onsdag 31 oktober 2012

2005 Copertino Rosso


På min arbetsplats är det inte många som känner till mitt liv som anonym garderobstyckare på nätet. Däremot börjar det bli väl känt att vin är min stora passion. Och när ämnet kommer på tal infinner sig också ofta följdfrågan om jag inte kan rekommendera något riktigt gott vin, helst något som kan köpas samma dag. Och just det, det skall helst inte kosta mer än max en hundralapp.

Vad brukar ni svara på den frågan, kära vinidioter där ute? Sanningen är ju att jag nuförtiden så gott som aldrig köper några viner ur ordinarie sortimentet runt hundralappen, och att jag därför har rätt dålig koll på vad som finns på hyllorna. Jag brukar ursäkta mig med att jag är rätt nördig i mitt intresse och mest handlar utomlands, eller viner i högre prisklasser främst från tillfälliga släpp. Ibland blir det allmänna diskussioner om monopolets sortiment, eller att man får vad man betalar för. Det är sällan någon blir provocerad eller snackar om vinsnobberi, de flesta brukar köpa liknelser som att riktigt musikintresserade personer sällan lyssnar på Smurfhits, eller att litteraturvänner oftast har tagit sig bortom Harlequin-pocketböcker. Men den där frågan brukar hänga kvar. Ett gott vin, som finns på systembolaget. För max hundra spänn. (Senast drog jag till med Guigals Côte du Rhône).

Ikväll äter vi middag hos farmor och farfar och i glasen landar (öppet) ett vackert vin, helt transparent i inbjudande rubinröd färg. Doften bjuder på en del läckra mognadstoner med läder, och så lakrits, körsbär och lite torkade frukter. Visst kan man önska sig en hel del när det kommer till djup, koncentration och längd, men syrorna sitter där de skall och det är gott och klunkbart på ett väldigt italienskt vis.

Nästa gång skall jag svara Copertino, och då har mina kollegor dessutom trettioen spänn över på den där hundralappen att lägga på nästa vinupplevelse.

2009 Château Lilian Ladouys


Nollniorna från Bordeaux står just nu som spön i backen i nyhetssläppen varje månad. Vi fortsätter att göra små nedslag här och där. Denna gång handlar det om 2009 Lilian Ladouys, ett slott som precis som många andra anses ha gjort sitt kanske bästa vin någonsin i denna hajpade årgång. Samstämmigheten är snudd på total hos både Robert Parker, Wine Spectator, Neal Martin och den numera frifräsande James Suckling. Här snackar vi outstanding! Minst!

Och jag fattar ingenting. Ja, det här kanske blir ett enastående vin någon gång i framtiden, men för egen del vill jag gärna ha lite tydligare wow-indikationer redan nu. Visst, det här är förstås väldigt ungt, men jag får ingen feeling alls. Frukten är varm med plommon, körsbär och svarta vinbär men utan tydlig definition. Vidare massor av söt ek, som tillsammans med lite malolaktiska drag av gräddkola tynger ned helheten rejält. Det doftar internationellt och opersonligt, och det är inte lätt att hamna i Bordeaux överhuvudtaget, än mindre i Saint Estèphe. Jag sitter verkligen och letar försonande egenskaper där det enda som dyker upp är lite piptobak, ännu en fatmarkör.

Det kommer knappast som någon överraskning att smaken fortsätter i samma stil. Den är ung, lite kantig, frukt- och eksöt, även om syrorna är adekvata och balansen finns där. Nej, det här är inget haveri, bara fruktansvärt slätstruket och tråkigt. Här finns gott om koncentration av den blurriga frukten, men inte tillstymmelse till mineralitet eller ens personlighet. Gaah.

Jag köpte några flaskor i augustisläppet baserat på alla fina omdömen. Två är nu urdruckna med samma nedslående resultat. Resten får väl ligga där de ligger med hållna tummar. Mot nya upplevelser istället.

lördag 27 oktober 2012

2009 Montevertine


Man kanske skulle döpa om bloggen till Stofilen? Jag tycker ju om ohippa gubbviner från Bordeaux, gillar old-school jänkare som Dunn, Togni och Ridge, och kan bli knäsvag av traddonebbiolo från adresser som Roagna och Burlotti. Från châteauneuf-du-pape dricker jag helst gammeldags producenter som Vieux Donjon, Charvin och Pégau, och när det gäller sangiovese så är frågan om jag inte tycker den är som allra bäst om den kommer från Montevertine.

