3 x mrutt

Alla vinälskare känner nog igen problemet. Kylar och förråd bågnar och plötsligt står det bara en låda nyinköpta godsaker i hallen och man har ingen aning om var man skall kunna trycka in flaskorna. Dags för en genomgång av vad som egentligen ligger i de där lådorna man knappt sett till de senaste åren. I samma veva plockar jag fram ett blandat tolvpack att dricka hos farmor och farfar där vi spenderar semesterns sista dagar.

Fast 2008 Vajra Barolo Albe har inte legat till sig. Det här är tvärtom en helt nyinköpt flaska efter årgångsbytet, och korkas upp med en del förväntningar efter tidiga rapporter. Säkert är det förväntningarna som ställer till det. Det här är en helt godkänd flaska barolo normale, fortfarande det bästa man kan hitta i monopolets ordinarie sortiment, det är bara att jag hade hoppats på så mycket mer. Kanske är det ungdomen som ställer till det, för visst är totalkänslan rätt oförlöst. Doften bjuder på en rätt klassisk parfym av menthol, blommor och grus, men det handlar absolut inte om några fyrverkerier. Och precis som hos en obloggad flaska 2008 Bricco delle Viole finns det en del mörka, torkade toner som av korinter som jag inte riktigt gillar bland all rödfrukt. Smaken är slank och ungkartig med rönnbär och lite kininbitterhet. Det här måste provas igen inom kort, och det blir säkert mycket bättre med lite tid på rygg, men ikväll blir det tyvärr lite mrutt...

2009 Château Lilian Ladouys är ett oerhört uppskrivet vin från en sönderkramad, varm årgång. Jag minns att jag bloggade om det här vinet för något år sedan och var utifrån kvällens upplevelse rädd att jag var för positiv då. Det var jag inte med facit i hand. Det här är helt obegripligt tråkigt och utslätat. Fluffig, anonym varmfrukt i cassis- och plommonskrud; som en gymnasiekostym som inte passar alls. Visst finns en del kraft, men det handlar absolut inte om något djup eller sann längd. I själva verket finns här ingenting som skvallrar om Bordeaux. Man kan säkert ge nittio poäng på någon sorts tekniska grunder, men det kan man göra med steril cabernet från Chile och Sydafrika också. För mig är det här helt bortkastade pengar. Det handlar inte om någon sorts ekallergi utan bara om att vinet är så fruktansvärt opersonligt och tråkigt. Och det gör jävligt ont att behöva skriva så om en Saint-Estèphe...

I grannglasen dricks Cuvée du Vaticans 2005 Réserve Sixtine. Och det måste medges att den enda som mruttar runt bordet är jag. Farmor och farfar som älskar rhônevin vill gärna ha påfyllning. Och visst, med sin begynnande mognad är det här alls inget dåligt vin. Faktiskt alldeles utmärkt i sin stil med viol, kött och mörk kirschig frukt tillsammans med en del tobak och vanilj från faten. Smaken är tät och fullmatad men ändå balanserad. Återigen handlar det inte om någon sorts ekallergi - tvärtom är fatprägeln klockrent integrerad i helheten. Det handlar mer om att sydrhônsk grenache kan få helt andra uttryck och plocka upp mer av ursprungsprägel med annat vinmakande och att jag föredrar den stilen så mycket mer. Så mrutt blir det, jag kommer inte att köpa fler årgångar av just det här vinet.

2009 Château Lilian Ladouys

Nollniorna från Bordeaux står just nu som spön i backen i nyhetssläppen varje månad. Vi fortsätter att göra små nedslag här och där. Denna gång handlar det om 2009 Lilian Ladouys, ett slott som precis som många andra anses ha gjort sitt kanske bästa vin någonsin i denna hajpade årgång. Samstämmigheten är snudd på total hos både Robert Parker, Wine Spectator, Neal Martin och den numera frifräsande James Suckling. Här snackar vi outstanding! Minst!

