fredag 15 februari 2013

2003 Clos des Papes


Nu är det dags att dricka 2003 Clos des Papes. Vinet har gått i mål men springer fortfarande ärevarv, och lär väl kanske fortsätta att göra så en tid. Samtidigt är det svårt att tro att det finns någon annan väg än ned härifrån. Vi har följt det här vinet med jämna mellanrum under åren. Det har aldrig genomgått någon bråkig, sluten fas, däremot har lite babyhull försvunnit på vägen. Ikväll handlar det om en harmonisk upplevelse, där tanninerna som tidigare upplevts som något kantiga inte bråkar det minsta, åtminstone inte till maten. Alkoholen har också dragit sig undan, medan syrorna fortfarande finns där. Och doften är snudd på sagolik med garrigue, blommor och blod. Frukten har alltid vinglat på gränsen åt det russintonade, men landar som vanligt på säker mark. Det är riktigt gott, och ruskigt snyggt jobbat i en så stekhet årgång som 2003. Perfekt att njuta nu. (94)

söndag 10 februari 2013

2009 Passopisciaro


Goda grejer det här, i en rödlätt burgundisk stil. Jordgubbarna får sällskap av några maraschinokörsbär, och så kött, tobak, gröna örter och blommor. Slank munkänsla med fina syror, men skall man komma med någon invändning så känns vinet lite ungkartigt och klingar aningen ihåligt. Sannolikt fyller det ut en smula med lite mer tid på rygg. Och det går absolut inte att gnälla på vulkanmineralerna i eftersmaken, riktigt läckert. Ett snyggt bygge signerat Andrea Franchetti som man gärna dricker igen (91)

PS. Nyhet nu i februari, gott om flaskor kvar.

fredag 8 februari 2013

2010 Hirsch Vineyards Pinot Noir San Andreas Fault


Vi korkar upp ännu en februarinyhet i form av Hirsch Vineyards 2010 PN San Andreas Fault från svala Sonoma Coast. Detta är första årgången med nye vinmakaren Ross Cobb vid rodret. Cobb förefaller vara en man med ett stadigt öga på Bourgogne och sägs av en del göra bland de bästa och mest eleganta pinotviner man kan hitta i Kalifornien.

Blint vete katten om jag inte hade hamnat i Frankrike. Doften är oerhört burgundisk och rätt fascinerande trots sin ungdom. Det är körsbär och granatäpplen tillsammans med sjöbotten, lite undervegetation och försiktiga fatkryddor. Skönt sniff!

Smaken är lätt på foten med apelsinsyror och en sval, osöt munkänsla helt utan hetta (13,0%). Tanninerna har en snygg, finkalibrig taktil känsla, men möjligen kan man anmärka på att vinet känns väl ungt och inte riktigt fyller ut kostymen helt. Med luft tar dock eftersmaken ut en fin längd och klingar kvar en bra stund. Gott, slankt och tämligen elegant, men här finns nog mer att hämta om man väntar en smula. (91+)

lördag 2 februari 2013

2008 Castello dei Rampolla Sammarco


Säg cabernet sauvignon och Toscana och jag gissar att de flesta av oss tänker på ett internationellt stajlat, helproffsigt vin. Självklart uppfostrat i nya franska fat och gärna med suffixet -aia i namnet. Jag trodde Sammarco sållade sig till mängden av italienska bordeauxblandningar, och en gång i tiden var det kanske så. När man började göra vinet var det med tydlig inspiration från Sassicaia, och ännu tidigare hade man även sålt druvor till Antinori.

Men saker är på gång hos Rampolla som drivs av bror och syster di Napoli. De var bland de första att ställa om till biodynamisk odling i mitten av nittiotalet, och de senaste åren har präglats av en omställning till nya metoder i jakt på ännu bättre viner. Man har successivt minskat ned på eken, men nu tar man ett kliv till. Eller vad sägs om en övergång till cementankar och amforor från och med årgång 2009? Får det lov att vara lite osvavlad sangiovese, jäst och uppfostrad i amfora? Och när vi snackar deras dyraste, mest prestigefyllda cabbe Vigna d'Alceo? Japp, amfora igen. Inte direkt vad man förväntar sig av en Super Tuscan.