Ibland känns det som att hela vinvärlden är inne i en moderniseringsfas. Det satsas och byggs och planteras och konsultas och snart är väl varenda vin gjort på felfria, höggradigt mogna druvor som en för en valts ut och putsats för hand för att sedan vinfieras efter konstens alla regler och uppfostras i den dyraste franska ek som går att uppbringa för pengar. Det där är förstås bra på många vis. Risken för konsumenten att stöta på undermåliga, defekta viner har nog aldrig varit lägre. Och det har väl aldrig funnits så många 90-pluspoängare från så många olika regioner som nu. Om man nu bryr sig om sådant.

Men när det kommer till den egna plånboken; när det handlar om vilka viner jag köper för att dricka och lagra, ja då är jag påtagligt ofta där igen. Bland tjurskallarna och traditionalisterna. Stofilen.


En av de intressantaste diskussionerna i bloggosfären under veckan som gick gällde vilken väg Toscana skall ta i framtiden. Det är väl få regioner som har genomgått samma metamorfos de senaste trettio åren, och med lyckat resultat får man säga. Det kryllar av turister på de där kullarna, och poängen formligen regnar över den ena cabernetspetsade, barriquelagrade supertoscanaren efter den andra. Att då komma och förespråka en tillbakagång till en mer gammeldags stil kan tyckas väl reaktionärt. Samtidigt är det intressant att notera att pendeln tycks vara på väg att svänga tillbaka åt just det hållet. När en dokumenterad ektomte som Francesco Mazzei börjar experimentera med större fat och tala om kursändring är något på gång.

Min egen relation till Toscanas viner är inte okomplicerad. När vinintresset spårade ur på allvar var moderniseringen redan genomförd, och namn som Brolio och Fonterutoli blev stapelvaror på bordet. Ofta med stöd av de svenska vinjournalisterna som utmålade vinerna som Toscanas gåva till mänskligheten (när de inte bjöd på recept på "Baronens köttfärssås"). Problemet är bara att jag efter hand insåg att jag fullständigt hatar den där krocken mellan surkörsbär och chokladbittra fat. Men det är en historia ni har hört förut, och inte bara på den här bloggen.

Vad vill jag egentligen säga med allt det här? Jo, det är förstås bra att olika stilar får finnas och frodas, och det är väl tur att vinvärlden inte är stationär, men jag kan inte låta bli att vara tacksam över de där tjuriga traditionalisterna som vägra haka på samma tåg som alla andra. Som Sergio Manetti och hans Montevertine. Om ni som jag stundtals har sviktat i tron på sangioveses storhet och Toscanas terroir så är den ungefär det bästa botemedel man kan tänka sig.

PS. Just det, det var ju ett vin som dracks också och satte igång alla funderingar. Ja, ni vet ju egentligen redan hur det här smakar. Intressantare att jämföra med de senaste årgångarna. Väntar man sig en öppen och tillgänglig charmör à la nollsjuan blir man besviken. Nollnian är påtagligt knuten och återhållen i flera timmar efter uppkorkandet. Men när den väl kommer igång är allt ungefär som vanligt med eterisk rödfrukt, blommor och grusiga mineraler. Smaken bär inga spår alls av den varma årgången utan är daggfrisk och burgundisk, med fin koncentration och längd, om än en smula sträng och oförlöst. Det känns som det finns mer inneboende kraft än hos exempelvis nollåttan, men det här måste ligga till sig en stund.

söndag 21 oktober 2012

2008 Château Saint-Pierre

Vilken väg i framtiden?

Välgjorda källarhantverk som i bästa fall är funktionella till en stor köttbit, men där ord som kärlek och fascination inte finns med på kartan - är det den bild många har av Bordeaux nuförtiden? En sak tycks i alla fall stå klar: för många vinälskare under 35-40 år utövar regionen en ganska beskedlig dragningskraft. Man snöar istället direkt in på hippa naturviner eller högpoängare från Rhône eller mer parfymerade druvsorter som nebbiolo och pinot noir. Eller enbart prestigechampagne.

Hur blev det så här? Det är förstås ett ämne man kan skriva böcker om, och som knappast går att avhandla i sin helhet i en från höften skjuten bloggpost en söndagkväll. Men en startpunkt för de egna funderingarna kan vara författaren och vinskribenten Matt Kramer som i en kolumn för några veckor sedan menade att "Bordeaux made itself boring".

Rannsakar jag mig själv så måste jag erkänna att Bordeaux inte har samma dragningskraft som förr. Visst är det sant att det sannolikt aldrig tidigare har producerats så många bra viner i regionen, men samtidigt går det inte att komma ifrån att det bland de där vinerna även ryms en del likartade, internationellt stajlade exemplar. Viner där källarjobbet är mycket tydligare än allt vad grusiga jordar och atlantvindar heter. Och strömlinjeformade viner är det väl ingen som vill dricka? Tänker jag på de senaste årens toppar finns det gott om cabernet sauvignon på listan, men det handlar oftare om väl valda bergslägen i Kalifornien än vänstra stranden. För att inte tala om pinot noir, nebbiolo eller rhônedruvor...

