söndag 30 mars 2014

2011 Domaine Ganevat Cuvée Florine


Snacka om minimalism. Ganevats 2011 Cuvée Florine har en total renhet och precision med citrus, vita blommor och kalksten i mängder. Munkänslan är som en vit blixt med skyhöga citrustonade syror och en massa krossad sten. Knastrig längd med lite citronsorbet. Vinner stort på både en rejäl luftning och att få komma upp en smula i temperatur. Fascinerande grejer. Skön apéritif.

lördag 29 mars 2014

2011 Jamsheed Syrah Garden Gully


Vinvärlden
står aldrig stilla. Det händer grejer överallt, hela tiden. Men man kan bara springa på så många bollar, och vissa saker får man helt enkelt släppa. Jag har till exempel rätt dålig koll på Australien, men inte så förvånande händer det en massa där också. Det pratas om mer svalhet och balans, om mindre ek och om mer terroir. Ungefär samma visa som på alla andra håll alltså.

Gary Mills och hans Jamsheed har dykt upp i flödet så många gånger senaste halvåret att jag helt enkelt måste prova. Vi korkar upp hans 2011 Garden Gully Syrah och möts av en fin och väldigt druvtypisk doft, generös men ändå med ett rätt svalt helhetsintryck. Det handlar om blommor, köttslamsor, blod, grillkrydda, gummi och sval mörk frukt med en del oavstjälkade örtiga toner. I munnen en fin balans trots en hel del tryck i frukten. Friska syror, naggande tanniner, liten stjälkighet och en tydlig och god mineralisk känsla i eftersmaken. Det här är ju inget annat än svingott!

Precisionen är klockren, men samtidigt finns det lite för mycket tryck för att man skall hamna i Rhône. Fast jag hittar heller ingen eucalyptus eller aprikospuré som skulle kunna leda till min gravt generaliserade bild av Australien. Mest påminner det här mig faktiskt om en riktigt bra jänkare av modernare snitt. Är det sånt här Australien levererar nu för tiden så vill jag vara med. More please, mate.

PS. Fler svenska åsikter härhär, här och här. Lite engelska här. Och den kaliforniska juryn.

måndag 24 mars 2014

2011 Seehof Morstein Riesling Alte Reben


Känner ni? Gatorna är sopade, det doftar grus och befinner man sig i lä värmer faktiskt solen en smula. Det börjar bli vår, banne mig, och det finns väl inget som bättre får fart på rieslingsuget.

Korkskruven landar i Seehofs 2011 Morstein Alte Reben som har mått bra av ett år på rygg sedan det köptes. De tyska elvorna är ibland en aning tunga och präglade av den lite varmare årgången, och visst finns det lite tyngd även här. Det här är rätt maffiga grejer med lite tropiska drag som papaya, mango och ananas i doften utöver citrus, blommor och en liten örtkvist. Och mineraler, drösvis av dem. Från doftens krita och krossade stendamm till smakens kalkstensknister. Jordmånen skär som en laserstråle genom vinet trots en hel del kraft. Men balansen finns här; de avrundade syrorna räcker till för att bära upp frukten och alkoholen ger mest lite extra viskositet utan att sticka ut eller brännas. Eftersmaken är riktigt lång och mineralisk med en liten knorr av grapefrukt.

Smaskens i en rätt fullmatad stil som visar årgången på ett fint sätt. Ännu bättre efter några timmar i öppen flaska, och bättre till mat än som apéritif.

söndag 16 mars 2014

2012 Domaine Vincent Paris Cornas Granit 60


Jag är återfallsförbrytare när det gäller att korka upp unga viner, men Vincent Paris 2012 Cornas Granit 60 är nästan väl ungt till och med för mig. Jag börjar väl bli mesig. Ung blåröd färg, och en primär och lite bläckig doft av nyjästa skogbsbär och en del oavstjälkade toner. Vidare lagerblad, garrigue, lakrits, enbär och violer. Inget fel på ursprungskänslan här inte, men det känns som att vinet öppnar och knuter sig lite om vart annat under kvällen. Det är väl möjligt att det kanske helt stänger ned inom kort.

Den riktiga drickglädjen vill inte riktigt infinna sig, men det beror inte på stilen som är högst sympatisk och transparent. De rafsande tanninerna har en finkalibrig taktil känsla, syrorna sitter på plats, den purunga frukten är skinande ren, och det finns en fin, stenig känsla av plats och ursprung. Men det spretar en smula, och det finns en stjälkbitterhet i svansen som behöver tid.

