2012 Domaine Vincent Paris Cornas Granit 60

Jag är återfallsförbrytare när det gäller att korka upp unga viner, men Vincent Paris 2012 Cornas Granit 60 är nästan väl ungt till och med för mig. Jag börjar väl bli mesig. Ung blåröd färg, och en primär och lite bläckig doft av nyjästa skogbsbär och en del oavstjälkade toner. Vidare lagerblad, garrigue, lakrits, enbär och violer. Inget fel på ursprungskänslan här inte, men det känns som att vinet öppnar och knuter sig lite om vart annat under kvällen. Det är väl möjligt att det kanske helt stänger ned inom kort.

Den riktiga drickglädjen vill inte riktigt infinna sig, men det beror inte på stilen som är högst sympatisk och transparent. De rafsande tanninerna har en finkalibrig taktil känsla, syrorna sitter på plats, den purunga frukten är skinande ren, och det finns en fin, stenig känsla av plats och ursprung. Men det spretar en smula, och det finns en stjälkbitterhet i svansen som behöver tid.

Utan tvekan riktigt hög kvalitet, och en väldigt tilltalande stil. Men nästa flaska får ligga till sig.

Lördagmiddag

1996 Bruno Paillard Assemblage Brut

Fin ljust gyllene färg. Goda mognadstoner med kavring, nötter och honung, samtidigt elegans och pigg friskhet med citrustoner, klockrena syror och ett långt mineraliskt slut. En fantastisk start, kanske kvällens godaste vin i min mun. Dricks perfekt nu men är långt från att vika ned sig.

2009 Josef Leitz Rüdesheimer Berg Roseneck Alte Reben

Oväntat mycket petroleum, och en i övrigt något dammig och stenig doft. Våra gästers gissningar på Trimbachs Cuvée Frédéric Émile känns plötsligt klockrena utifrån hur vinet beter sig, men jag vet ju vad vi dricker. Smaken är slank och en aning besk. Vinet är klart gott, men jag hade nog hoppats på lite mer. Och de en gång så älskade petroleumtonerna kan gärna få försvinna från min riesling, tack. Punkarn provade också nyligen.

2004 August Clape Cornas

Örtig, grön doft med bark, malört och grönpeppar samt lite rök och chark bland björnbärsfrukten. God, lång smak med rejäla, korniga tanniner och lite kininbitterhet i svansen. Lite diskussion kring bordet om vinets karaktär. Sexig och krämig fördes fram. Ha, säger jag. Det här är en gammaltestamentlig rackare som aldrig har knullat. Sträng och sipp, men väldigt god. Att det är en nordrhônsk syrah är väl egentligen uppenbart redan från första sniffen ur karaffen, men eftersom det finns ett tema begriper jag inte hur det andra glaset skulle kunna passa in.

2004 Alain Voge Cornas Les Vieilles Fontaines

Jag vill nämligen sätta Voges nollfyra i Italien. Det spelar ingen roll att ni visar mig etiketten. Här får man körsbär, rött äpple, nagellack, blommor, mintig polkagris och lite fatig bittermandel i en allmänt vinös doft. Smaken är god, aningen längre än grannen, men det finns ju absolut ingenting som talar för norra rhône eller syrah enligt min mening. Ser nu att bordet ville till Italien även när jag hällde nolltrean för några år sedan. Ett vin som kanske mer är ett resultat av källlarbete än jordmån och ursprung...

2004 Luigi Pira Barolo Margheria

När det gäller Piemonte tycks mina smaklökar bli allt mer traditionalistiska för varje år, så frågan är väl hur Luigi Piras viner egentligen landar nuförtiden? Riktigt, riktigt bra måste man säga. Det här är en vacker avvägning mellan tradition och lite modernitet. Fatkaraktären är urläcker, och låter terroiren få fullt spelrum. Menthol, tobak, körsbär, blommor och nagellack. Alls inte för tungt och mullrigt, men visst är det en Serralunga. God och lång med greppiga, tättvävda tanniner. Vinet är fortfarande ungt och kommer av allt att döma att hänga med i många, många år. Sannolikt ännu bättre om fem, men stor leverans redan nu. Alltså 2004, vilken jädra årgång det var. Skall köpa lite mer Pira när nollåttorna dyker upp.