Fast hörrni, någon jäkla ordning får det väl vara ändå? Även om det finns gott om giriga producenter i Bordeaux som jag önskar allt ont i världen, så går det ju inte att avfärda själva vinerna eller regionen i sin helhet. När Bordeaux är på, ja då är det banne mig . Då snackar vi kärlek och fascination och terroir och allt det där, utan att man måste punga ut med en rejäl del av månadslönen. Det gäller bara att hitta rätt flaskor.


Vi gör ett försök med ännu en nollåtta. Château Saint-Pierre är en mindre spelare i kommunen Saint Julien, och flyger ofta lite under radarn. Men det är inget fel på anorna som går att spåra till sextonhundratalet, och slottet rankades som en fjärde cru i 1855 års klassificering. Vinerna anses dessutom ha genomgått ett kvalitetslyft de senaste åren, men säg den Bordeauxproducent som inte säger samma sak...

Här kan man direkt konstatera att det handlar om en claret och inte om en påse lördagsgodis. Fatens bidrag handlar mest om espresso, tobak och en massa kryddor utan klet. Frukten möter upp med svarta vinbär, körsbär och en gnutta Saint Julien -jordgubbar. Lite tobak och blommor på toppen. Det är en rätt fin men undflyende sniff, påtagligt knuten och sannolikt inte så värst charmig om man inte redan är Bordeauxfrälst.

Smaken fortsätter i samma stil, knuten och oförlöst. Tanninerna är ganska magra och tunna, men de hjälps åt och lyckas snörpa rätt bra. Munkänslan handlar mer om spets än bredd, där syrorna har lite kartig karaktär. Det klingar en smula ihåligt i mitten, men vinet samlar ihop sig i slutet och bär ut i en lång båge med lakrits och lite mineraler.

Det här är knepigt att bedöma. Om det fanns en mer generös period initialt tycks den ha passerats och vinet befinner sig nu i ingenmansland i väntan på mognad. Trots att vi följer vinet under sex timmar handlar det mer om uppskattad potential än drickglädje. Det finns en hel del uppenbar kvalitet, men också en hel del vresighet. Som vinet är nu vinner det knappast över några Bordeauxtvivlare, även om man inte kan beskylla det för slätstrukenhet eller för mycket källararbete.

Som vanligt är det den egna plånboken som är den säkraste indikatorn på hur man uppskattar vinet. Jag har två flaskor kvar som får ligga där de ligger. Jag tror ändå det här landar i en ganska klassisk upplevelse någon gång efter tioårsdagen, även om det kanske aldrig blir något charmtroll. Men det blir inte ytterligare påfyllning.

PS. Går att beställa, numera prissänkt med en knapp hundralapp.

fredag 19 oktober 2012

2002 Trimbach Cuvée Frédéric Emile


Ibland känns det som att jag skulle kunna klara mig på enbart ungaromatisk tysk riesling resten av livet. Tyskland dominerar så fullständigt på den vita sidan just nu att det är lätt att glömma andra länder. Vad hände med Alsace till exempel? En snabb koll på källarsaldot visar att det blivit väldigt få inköp därifrån de senaste åren; det är mest några årgångar Frédéric Emile som ligger till sig. Dags att se var nolltvåan befinner sig.

Här får man ett fortfarande tämligen ungdomligt vin utan så värst mycket mognadstoner. Det doftar citrus, blommor, honung, stendamm och en gnutta äppelpaj med vaniljsås. Så mycket petroleum har inte hittat hit, vilket mest känns som en fördel nuförtiden. Doften är ren och snygg i en ganska klassisk, stram stil.

Smaken är slank med korrekta, höga syror och en hel del grapefruktsbitter frukt. Återigen får man känslan av ett stramt och lite gammeldags vin. Det är välgjort och rätt gott med en massa mineralkaraktär i svansen, men det går inte att komma ifrån att det känns en smula... tråkigt. Jag vill ha mer sprittande ungdom, mer explosivitet, mer elektricitet. Till kvällens krabba kan jag inte låta bli att fundera på om det inte hade varit bättre med något purungt från Emrich-Schönleber eller Schäfer-Fröhlich.

