2007 Brunello di Montalcino Colleoni

Vi testkör en av majnyheterna. Poderi Sante Marie är en relativt nystartad verksamhet med bara en handfull årgångar under bältet. Ägare är Marino Colleoni som tidigare gjort karriär inom IT-branschen. De en och en halv hektaren odlas ekologiskt, och vinifieringen är av allt att döma helt traditionell med jäsning och lagring i stora ekliggare. Man använder enbart naturjäst och sägs svavla försiktigt. Det finns två versioner av vinet där den som säljs i Sverige -Lotto Leccio 1-  legat 48 månader i fat.

Vad får man i nosen då? Jo, en stor doft som speciellt efter att den fått öppna upp ordentligt i karaff bjuder på massor av mörka körsbär, mint, lakrits, läder och tobak. Några violer slår ut på toppen, och så en massa kryddor, stekt lök, grus och en liten citruston. Trots ungdomen är det här ganska komplext redan nu, och det blir bara bättre och bättre efter hand.

Smaken är tät och maffig där det till en början verkar som den varma årgången givit lite för mycket av det goda. Syrorna gömmer sig under frukten och avslutningen är ganska varm. Men även här händer en massa bra saker med luft, och efter några timmar har vinet hittat balansen och fått ett självsäkert fotfäste. Men visst är det fortfarande en stadig brunello, med en rejäl matta av finkalibriga tanniner och bra tryck i den långa eftersmaken där körsbären och tobaken får sällskap av mineraler. Tummen upp, det skall bli väldigt intressant att se vad som händer med några år på rygg. Vi lägger undan några flaskor. (92-93+)

2006 Col d'Orcia Brunello di Montalcino

Det är väldigt sällan vi dricker ett vin samma dag det köpts, men varför inte? Jag hugger en flaska av den nya årgången av den här trotjänaren samtidigt (nåja, där är vi kanske inte riktigt ännu) som jag köper kalvläggen till kvällens osso buco. 2006 utmålas som en riktigt lyckad årgång i appellationen, och både WA och WS är rörande överens om hela 93 pinnar för det här vinet. Inte så illa pinkat för 264 spänn. Bara att ta på sig poängfnasksboan och dra ur korken...

2006 Col d'Orcia har en stilig, transparent, ganska varm rubinröd färg med lite orange i kanterna. Doften känns till en början en smula blurrig och anonym men får tydligare konturer med luft. Rödlätt frukt med körsbär, jordgubbar och vinbär tillsammans med en pust av balsamico, och så en fin örtighet. Nog finns här en del fat, men det handlar och ljusa, milda aromer av tobak och bakkryddor utan drag av vare sig valrhona eller kaffe även om man nog kan ana ett glödande vedträ i bakgrunden där det också finns lite grusjordig mineralkaraktär. Efter några timmar lyfter sig några parfymerade drag av handkräm och blommor. Doften känns kanske en smula återhållen, men bär tydliga drag av Toscana och är inte så dum att sniffa på.

Smaken fortsätter på det röda spåret. När maten är slut bjuder de finmaskiga tanninerna på ett par rejäla tag med sandpappret, men samtidigt finns en saftighet och smörjande generositet utan gröna inslag i frukten; något som säkert kommer att bli ännu tydligare när det ungdomliga, kärniga snörpet lagrats bort. Syrorna är bra men knappast brutala, och eftersmaken hänger med en bra stund med lakrits/anis och körsbär.

Det här vinet skall förstås vila en tid för att nå sin fulla potential, även om det efter en rejäl luftning absolut går att dricka nu med behållning, speciellt om man gillar ung sangiovese och inte har tanninfobi. En liten positiv överraskning; det är lätt att förbise ordinarie sortimentet. Frågan är om man inte skulle lägga undan någon flaska för att få facit med mognad? (90-91+)

Onsdagspizza

Singapore-Ulrik är i stan några dagar och vi är en tapper trio som bestämmer oss för att ses över en hämtpizza och några glas vin.



