss Gobelsburgs 2005 Riesling Heiligenstein som hade massor av citrustoner och petroleum med en väl dominant grapebeska i avslutningen. Alls inte samma klass eller fina mineralitet som en obloggad flaska av Willi Bründlmayers nollfemma från samma läge för några månader sedan. Jag börjar bli en aning skeptisk till Gobelsburgs viner. Slutligen ännu en flaska 2008 Obriers de la Pèira. Viss ungdomlig kärvhet, men vinet kommer verkligen loss efter några timmar i öppen flaska med massor av garrigue och skön sudiste-känsla. Faktiskt snäppet bättre än senast, ett klockrent köp.

Uppsamlingsheat

2011-04-03T13:19:00.009+02:00

En fjällvecka känns om ett ypperligt tillfälle för att plocka ihop en blandad låda i måttlig prisklass. Det blir några gamla favoriter i nya årgångar uppblandade med lite nya bekantskaper som förhoppningsvis skall smaka när man utsvulten sätter sig till bords på kvällen, fortfarande rödmosig efter bastun och full av förundran över hur några mils längdskidåkning kan locka fram ömhet i muskelgrupper man knappt visste att man hade...

2008 Dandelion Vineyards Lionheart of the Barossa Shiraz tycks ha fått de australiensiska vinskribenterna att fullständigt tappa fattningen. En sökning på nätet ger vid handen en lång rad svallande hyllningar med poäng en bra bit över nittiostrecket. Gladast av dem allihop (och i ärlighetens namn den enda skribent jag känner till) är australiensisk vinkritiks grand old man James Halliday som limmar på hela 95 pinnar. Hoppsan, det här skall provas. Mörk björnbärsfrukt med fat - kaffe, vanilj och lakrits. Lite blommigt parfymerade inslag dyker upp efter hand tillsammans med kryddor och lite gummi. Smaken är fortfarande rätt tuff med viss stramhet och smått stickiga citrussyror. Rätt lång om än inte helt kassaskåpstät smak med både lite pepprig hetta och det för Barossa så typiska inslaget av sälta. Onekligen rätt mycket tjut för 99 spänn, men i min mun inte på långa vägar den världsklass australienserna tycks ha hittat. (87+?)

2009 Kalleske Clarry's är en blend på 55% Grenache, 37% Shiraz och resten Mataro/Mourvèdre. Vinet är biodynamiskt och skulle med sina tillverkningsmetoder innefattande naturjäst frukt från gamla stockar följt av uppfostran i begagnade fat säkert kunna klassas som "naturligt" om man vill använda sådana termer. Doften bjuder på söt frukt med inslag av körsbär och björnbär med en stor godispåse nedkörd i mitten innehållandes fudge och chokladpraliner. Är verkligen faten enbart begagnade, eller är det gammelgrenachen som spökar? Med luft dyker lite sköna inslag av kött och jord upp, tillsammans med barriga örter. Smaken innehåller en hel del sötfrukt och citronspetsiga syror. Inte så höga tanniner, men ändå en fortfarande ungdomligt bitterkärv avslutning som inte är den längsta man stött på. Ganska omaskerad, pepprig hetta i svansen. Slutintrycket blir ett tämligen enkelt men ändå ganska gott vin, där den blendtypiska doften kammar in en del pluspoäng. Kanske skall man lagra en smula för att få ut mesta möjliga av vinet? (86+?)

Efter flera fina drickupplevelser med Terredoras Taurasi måste man förstås prova deras bas-aglianico. Jag hade helt missat att det här vinet fanns i ordinarie sortimentet. I nosen får man plommon och körsbär tillsammans med massor av tobak och lite stjälkiga drag. Kryddor och choklad fyller på, men här finns ingen slibbig vaniljek. Tidigare årgångar tycks ha varit rejält fatade, men producenten har lagt om kursen en smula i och med nollåttan och gått över till mer tanklagring. I munnen får man ett tvättäkta tjut. Vinet har en rustik, något dammig karaktär och landar i ärlighetens namn inte alldeles rätt hos de mer måttligt vinintresserade runt bordet. Frukten är en smula gles, men vinet har ändå viss längd. Eftersmaken rullar in med torkad frukt, thé och en rejäl kärve ganska grova, chokladiga tanniner, men också lite mineralkaraktär vilket verkligen inte är illa hos ett vin för 89 spänn. Summa summarum ett lite oborstat men karaktärsfyllt vin som mår bäst av mat. Tycker man ordinarie sortimentet under hundralappen känns utslätat bör man prova det här, även om jag personligen hellre lägger på 150 kr och dricker deras Taurasi. (87)

