Som någon sa - man dricker stil och inte poäng. Vi korkar upp ännu en Etna Rosso och det är förstås svårt att inte jämföra med 2008 San Lorenzo från föregående post. Jag hoppas det framgick att jag tyckte Girolamo Russos ambitiösa, fatade vingårdsnerello var ett riktigt bra vin, men ändå går det inte att skaka av sig känslan att det kanske mer handlar om framtidsförhoppningar och potential än något man skall korka upp redan nu. Det blir säkert en härlig upplevelse på sikt om faten inte tar över frukten, om kanterna slipas av en smula, om balansen kvarstår, om, om, om...
Kvällens vin känner inte till ordet om. Det handlar om nu, nu, nu. Sparka av dig skorna, kryp upp i soffan, sätt på lite skön musik, häll upp ett glas vin. 2009 Erse är redo att möta upp med rödlätta körsbär och jordgubbar, blommor och örter, blodig köttsaft och kryddor, och en massa grusiga mineraler. Det är en flörtig och direkt men långt från banal doft som både fångar intresset, höjer humöret och får näsan att återkomma till kupan gång efter annan.
Smaken fortsätter i samma stil med klingande ren rödfrukt, pigga syror, slank munkänsla och en skopa mineraler. Vinet är lättfotat och dricker sig praktiskt taget självt med en perfekt avvägd liten kärvhet och försiktigt nafsande tanniner bland eftersmakens rödtintade citrustoner. Slurp.
Det här är som alla förstått en helt annan stil än San Lorenzo. Ljusare, lättare, skirare och inte alls lika fullmatat, ambitiöst, lagringsdugligt eller ens långt. Och enligt den där jäkla poängskalan som jag, ni och hela världen känner till så landar det såklart därför också något eller några snäpp lägre. Men gissa vilket vin som framkallar det största leendet och som jag helst dricker nu? Här blir det akut påfyllning.