Första vinet ut har en initialt något knuten doft med nyjästa körsbär med en liten hallonkant. Snart tillkommer mängder av tobak och nyklippta örter tillsammans med milda kryddor och grusiga mineraler. Det här känns som en urtypisk sangiovese från Toscana, men i ganska mörk och köttig skrud med läckra drag av blod och rått kött. Smaken har ett ordentligt tryck med en rent imponerande kärna av tät frukt och skyhöga nästan fräsande syror. Mmm, vilken härlig kraft, vinet skjuter ifrån ordentligt ut i en härligt lång och mineralisk eftersmak som även rymmer lite bitterljuva toner av körsbärskärnor, dock utan krockande mörkrost. Sitter som en smäck till pizzan. Månne en Chianti i absolut toppklass? Jaså inte, då måste det förstås vara en Brunello. (93-94+)

Facit: 2004 Il Poggione Brunello di Montalcino. En av mina bästa toscanaupplevelser på länge. Ruggigt bra köp under €30 ute i Europa. Fortfarande vansinnigt ung och lite oförlöst. Lagra...



Andra vinet har en helt annan profil med en vidöppen doft full av sötaktig frukt, rent av lite banantoner som dock blåser bort till stor del efter en stund. Jag får inre bilder av ett mörkt, glänsande sammetstyg medan vi prickar av körsbär, björnbär, aprikospuré, örter och svävande toner av menthol. Ej rejäl dos fat får också plats med kaffe, fudge, kåda och tobak, men även om eken känns tilltagen smälter den in på ett strålande sätt helheten. En härlig doft, men smaken är faktiskt ännu bättre vilket brukar vara ett säkert tecken på att man har något stort i glaset. Satan i gatan, vilken munkänsla! Den täta sammetskänslan fortsätter, men trots mängder av frukt känns vinet lätt på foten med klockrena syror och en ypperligt integrerad behaglig alkohol. Här finns inga hårda kanter, bara en massa smoooooth frukt och en ypperlig balans. Första intrycket är Australien, och efter en förvirrad sidoutflykt till Spanien är det där vi återigen landar. Shiraz, möjligen med lite cabernet i blenden. Och så här bra vin är det förstås bara ett fåtal producenter som kan göra. (95-96)

Facit: 1999 Torbreck RunRig. 97% Syrah och 3% Viognier som legat 30 månader i nya franska fat. Det här måste vara den bästa aussie jag någonsin druckit.




Sist ut är 2003 Clos des Papes, som beter sig på samma sätt som senast med kirschiga hallon, jordgubbar, kött och noriark. En rejäl kärve garrigue får sällskap av lite medicinalörter, och så lätta slingor av lavendel. Fin munkänsla med bra syror och fräsch frukt trots ett litet torkat inslag. Lång, mineralisk och god, ett riktigt stiligt hantverk detta stekheta år. Gästerna ringar snabbt in ursprunget och vill ha vinet till en traditionalist. "Mognad men med krutet kvar" drar gissningarna till årgångarna runt millennieskiftet, samtidigt som den burgundiska munkänslan och svalheten väl borde utesluta 2003? Nope. (94)

Sämre kan man ha det en vanlig onsdagkväll.

2001 La Poderina Brunello di Montalcino

Lördagar är som gjorda för ett långkok. Sparka igång gjutjärnsgrytan framåt seneftermiddagen med vin, fond, lök och ett par rejäla bitar kalvlägg med märgben, och vips så har man några timmar senare en Osso Buco så mör att den kan ätas med sked. Vinet tycks också välja sig självt, nog måste det vara dags att kolla in en nollettbrunello?

2001 La Poderina har en riktigt stilig, något utvecklad rubinröd färg med fin lyster. Fint sammansatt doft som är med på noterna redan från 10 grader, men som fortsätter att veckla ut sig som ett mörkt sammetstyg i takt med att temperaturen stiger. I nosen får man mörka körsbär, katrinplommon och cola tillsammans med farinsocker och läder, och så friska drag av menthol och piptobak. Faten fyller på med vanilj, choklad och en massa bakkryddor som kanel och kardemumma. Mer animaliska inslag av stall eller kött tillkommer efter hand. Ingen tvekan om att vi befinner oss i Toscana...

Vi dricker djupa klunkar till kalven och får ett avrundat vin med mjuka, polymeriserade tanniner i en drygt medelfyllig kropp. Frukten känns fortfarande pigg, och de höga syrorna har spets. Eftersmaken bjuder på massor av surkörsbär, tobak och en bitter ton som av riktigt mörk choklad. Bra längd med lite mineralkaraktär.