Janasses 2007 Terre de Bussière har vi druckit massvis av. De senaste flaskorna har allesammans pekat åt samma håll; i mitt tycke blir nog inte vinet bättre och bör drickas upp även om kanten är en bit bort. Frukten har inte riktigt samma stuns som tidigare även om här fortfarande finns gott om körsbär och plommon. Istället bjuds mer av garrigue och en massa fattobak tillsammans med en rätt bonnig stallighet, mer italiensk än ädel Bordeaux. Smaken är god med ok syror, hygglig längd, och ganska grova fatiga tanniner i svansen. Det här var sista flaskan, hej då vinet. (88)

Så dags att ställa två négocianter mot varandra. De här båda vinerna var de som blev mest omtyckta av alla under veckan. Södra Rhône is da shit...

Guigals trotjänare bjuder på en skön sniff med syrahkomponenten i täten. Körsbär, björnbär och lakrits inleder tillsammans med lite eneträ och gummi. Under kvällen tillkommer läckra drag av köttsaft tillsammans med mängder av garrigue. Smaken är tillgänglig och god med bra balans, visst grepp och en skapligt lång eftersmak med en stråle värmande solsken i ryggen. Ett riktigt gott vin med lite skit under naglarna; Guigal levererar som vanligt och gör så klart inte bort sig i en årgång som 2007. (89)

Xavier Vignons Côtes-du-Rhône (BS, 99 kr) har en lite annan doftprofil. Vinet är förstås två år yngre, men har också mer frukt i fokus. Nyjästa körsbär, hallon och vingummi är det första som möter nosen och vinet tycks i akut behov av lite luft. Någon timme senare får man en helt annan upplevelse. Mmm, vilken fin utveckling. Till den ganska mörka, rena frukten har det tillkommit massor av blod, köttsaft och örter. Överst hänger ett moln av lavendel och violer; vinet har en underbar parfym och är riktigt ursprungstypiskt i helproffsig skrud. Skön munkänsla med en hel del kraft, lite ungdomligt snörp och en värmekyss i slutet. En riktigt trevlig upplevelse. 60% Grenache, 20% Mourvèdre och 10% vardera av Carignan och Syrah från i genomsnitt 40-åriga rankor. Ingen ny ek. (89+)

2008 Penfolds Koonunga Hill öppnar med eucalyptusbeströdd mörkfrukt - björnbär, cassis - följt av en ordentlig dosis söt ek som känns amerikansk med vanilj, kaffe och mintchoklad. Smaken speglar doften rätt väl med sötfrukt, mera fat och ett lite glest slut trots en hel del extraktion. Det går inte att förneka hantverket; vinet är helproffsigt, genomarbetat och absolut inte dåligt i den här stilen, men samtidigt rätt tråkigt i mitt tycke. Inte för mig, jag sträcker mig istället efter påfyllning från nästa flaska. (85?)

2009 Delas Crozes-Hermitage Les Launes bjuder på en riktigt druvtypisk doft av chark, vitpeppar, svarta oliver och sladdade bildäck. Frukten drar åt körsbär och björnbär med några svarta vinbär nedkörda i mixen, och så ordentligt med örter förstås. Smaken är vansinnigt ung, men ändå inte avvisande. Visst finns lite kvardröjande ungdomliga malolaktiska toner av smörkola, men allt tycks finnas på plats för att helheten skall landa på ett riktigt bra sätt med bara kort lagring. Bra syror, sköna tanniner och en fin, ganska tät frukt. Lång, läskande eftersmak där den goda torrheten (om man nu gillar sånt) blir ännu mer uppenbar i jämförelse med de flaskor Penfolds och Kalleske som öppnats parallellt. Måste köpas igen, frågan är om inte den här är den bästa av de årgångar ('03,'04, '05, '06 och '07) jag smakat av vinet? (90-91+)

2004 Roagna Barbera d'Alba

2011-04-02T21:17:00.002+02:00

Tack gode Gud för hämtpizza! Efter att ha spenderat huvuddelen av dagen i bilen är inte matlagning det första man längtar efter när resväskorna tömts på svettiga skidkläder. Alltså tar vi ut en fast kurs mot den lokala pizzanasaren medan Roagnas Barbera luftas i flaska.

