Visar inlägg med etikett saint-joseph. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett saint-joseph. Visa alla inlägg

fredag 16 maj 2014

2012 Pierre Gonon Saint-Joseph


Efter Gonons förförelsekonster i höstas är man förstås ruskigt nyfiken på den nya årgången. Det här är inte så mycket att fundera på - plopp. Nosen är öppen redan från början men lägger in en högre växel efter en stund. Sval doft med en hel del stjälkiga toner utöver violer, skogsbär, enbär och kryddor. Fin druvtypicitet här, och en skön parfym med blommor och citrustoner.

Smaken är slank och ren med höga syror, stiliga finkalibriga druvtanniner och försiktigt extraherad frukt. Oliver och blodapelsin i den osöta svansen. Kanske känns eftersmaken ännu en smula återhållen, och det är möjligt att den här årgången är ett litet snäpp under de två lysande föregångarna, men det är förstås väldigt tidigt ännu. Och det spelar egentligen ingen roll. Vinet är riktigt gott redan nu, i en stil som är vanvettigt elegant och vacker. Älskar de här grejerna.

PS. Fler som smakat.

måndag 21 april 2014

2010 Dard & Ribo Saint-Joseph


Fniss. Vilket vin. Farbröderna René-Jean Dard &  François Ribos 2010 Saint-Joseph är vårendorfiner på flaska. Direkt efter uppkorkandet finns till och med lite kolsyresprits, men den blåser snabbt bort. Istället kopiösa mängder svarta oliver, jordgubbar och cassis, blommor och stjälkar. Lite salmiakfräs, och en tydlig air av naturvin, även om det är svårt att riktigt sätta fingret på varför. Här finns inget orent eller oxiderat, ingen hönsskit eller gåslever, men det är något med aromprofilen.

Fast det går inte att klaga på druvtypiciteten. Det här kan gärna inte vara något annat än syrah från norra Rhônedalen, även om stilen inte riktigt är den man är van vid. 2010 skall ju vara en fullmatad och tannisk årgång, men här finns inte mycket som hindrar konsumtion redan nu. Tanninerna har en ovanligt finkornig kvalitet, och även om det finns koncentration handlar det om försiktigt extraktion. Slank, sval munkänsla och en rätt lång avslutning med oliver och krossad sten.

Skall man jämföra tior från Saint-Joseph når väl det här inte upp till Gonon, men det är gott som det är. Tänker dricka resten under det här året.

fredag 27 september 2013

2010 Pierre Gonon Saint-Joseph


Gonon. Bara namnet framkallar lite pulsstegring efter den vanvettigt vackra uppvisning deras 2011 Saint-Joseph bjöd på häromsistens. Det är ju tusan också att man missade 2010 som åtminstone på pappret borde kunna vara en ännu bättre årgång.

Fast vänta nu, här har inte missats någonting alls. Importören Johan Lidby valde faktiskt att med flit lansera den mer tillgängliga 2011 före 2010. Och nu när den förra sålt slut är det årgångsbyte. Just nu finns alltså årgång 2010 i depån och på hyllorna. Det här vill man så klart smaka på studs.

Det är härligt med årgångsskillnader, tänk så tråkigt det vore utan dem. 2010 har inte samma snudd på pinotlika flörtiga tillgänglighet som 2011. Den här årgången är istället mörkare och mer fullmatad, ett mer uppenbart lagringsprojekt. Fast det går absolut att dricka vinet nu också, det är gjort i en alldeles underbar stil. Återigen slås man av renheten och den totala respekten för druva och växtbetingelser.

Doften handlar om rena skolboksexemplet för syrah. Björnbär, hallon, enbär, peppar, örter, kött, tjära, oliver, lakrits, ja ni vet hur syrah doftar. Lägg så till lite skogiga, stjälkiga drag och violparfym. Skön sniff, speciellt efter en stund i karaff.

Smaken är sval, tät och initialt lite knuten med ett koncentrerat och tättpackat mittparti och en slank, frisk avslutning. Peppar och svarta oliver i den långa, mineraliska eftersmaken. Syrorna är höga, och under den täta men svala frukten finns ett rövarband av finkalibriga tanniner. Allt tycks finnas på plats för ett lyckat decennium i källaren, men samtidigt är det helt omöjligt att värja sig redan nu. Jag känner klyschorna hagla, men vinet går inte att beskriva på något annat sätt än vackert. Och svingott.

