Tänk om man kunde stoppa tiden. Bara frysa det här vinet i sin utveckling här och nu. Ja, jag vet att det kan sannolikt kan lagras tills barnen tagit examen och att man egentligen inte skall klunka i sig så här ung Côte-Rôtie, men vem bryr sig? För jag vet också att det med mognad kommer att bli annorlunda. Kanske inte sämre men absolut annorlunda, och för min del så är det alldeles perfekt som det är just nu, tack så mycket. Läser man för mycket tekniska detaljer kan man lätt tro att 38 månader i splitternya fat borde resultera i en fet nysågad planka i munnen, men skall man sammanfatta det här vinet med ett ord kommer man långt med elegans. Och kommer någon dragandes med benämningar som terroir, ursprungstypiskt och burgundiskt så tänker inte jag säga emot. Visst finns eken där i form av mjölkchoklad, kola och kaffeskyar, men den är så vanvettigt stiligt infattad i helheten att man knappt märker den. Var Guigal gjort av alla de där trämånaderna begriper jag bara inte. I förarsätet sitter istället massor av blommiga övertoner tillsammans med ljusa inslag av örter och barr, och så en syrahfrukt att dö för med inslag av hallon, körsbär och vinbär. Mörka inslag av bacon, tjära, medwurst och lufttorkad skinka kontrasterar på ett härligt sätt mot det ljusa och parfymerade, innan allt avslutas med kryddor hämtade från hela orienten. God dayum, det här kan mycket väl vara årets sniff...
Men som vanligt är det i munnen man hittar de tydligaste tecknen på storhet. Det här är gott på en rent fysisk nivå, klart stönframkallande. Alla parametrar tycks befinna sig precis mitt i prick för min personliga smak, från de klingande rena syrorna via den svala men intensiva munkänslan till de silkiga tanninerna. Nämnde jag elegans? Och så en veritabel explosion av mineraler i den vansinnigt långa eftersmaken. Slank och svalt, javisst, men oj så smakrikt. Vilken längd! Vilken balans!
Det här vinet sjöng redan på provningen hos Vinunic härom månaden, och fortsatte på samma knäckande sätt när det dök upp blint hemma hos Finare Vinare någon vecka senare. Att få dricka det tre gånger på så kort tid är förstås en ynnest, och banne mig om inte vinet levererar på samma sätt ikväll igen. När man njuter vinet så här i djupa klunkar på hemmaplan känns det nästan overkligt att tänka sig att Guigal uppenbarligen har ännu en växel att lägga i. Det här är Syrah (med Viognier som äktenskapsmäklare) som får en att bli alldeles pirrigt nyförälskad i druvan. (96-97)
8 kommentarer:
Oj, oj. Efter den här poetiska lovsången blir det omöjligt att hålla tassarna borta. Köpte en butelj trots att plånboken grät.
Får man fråga med vilken mat vinet matchades med (om det inte fick lira solo det vill säga)?
Mvh Jocke P
Vi drack vinet till en gryta på långkokt lammbog, kantareller, morötter, fond och en skvätt grädde, men frågan är om det inte smakade som allra godast på egen hand efter några timmar i öppen flaska.
Visst kostar vinet en slant. Men blir man sugen på påfyllning lönar det sig att kika ute i Europa. Den här flaskan klockade in under 700-lappen efter frakt att jämföra med 995 spänn på monopolet.
Ren poesi, Franko, ren poesi.
Ungefär som vinet.
Som sagt, 38 månader på ek och ändå tänkte jag inte, den enda gång jag druckit vinet, på mycket annat än terroir.
Jag tänker mig också en revisit innan en eventuell tunnel öppnar sig.
Halleleluja!
Gott är det, jävligt gott.
Claes Lindqvist berättade att Guigal köpt en ny toppvingård i Côte Rotie som i framtiden kommer att bli ett fjärde vin i LaLaLa serien. Det blir alltså LaLaLaLa, om jag förstod det rätt.
Men 2006 gick den frukten ner i d'Ampuis vilket har gett ännu en extra liten boost.
Så uppfattade jag det i alla fall.
Herregud å Halleluja vad gott det här är. Utan att då val´a "La" överhuvudtaget. 70€ är, för just detta tjut, inget annat än bingo. Vi satt här hemma och ylade som lyckliga vargar över vinets fullkomlighet. På sitt sätt kan det ha varit ett av billigaste viner jag köpt. Syrah kan mycket väl, i rätt händer i varje fall, vara det bästa som finns.
/MW
Gabriel - aha, så nollsexan är en L'Ampuis ;-)
MW - visst är det rena fyndet?
Vilken glädje att läsa detta då två små skönheter ligger hemma i källaren och väntar. Hur lång tid på karaff rekommenderar ni?
Att döma av smakproverna i vintras skulle jag bara dra korken framåt eftermiddagen, hälla av ett glas och sedan njuta flaskan till middagen. Men nu vete katten. Kolla in den här färskare upplevelsen innan du korkar upp ;-)
http://vinare.blogspot.com/2011/04/2006-e-guigal-cote-rotie-chateau.html
Skicka en kommentar