Skön doft. Vinet formligen skriker Piemonte med sina inslag av körsbär, slånbär, grusiga mineraler, lakrits och örter inramade av lätta, flyktiga slingor av lösningsmedel. På djupet gnäggar lite inslag av brettanomyces, precis lagom för att skänka lite animalisk mystik till doften. Smaken ger ett slankt, ärketraditionellt intryck med inslag av körsbärskärnor och torkad frukt. Jag har ingen aning om hur länge Luca Roagna macererar sin barbera, men klart är att här ryms en hel del nafsande tanniner som tillsammans med de höga syrorna ger mozzarellan på pizzorna en rejäl match. Eftersmaken är frisk och ganska lång. En barbera i riktigt klassisk skrud, som sannolikt dessutom kan ligga ytterligare ett par år; faktum är att vinet bara blev bättre men en rejäl luftning. (89-90)

2001 Château Giscours

2011-03-25T21:55:00.000+01:00

Det är svårt att inte bli sugen på Bordeaux när man läser det senaste specialnumret av Livets Goda där Andreas Larsson hyllar sin favoritregion över nästan 150 sidor. Ikväll vill jag ha claret i glaset, och korkskruven landar i 2001 Giscours. Mmm, vilken doft. Skolboksmässig Bordeaux med nyvässad blyertspenna, jord, cigarrlåda, kaffe, lite rökiga fatkryddor och så en nyriden sadel nedkörd bland svarta vinbären. Överst hänger ljusa slingor av blommor som anstår appellationen. Många verkar tycka att Bordeaux är tråkigt men för mig är det här själva definitionen av hur ett vin skall dofta. Rent pulshöjande läckert.

Smaken infriar inte riktigt alla löften från doften, men det smakar ändå riktigt gott. Visst, vill man leta fel finns det kanske en gnutta ihålig klang i mellanregistret, men samtidigt så mycket att tycka om. Balansen är som vanligt alldeles klockren med bra syror, en lätt men ändå ganska koncentrerad munkänsla och bra lyft ut i en lång god salmiakstonad, rikligt mineralbeströdd avslutning. Tanninerna har smält ned en hel del men bjuder fortfarande på lite kantig strävhet även om vinet absolut kommit in i drickfönstret. Slurp. Gammal kärlek rostar aldrig. (91-92).

2008 La Pèira Les Obriers de La Pèira

2011-03-19T23:49:00.010+01:00

Ny årgång från La Péira i BS. Purung doft som mår bra av lite luft. Efter någon timme till maten har vinet kommit loss ordentligt med hallon och nyjästa körsbär med en smula likörtycke. Vidare örter, lakrits, steniga mineraler och lite sköna inslag av blod och köttsaft. Precis som hos förra årgången finns en liten nötton jag gärna tillskriver cinsaultkomponenten. I munnen får man ett vin med stadig frukt och sydländsk generositet även om den här årgången inte riktigt har nollsjuans självsäkra, krämiga munkänsla. Helheten känns lite mer återhållen även om här finns tillräckligt med fruktsötma och tryck för att säkert skrämma bort en del älskare av slankare viner. Bra syror, och så en kryddig, örtig, lakritstonad eftersmak. Som vanligt med La Pèira får man ett helproffsigt intryck. Allt som allt ett riktigt skönt sydfranskt tjut som gjort för att dricka nu och den närmaste tiden. I nuläget fantastiskt mycket mer drickbart är det eldiga pimära flaggskeppet La Péira som provades förra helgen. Skönt att se viner som faktiskt kan sjunka i pris, för 159 kr är det här inte mycket att gnälla över. Jag beställer några fler. (89-90)