 2010 Marquis d'Angerville Volnay 1er Cru Fremiet

Röd hallonfrukt, ljusa kryddor, lera och lite kött. Fin pinosity, nedtonade fat och skön karaktär. Hyfsat lång och rätt elegant, men förstås för ung för att kunna visa upp hela registret. God att dricka nu, men framför allt en för mig nyttig avstämning angående stilen hos d'Angerville. På återseende runt 2010...

BYOB 5/11

Hur skingrar man enklast novembermörkret en helt vanlig torsdag? Ett bra sätt är att träffa en massa goda vänner runt en värmande höstlig gryta, och låta var och en ta med sig en valfri flaska vin. Ikväll är det Finare Vinare som står för lokal och den godaste lammgryta jag någonsin smakat. Det blir mycket prat och skratt, och så en samling ruggigt goda viner. Vi smakar dem som vanligt helblint i tur och ordning...

Vin nr 1 har en klar och stilig granatröd färg. Riktigt bra sug i doften med lyxig rödsvart frukt, och så en liten violkant. Här finns en del fat med lakrits och kaffeskyar, men de sitter fint ihop med helheten. Vidare undervegetation, kryddor och våt lera. Det här är ungt, men riktigt fint att sniffa på. Skolbokspinot!
Smaken känns ännu yngre än doften. Att kalla den gles är fel, för det här är utan tvekan av riktigt hög kvalitet, men den känns väldigt outvecklad och oförlöst speciellt i mitten. Aromerna hänger dock med fint ut i den långa eftersmaken. Tanninerna är finkalibriga och ger ett bra grepp, och mineralkaraktären i slutet är bara att applådera. Samtidigt upplever jag en liten anstrykning av värme efter att man svalt, och lite ungdomlig kärnig beska som säkert försvinner med tiden. Jättegott redan nu, men lite oförlöst. Frågan är bara på vilken nivå i Bourgogne vi befinner oss? (93+)

Facit: 2007 Olivier Bernstein Mazis-Chambertin. Åhå, Grand Cru minsann. Vilken öppning! Det här är en ny négociant som redan fått fina recensioner av de vanliga amerikanska och engelska proffsen. Nollsjuorna är första årgången. Utan tvekan en av de godaste bourgogner jag har druckit, men samtidigt känns det som att här finns mycket att hämta med lagring. Priset på det fåtal flaskor som kommer till Sverige kommer att ligga på ungefär 2000 kr. Har man tillräckligt tjock plånbok kommer det förstås att vara fantastiskt gott när man öppnar om tio år. Jag sparade en skvätt i glaset hela kvällen, och efter några timmar hade det tillkommit en smått sensationell exotisk kryddighet med inslag av både spiskummin och curry. Dessutom rent ohemula doser av gräddkola...

Disclaimer: Importören var med på middagen i egenskap av privatperson, och bidrog med det här vinet.

Vin nr 2 får mig att skriva Bordeaux som första ord i blocket. Stilig avrundad doft med viss mognad och de förväntade attributen: cassis, lakrits, tobak, ceder och lite paprika. Och så en massa jord som direkt får mig att hamna i Pessac-Léognan av någon anledning. Lite köttighet tycker jag mig känna igen från Smith Haut Lafitte. Smaken är läskande och sval, samtidigt som här finns bra tyngd i frukten och ett långt, läckert slut med mineraler och mjuka tanniner. Balans! Det här är rätt upp i min gränd. En ganska modern Bordeaux som ändå håller fast vid traditionerna. Château Smith Haut Lafitte från något av åren 1998-2001? (92-93)

Facit: 1998 Château Smith Haut Lafitte. Ibland skall även en blind höna som jag finna ett korn... Smaskens, och härlig att dricka nu.