Och jag fattar ingenting. Ja, det här kanske blir ett enastående vin någon gång i framtiden, men för egen del vill jag gärna ha lite tydligare wow-indikationer redan nu. Visst, det här är förstås väldigt ungt, men jag får ingen feeling alls. Frukten är varm med plommon, körsbär och svarta vinbär men utan tydlig definition. Vidare massor av söt ek, som tillsammans med lite malolaktiska drag av gräddkola tynger ned helheten rejält. Det doftar internationellt och opersonligt, och det är inte lätt att hamna i Bordeaux överhuvudtaget, än mindre i Saint Estèphe. Jag sitter verkligen och letar försonande egenskaper där det enda som dyker upp är lite piptobak, ännu en fatmarkör.

Det kommer knappast som någon överraskning att smaken fortsätter i samma stil. Den är ung, lite kantig, frukt- och eksöt, även om syrorna är adekvata och balansen finns där. Nej, det här är inget haveri, bara fruktansvärt slätstruket och tråkigt. Här finns gott om koncentration av den blurriga frukten, men inte tillstymmelse till mineralitet eller ens personlighet. Gaah.

Jag köpte några flaskor i augustisläppet baserat på alla fina omdömen. Två är nu urdruckna med samma nedslående resultat. Resten får väl ligga där de ligger med hållna tummar. Mot nya upplevelser istället.

Årets viner 2010

Dags att lägga ännu ett års vinupplevelser till handlingarna. Somliga glas försvinner ur minnet tämligen omgående, medan andra dröjer sig kvar och fortsätter att pocka på uppmärksamhet långt efter att man svalt. Jag älskar viner som har en tendens att åter dyka upp när man minst anar det; ser man mig till exempel med glansig frånvarande blick på pendeltåget en mulen novembermorgon kan det mycket väl vara Randy Dunns fantastiska 2004 Howell Mountain som gjort sig påmind. Året har bjudit på många goda minnesvärda viner, och att välja ut tio stycken är inte det mest lättlösta av lyxproblem. Som vanligt är det inte alltid de viner man satte högst poäng på som skiner starkast i minnet, likaså finns ingen egentlig inbördes ordning mellan vinerna trots numrering.

1. 2004 Dunn Vineyards Cabernet Sauvignon Howell Mountain. Ett överjävligt gott vin med alldeles bedårande bergskaraktär, och stackars 2007 Pégau hade inte en chans den där lördagkvällen i maj. Så här i backspegeln är nog Dunns nollfyra den bästa jänkare jag druckit.

2. 2007 Mas de Boislauzon Cuvée du Quet. Tredje gången gillt gick vinet på knock med sagolik doft, invändningsfri balans och sanslös längd, samtidigt som de tidigare så ruffiga och oborstade dragen börjat ge vika för ren och skär elegans. Magnifik njutning på Munskänkarnas prestigecuvéeprovning, och det blev än en gång uppenbart att Parker faktiskt kan se genom väggar.

3. 2003 Roagna Barbaresco Pajé. Av någon outgrundlig anledning blev det aldrig någon post, men Roagnas 2003 Pajé har levererat varje gång vi druckit den. Klockren parfymerad barbarescokaraktär inramad av klart årgångsatypiska daggfriska syror. Så gott och komplext redan nu, men fortfarande med stor potential. Tre flaskor har slunkit ner under året, vilket förstås inte håller i längden. Det fick bli påfyllning häromveckan, lyckligtvis finns vinet kvar att beställa.

4. 2000 Château Montrose. Trots en uppsjö av magnifika nollnior på Tryffelsvinens bordeauxprovning i september var det inte svårt att utse dagens glas. 2000 Montrose imponerade på ett rent gåshudsframkallande sätt. Det var bara att svälja skammen och hålla fram glaset en gång till före hemgång. Jodå, det gick bra att få påfyllning...