PS. I andra glaset - en okynnesöppnad 2007 Bosquet des Papes. Mon dieu, vilken doft. Precis allt man vill ha i sin Châteauneuf med galna mängder garrigue, exotiska kryddor, tång, stenar och så den renaste frukt man kan tänka sig. Klockren balans för ett så ungt vin med bra syror, välmaskerad alkohol och så massor av lakrits och salta mineraler. Bästa flaskan hittills, hur tusan skall jag kunna spara resten? (92)

2009 Emrich-Schönleber Monzinger Halenberg Riesling trocken

2011-03-18T10:59:00.001+01:00

Det finns hopp om livet! Kvällarna blir allt ljusare, solens strålar börjar ha lite värme i sig, och i glasen har vi en riesling som smakar så gott att man blir alldeles fnittrig. Emrich-Schönlebers 2009 Halenberg Trocken är visserligen purung med lite pärontoner, men det här är långt från Piggelin. Snarare bjuds man på en redan nu ganska komplex doft där päronen får sällskap av vita persikor, smultron, Bassett's svarta vingummin, Earl Grey-té, några örtkvistar och underbara blomtoner. På djupet: köttiga, krabbspadsliknande mineraler galore.

Smaken bjuder på en enastående balansgång mellan lätthet och tyngd. Här finns gott om kraft och frukten har lite semitropiska toner från den goda årgången, samtidigt som vinet dansar fram över smaklökarna understött av de friska syrorna som tar täten in i en lång, svårartat mineralisk, fortfarande aningen grapebitter eftersmak med skön balans mellan fruktsötma, torr munkänsla och välavvägt restsocker (7,5 g/L).

Snorgott redan nu speciellt till mat. När riesling är på det här humöret infinner sig som vanligt känslan att man nog inte behöver andra druvor; det här vill jag dricka om och om igen. (92+)

1994 Dunn Vineyards Howell Mountain

2011-03-13T14:29:00.003+01:00

Blindprovning måste vara bland det roligaste man kan ägna sig åt. Ett gäng maskerade flaskor där ingen har en aning om vad som skall komma eller ens vem som tagit med sig flaskan. Vi låter varje vin få sin egen stund i rampljuset innan någon får gå och hämta nästa. Lägg så till lite god mat och ost och en samling goda vänner, så har man allt man behöver en lördagkväll. Stämningen är som vanligt hög och prestigelös, ett och annat gissningsmässigt magplask hör till.

Vi har bara kommit till det tredje röda vinet, men det står ända klart att här finns något extra i glaset. Nosen fylls av tobak av alla de slag tillsammans med en gnutta grön paprika, blod och lakrits inramat av en stilig, helt integrerad ton av rostade fat. Fin, generös frukt med cassis och plommon talar om ett aningen varmare år, och även om vinet är långt från fullmoget finns ändå vissa tidiga spår av utveckling med läder varför det känns rimligt att dra till med en årgång som 2000. För visst är vi väl i Bordeaux?

Vi smakar - mmm, rackarns vilket vin! Ypperliga syror och ett underbart grepp från en fast ryggrad av försiktigt uppmjukade men ändå närvarande tanniner. Den där mogna höga fukten ger bra kraft samtidigt som munkänslan ändå är slank, vinet är helt enkelt perfekt balanserat i min smak. Den ruskigt långa salmiaktonade eftersmaken formligen kryllar av mineraler. Smack, så gott. Och visst måste det vara Bordeaux, säkert från ett riktigt bra läge med tanke på mineraliteten och den allmänna kvaliteten. Ungt, men ändå i början av drickfönstret, det här bör vara en nollnolla eller möjligen en nolltrea. Det känns som en god idé att börja rabbla 1855 års klassificering när Anders, som känner igen sitt vin, släpper bomben. Det är en nittiofyra. Say what? Men, men, men då måste vi ju vara på Premier Cru nivå, och finns det överhuvudtaget en så här ungdomlig och bra nittiofyra från Bordeaux? Nej, det gör kanske inte det, vi har nämligen en jänkare i glaset. Och då måste det rimligen röra sig om ett bergsvin med tanke på struktur och mineralitet. Howell Mountain? Japp. Randy Dunn, I love you... (96)

PS. Övriga viner här.