Vin nr 3 doftar som en hel pralinask. Mängder av modern fatbehandling med choklad, kaffe och marsipan, och så en massa körsbär. Jag gissar att mina noteringar om lakrits och skokräm också fått en skjuts av faten? Inslag av menthol och nagellack skvallrar om Piemonte. Smaken är rätt sval, men riktigt fruktpackad med hiskelig koncentration. Vinet är riktigt syrligt, syrorna känns ännu högre än de brukar vara i nebbioloviner. Och vad hände med tanninerna? Eftersmaken är helt mjuk utan strävhet. Skyhög syra utan tanniner brukar tala för Barbera, och det här känns som en ultramodern tolkning. Kan det vara Braida? Och vinet tycks rätt ungt - en nollfyra? (92)

Facit: 2004 Braida Al Suma. Gott och riktigt häftigt, men kanske inte alldeles mitt i prick för mina smaklökar. Mycket snyggt maskeringsjobb av de 15,5 procenten alkohol får man säga. Till maten bjöd Anders också på en 2000 Bricco dell'Uccellone från samma producent med ursäkten att den befann sig i utförsbacke. Jag tog inga noteringar, men han fick mothugg runt bordet kan man säga. Många fängslades av den läckra, mogna doften med tydligare tobaksörtighet och sojatoner än i nollfyran. Gott!



Vin nr 4 har kvällens kanske mest sensuella doft enligt min näsa. Kupan fylls av en stor, komplex, mogen parfym som får mig att gissa Bordeaux. Frukten känns rätt rödlätt med inslag av cassis och plommon som trängs med cederträ, kryddor, menthol och fin cigarrtobak. Svart té tycker S om vilket det bara är att hålla med, och så lite mognadstoner av soja och läder.
Smaken känns helt utmognad, samtidigt som frukten har viss spänst och precis hänger med ut i den läskande, syrliga eftersmaken. Tanninerna har mjuknat till ett pulvrigt arkeologiskt damm. Sköna inslag av järnfilsspån, stendamm och läder i svansen. Mmm, så gott. Fint i munnen, men vilken doft! Vi dricker väl mogen Bordeaux, säkert från åttiotalet? Japp. Och efter att ha snurrat runt hela Gironde får vi veta att vi befinner oss på högra stranden. En slank Figeac? Nope. (93)

Facit: 1981 Château Ausone. Niklas, du underbara människa som tar med sånt här! Så kul att få smaka. Parker delade ut 82 poäng för elva år sedan. I beg to differ...



Vin nr 5 skickar upp mungiporna ordentligt. Småslampig rödlätt frukt med jordgubbar, hallon och kirsch, tillsammans med lite tjära och mognadstoner av ketchup. Massor av kryddor och garrigue, och så lakrits. Vive le Sud! Smaken har en behaglig värme, en mjuk munkänsla och sanslöst snygga syror med tanke på att vi säkert befinner oss i södra Rhônedalen. God, lång eftersmak med väl tilltagna örter. Helt klart en Châteauneuf-du-pape med några år på nacken, och dessutom en riktigt bra, traditionell producent. 2000 alternativt 2001 Clos des Papes? (94-95)

Facit: 2001 Clos des Papes. Nollettorna börjar nog bli perfekta att dricka. Ett av mina absoluta favoritglas den här kvällen.