5. 2006 Clarendon Hills Grenache Onkaparinga tar sig in på listan med en uppercut rakt in i lustcentrum. Rent ut sagt svingod, hedonistisk glorious Grenache. Frågan är om det inte måste bli lite mer från Australien under 2011?

6. 2006 E Guigal Côte-Rôtie Château d'Ampuis. Med tanke på hur det här vinet briljerade vid inte mindre än tre tillfällen under hösten känns det nästan overkligt att tänka sig att Guigal faktiskt har ytterligare en växel att lägga i. Jo, de tre LaLaLa-vinerna var snäppet större, men det är Château d'Ampuis som tar sig in på listan. Syrah som får en att bli alldeles pirrigt nyförälskad i druvan.

7. 2002 Dominus. Den kanske mest franska av Napa Cabs gjorde inte bort sig den där torsdagen i april, och hade sannolikt suttit som en smäck även om inte blodpuddingen utgått...

8. 1989 Château Haut Brion. I sista glaset på munskänkarnas Big Five-provning i januari blev det äntligen fyrverkerier. Elektricitet, bredd och djup hos ett rent pulshöjande vin.

9. 1997 Louis Jadot Morey-Saint-Denis. Ett sketet byvin från en skruttig årgång från förra millenniet skall ju bara inte vara så här bra, men Jadots färdiglagrade nittiosjua i augustis mellansläpp levererade på ett sätt som fick en att plocka fram psalmboken. Sade jag tack?

10. 2004 Aldo Conterno Barolo Romirasco som inte bara var årets överlägset godaste unga Barolo, utan en av de bästa Barolo jag någonsin smakat. Parfym, nebbafrukt att dö för och så en liten knivsudd fat som sannolikt kommer från den avhyvlning Conterno brukar ge sina botti med jämna mellanrum. Livsfarligt god redan nu. Sällan har ett släpp känts så nödvändigt som när några flaskor dök upp i mitten av maj.

Tack för alla delade flaskor och upplevelser, alla diskussioner och skratt. Gott nytt år allihop!

Edit: Frågan är hur i hela friden jag kunde glömma att 2004 Romirasco faktiskt dracks i år? Det är nackdelen när man aldrig kommer till skott och skriver ned sina upplevelser. Ledsen 2007 Chante le Merle, din tid kommer nog när det är dags att sammanställa listan 2015...

2009 Bordeaux med Tryffelsvinen

Tryffelsvinen bjuder in till provning av en ansenlig mängd nollniobordeaux i stilig omgivning på Nordiska Muséet. Här skall spottas fatprover från ett trettiotal producenter, som dessutom haft vänligheten att ta med sig ett vin från en yngre årgång som referens. Det blir såklart många nollsjuor på borden, men också en del överraskningar från äldre årgångar.

Det är inte lätt att prova sådana här foster som ännu inte ens kommit i flaska. Doften handlar mest om olika variationer av purung, nyjäst frukt tillsammans med varierande halter rostade fat. Man får istället fokusera på saker som munkänsla, struktur och balans och med allt blåare tänder försöka kisa in i framtiden. För nog handlar det om potential snarare än omedelbar njutning även om somliga fatprover faktiskt är rätt svårspottade redan nu.

2009 är rediga grejer! Så sammanfattar man enklast dagens intryck. Årgången lever upp till all hype som redan omgivit den. Så gott som samtliga de här fatproverna har en generös yppig fruktighet parad med lysande struktur med mogna, klassiga tanniner och fräscha syror som tillsammans borde innebära ett långt liv och en synnerligen vacker ålderdom. Men trots den generösa frukten upplevde jag inte de här smakproven som något annat än Bordeaux. Det var en del snack om höga alkoholnivåer och nya världen-frukt när primeurkampanjen härjade som värst i våras, men dessa viner tycks rätt klassiska, om än charmiga och generösa. Och alkoholen slår inte igenom i ett enda fall.