Gonon. Jag blir helt förförd för andra gången på bara några veckor. Det här vill man ha mer av. Se upp därborta medan jag backar upp trucken...

måndag 9 september 2013

2011 Pierre Gonon Saint-Joseph


Aj, så vacker Gonons 2011 Saint Joseph är! Så ren, så elegant, sådan respekt för druva och jordmån. Det här är traditionella grejer i en oemotståndlig, slank skrud. Nosen är rent ut sagt alldeles ljuvlig med enbär, vitpeppar, blommor och blandade skogsbär med lite röda sympatier. Det finns en klart skogig karaktär och en kryddighet som skvallrar om en hel del oavstjälkad frukt. Sagolikt rent och parfymerat, utan en massa kladd.

Vinet sköljer in i munnen i en sval, frisk våg. Ypperlig balans här mellan sköna syror och ren frukt. Goda, mogna druvtanniner ger tandköttet några tag med sandpappret, men något större bråk handlar det inte om. Vinet är faktiskt förvånansvärt tillgängligt redan nu, möjligen stänger det ner en smula i en nära framtid. Trots den svala munkänslan finns här fin koncentration, och eftersmaken är lång med gnistrande mineralkaraktär. Det här är bara så jäkla gott, blir så glad när man stöter på sådana här skönheter.

fredag 11 maj 2012

2010 Domaine Coursodon Saint Joseph Silice


Rätt klassisk (nåja, appellationsstatus 1956) fransk vinmark, granit och skiffer i marken, stenhårt arbete med terroiren i fokus, naturlig jäst och försiktighet med nya fat låter väl som en ganska bra kombination på pappret?  Det är kul att kunna konstatera att Domaine Coursodons instegsvin 2010 Silice faktiskt levererar rätt sköna grejer i praktiken också. Doften är väldigt ren och druvtypisk; det här är syrah på sitt blommigaste humör.

Hallon, körsbär och lakrits trängs med garrigue, charkuterier, bacon och ett helt knippe rosor och ängsblommor. Smaken är ganska slank och rödfruktig med friska syror, skönt nafsande men ändå ganska oförargliga tanniner, och en god salmiaktonad, aningens örtkärv avslutning. Kanske lite för kort i rocken för att nå de riktiga höjderna, men å andra sidan gjord i en skön stil som ger mersmak. Den här rena, pigga frukten och spänstiga syrorna är som gjorda för att matcha kvällens feta ankkött. (89)

Inköpt hos den oberoende vinhandlaren Caviste, som är ett piggt tillskott till den svenska vinscenen. Mer om producenten och kommande erbjudande finns att läsa på hemsidan.

fredag 29 oktober 2010

Nya årgångar från Guigal



Vinunic med VD Claes Lindkvist i spetsen bjuder in till en provning av blandat smått och gott med huvudinriktning på nya årgångar från Guigal som släpps inom kort. Vi hinner knappt hälsa innan vi sitter bekvämt vid ett bord med första vinet i glaset.

2009 Guigal Côtes-du-Rhône Blanc är blekt silvrig. Vinet är en salig blandning på 55% Viognier, 20% Rousanne, 10% Marsanne, och fem procent vardera av Clairette, Bourboulenc och Grenache Blanc. I nosen får man en ung, nyjäst doft med päron, mango, melon och citrusolja. Efter en stund tittar lite sköna sydfranska inslag av anis och örter fram. Smaken är sval med för druvsammansättning riktigt skapliga syror i tidigt skördad stil. Visst grepp från skaliga tanniner men samtidigt ganska gles utan riktig längd. Fräscht och välgjort, men de här vita rhôneblandningarna begriper jag mig inte riktigt på. 115 kr/BS. (85)

2006 Guigal Hermitage Blanc har en helt annan lyster med sin mässingstonade färg. I nosen får man fetare gulfrukt än hos föregående vin, med mer tydlig fatprägel av vanilj och kryddor. Frukten har visst tropiskt tycke utöver päron. Smaken är kryddig och rund, med rätt fet munkänsla och låga syror; jag saknar en del lyft och fräschhet och faten är inte speciellt snygga med sina inslag av hasselnötter och vanilj. Lite fadd känsla. Ännu en gång blir det tydligt att det här inte riktigt är min sorts vita vin. 395 kr/BS. (88-89)



Så över till röda, och nu snackar vi min sorts viner. Fast de första nollfemmorna tycks rätt knutna just nu...