Det stod rätt snabbt klart att vin nr 6 var mitt. Mörk frukt med allehanda skogsbär, och så en liten touch av likör. Vidare barrig örtighet med inslag av både såpa, pinje, kåda och oregano. Rätt mycket fat med lakrits och båtvarv, nästan lite volatil lacknafta till en början? Smaken packar rejält med frukt, men känns ändå balanserad med höga syror i förhållande till all frukt. Rätt ettriga tanniner, men jag har som bekant sällan problem med dem. Lång, lakritstonad eftersmak. (91-92)

Facit: 2003 Alain Voge Cornas Vieilles Fontaines. Voges viner brukar ofta dra åt det allmänt vinösa, och årgången gör det förstås inte mindre svårgissat. Många var nog inne på något italienskt med tanke på syrorna - nordrhônsk syrah låg väldigt långt ner på listorna och själv hade jag förstås aldrig hamnat rätt om jag provat blint. Det blev som väntat en liten diskussion om dessa atypiska nolltreor. Frågan är väl fortfarande vad som händer på sikt.



Vin nr 7 är svart som tjära; en sanslös frukt- och fatbomb. Massor av mintchoko, eukalyptus, lakrits och anis tillsammans med all mörkfrukt man kan tänka sig. Pluspoäng för de blommiga inslagen av violer som dansar på toppen. Smaken smäller till rejält med mängder av drottningssylt och ek. Galet koncentrerad, varm och lång även om alkoholen inte bränner. Syrorna känns lite stickiga och utanpåliggande - som citronsyra - vilket får flera runt bordet att fråga sig om de inte är ipytsade i efterhand. Arketypisk aussieshiraz, dessutom ruggigt ung. Jag tycker jag hittar lite svartvinbärsmarmelad som skulle kunna skvallra om en del caberbet, och min gissning blir 2007 Glaetzer Anaperenna. (94 om man gillar stilen).

Facit: 2007 Glaetzer Shiraz Amon-Ra. Kul, mitt första smakprov av det här vinet.Tveklöst välgjort, men mycket handlar om hur mycket man gillar stilen. I nuläget handlar det mest om sanslösa mängder frukt och fat, allt känns primärt. Vansinnigt monolitisk med extra allt. Om man som vanligt drar ifrån 5 poäng från WA's australienbetyg så hamnar man rätt ;-)



Vin nr 8 är udda. Oj, vad vi snurrar och tycker. Först är doften murrig och unken, med svettiga, gröna drag. Runt bordet hörs ovanliga associationer som leverpastej och ansjovis, själv hittar jag drag av kompost, ruttnande rotfrukter och lagerblad. Niklas tipsar rätt snabbt om att vi har en biodynamiker i glasen. Men unknaden blåser faktiskt förbi rätt snabbt och fram träder en mer klassisk grön örtighet tillsammans med kryddiga rödfruktiga drag som för tankarna åt syrah eller pinot noir. Hmm, konstig örtig doft i ett vin från Niklas, det måste vara Portugal? Nej.
Smaken är slank och syrlig med peppar i avslutet. En hel del ek kliver fram i både doft och smak allt eftersom. Oj, så svårt. Det känns ändå som en rätt nordlig växtplats, det kan knappast röra sig om en biodynamiker från södra Frankrike. Rätt. Men vad kan det vara? En spätburgunder från Tyskland? Nähä du. (90)

Facit: 2004 Toni Hartl Eisner. Jaha, en blaufränkisch från Österrike. Tydligen en riktigt het producent, och det här är hans prestigecuvée för €57. Inte alls oävet, men heller inte min spottkopp. Fast tack för vidgade vyer. Det bör tilläggas att min poäng var den överlägset snålaste i sällskapet, men blint är blint.



Vin nr 9 fullkomligen osar Piemonte. Fin rödfrukt med hallon, jordgubbe, körsbär och nypon och så lösningsmedel, bittermandel och sötlakrits. Ett dammoln skingrar sig till förmån för en solbelyst grusväg i en allé av pinjeträd. Underbart att sniffa på!
Smaken är kompromisslöst torr på gammeldags sätt. Härlig slankhet och ypperlig längd, och så ett tanninskelett av ädlaste slag. Oj, vad de stramar, men samtidigt är de så finkalibriga och läckra. Här krävs absolut krämig mat i nuläget. Syrorna sitter som en smäck. "Allt vad jag vill ha i en Barbaresco" hörs ärrade baroloskallar mumla. Ja, visst är det snyggt, traditionellt och svingott. (92-93)

Facit: 2003 Roagna Barbaresco Pajé. "The barbaresco of the vintage" tycker Galloni, och visst är det bra, bättre och mycket mindre kontroversiellt än deras 2004 Vigna Rionda. Tanninerna är nog de snyggaste jag har stött på i en nolltrea; skvallrar inte alls om den varma årgången. Det här blir det till att köpa vad det lider.