Den andra slutsatsen är att nollsju inte är en årgång att springa benen av sig för. Vinerna är glesa och ganska gröna, tydligt märkta av svåra förhållanden. Visst finns såklart en hel del producenter som gjort det mesta möjliga av årgången och fått fram goda viner, men till vilka priser? Och så var man där igen. Det går knappt att prata Bordeaux nuförtiden utan att komma in på priser. Själv gick jag runt under eftermiddagen och provade vinerna i lugn och ro utan att tänka för mycket på vad de kostar, men när man väl blivit sugen på att handla kastas man tillbaka in i den bistra verkligheten. Prisläget kan inte beskrivas som annat än perverst. Ja, jag vet att vi lever i en marknadsekonomi och att slotten uppenbarligen kan ta dessa priser och ändå sälja vinerna till statusjägare världen över, men ändå. Perverst. Det är bara att konstatera att många favoriter redan passerat smärtgränsen, och att jag sannolikt lär köpa mindre Bordeaux i framtiden. Skall man tro allt man läser på diverse utländska forum är det många vinälskare som nu överger Bordeaux helt och hållet. Man får anta att slottsägarna sänder en stilla bön om avsaknad av finanskriser i framtiden. Skulle de penningstinna etikettsdrickarna försvinna kanske man kommer att finna att kartan ritats om under tiden och att många nytillkomna vindrickare föredrar helt andra regioner...
________________________________

Med ett åttiotal viner provade under några timmar går det förstås inte att skriva om allihop. Bara att föra över noteringarna känns överväldigande tråkigt, och det finns garanterat ingen människa som orkar läsa eländet. Här kommer istället ett destillat i form av några av dagens utropstecken. De viner som på något sätt överraskade mest positivt, antingen med skyhög kvalitet eller bara helt enkelt över mina förväntningar.



Att utse dagens glas är inte svårt trots en radda viner av yppersta världsklass. Till skillnad från fatproverna kan man nämligen dricka 2000 Château Montrose nu, och vinet imponerar på ett rent gåshudsframkallande sätt. Sagolik, vidöppen doft med elegant blommighet över en tät väv det inte är så enkelt att dra enskilda trådar ur. En komplex, samlad och harmonisk doft jag kan sniffa på hela dagen - fantastisk, jordig bordeauxparfym om än ännu inte med så långt gången mognad. I munnen får man ett mästarprov i grenarna balans och klass. Åh, vilken munkänsla, vilken viktlös tyngd, vilken längd, vilka sammetstanniner. "Den är perfekt" hörs T mumla med andakt i rösten. Massor av kraft men ändå så läskande och lätt på foten innan allt avslutas med en av de längsta eftersmaker jag stött på. Mineralerna slår gnistor kring smaklökarna samtidigt som munnen lämnas i ett tillstånd av innerlig lycka och en ren, fräsch känsla som inbjuder till en bit mat och en klunk till. Stor, magnifik Bordeaux, en av de bästa jag någonsin druckit. För dricka är vad man måste göra, det här är omöjligt att spotta. Och förlåt mig, men jag var tvungen att slinka förbi bordet en gång till före hemgång. Jodå, det gick bra att få påfyllning... (97-98)

(Fast 2009 Montrose går förstås inte heller av för hackor. Vinet formligen exploderar i munnen i ett svalt moln av tät, lyxig mörkfrukt samtidigt som helheten är förunderligt balanserad med silkiga taninner och ett fräscht lyft av syrorna, massor av mineraler och lakrits i eftersmaken. Jag älskar att känna det här vinet i munnen, en så gott som perfekt purung Bordeaux. Vem vet, kan mycket väl överglänsa nollnollan med lagring. (96++))
_________________________

Dagens bästa nollsjua då? Helt klart 2007 Château Haut Bailly med sin tillgängliga nos av salmiak, grispiss, blommor, cassis och kommuntypisk jordighet. Fin och fräsch i munnen, med en tät och stabil mitt och ett långt, välbalanserat, mineraliskt slut. Inget glest eller grönt här inte, bara läskande charm. (91).