Utan tvekan riktigt hög kvalitet, och en väldigt tilltalande stil. Men nästa flaska får ligga till sig.

torsdag 13 mars 2014

2011 Domaine Tissot Arbois La Mailloche


Sakta nu... ödmjukhet... låt vinet komma till dig... lyssna på vad det har att säga.

Det må låta som klyschor, men det är värt att påminna sig ibland. Kanske speciellt om man dricker viner i en stil som ligger lite bredvid den man är van vid. Sedan kan det handla om allt från überfruktiga aussies, osvavlade naturviner, polerade Napa cabs eller oxidativa grejer från Jura. Ödmjukhet. Ibland tycker jag den glöms bort en smula när man läser alla åsikter om vin därute.

Fast Domaine Tissots 2011 La Mailloche är inte direkt några konstiga, svårbegripliga grejer. Här får man en finlemmad nyansrik doft av blommor, citrus och massvis av kritiga mineraler. Smaken är lång och stenig med citrustoner och alldeles strålande syror; bättre än hos de flesta elvor från Jura jag har provat (även om de inte är så många). Riktigt fin längd och ett energiskt, upplyftande och knastertorrt helhetsintryck. Som sagt inga konstigheter alls...

...om man bortser från några små toner av nötter, bokna äpplen och en liten touch av jästig äppelcider. Rent av lite torkad skinka, eller det kanske bara var tillbehöret. Nu är ju det här vinet uppfostrat ouillé, det vill säga i kontinuerligt upptoppade fat, så någon oxidation skall det inte handla om även om det är lätt att skylla denna arombild för just detta. Kanske ett nybörjarfel.

Just sådana sherryliknande aromer brukar kunna vara en deal breaker för somliga. Fast i ärlighetens namn är de inte särskilt framträdande i det här vinet som framför allt handlar om lyft, friskhet och steniga mineraler. De finns där bara som en liten extra krydda som skvallrar om att det här vinet nog bara kan komma från en plats.

Ödmjukhet, ja. Fast när det gäller vindrickande kan man nog aldrig komma ifrån regel nummer ett: om vinet är gott eller inte. Och det är det här. Gott som tusan faktiskt, i en stil som känns lätt beroendeframkallande. Måste dricka mer sådana här grejer.

fredag 7 mars 2014

2 x 2012 Au Bon Climat


Vissa viner är det först efter ett tag som man inser hur goda de egentligen är. Nu var jag förstås rätt positiv redan i den där posten i oktober, men vi har druckit ett gäng flaskor av elvan sedan dess både på hemma- och bortaplan och varje gång nästan hajat till hur jäkla gott vinet är i sitt rätta sammanhang till bords. Nej, det är fortfarande inte den bästa chardonnay som någonsin gjorts, men det har en urskön karaktär och balans.

Nu i marssläppet dök det upp en handfull nya bekantskaper från Jim Clendenen och hans Au Bon Climat. Vi korkar upp instegen.

2012 Santa Barbara County Pinot Noir inleder med en sval, rödtonad doft med lite gröna undertoner av gräs och hö. Fortfarande påfallande ungt med lite utanpåliggande malolaktiska drag av gräddkola, men med luft tittar mer kryddor fram. Smaken är rätt slank för att inte säga lite gles i en rätt ungkärv stil. Det är svalt och rent utan uppenbar ek, och jag förstår precis vilken stil man eftersöker, men tyvärr upplevs vinet i nuläget som lite väl kort och enkelt för att locka till merköp. Här känns det spontant som att man vill upp i pris för att se vad Clendenen kan göra med pinot noir, men vem vet? Kan kanske överraska med något åt på rygg.

Då är 2012 Chardonnay Santa Barbara County på en annan nivå. Större doft, mer djup och mer komplexitet med lite mineral och framför allt en fin sur lie-ton av jästfällningen. Visst, vi snackar fortfarande pur ungdom med massor av gråpäron i doften, men det här är en riktigt god kalifornisk chardonnay med fina proportioner och en härlig avvägning mellan svalhet, tropisk frukt och återhållna fat. God, frisk smak med citronsorbet och lite ungdomlig grapebeska. I nuläget kanske inte riktigt lika givande som elvan, men kommer sannolikt att vara minst lika god på bara kort tids sikt. Klockren balans, här blir det påfyllning!