En god Brunello som klart befinner sig i sitt drickfönster nu och säkert många år till, även om jag för egen del undrar om den verkligen kommer att bli så mycket bättre när frukten får mer drag av cola. Just det där mötet mellan surkörsbär och bitter choklad brukar inte landa så bra hos mig, men det här är så snyggt att det inte går att tycka illa om. Glada miner och tummen upp alltså, även om den trygga och ganska tillrättalagda stilen kanske inte heller uppmanar till panegyrik och kärlek. Schysst tjut hur som helst! (92)

Lunch med Renzo Alutto

Tryffelsvinen bjuder in till lunch med Renzo Alutto från Ca' du Rabajà och ser samtidigt till att hälla några nyheter ur sortimentet. För en gångs skull passar mitt schema, så här sitter man med klippande ögon då kroppen är inställd på New York-tid och envisas med att tro att klockan är sex på morgonen. Å andra sidan känns en sittande provning som ett skönt sätt att komma ur jet laggen...

Renzo visar sig vara rena energikicken när han på smattrande engelska berättar hur familjen länge levererat druvor till Produttori del Barbaresco. När pappa Giuvanin efter femtio års odlande lämnade över ansvaret häromåret passade Renzo på att börja göra vin under egen etikett. Till sin hjälp har han Dante Scaglione som tills nyligen varit vinmakare hos Bruno Giacosa. Målsättningen är att göra viner där både druvkaraktär och läge skiner igenom, samtidigt som man speciellt strävar efter drickbarhet. Renzo berättar att det värsta han vet är tunga, ekiga viner som är som en måltid i sig. Han vill göra viner som får konsumenterna att sträcka sig efter ett glas till, alltså använder han ingen rostad ek, även om det så vitt jag begrep kunde smyga sig in ett och annat femhundralitersfat bland de större botti.

I portföljen ingår både Arneis, Dolcetto och Barbera, men det är förstås nebbiolovinerna som är juvelerna i kronan, speciellt Barbaresco Rabaja med druvor hämtade från den del av crun som gränsar till Asili och som av många anses vara den finaste. Från och med årets skörd kommer man för övrigt även att göra en Barbaresco Pora. Framför oss på borden står sex viner, och snart även en rejält tilltagen tallrik med charkuterier och ostar som ger en perfekt inflygning till de här unga vinerna...

2009 Merrigiare Langhe Arneis buteljerades för två veckor sedan och har en nyjäst, nästan esterlik doft med inslag av päron och burkpersika inramade av en liten blommighet. Smaken har rondör med låga syror där avslutningen rymmer både lite fruktsötma och en skvätt alkohol. En dutt mineralitet hamnar dock på pluskontot. Trots ett vingårdläge i östlig riktning, kallmaceration, jäsning vid låg temperatur och blockerad malolaktisk jäsning blir helheten lite för platt och klumpig utan riktig fräschör. Vinet har tyvärr inte alls de karakteristika jag söker. Andra runt bordet lät mer positiva. 804 kr för ett sexpack. (84-85?)

2008 Dolcetto d'Alba har en urtypisk doft av körsbär, lakrits och en gnutta mandel. Smakens kärniga frukt har ett aningen modernt anslag, men här finns också en rent skolboksmässig matvänlig bitterhet och ett lakrits- och chokladtonat slut. Syrorna är kanske inte direkt skyhöga, men vinet beter sig precis som en dolcetto skall. Gott och okomplicerat, och det smakar riktigt bra till salamin. 798 kr för ett sexpack. (86)

2007 Barbera d'Alba "Bricco di Nessuno" är en monsterbarbera med mängder av likörtonad mörkfrukt med inslag av hallon och körsbär tillsammans med choklad, kokos och lite volatila inslag på toppen. Smaken är flirtig och framfusig med yppig frukt, men ändå med bra balans och en känsla av fräschhet trots att alkoholen uppges ligga på 15%. Eftersmaken är lång med choklad och mineralkaraktär. Inte den mest klassiska Barbera man någonsin smakat, men det är svårt att värja sig mot charmen. Borde sitta som en smäck till grillat i sommar. 1134 kr för sex flaskor (89).