(Nollnian förstås större i alla avseenden, tätare, längre, maffigare men samtidigt så fin elegans. Allt tycks finnas på plats för riktiga stordåd. (95++))



Dagens bästa nollsexa? Jo, 2006 Château Léoville Poyferré. Visserligen inte i överväldigande konkurrens, men jag gissar att det här vinet inte skulle ha några problem att hävda sig i en stor tungviktsmatch. Rackarns, så fin! Rent förförisk, öppen doft med massor av småslampig Saint-Julien-frukt med jordgubbar och crème de cassis, tillsammans med lakrits och jordtoner. Klassisk struktur i munnen med mogna tanniner och en ypperlig mineralkaraktär i den långa eftersmaken. Ungt, men det här gör inte ett dugg ont att smaka nu. (93-94)

(Men återigen är det syskonflaskan som verkligen får klockorna att stanna. 2009 Léoville Poyferré har en tät, tät doft som får hjärnan att skicka blåvioletta associationer. Lyxig frukt med lakrits och violer på toppen, maffigt och primärt i munnen men ändå med den där sköna sensuella Saint-Julien-känslan. Tät, urlång, mineralisk. Bara att vänta. Bravo! (96++))



Dagens bästa Pauillac? Château Pontet-Canet är en stor favorit, som man väl snart får säga adjö till av rent ekonomiska skäl. Tryffelsvinet vill ha 1464 kr flaskan (+ moms) för nollnian om man köper en låda om 12, och även om man kan hitta bättre priser på annat håll börjar det svida rejält. Men gott är det. Nollnian har en snyggt samlad doft med mörkfrukt, mynta och stensöta, och så skogiga aromer av färsk svamp. Smaken bjuder på massor av ihoprullad kraft, men samtidigt en så oantastlig mineralisk balans att man måste le. Vilken underbar svalhet bredvid all frukt, vilka ursnygga tanniner! Helt lysande, sannolikt ett av slottets bästa viner någonsin. (96++)

Som referensvin häller Mélanie Tesseron årgång 2002. Jag har länge funderat på att öppna en flaska, så tack för titten. Ganska utvecklad doft med rostbiff och tobak under cassisen, och så lite årgångstypiska drag av stjälkar och blomblad. Balanserad och slank i munnen med fina mineraler och bra längd, men samtidigt lite kantig fortfarande. En jättefin och typisk nolltvåa, men jag låter nog mina flaskor ligga lite till. (91)



Dagens bästa högra stranden? 2009 Château Angélus kniper förstaplatsen med en hårsmån, men det blir jämnare än man kunnat tro på pappret. Angélus charmar med sin opulenta, charmiga stil där frukten har visst likörtycke och drar mot macererade körsbär, och struktur och längd är förstås av yppersta världsklass (95-96++) men 2009 Château Gazin bjuder oväntat hårdnackat motstånd till en bråkdel av priset. Det här är en underbar Pomerol med riktigt lyxiga fat och en kärna av plommon, fudge och lakrits. Sanslöst fin munkänsla med sammetstanniner och den där paradoxala svala generösa fruktigheten alla dessa nollnior uppvisar i mer eller mindre uttalad form. Lång, mineralisk avslutning. En riktigt glad överraskning, även om nollettan redan visat vad slottet förmår. (94++)



Dagens total make-over står 2009 Château Cantemerle för. Det här slottet betecknar jag som ganska klassiskt i en tämligen slank stil som i svårare år kan bli nästan väl mager. Ofta bra men aldrig stort, en perfekt bruksbordeaux i rimlig prisklass. Det är svårt att inte gapa av förvåning när näsborrarna möts av en modern, sötfruktig doft med björnbär. Fortfarande balanserad men det här känns som ett så totalt stilskifte att det inte bara kan förklaras av årgången. Vi måste fråga, och jodå. Representanten bakom bordet meddelar glatt att man medvetet ändrat skördeuttag och källarmetoder på jakt efter en mer modern, tillgänglig och frukttät stil. Det blir intressant att se hur kommande årgångar faller ut. Parker tycks i alla fall göra vågen redan nu... (90-92?++)



