söndag 27 juli 2014

2012 Birichino Malvasia Bianca


Kul grejer i glasen ikväll! Vi fortsätter att jobba oss igenom de småskaliga grejerna från Birichino och har kommit fram till deras Malvasia Bianca. Kaliforniska tolkningar av syditalienska druvor är knappast något man plockar blint (tro mig, jag försökte med grannen), men den som är intresserad kan kolla in lite sköna vingårdsbilder här. Själv vete katten var jag hade hamnat, sannolikt i en rejält aromatisk druvsort som gewürztraminer med tanke på doften som är stor och parfymerad med litchie, blommor, fläder, jasminte, päronsoda och citrus.

Det läckra är att alla de där söta, parfymerade associationerna tvärvänder i smaken, som är knastertorr och tämligen slank med fina syror. Munkänslan känns snarast stenig och frisk utan jobbig tyngd. Det är som vanligt med Birichinos viner - absolut inte stort, men vansinnigt charmigt. Det smakar alldeles lysande på egen hand i den varma kvällen, och det gör sig dessutom riktigt bra till mat. Ikväll en blandning av sötma och sälta och kanske högt och lågt: stora räkor, Martellis toskanska premiumpasta och Paolo Robertos färdiga pastasås med mascarpone, honung, saffran och pinjenötter. Smakens.

lördag 26 juli 2014

2011 Domaine de la Côte Sta. Rita Hills


Efter en diet av uteslutande franska viner de senaste veckorna känns det skönt att återigen smaka Kaliforniens mylla. Jag har provat premiärårgången av Domaine de la Côtes Sta Rita Hills vid ett flertal tillfällen sedan besöket hos Sashi Moorman för ganska precis ett år sedan, men det här är faktiskt första gången vi sträcker ut med en hel flaska på hemmaplan.

Vad kan man egentligen säga som inte redan är sagt? Av elvorna från DDLC är denna cuvée den jag helst dricker nu. Här rör det sig bara om femtio procent stjälkar, och medan vingårdsvinerna känns en smula återhållna för tillfället har det här vinet nu hittat samma öppna, charmiga intryck som det hade från tank. Doften är sval, inbjudande och ruskigt druvtypisk med kryddor, en massa läckra skogiga nyanser, och en skinande ren fruktkorg bestående av hallon, jordgubbar, rabarber och blodapelsin.

Smaken är slank, med en god struktur och en fin mineralton i svansen. Härlig svalka i hettan, helt utan en massa kladd eller fatrost. Eftersmaken är fokuserad och precis med höga syror och ombjudningar av blodapelsin. Svingott.

torsdag 3 juli 2014

2005 vs. 2007 Domaine de la Janasse


Dags att se var några kompisar från förr befinner sig i nuläget. Vi värmer upp inför sommarens provenceresa med grillade lammspett med massor av örter och vitlök. Tillbehör i form av ratatouille och nybakad baguette. Det här är mat som brukar ta fram det bästa hos en Châteauneuf-du-Pape.

2005 Domaine de la Janasse ser rätt mogen ut, med en rödbrun färg. Doften är till en början en smula källarmuggig, med nästan lite portliknande drag av torkad frukt och fikon, rent av lite russin. Dessutom mognadstoner av farinsocker, och lite träiga drag av bastubänk. Vinet känns rätt utvecklat, men med luft blir helheten dock paradoxalt nog fräschare, med mer av örter, blommor och varma stenar. Russinen byts ut mot mer tydlig kirschlikör, speciellt i smaken som för övrigt bjuder på mjuka, ganska avrundade syror och en örtig, anistonad värmeknorr i avslutningen. De årgångstypiska tanninerna finns där, men de har blivit ganska så vattenkammade under åren på rygg. Balansen är ok, även om hela kostymen är stor och fyllig.

2007 Domaine de la Janasse har ett klart ungdomligare utseende, och en både större och friskare doft. Här handlar det om cassis och kirsch, grillat kött, lavendel och viol, lakrits och kryddiga, lite rökiga drag av ek, som ett brinnande vedträ. I jämförelse med nollfemman vrider smaken upp volymen till elva - här får man mer frukt, mer kraft, mer anis och mer efterbrännkammare. Vinet är stort och bullrigt, med mer märkbar alkohol, men accepterar man den här stilen får man ändå säga att det funkar helt ok.

Runt bordet är det ingen tvekan - nollsjuan landar klart bäst och tar givetvis slut först. Själv tar jag också helst ett extra glas av den. Jag gillar inte vart nollfemman tycks vara på väg - de där övermogna dragen av russin och fikon lär väl knappast bli mindre med åren? Ändå är vinet absolut inte för gammalt, och det svarar väldigt bra på luft. Möjligen kan det överraska med ytterligare lagring, men fan tro't. Allt kokar väl som vanligt ned till hur mycket man gillar den här stilen. För egen del måste jag tyvärr konstatera att de egna smaklökarna återigen tagit ett kliv bort från sådana här maffiga, mörka grejer.