2007 Langhe Nebbiolo "Uno" har en blyg doft som inte riktigt tycks vilja komma loss i det lilla provningsglaset. Sakta kryper lite körsbär fram, tillsammans med salmiak/Lakrisal och en försiktig blomma. Smaken däremot känns rätt fruktdriven åt det moderna hållet och avslutar ganska brett med en påtaglig känsla av fruktsötma som hade behövt högre syror för att riktigt hålla balansen. Nja, inte dåligt men inte heller mitt i prick för mig. 1134 kr för sex flaskor (86-87)

2007 Barbaresco Classico är bättre. Här får man mörk nebbafrukt tillsammans med en rejäl dos lakrits och så tobak och pinje. Dessutom lite fatkaraktär med kokos och Renzo berättar att det nog beror på att man använt nya botti. Smaken är precis som hos de andra vinerna ordentligt fruktig, men syrorna är bättre än i föregående vin liksom strukturen. Avslutningen bjuder på lakrits och en gnutta bitterhet, och så en släng av fruktsötma även om vinet sannolikt är helt torrt. Gott. Lanseras i augustisläppet, 285 kr. (89-90)

2007 Barbaresco Rabaja är inte förvånande flightens vin. Doften har en annan bredd och djup än hos de andra vinerna, även om man känner igen profilen med mörkfrukt och lakrits. Men här får man dessutom några violer på köpet, och på toppen dansar lite rödfruktiga drag av jordgubbar med en gnutta nagellack. Smaken har bra tryck med fin koncentration av munfyllande likörfrukt och stadiga tanniner som hänger kvar när den långa eftersmaken klingat ut. Det här vinet borde väl egentligen få några år på rygg, men det smakar riktigt gott till osten och charkuterierna redan nu. Lanseras i augustisläppet, 375 kr. (91-92)

Sammantaget tycker jag vinerna karakteriseras av en smått modern, tillgänglig fruktprofil utan att man tullat på ursprungskänsla. Syrorna är inte de högsta man stött på i Piemonte, men balansen finns där med kanske något undantag. Det blir spännande att se vad som månde bliva när team Alutto-Scaglione fått upp ångan ordentligt med kommande årgångar.



Tryffelsvinen har också bökat fram en del nyss anlända eller kommande nyheter. Ur augustisläppet väljer jag helst:

2008 Domaine Pinson Chablis Grand Cru "Les Clos" som i nuläget är galet ung med en diskret, stenig chardonnayton med gröna äpplen, men samtidigt med en bergfast, oförlöst struktur med massor av mineraler och citrusfriskhet. Blir sannolikt lysande med några år på rygg. 359 kr (91-92+)

2004 Ciacci Piccolomini Brunello di Montalcino "Pianrosso" som har en klassisk nos av kryddiga, chokladiga fat tilllsammans med pinjebarr och smått likörtonad körbärs- och plommonfrukt. I munnen får man ett ungt, fullmatat vin med moreller, choklad och mintiga fat uppbackade av en rejäl tanninstruktur. Fortfarande ungt, men sannolikt en riktigt skön Brunello i vardande. 399 kr (92+)

2007 Ciacci Piccolomini Rosso di Montalcino känns däremot mer lämpad för konsumtion nu i okomplicerad, körsbärtonad, blommig, omisskännlig italiensk stil. 169 kr. (88)

Pass blir det däremot på hyllade 2007 Paitin Barbera d'Alba Campolive (övererekad, eneträ/rökighet och fattanniner i en Barbera!?) liksom 2005 Piccolomini Brunello di Montalcino (allt för märkt av årgången, gles).

Tack för en trevlig provning!

PS En mer välskriven sammanfattning här.

Folie des vins

Inspirerade av Folieklubben är vi några stycken som hastigt och lustigt beslutar oss för att försöka skingra novembermörkret genom att dra ihop en liknande tillställning. Receptet lyder nya och gamla bekantskaper, ett överflöd av god mat och ett gäng riktigt bra viner. Temat är flaskor man sett fram mot att öppna - en "precious bottle" helt enkelt. Efter lite diskussion beslutas att blindprova ett vin i taget i ordentliga kupor istället för i parallella provningsglas. T och Vinosapien sniffar snabbt igenom vinerna och gör en turordning. Det lyser i våra ögon som hos barn på julafton när man ser raden av flaskor, omsorgsfullt maskerade i monopolets blågröna påsar. Må varje vin skina på egna meriter!