2005 Guigal Saint-Joseph har en blyg, försiktig doft där man mest får garrigue och lite violer. Frukten känns helt knuten till en början, samtidigt som här finns spår av viss utveckling med bonniga inslag. Smaken är betydligt bättre - slank och syrlig med ljusa bär, mjuka tanniner och en skön munkänsla. Fin pepprig längd. Inte alls dumt, här handlar det nog bara om att vänta en smula. 199 kr/BS (90)

2005 Guigal Côte Brune et Blonde har en tätare, rubinröd färg. Doften är aningen knuten, men framför allt ung med en massa italienska körsbär och fatig bittermandel toppad med en smula volatilitet. Lakrits och vitpeppar följer efter, och så lite parfymerade inslag av violer. Här finns inte mycket av syrahtypiska inslag i nuläget. Smaken har en skön munkänsla med mineraler och och bra syror, fin stuns i frukten även om den känns en smula knuten. Vinet känns förrädiskt mjukt i anslaget, men när man svalt tar de årgångstypiska tanninerna kinderna i ett rejält snörpigt grepp. Återigen ett vin man bör vänta en smula på. 439 kr. (92+)

2006 Château d'Ampuis är alldeles underbar! Ingen tunnel här inte, bara slösande ren, pepprig syrahfrukt som drar åt björnbär och körsbär. Parfymerade övertoner med garrigue, och en otroligt snyggt integrerad fatbehandling. Slank, tillgänglig, rent av fantastisk munkänsla med en massa underliggande kraft. Det här är faktiskt oemotståndligt redan nu med klockren drickbarhet. Riktigt lång eftersmak med slösande mängder mineral. Snorgod! Det är väl egentligen bara när nästa trio hamnar i glasen som man kan hitta en del svagheter. Då märks en lite grön, örtig ton tydligare liksom en (relativ) gleshet, men det här är trots allt absolut toppklass. 995 kr. (95)
_________________________

Och så är det dags för en av de mest upphetsande flighter jag druckit. Visst vore ens vinvärld lite enklare om de här dyrgriparna inte var fullt så bra som alla skyhöga poäng antyder? Om man kunde avfärda vinerna som översminkade och vulgära efter hela 42 månader i ny ek? Men faktum är att det här är syrah på absolut högsta nivå, en ny måttstock för mig. Och det finns elegans så det räcker och blir över; fataromerna är så vansinnigt snyggt inbakade i helheten att man undrar hur Guigal bär sig åt. Alla tre vinerna är alldeles underbara redan nu, det ligger nog en del i det där påståendet att stora viner smakar gott under hela deras livslängd. Vilket man föredrar är mest en fråga om personlig smak. Däremot inte sagt att det inte finns skillnader...



2006 Guigal La Mouline har den mest förföriska doften, och är kanske det vin som vid kvällens slut är min absoluta favorit. Flightens ljus om man så vill, eller den feminina sidan att jämföra med La Landonnes mörker och maskulinitet. Rent förförisk doft, öppen och parfymerad med blommor och röd syrahfrukt, peppar och lite chark. Faten är fantastiskt snyggt invävda i helheten redan nu med mjölkchoklad och kaffe. Smaken är vidunderligt ren och ypperligt balanserad. Så mycket kraft och koncentration men ändå sådan lätthet! Massor av mineral, och en snudd på oändligt lång eftersmak. Oh. My. God. (98-99+)



2006 La Landonne är motsatsen, Yang till La Moulines Yin, mörkt och maffigt. Här handlar det om uteslutande syrah utan blommiga viogniertoner. Vinet är flightens mest "gröna", med massor av örter, pinjekåda och tobak. Frukten drar mer åt björnbär och körsbär, och faten är visserligen lika snyggt integrerade som hos de andra vinerna men tycks ge mörkare drag av choklad och kaffe. Återigen samma klockrena, viktlösa, välbalanserade munkänsla. Herregud vilket vin, vilken syrah! Mineraler står som spön i backen, och eftersmaken tycks aldrig ta slut. (97-99+)