Disclaimer: även det här vinet bjöds på av den som importerar det.



Oj, vilken kväll! Underbar blandning av riktigt goda viner. Stort tack, det här gör vi väl om snart?

Lördagmiddag

Vi har Finare Vinare på middag, en trevlig tillställning med både kräkningar och blodvite. Nåja, det är inte alltid så lätt att vara knappt fyra år och det gick ju bra till slut.

2004 Domaine William Fèvre Bougros var öppnad dryga tre timmar i förväg. Ljus, ljus gul färg. Kritig doft med massor av citrus, vita blommor och lite nässlor. Det finns ett lite gräddigt inslag jag tycker skvallrar om att vinet sannolikt sett en del ek, vilket snarast gör det bättre i min mun. Man kan göra bra chablis utan att vara ståltankstaliban. Smaken är en studie i finess med ren, strålande frukt. Fin koncentration och längd som avslutas med lite anis och härligt småsalt mineralitet som bräckt vatten. Samma gräddiga, nästan smöriga toner som i doften. Ungt, men inte ogästvänligt och fungerade lysande som salivframkallande apéritif. Skaldjur skulle nog inte heller göra ont till. Jag tror aldrig jag har blivit besviken på Domaine Fèvre. Kan inte monopolet byta hovleverantör från Brocard?

2001 Alain Voge Cornas Vieilles Vignes var röd med svarta reflexer. Direkt efter uppkorkandet fanns en hel del animaliska inslag med stall och allmän funk som dock blåste bort en del. Till huvudrätten fick vi en mer allmänt vinös doft som jag själv inte tyckte var lätt att urspungsbestämma. Men nu var det ju F&V som provade blint. Vi enades om lite tomatpuré, järn, lakrits och läder. Själv skrev jag mynta ganska tidigt, och snart fanns ännu fler örter med bland annat oregano (kungsmynta!). Och efter hand gjorde funken storstilad come-back, denna gång mest i form av stallighet. Munkänslan var slank och relativt mjuk utan påtagliga tanniner, avslutet torrt med hyfsad längd. Långt från en typisk provningsvinnare, men väldigt tillfredsställande till maten. Frågan är om vinet inte till viss del fortfarande befinner sig i tunneln? Hade vi fler flaskor skulle jag inte tveka att vänta några år. Snygg insats av T som efter en yttepytte ledtråd gissade rätt på både producent, årgång och cuvée!

1998 Domaine Jamet Côte-Rôtie hade F&V med sig. Blint tyckte jag så här, read it and weep: Ganska lik färg jämfört med föregående vin, fast lite mer bruntingering i kanten. Öppen, tillgänglig doft med mörk frukt. Tydligt inslag av spearmint-tuggummi. Bättre shiraz från Nya Världen med lite ålder? Grön örtighet, parfymerad blommighet i största allmänhet men inte urtypiska rosor (ständigt denna misstänksamhet att de skall bjuda på Barolo). Tomatpuré, igen, och kanske lite körsbär och vildhallon. Rent, ingen funk. I munnen sval frukt av hög kvalitet utan alkoholkänsla (Nya Världen-spåret fick ge sig). Fin längd med mineralkaraktär och finmaskiga tanniner av lägre halt än vad som borde vara fallet i en Barolo (paranoid, moi?).