Dagens bästa budget? Ja, budget är förstås fel ord men i dessa sammanhang så...
Utöver Gazin så var det flera favoriter i rimlig (nåja...) prisklass som skickade upp mungiporna. Och det är väl mer sannolikt att man kommer över några av dessa slott än 2009 Angélus. Ta 2009 Château Giscours till exempel, som måste vara bland det bästa man gjort på slottet. Primär förstås, men med ovanligt mycket förförisk kraft och närvaro i munnen samtidigt som man inte tullat för mycket på elegansen. Klockren struktur med mogna tanniner, bra lyft, mineraler. (92-93++). 2009 Haut Bages Libéral bjuder på fin fatkrydda och en god, utfyllande mittsmak med finfin Pauillac-känsla. Till rätt pris så... (91-92++) Även 2009 Clerc Milon imponerar med sina läskande syror och sitt långa mineraliska slut. Visserligen en smula kantig med några av dagens tuffaste tanniner, men borde bli riktigt fin med lagring. (92-93++) Jag tyckte Clerc Milon var bättre än d'Armailhac (som dock inte var dålig) som hälldes vid samma bord, vid närmare eftertanke har nog så varit fallet senaste åren. Möjligen kan Smith Haut Lafitte fortfarande kännas som ett relativt budgetalternativ. Nollnian var slottstypiskt framåt i öppen, mörkfruktig stil med björnbär, körsbär och crème de cassis tillsammans med aningen frän fatbehandling med ammoniak och bonniga aromer. Rätt modern i stilen, men med struktur och balans. Trots lite sötare framtoning i frukten blir det inte tjockt eller tungt. Jag gillar verkligen det här slottet. (94++)

Puh. Tack till Tryffelsvinen och alla producenter för en härlig bordeauxprovning. Om inte annat så är det skön upplevelse att få ett sådant här tvärsnitt av årgången serverad.

Bordeauxprovning hos Munskänkarna

Så har man då äntligen poppat sitt munskänkskörsbär! Och det gav mersmak. När Finare Vinare bjuder in en att följa med på Bordeauxprovning tackar man så klart inte nej. Årgång 2001 stod på programmet och vinerna provades halvblint där man på förhand fick reda på att Ch Plince och Ch Malescot St Exupéry skulle provas tillsammans med några andraviner: Ch Mondot, Les Pagodes de Cos och Sarget de Gruaud Larose. Efter en intressant och initierad inledning av den sympatiske provningsledaren Ulf Svahn kom flighten på borden. Vinerna provades under tystnad även om jag inte kunde låta bli att utbyta några ord med Finare Vinare.

Vin nr 1. Blåröd färg med en klar kant. Medelstor doft av plommon, körsbär, liten söt likörton. Riktigt sträv smak med lite gles mitt och slut, dock lite längd. Inte så dumt men heller inte riktigt bra. Smakar högra stranden och jag gissar på Ch Mondot. Facit: Ch Mondot.

Vin nr 2. Blåröd färg med en minimal dragning åt brunt. Doftar mer cabernet är föregående vin med svarta vinbär, lite grön paprika, något ceder, jord. Tydligare ek än i första vinet. Gräddkola! Doften kändes lite knuten. I munnen mindre ihåligt än förra vinet och inte lika strävt. Medelfylligt och gott. Min gissning är vänstra stranden och Pagodes de Cos. Facit: Les Pagodes de Cos. Det här går ju som en dans ;-)

Vin nr 3. Samma färg som vin nr två. Även doften är hyfsat lik tvåans, fast kanske lite mindre av allting. Jag hittade både vinbär, blyertspenna och jord samt en liten blommighet/parfymerat inslag. Mindre ekprägel. Munkänslan är slankt medelfyllig, läskande. Mjukare än tvåan. Det här känns som en klockren representant för vänstra stranden och jag gissar Sarget de Gruaud Larose. Facit: Ch Plince. D'oh!