Den här årgången lär hänga med många år ännu, men jag kommer inte att köpa yngre. Jag lägger hellre slantarna på tysk riesling, och då brukade ändå Fréderic Emile vara en av mina favoritrieslingar. Sorry vinet, det är inte du. Det är mina otrogna smaklökar... (runt 90)

PS. För övrigt - vad katten hände med Alsace egentligen? Känns inte regionen rätt mossig? De pigga, unga tjugo-nånting med färska önologiexamina och erfarenhet från all världens vingårdar som tar över och skakar lite liv i appellationen - finns de? Känns det inte som att Alsace befinner sig där tyskarna var för 10-15 år sedan? Å andra sidan är det sju år sedan vi senast besökte regionen och jag har inte riktigt koll. Jag tar gärna emot en rejäl uppsträckning från någon Alsaceälskare. Vem är den franska motsvarigheten till Florian Fauth, Klaus-Peter Keller eller Tim Frölich?

lördag 13 oktober 2012

2005 Forman Cabernet Sauvignon


Man måste bara älska Ric Formans grejer. Hans 2005 Napa Valley Cabernet Sauvignon är alldeles ljuvlig i en klassisk stil som borde få folk att göra vågen på båda sidor om Atlanten. Av förra smakprovets småskumma gröngräsiga och vinbärsbladiga inslag finns inget kvar. Bara tät köttig frukt med cassis och jordgubbar, sköna kryddiga fattoner, jordiga mineraler och stiliga topptoner av violer och menthol.

I munnen sträcker den mogna frukten vällustigt ut sig på en bädd av klockrena, friska syror och skönt nafsande finkorniga tanniner. Massvis med salmiak och mineraler i svansen. Härlig intensitet här, helt utan tröttande tyngd samtidigt som det finns en generositet som gör att man knappast skulle hamna i Bordeaux om man gissade blint. Det här har lämnat den primära, blåvioletta fasen bakom sig och dricks riktigt bra redan nu, även om vinet rimligen har massor att ge även om tio, femton år. Klassisk Napa. (93-94)

söndag 7 oktober 2012

2004 Château d'Armailhac


Det vankas klassisk söndagmiddag - älg, kantareller, sockerärter - så vi drar korken ur en klassisk claret. 2004 d'Armailhac har fått ligga till sig precis fem år sedan inköp i oktober 2007. Nog borde det snart gå att nalla på nollfyrorna utan dåligt samvete? Nosen bjuder på viss utveckling och en hel del klassiska attribut av kaffepulver, kryddor, mintchoklad och tobak. Fast vänta nu, det där är ju mest fatmarkörer? Var katten är frukten? Jo, en bräcklig strimma av svarta vinbär och plommon tittar fram, men vill man ha generositet och drag får man leta någon annanstans. Efter en stund dyker lite blod och rostigt järn upp, sånt gillas.

Smaken tassar på med aningen nafsande benrangel till tanniner, sköna syror och en godkänd längd även om det mest handlar om salmiak och mineraler. Vinet har fortfarande lite bett och vinner på luftning , men samtidigt känns frukten lite oroande ogin och bräcklig. Allt beror förstås på hur man vill ha sin Bordeaux, men jag är tveksam till att fortsätta lagra någon längre tid. Det är gott och drickbart på en smula gammeldags vis, men utan extra guldstjärnor i kanten. (88-89)

fredag 5 oktober 2012

2010 Montirius Vacqueyras Le Clos


Montirius Le Clos tycks vara ett vin som får mig att ta fram utropstecknen. Vilka viner de gör, makarna Saurel! Den nysläppta tian öppnar med en lätt igenkännlig och ruskigt ursprungtypisk doft där syrahkomponenten skriker högst. Här står örterna, blodet, köttet, oliverna och lakritsen som spön i backen medan frukten lägger ut en tät matta av körsbär, blåbär och hallon. Det doftar södra Frankrike i kubik.

I munnen landar en kombination av tät koncentration och riktigt höga friska syror, även om den inneboende kraften fortfarande känns lite återhållen. Vinet är som en sportbil som bara står och väntar på att bromsarna skall släppa, men trots lite ungdomligt snörp har tanninerna har en skönt finmaskig taktil kvalitet. Här finns inte alls den slösaktiga tillgänglighet som till exempel präglade nollnian, men samtidigt känns lagringspotentialen större. Det går inte annat än att imponeras över hantverket. Jordmån, druva och årgångsbetingelser, utan störande ek. Vilka viner de gör. (91-92+)

PS. Hur länge skall man spara då? Ja, vinet är inte direkt någon plåga till kvällens lammkotletter, men några år gör nog gott. Vacqueyraser brukar ändå vara hyfsat snabba i mål. Som jämförelse dracks en obloggad flaska av nollsjuan härom veckan - oerhört harmonisk och fin med sköna syror, men inget man behöver ligga mycket längre på.