Det där är ju företeelser som kan få etablerade vinjournalister att tugga fradga, samtidigt som de utlöser pulshöjning och fuktig blick hos hipstersommelierer från Södermalm till Brooklyn. Själv är jag mest intresserad av att veta om vinerna är bra. Och skall man tro Antonio Galloni är det här rediga grejer. Han formligen öser lovord över de två senaste årgångarna av Sammarco, som han sätter på en helt annan nivå än tidigare. Nollåttan får med sina 98+ poäng faktiskt högst betyg av alla toscanska nollåttor, och hamnar således före Sassicaia, Ornellaia, Solaia, Masseto, Redigaffi och hela bunten. Visst vill man smaka?

Man får nog hålla med Galloni om att det här är rätt speciella grejer. Ja, det här är helt enkelt ett av de intressantaste cabernetvinerna vi har druckit på ett tag. Här finns inget kladd eller bråk från eken, bara renhet och en känsla av att vinet tagit raka vägen från druva och jordmån till glas. Det låter som en riktig klyscha, men det finns inget bättre sätt att beskriva det. Nosen är vansinnigt vacker med rödlätt cabernetfrukt, mint, nyklippta örter, blommor och så en ytterst försiktig fatkyss med ljus tobak och kryddor.

När vi smakar är det återigen ord som renhet och elegans som poppar upp. Munkänslan är underbar, ung men ändå harmonisk redan nu. Finlemmad men fullmatad, med ursnygga, finmaskiga druvtanniner. Och vilken längd! Eftersmaken hänger kvar en lång stund och är så full av mineraler att den nästan känns salt. Allt handlar om druva och jordmån, det behöver inte vara svårare än så. Ett fantastiskt vin.

PS. Dök upp i gårdagens nyhetssläpp. Importören Vinovativa har fått hit 180 flaskor, och det till ett pris som sannolikt är bland de lägsta i hela Europa. Bravo!

2009 Château Poujeaux


Vi backar bandet två och ett halvt år. Under en eftermiddag på Nordiska Muséet provade jag mig igenom ett åttiotal fatprover från Bordeaux årgång 2009. Och vilka prover det var! Ren, generös frukt parad med härlig struktur och klockrena syror, utan att alkoholen slog igenom i ett enda fall. Jag var helt tagen av dessa underbara viner i vardande.

Vintern 2013 sitter jag och kliar mig i huvudet och undrar var kärleken tog vägen. Nej, jag har inte dragit korken ur åttio nollnior, men ett par stycken har det hunnit bli även om jag inte orkat blogga om alla. Senast härom veckan var Niklas generös nog att bjuda på två smakprover från högra stranden, och jag fattade ingenting. Vinerna var varma, blurriga och tunga. Skall inte ett stort år visa mer än så här även om vinerna är unga?

Ikväll smakar vi 2009 Poujeaux för första gången. Det här är ett av mina favoritslott. Nollåttan är så galet god att bara korka upp och hälla i sig att den till och med fått två poster. För säkerhets skull lägger vi upp en riktigt straffspark på tallrikarna i form av en klassisk steack frites.

Och det är klart att inte Poujeaux missar målet. Men det är lite av en strumprullare som går stolpe in. Till en början är doften mest bullrig och fatig, och rymmer till och med lite snudd på volatila toner bland all choklad och kafferost. Men med luft mejslas lite mer klassiska ursprungsdrag fram, som jord och violer. Frukten är stor med diffusa konturer, något som även återkommer i smaken. Vem katten har jävlats med skärpedragningen? Nollnian har alls inte samma precision eller ens längd som nollåttan, och volymen är mycket mer uppskruvad. Munkänslan är bred med en känsla av rätt låga syror under den fluffiga frukten, och en lite besvärande beska i slutet. Återigen är det karaffen som räddar situationen. Med luft lyckas vinet hitta mer harmoni och landa i ett godkänt betyg, även om de riktiga ovationerna uteblir.

Jag tror ändå på nollniorna. Jag kan inte glömma de där underbara fatproverna, och hoppas att vinerna kommer att hitta tillbaka till den formen med lite lagring. Det är nog bara att vänta en smula. Sannolikt återkommer passionen i vår relation då, men just nu sover en av oss på soffan...