Vin nr 4 bjuder på en doft av salmiak, hästskit, grönhet och ett lite parfymerat inslag som för mina tankar åt tvål eller tvättmedel. Det finns lite odefinierbar mörk frukt i bakgrunden som är svår att sätta fingret på men helhetsintrycket är unket och orent. Smaken är lite bättre än doften men inte mycket. Snipig och utan charm. Ett riktigt dåligt vin i min smak. Jag gissar på Ch Plince enligt uteslutningsmetoden och kanske pga lite fördomar mot slottet i sig. Facit: Sarget de Gruaud Larose. Där ser man. Det kanske ligger något i Parkers åsikt om att slottet är lite på dekis senaste åren. Det här är inte ok, inte ens som andravin.

Vin nr 5 räcker det med att sniffa på när det kommer på bordet för att leendet skall sprida sig. Det här är verkligen huvudet högre än de tidigare vinerna. Färgen är mer bruntingerad än de andra. Doften är stor och läcker med svarta vinbär och snygg fatprägel parat med en blommighet som jag inbillar mig placerar oss i Margaux. Smaken är utmärkt god med fin bärighet genom både början, mitt och slut där ett finmaskigt nät av mjuka tanniner möter upp. Kanske inte så bra att tårna krullar sig, men solkart bäst i flighten i min smak och jag gissar på Malescot. Facit: Ch Malescot St Exupéry. Där satt den.

Kommentar: Kul provning och fantastiskt fint ordnat. Jag blev mycket imponerad av den effektivitet och proffsighet som präglade hela arrangemanget, till och med serveringstemperaturen på vinerna var bra trots 75 deltagare. Det kanske är dags att bli Munskänk? Personligen hade jag gärna provat själv lite längre tid innan det var dags för genomgång, men de flesta var nog nöjda med tiden. Jag hade också för egen del gärna fått vinerna helt utan kommentarer från provningsledaren, nu kändes det som att man kanske satt och letade efter den kaffedoft som skulle finnas i Pagodes eller den strävhet som sades prägla Mondot. "Facitletande" är mycket tråkigare än att börja från noll med egna smaklökar tycker jag. Det känns också lite symptomatiskt för bordeauxmarknaden i Sverige och internationellt att man talar om skillnader och särdrag hos olika slotts förstaviner, men dricker de betydligt sämre men ändå hyfsat dyra andravinerna. När jag själv handlar väljer jag mycket hellre ett förstavin från ett mindre prestigefyllt slott för samma pengar om det går, även om jag såklart också begriper att man i sådana här sammanhang får nöja sig med vad som har passerat på monopolet senaste åren. Vad gäller mina egna gissningar så påmindes jag igen om hur svårt jag ofta har att skilja högra från vänstra stranden, men det är inte så lätt alla gånger. Plince överraskade positivt medan Svarte Petter blev Sarget de Gruaud Larose, vilken besvikelse.

Efter provningen ville vi dricka mera vin och hamnade på vinbaren.
2004 Raveneau Chablis 1er cru Forêt var blekgul och bjöd på en stor intensiv doft av gula äpplen, sparris, citrus och mineraler. Smaken var otroligt koncentrerad med lite fet munkänsla. Kartigare än doften med mer av gröna äpplen och ostronskal. Lite rondör jag antar kommer från försiktig eklagring men samtidigt riktigt frisk och med en lång eftersmak. Wow, vilket vin! En av de bästa Chabliser jag någonsin druckit. Min första Raveneau och den levde verkligen upp till ryktet. Fantastiskt gott. Var kan jag köpa det här?

