2008 Tenuta San Leonardo Villa Gresti

"Blind tasting is to wine as strip poker is to love"
- Kermit Lynch

Jag går munskänskarnas trebetygskurs denna usla höst. Som en begåvad människa (tillika trebetygare och kär vän) en gång sade: "du måste spotta dig igenom en ofantlig mängd skit för att klara provet". Ändå så sitter jag där, tisdag efter tisdag.

Allt provas helblint förstås. Ruskigt kul är det också. Men jag kan inte låta bli att undra hur provningsformen får en att möta vinet? Det är väldigt lätt att bli övermaga kritisk och leta fel när man bara sitter och dissekerar vinerna. Är det inte för mycket ek här, eller sötma, eller alkohol? Å andra sidan är det desto mer glädjande när man hittar nåt man gillar.

Som i tidags. I ett hav av odrickbart plonk (2011 Poujeaux - jag gråter, 2010 Breton Les Perrières - bitch please, 2010 Rust en Vrede - fuck off, 2008 Wynn Coonawarra - vadihelvete, 2011 Montelena CS - årtiondets magplask, 2012 Casa Lapostolle Cuvée Alexandre - draåthelvete,  2009 Un Jour Cahors - dieselolja) stack det här vinet ut. Och det i en flight med en kiwi som 2004 Stonyridge (lysande!) och en klassisk fransos som 1988 Mouton Rotschild (jättegod, men lite i utförsbacke). Blint var jag helt övertygad om att vi hade en klassisk Bordeaux med lite mognad i glasen. Sådana bollar måste man förstås springa på på hemmaplan.

I lugn och ro med etiketten i inom väl synhåll känns 2008 Villa Gresti på något sätt väldigt mycket svalare än den gjorde i tisdags. Hur kunde jag landa i Bordeaux? Å andra sidan pekar inte de här dragen av tobak, lakrits och plommon åt något annat håll. Möjligen finns lite mer av friska örter än vad som vore möjligt i Bordeaux. Här finns en viss utveckling samtidigt som vinet mår bra av någon timme i karaff.

I tisdags skrev jag klockrena syror, god frukt och en bra längd. Jag satt faktiskt och grunnade på kommuner på högra stranden. Allt det där stämmer, men ikväll är det uppenbart att vinets nordliga, italienska läge talar högst. Munkänslan är spetsig med italienska syror, och så de där örterna igen.

Kvällens upplevelse motsvarar väl kanske inte riktigt den blinda häromdagen med en premier grand cru classé i fjärde glaset, men ett riktigt gott vin är det. Som gjort för grytor eller en köttbit med en krämig potatisgratäng. Jag köper några till. Prova, vet jag. Kanske handlar också en av dina bästa bordeauxupplevelser under tvåhundringen om något så bespottat som italiensk fucking merlot?

2006 Foradori Teroldego Rotaliano

Personliga, goda viner i måttlig prisklass runt 150 kr är kanske det som är svårast att hitta i monopolets sortiment. I dyrare prisklass svischar det förbi en hel del kul grejer inte minst i de exklusiva tillfälliga släppen, men längre ner känns utbudet betydligt mer middle-of-the-road. Ofta rör det sig om storproducenter kapabla att leverera det stora antal flaskor som krävs för en lansering på bred front. Då är det tur att beställningssortimentet finns. Vi tar som så många gånger förr rygg på Finare Vinare och korkar upp den här nyanlända italienaren.

2006 Foradori Rotaliano har en något blåtonad rubinröd färg. Doften bjuder på en skön, aningen bonnig sniff med tydliga fataromer. Frukten har en karaktär av körsbär och blandade skogsbär med blåbär i spetsen, och så lite blommigt parfymerade drag. Faten kickar in med tobak, lakrits och en gnutta fudge, ja rent av lite köttiga drag som sedemera övergår i mer klassisk stallighet. I munnen får man ett vin med gott om sval frukt, bra syror och ett skönt grepp av tydligt närvarande men ändå snälla tanniner. Munkänslan är frisk och fräsch med rödäppliga syror; vinet har bra lyft och inbjuder till en sipp efter en annan. Eftersmaken är kanske inte alldeles kassaskåpstät, men det är ändå bra längd på aromerna och innan showen är över har man både fått lite fatkryddor, vanilj, mineralkaraktär och lakritsinslag.

Mmm, det här landar på ett väldigt skönt sätt i kväll, samtliga runt bordet gav en rejäl tumme upp. Är det en typisk Teroldego? Katten vet, vi dricker för lite av den druvan och skall man vara ärlig kommer rätt många av aromerna från fat, men det spelar mindre roll. Ett riktigt gott vin med lite fyndkänsla för sina 159 kronor, vi beställer absolut fler flaskor. (90)

PS. I andra glaset häller vi sista flaskan 2000 Cantina Gemme Riserva Tre Nasi. Och frågan är om inte den här flaskan är den bästa hittills? Skön, ganska mörk serralungafrukt med en hel del kraft och fint integrerade försiktiga fataromer. Mitt i drickfönstret med viss mognad, men med facit i hand hade den här flaskan också kunnat ligga ett tag. Ett tydligt steg upp från Rotaliano, men så klart också ett helt annat vin. (92)