Vin nr 1 har en sirlig, elegant - törs jag skriva feminin? - doft med rökiga inslag som drar åt såväl korv som tjära. Korvassociationerna fortsätter i en lite köttig ton. Frukten placerar sig åt det rödare spektrat med hallon, men känns samtidigt lite ålderstigen med en skvätt tomatpuré. Mitt i allting finns lite tobak och en del blommiga toner av violer och rosor. Munkänslan är slank, syrlig med fin intensitet och en lång, lite kryddig eftersmak som bärs fram av de höga syrorna. Fortfarande en del strävhet från fina tanniner. Att det är ett vin från axeln Bourgogne-Rhône-Piemonte är uppenbart, men varifrån? Jag snurrar iväg åt en elegant och blommig Côte-Rôtie innan någon påpekar den tydliga nagellackstonen. Och visst är syrorna italienska. Det här är såklart en Barolo.
Facit: 1996 Aldo Conterno Colonello. Jättegod, men kanske inte riktigt på den nivå man förväntar sig av Aldo Conterno?

Vin nr 2 är mörkare i glasen. Doften är större och intensivare än föregående vin, och bjuder på mörkare frukt med vinbär och körsbär. Även här hittar jag lite rökiga inslag av korv och medwurst, och fina mognadstoner av läder och tobak även om helheten inte känns sådär jättegammal. Mycket liv kvar i det här vinet. Smaken bjuder på slank munkänsla med härlig koncentration tillsammans med höga syror men varifrån är vinet? Jag känner mig vilsen, men A visar prov på fin slutledningsförmåga. Syrorna är väl avgjort italienska? Jo. Och avsaknandet av nagellack pekar väl snarare mot Toscana? Javisst. Och vad gäller ålder så drar vi väl till med sådär 1999-2001?
Facit: 1997 Conti Costanti Brunello di Montalcino. En producent jag aldrig hört talas om tidigare, men som beskrivs som traditionalist. Jag ser att Parker både delat ut 92 poäng och har ett drickfönster med start 2007. Amen, det här är härligt att dricka nu.

Vin nr 3 är brunrött/tegelfärgat i glasen. Stor, fullständigt vidöppen, rent av slampig doft av mosade jordgubbar, hallon och körsbär. Rena njutningen att sniffa på. Det finns också lite örtig tobak och en gnutta nagellack. Någon hittade björnklister. Smaken har en otrolig intensitet med härlig längd där tanninerna är riktigt sammetslikt finmaskiga. Oj, oj så gott! Det här är ren hedonism, det stönas av vällust både här och där runt bordet. Vad kan det vara? Syrorna har inte riktigt den där italienska skärpan - är det månne en rödfruktig grenache från någon topproducent i södra Rhônedalen? Barolo från en varmare årgång kom förstås också upp, liksom Toscana (tidigare viner har ju haft ett visst tema om man säger så). Till och med Spanien fanns med i ekvationen innan påsen drogs av:
Facit: 2000 Aldo Conterno Langhe Nebbiolo Il Favot. Oj, vilken överraskning. Det här lever med råge upp till producentens rykte, snacka om over achiever. Den överlägset bästa Langhe Nebbiolo jag någonsin har smakat, och säkert på sin absoluta topp ikväll. Kul också att vinet till och med lurade Anders som tagit det med sig - här hade det verkligen hänt saker med lite luftning.

Vin nr 4 fick mig att skriva Toscana i blocket redan efter en kort sniff. Rubinrött med tydliga surkörsbär, tobak, läder och en liten stallighet. Tydligaste fatprägeln hittills, men bra integrerat. Syrorna bekräftar det italienska ursprunget, och det här är ännu en Brunello från det omtalade 1997:
Facit: 1997 Castello Banfi Riserva Poggio All'Oro. Det här sägs vara en av de mest internationellt stajlade producenterna i appellationen, med både barriques och en direkt inriktning mot den amerikanska marknaden. Jag vet inte vad det säger om mina smaklökar att jag tycker det här är urtypiskt Toscana - för mycket Fonterutoli kanske? Gott var det hur som helst, men kanske lite otacksamt att komma efter Il Favot. Jag sippar på sista skvätten i flaskan i skrivande stund - vinet har hållit ihop ganska bra över natten, men tappat lite av sin fräschhet och en anings oxiderad ton har insmugit sig. Den lätta stalligheten finns kvar, liksom en ganska oemotståndlig tryffelton jag inte alls hittade igår. Framför allt mitten har säckat ihop en aning och känns lite jolmig även om det fortfarande är väldigt gott.