2005 Alain Graillot Crozes-Hermitage La Guiraude gick ju inte att låta bli efter att ha smakat standardcuvéen. Otroligt tät mörkt blåröd färg med stor typisk doft av ung syrah: blåbär, björnbär, lakrits, kryddor, oliver och lite gräddighet. Mycket av allt. Sedan tog vi första klunken...Whooah, who let the tannic monster out, who, who, who? En brutal tanninattack sveper in och klär ut tänder, munhåla och tunga. Fullständigt galet sträv. Fast gott på ett masochistiskt sätt. Skall man jämföra med standardcuvéen så är de väldigt lika i doft och smak, möjligen finns lite mer av allt i La Guiraude men ingen jätteskillnad. Men de där tanninerna... Jag föredrar nog standardcuvéen i den här årgången; den vågar man iallafall dricka innan barnen tar studenten.

2004 Aalto PS avslutade kvällen. Jay Miller delade ut 98 poäng för Wine Advocate. Vinbarens kunniga och trevliga sommelier påstod att det var gjort på Cabernet Franc vilket vi hade svårt att tro. Otroligt maffig doft med en komplex blandning av mörka bär: plommon, körsbär, blåbär och lite russin. Mycket fat med vanilj och choklad samt en hel del kryddor och lite medicinala toner. Lysande god doft! Smaken är otroligt tät och lite eldig med fantastisk koncentration och längd. En hel del finmaskiga mogna tanniner möter upp, som att slicka på sträv sammet. Urgott och superbra! Smak- och doftprofil påminner en del om Emilio Moros Malleolus på steroider, och visst är det Tempranillo/Tinto Fino vinet är gjort på?

2002 Château Phélan Ségur

Denna torsdagsmiddag med svärfar som bonusgäst tyckte jag behövde en enkel men habil Bordeaux. Senast vi drack denna Saint-Estèphe var vi inte helt överförtjusta, men ikväll utan förväntningar känns det plötsligt som att vinet presterar mycket bättre. Doften är klassiskt Bordeauxskräddad med svartvinbärsjordighet och grön paprika men känns konstigt nog lite varmare och inte lika grön som sist, även om det fortfarande finns lite inslag av aska. I munnen är vinet trevligt medelfylligt och läskande med en god hyfsat mjuk eftersmak med viss längd. Visserligen fortfarande lite vattnig men riktigt gott. Bordeaux som det skall smaka! Ett mycket positivare intryck än senast - undrar om det beror på förväntningar, flaskvariation eller svärfar?

Nu blir det italienska viner, och inte minst riktigt kaffe ett tag eftersom vi åker till Rom.

2002 Château Phélan Ségur

Ikväll äter vi en hederlig gammaldags söndagmiddag: Wallenbergare, potatismos och gräddsås. Till detta en hederlig gammaldags Saint Estèphe. Vi har tidigare provat en del 2002:or; det samlade intrycket har varit att de varit tillgängliga ganska tidigt samtidigt som de visat upp årgångens karakteristika med måttligt koncentrerad frukt och lite gröna toner. De lite större kanonerna får dock ligga till sig ett tag till.

Korken är felfri, inget sediment att tala om. Färgen är ganska mörkt blåröd. Doften är lite knuten, men blir mer generös efter några timmars luftning. Det finns svarta vinbär, jord, aska, grön paprika, tobak, och en knivsudd vanilj. I munnen återfinns mer svarta vinbär, paprika och jord med ganska vattnigt mittparti och eftersmak utan så värst mycket frukt. Vinet är slankt och syrligt och har en del tanniner men inte väldigt uttalade (å andra sidan är jag ganska tanninresistent). Vi kan fortfarande nästan smaka urgoda och löjligt tillgängliga 2004 Château Lascombes och det här är i en helt annan, mycket sämre, klass. På det hela taget helt ok speciellt tillsammans med maten, men inget vidare charmigt, och knappt värt priset. Jag tycker både Chasse Spleen och Angludet var bättre i denna årgång. Frågan är vad som händer med ytterligare lagring? Vinerna från Saint Estèphe har ju ett rykte om att vara de kärvaste och mest långsamt mognande i Bordeaux. Vi har fler flaskor så framtiden får utvisa.