2006 La Turque hamnar lite mittemellan, och känns till en början som det svagaste kortet men är samtidigt det vin som växer mest i glaset. Här har frukten lite inslag av persika, och det finns också smått volatila, limmiga inslag från faten. Lakrits, kåda och salmiak. Smaken har samma elegans och slankhet som de andra vinerna i flighten och samtidigt samma paradoxala kraft och tyngd. Kanske det mest knutna vinet i munnen, men ändå en fullständig njutning redan nu. Bra tryck, imponerande balans, ursnygga tanniner. Sagolikt. (97-98+)

Det blir fånigt att stapla superlativer, och det känns ännu fånigare att hålla på med poäng när det gäller viner av den här kalibern. Visst är de fortfarande vansinnigt unga, men det här är ungefär så bra det blir. Kanske vore det på sin plats med hundra pinnar, åtminstone till den alldeles bedårande, förföriska La Mouline. 2195 kronor är förstås vansinnigt mycket pengar för en flaska jäst druvjuice, och själv kommer jag inte att köa på måndag. Men tycker man sig ha tillräckligt god ekonomi så får man åtminstone syrah så god den rimligen kan vara. Vi andra sneglar på kontosaldot och de 132 flaskorna Château d'Ampuis. Man kommer en bra bit mot himlen där också medan man drömmer om La La La....

fredag 24 september 2010

2005 Pierre Gaillard Saint-Joseph Clos de Cuminaille


Lyckligtvis är det inte ofta man behöver konstatera det, men den senaste arbetsveckan är nog bland de värsta jag upplevt. Sjuttio arbetade timmar är en sak, men en utifrån omständigheterna ond spiral av sjukskrivna kollegor, föreläsningar, jourer, handledarskap, regionmöten, överdragna dagishämtningar och inte minst fullständigt vanvettigt sjuka människor i akut behov av högspecialiserad vård tar mer än ut sin rätt. Alltså dags för den pulslösa bloggen. Passion och långa utläggningar - bah, vänd er till nån som orkar bry sig. Kvällens vin ger knappast hjärtklappning...

2005 Clos de Cuminaille
tycks vara en modern rackare med svartvinbärsfrukt och en fatbehandling som leder tankarna åt Bordeaux. Här finns både stallighet och tobak innan bastubänken tar över och tydliga enbär och garrigue mödosamt styr kosan mot norra Rhônedalen. Munkänslan är rätt fluffig med ett genomarbetat intryck, men saknar riktigt djup för att vara outstanding. Skaplig längd som mynnar ut i en torr eftersmak med svarta oliver men utan extra leenden. Ett vin som visserligen otvetydigt är av god kvalitet, men som lämnar mig oberörd. Jag kan förstå om man är förtjust i det här, men inte riktigt för mig. Inga tecken på tunnel, men heller inga direkta mognadstoner. Resterande flaskor kan man nog både ha och mista. (87-88)

torsdag 8 maj 2008

2006 Domaine Faury Saint-Joseph


Torsdagskvällen bjuder på besök av Å med nya kusinen, lammfärsbiffar, och ett första smakprov från majsläppet. Vi börjar med vinet lätt kylt och låter det nå rumstemperatur efter hand. En ung blåröd färg fyller dekantern. Doften är snyggt druvtypisk med massor av öppen ung frukt - det här är verkligen riktigt trevligt att sniffa på. Lite syltiga björnbär och svarta vinbär möter lakrits, vanilj, en dos oliver/rotfrukter/örter och en gnutta tjärighet. Smaken är ung men tillgänglig med rejäla doser ung, primär syrahfrukt med fin koncentration, snygg slankhet och ett uppfriskande slut med anis och lakrits. Lite sträva tanniner bakefter men på det hela rätt snällt. Kan säkert lagras en tid, men inget att vänta på tycker jag. Perfekt att dricka över sommaren på den ungdomliga frukten. Var det någon som sa grill?