Första vinet ut har en initialt något knuten doft med nyjästa körsbär med en liten hallonkant. Snart tillkommer mängder av tobak och nyklippta örter tillsammans med milda kryddor och grusiga mineraler. Det här känns som en urtypisk sangiovese från Toscana, men i ganska mörk och köttig skrud med läckra drag av blod och rått kött. Smaken har ett ordentligt tryck med en rent imponerande kärna av tät frukt och skyhöga nästan fräsande syror. Mmm, vilken härlig kraft, vinet skjuter ifrån ordentligt ut i en härligt lång och mineralisk eftersmak som även rymmer lite bitterljuva toner av körsbärskärnor, dock utan krockande mörkrost. Sitter som en smäck till pizzan. Månne en Chianti i absolut toppklass? Jaså inte, då måste det förstås vara en Brunello. (93-94+)
Facit: 2004 Il Poggione Brunello di Montalcino. En av mina bästa toscanaupplevelser på länge. Ruggigt bra köp under €30 ute i Europa. Fortfarande vansinnigt ung och lite oförlöst. Lagra...
Andra vinet har en helt annan profil med en vidöppen doft full av sötaktig frukt, rent av lite banantoner som dock blåser bort till stor del efter en stund. Jag får inre bilder av ett mörkt, glänsande sammetstyg medan vi prickar av körsbär, björnbär, aprikospuré, örter och svävande toner av menthol. Ej rejäl dos fat får också plats med kaffe, fudge, kåda och tobak, men även om eken känns tilltagen smälter den in på ett strålande sätt helheten. En härlig doft, men smaken är faktiskt ännu bättre vilket brukar vara ett säkert tecken på att man har något stort i glaset. Satan i gatan, vilken munkänsla! Den täta sammetskänslan fortsätter, men trots mängder av frukt känns vinet lätt på foten med klockrena syror och en ypperligt integrerad behaglig alkohol. Här finns inga hårda kanter, bara en massa smoooooth frukt och en ypperlig balans. Första intrycket är Australien, och efter en förvirrad sidoutflykt till Spanien är det där vi återigen landar. Shiraz, möjligen med lite cabernet i blenden. Och så här bra vin är det förstås bara ett fåtal producenter som kan göra. (95-96)
Facit: 1999 Torbreck RunRig. 97% Syrah och 3% Viognier som legat 30 månader i nya franska fat. Det här måste vara den bästa aussie jag någonsin druckit.
Sist ut är 2003 Clos des Papes, som beter sig på samma sätt som senast med kirschiga hallon, jordgubbar, kött och noriark. En rejäl kärve garrigue får sällskap av lite medicinalörter, och så lätta slingor av lavendel. Fin munkänsla med bra syror och fräsch frukt trots ett litet torkat inslag. Lång, mineralisk och god, ett riktigt stiligt hantverk detta stekheta år. Gästerna ringar snabbt in ursprunget och vill ha vinet till en traditionalist. "Mognad men med krutet kvar" drar gissningarna till årgångarna runt millennieskiftet, samtidigt som den burgundiska munkänslan och svalheten väl borde utesluta 2003? Nope. (94)
Sämre kan man ha det en vanlig onsdagkväll.
3 kommentarer:
Pizzaviner indeed ;-)
P.
Det krävdes verkligen en tapper trio för att få i sig de där vinerna till pizzan :-)
Kanonkväll!
Brunellon var underbar, ett skott stenhårt upp i mitt brunello-kryss. Ska bli mycket spännande att få den med lite mognad på.
Torbreck var sjukt bra - sammet, indeed. Och som den växte, som den bredde ut sig utan att nånsin bli klumpfotad. Smooooooth, men ändå komplex. Min bästa aussie, utan större tvekan.
Skitkul att få testa CdP 03 också - för mig helt okontroversiellt att säga att den var skitbra.
Fast det roligaste blinda var ju hur U och jag hamnade helt till skogs på Montevertine 2007. Där hade det inte hjälpt med varsin blindkäpp med inbyggd GPS ens en gång.
Tack, Franko och U!
Stort tack för kvällen och värdskapet.
Tre (+1) riktigt bra viner i olika delar av skalan.
Och Aussies är inte bara tunga överekade fruktbomber med utanpåliggande syra :-)
Skicka en kommentar