En sniff av vin nr 5 räcker för att inse att vi inte är i Kansas längre. Doften inbjuder genast till diskussioner. Den är tung, hemlig och lite hotfull med mängder av funk. Lite som ett gammalt ruggigt kråkslott på landet med tunga sammetsgardiner för fönstren. Herregud, vad är det här egentligen? Vi plockar upp aromer av väl mogen ost, köttsoppa tycker någon och vid en ny påtitt av den överblivna slatten på nattkröken får jag klockrena associationer till nudlar med biffsmak och glutamat och allt. Lägg sedan till lite allmän merde. Här verkar vinmakaren ha klivit ned i karet naken för lite skön pigeage direkt efter ett besök på utedasset. Frukten är mörk, med söta inslag av bränt socker, och känns väldigt långt gången i sin mognad. Det kommer därför nästan som en chock när man väl smakar - här finns en struktur som snarare talar om relativ ungdom. Det är ordentligt tryck i smaken med en eftersläckning av något uttorkande tanniner. Rustikt, personligt och fullständigt omöjligt att gissa. Jag har inga som helst referenser till något liknande. Helheten känns ändå sydländsk - och vi får lite hjälp på traven av Vinosapien som berättar att det är ett endruvsvin från södra Frankrike. Aha, med tanke på all funk föreslås då mourvèdre, kanske en Bandol? Nej visst nej, de innehåller ju inte 100% av den druvan... Anders ser ljuset - kan inte grenache tänkas anta den här karaktären? Bingo.
Facit: Soulà Le Carot des Mailloles VdT Lot 04-02. En biodynamisk Grenache från Rousillon med sjukt lågt skördeuttag. Eftersom det rör sig om ett Vin de Table är det lot-numret som anger årgången: 2004. Vad skall man säga? Spännande upplevelse, men för egen del sorterar jag nog in vinet under kategorin intressant snarare än gott...

Vin nr 6 tar oss tillbaka till lite mer välbekanta fotspår. En homogen avrundad doft bjuder på en hel del ceder och nötiga toner. Valnötter var min första tanke, men pinjenötter är kanske mer klockrent. Påminner en del om vin nummer 4, men känns mer rödfruktig och med mindre uppenbar fatprägel. Mina noteringar inskränker sig till någon rad här - jag hade fullt upp med att fördela uppmärksamheten mellan den sanslöst svampstinna risotto som uppenbarat sig på tallriken och en diskussion om malariaprofylax, så jag missade tåget lite när flaskan avmaskerades.
Facit: 1997 Castelgiocondo Riserva Ripe al Convento. Oj så roligt att få smaka tre Brunelli från 1997 på en och samma kväll. Det här känns mer traditionellt än Banfi, och nog ett snäpp vassare. Flaskan tog slut i ett nafs.

Vin nr 7 ser yngre ut än föregående viner - rödblått och skinande. Även doften är ganska primär och lite saftlik med mosade hallon och vinbär. En del örter och några violer kompletterar helheten, men mycket handlar om den fina rena frukten som återfinns fullt ut i den slanka smaken. En del tanniner biter ifrån. Även här hade jag fokus på mat och bordsgrannar snarare än på ordentliga noteringar, men i glasen finns en portugis:
Facit: 2003 Luis Pato Vinha Pan. Druvan är baga - en helt ny upplevelse för mig. Vinosapien beskriver profilen som en korsning mellan pinot noir, grenache och nebbiolo, och det är bara att hålla med. Jag har pinsamt dålig koll på Portugal, men det är roligt att bli så här positivt överraskad. Det här vinet känns utmärkt att dricka ungt på frukten - jag inbillar mig att det kommer att genomgå maturation snarare än transformation, men vem vet? Tydligen är de kanske ännu bättre nollfemmorna på väg till BS.