Jag vill minnas att orden Côte-Rôtie, Jamet och 1998 kom ur min mun innan vi fick se etiketten, men kanske inte i följd och det är väl synd att säga att jag spikade vinet. Men gott var det. Några kring bordet föredrog Cornasens oborstade funkighet, men för min del var Jamet en klass bättre utan tvekan.

2004 Sportoletti Villa Fidelia dracks som extranummer till osten. Bordeauxblandning från Umbrien som kommer med 94 poäng från Galloni och 86 från Suckling. Kul med viner som delar upp recensenterna. Efter några kastrulleringar fick vi en stor, varm doft med plommon, svarta vinbär och korinter. Rejäl fatprägel med massor av kaffe, mörk choklad och vanilj som smälter in fint i helheten. Vidare både kryddor och tobak, och i det tomma glaset lite stallighet. Bra tryck i munnen, sötfruktigt och lite eldigt även om etikettens femton procent känns hyfsat hållna i koppel, speciellt om inte temperaturen får springa iväg. Syrorna är knappast typiskt italienska, men inte frånvarande. Gott, och något jag gärna dricker igen, men skall man invända mot något är det kanske att vinet känns lite anonymt. Välgjort och modernt med bra tjong men kan kanske göras lika bra i t ex Chile eller Sydafrika. Jämför Giusto di Notri som hade en tydligare egen personlighet. För min egen kalibrering av smaklökarna gentemot proffsens hamnar jag närmare Galloni än Suckling denna gång, även om jag tycker båda är lite snett ute åt varsitt håll.

2004 Domaine Courbis Cornas Champelrose

Vi går lite på rutin den här helgen som är upphackad av jourande. En halvhjärtad djupdykning i frysen resulterar i en lika halvhjärtad middag på älgfärsbiffar med gräddig kantarellsås. Till detta första bästa Syrah som får följande halvhjärtade notering:

2004 Cornas Champelrose uppvisar direkt efter dekanteringen en sval och hyfsat tät syrahdoft med svarta vinbär, björnbär, lite vanilj, anis, menthol, violer, peppar och lite vedeldad bastu. Ytterligare några timmar i karaff lockade fram en fin örtighet som drog åt tallbarrshållet parad med lite köttigare aromer av rökt korv, på bekostnad av att vinet tappade lite i täthet. Smaken är svalt välbalanserad med fin koncentration och en god och hyfsat lång fast lite gles eftersmak. Snyggt, syrligt och slankt! Riktigt gott till maten, och ett snäpp upp jämfört med senast. Och jag ber om ursäkt för återanvändningen av bilden...

2004 Domaine Courbis Cornas Champelrose

Vi lagar gryta på älg och kantareller. Till detta en Cornas som blev veckans snackis i våra delar av vinbloggvärlden när det släpptes i augusti. Tidiga provare var ganska skeptiska av olika skäl och vi jämförde med proffsens recensioner som talade ett annat språk. Det blev som vanligt en rolig diskussion, även om vi inte hade smakat ännu. Sent ska syndaren vakna, men nu är det äntligen dags för oss att korka upp.

Första sniffen för att se om vinet är ok innehåller mest mörk frukt med dominans av björnbär och körsbär. Vinet åker i karaffen för ny påtitt till middagen några timmar senare. Doften har då utvecklats sig en hel del men rymmer fortfarande mörk frukt med björnbär, körsbär och några vildhallon. Annars känns det lite som inför en flygavgång; Syrahtypiciteten har nämligen trillat på plats till stor del! Vitpeppar - check, köttbuljong och lagerblad- check, svarta oliver - check. Det finns också lakrits, vanilj, lite asfalt och tallbarr. I munnen är vinet medelfylligt slankt utan syltighet eller alkoholhetta, med fräscha syror och ett fint koncentrerat mittparti innan allt mynnar ut i en något vattnig eftersmak som drar ned betyget en aning. Absolut gott, men inte superduper.

Det här vinet tycker jag ändå uttrycker sitt ursprung, men det krävdes lite luftning. Visst är det mera vinöst och mörkfruktigt än somliga Crozes-Hermitage eller Saint Joseph man har druckit, men det tycker jag ofta Cornas är. Såväl Voge som Jaboulet (som vi har druckit senast) har uppvisat mera allmänt vinösa toner som skiljer sig en del från den mer distinkta Syrahtypicitet man hittar längre söderut. Men jag gissar att det finns fler åsikter ;-)

I högtalarna: Walter Jackson "My One Chance To Make It". Både hans knarriga, släpiga frasering av "I" efter 34 s i första versen och körens "ohhh" efter höjningen vid 2.06 framkallar fortfarande svårartad gåshud. Köp!

2001 Paul Jaboulet Aîné Cornas Les Grandes Terrasses

Inspirerade av det murriga vädret gör vi en mustig gryta med bitar av entrecôte och oxfilé, kalvfond, tomatpuré, lök, morötter, fänkål och våra allra sista kantareller från förra året. Åtminstone verkar det bli ett bra svampår i år. Till detta öppnar vi en Cornas från négocianten Jaboulet bestående av 10% egna druvor, 30% köpta druvor och 60% köpt vin. Hur kul kan det vara med köpt vin? Å andra sidan har namnet Jaboulet i sig fått dålig klang sedan slutet av 90-talet pga tveksam kvalitet efter Gérard Jaboulets plötsligt död 1997 så det kanske inte är så illa med lite vin utifrån. De egna druvorna har iallafall växt på 50-åriga stockar i förnäma Reynards. Vinhuset är nu sålt och stora investeringar görs, 2005 är den första årgången tillverkad av de nya ägarna.

Färgen är blåröd med en bruntingering som skvallrar om viss mognad. Doften är rent ut sagt ljuvlig med parfymerad vinös mörksöt frukt och kryddighet som tydligt drar åt vitpepparhållet men som ändå för tankarna åt Bourgogne. Det finns också violer, lakrits/anis, jord, rök och lite vanilj. I munnen är vinet medelfylligt med hög syra, lite gles frukt men ändå tillgängligt med viss intensitet och god syrlig eftersmak utan tecken på någon förtretlig tunnel. Även om Cornas brukar kunna leverera riktiga bonnaviner med skit under naglarna handlar det här mera om finess, balans och finstämda nyanser- tankarna går återigen åt Bourgogne. Väldigt gott till maten, fungerade utmärkt till den mustiga grytans möra kött och fänkålens anistoner. En liten påminnelse att inte helt stirra sig blind på kritikernas omdömen.

2000 Alain Voge Cornas Cuvée Vieilles Vignes

Denna flaska har jag varit sugen på att öppna en tid och när vi lagar mustig gryta med hjort och våra näst sista kantareller från förra årets usla säsong känns det som ett bra tillfälle. Inköpt i Carpentras för ca 270 kr, men både detta vin och den mer exklusiva Cuvée Vieilles Fontaines har passerat förbi Systembolaget vid flera tillfällen i varierande årgångar, just nu finns enstaka flaskor kvar.

Flaskan har stått upp i ett dygn och det finns som misstänkt en hel del sediment. Efter dekanteringen är första intrycket något blygt men angenämt: Här har vi Syrah med viss mognad där de ursprungliga primära aromerna av gummi, charkuterier och mörka bär har gått samman och nu uppvisar mer homogen svartsöt frukt med inslag av rök, kryddor och mineraler. Smaken som växer med luftning är slank, Monsieur Voge är försiktig med ny ek vilket ger en tilltalande fräschör som förstärks av de fina syrorna. Här finns både koncentration och längd men utan tillstymmelse till alkoholhetta eller syltighet. Avslutet är helt torrt och dessutom mjukt, vinet känns färdigt att dricka och de oborstade tanniner som säkert fanns i dess ungdom har mjuknat. Elegant! Tyvärr var detta vår enda flaska.