Den ungdomliga färgen återfinns även hos vin nr 8 som är tätt blårött. Här hittar vi en ack så välbekant doft av lätt paprikatingerade svarta vinbär tillsammans med lite stall, salmiak, lakrits och kaffefat. Jag inbillar mig en liten blomton bakom allt det andra som kanske skulle kunna signalera Margaux, men jag vet ju vad vi har i glasen - det här måste vara mitt vin. Smaken är förvånansvärt tillgänglig och vänlig redan nu där årgången skiner igenom i en en tät fruktighet av utmärkt intensitet och längd som avslutas med mogna riktigt finkalibriga tanniner och lite saltlakrits.
I love it - och visst är det 2005 Château Lascombes. Tanken var att alla andra säkert skulle ta med sig mogna åldringar så det kunde vara kul med lite ungdom. Jag har dessutom knappt smakat någon nollfemma från Bordeaux hittills. Vinet kom nyligen på en uppseendeväckande andraplats när GJE för andra gången i år smakade hundratals nollfemmor. Att den slår samtliga 1er Cru i blindprovning i detta skede säger väl kanske mest något om tidig tillgänglighet. Möjligen är det mikrooxygenisering som spelar in, men säga vad man vill om Michel Rolland - någon syltig överextraherad ekbomb tycker jag inte man kan beskylla det här vinet för. Det fanns röster på Nya Zeeländsk pinot noir runt bordet... Det blir spännande att se vad Andreas Larsson tyckte, jag gissar att det kommer en artikel i nästa Livets Goda om GJEs provning.

Minnet av Lascombes bleknar dock snabbt när vin nr 9 kommer i glasen. Redan efter en första sipp känner jag hur mina otrogna sinnen slänger alla kvällens tidigare upplevelser åt sidan bara för att vältra sig i denna upplevelse. Doften är alldeles ljuvlig med massor av ren, mogen mörkfrukt av plommon, cassis och björnbär tillsammans med lite stjälkig tobakskänsla, en snygg integrerad rostad fatkaraktär och en jordighet jag mest brukar hitta i Bordeaux ; som hos ett trädgårdsland efter ett somrigt duggregn. Doften är inte väldigt komplex, men har en renhet och intensitet som är väldigt tilltalande. Kan det här vara ett hyfsat ungt och modernt vin från högra stranden av allra bästa snitt? Vi smakar och klockorna stannar. Vilken volym, det är brett, stort och fylligt men samtidigt så lätt, helt utan ansträngning. Viktlös tyngd, på min ära. Attacken är snabb, rent av maffig med en känsla av ren lyx. Man sväljer och eftersmaken bara ringer kvar. Eller den gör mer än så, för den skakar till igen, växer i styrka och när man tror att det är slut, att nu kan det väl inte finnas mer så kommer en våg till. Tänk er en Michael Phelps som skjuter ifrån med benen i en vändning och sedan bara fortsätter under vattnet. Vilken åktur, sinnesutvidgande! Oj, jävlar. Eller förlåt - oh, Madonna! För det här är en italienare man bara läst om:
Facit: 2002 Tua Rita Redigaffi. 100% merlot och jag skall aldrig mer ifrågasätta varför toscanarna envisas med att välja denna druva till sin mest prestigefyllda viner. Det här är bland det godaste jag någonsin druckit, och en regnig nolltvåa till på köpet! Vinet utlöser en diskussion om strategi när det gäller inköp, och sansade, genomtänkta principer flyger all världens väg. Vad är väl möjligheten att kunna följa ett vin under alla dess faser mot att kunna dricka sånt här - skall man inte satsa på enstaka riktigt lyxiga dyrgripar istället? Det känns som om sista ordet inte är sagt, men tusen tack för den här upplevelsen, och de andra.

Vi smakade också ett väldigt gott dessertvin på Petit Manseng och ett vitt vin från Barral (som var ehhh... intressant ;-)) men då var anteckningsblocket undanstoppat. Tack allihop!

PS. Flinkare fingrar än mina har redan sammanfattat kvällen på sedvanligt föredömligt sätt här och här.